Print Friendly, PDF & Email

C.D. AF Wirséns konservatism till hundraårsminnet

Av Redaktionen | 4 november 2019

C. D. AJ1-, WIRSENS
KONSERVATisM
TILL HUNDRAÅRSMINNET
Au fil. d:r FREDRIE TETTERLUND, Stuck!wlm
D EN svenske skald och andlige stridsman, som föddes den 9 december
1842, har varit borta i tre årtionden och meningsbrytningarna
omkring hans namn ha längesedan avstannat. Dc frön
som såddes icke blott av ett mer eller mindre lojalt motstånd
utan framför allt av oförståendet och hatet mot hans verk ha så
till vida burit frukt in i vår egen tid, som glömskan omkring
hans diktning fallit djup och nästan fullständig, och av hans kritik
citeras endast då och då med en eller annan grimas hans förlöpningar
mot Selma Lagerlöf eller Ellen Key. Så har han numera
helt hemfallit under litteraturhistorikerna, vilka visserligen,
som deras skyldighet är, för det mesta (undantag ha funnits) se
klokare och fördomsfriare än de partigängare och den journalistiska
mobb, som en gång väsentligen skapade opinion. Mycket
av det Wirsen diktade om och stridde för lever emellertid ännu
och alltjämt och lär ej komma att bortblåsas av några tidsvindar.
Men att han diktade om det och stred för det, därpå tänker
ej mången.
Wirsen hörde till de människor med starkt känsloliv som tidigt
och våldsamt upptager åskådningar, religiösa, etiska, estetiska,
politiska motsvarande dess egen läggning och sedan, befruktat
av dem, jämförelsevis tidigt sluter sig för annan intensivare påverkan.
Mot dessa sina åskådningar förbli dylika människor oböjligt
trogna intill slutet. Hos Wirsen särskilt fanns ett vördnadssinne
utomordentligt utvecklat – ett grundläggande drag i hans
konservatism. Det gav sin intima värme men det kunde bli till
hinder för sådant som verkligen borde fram med vårens och livets
rätt, ehuru Wirsen icke trodde det. Äro nu dylika människor av
stridbar lynnesart, försvara de som mot helgerån lidelsefullt det
de lärt sig vörda och älska. Detta ger nyckeln till deras karaktär
och livsverk.
Vad var det då vår skald på så sätt för alltid gjorde till sitU
699
Fredrik Vetterlund
Hans läggning var icke blott den som kunde passa ättlingen
av en adlig krigarsläkt, den var även en romantikers med innerlig
dragning till det gränslösa och oändliga, och därför till filosofisk
idealism lika väl som kristen mystik. Han både genomtänkte
tidigt och hänfördes av lärorna om eviga värden. Hur
skrev han icke senare en gång till Carl Snoilsky:
För övrigt har jag studerat Plato med en iver, som p{nninner mig
om ynglingaårens entusiastiska läsning, vilken ej skyr nattvak, ej
överansträngning; jag gripes verkligen av en beundran, som icke är
lugn, sitsom det kmHle anstå mina 39 år, utan alldeles passionerad.
Ju mer jag kommer mig in i dessa odödligt sköna dialoger, där skarpsinnighet,
humanitet, stilens himmelska fägring iiro förenade, dess
mer erfar jag en mania, en furor, som äro av celest natur, men som
jag metl mitt åldrade hjärta trodde mig sedan liinge, länge hava alldeles
mist. En hög vishet, en vis skönhet, en både skön och vis ironi
gcnomgä alla dessa arbeten, och jag känner mitt hjiirta riktigt vibrera
av glädje under det att Plato läter sin store lärare Sokrates med den
finaste dialektik pressa sofisterna, munväderspriisterna, »riktigt in
mot viiggen», berövande dem varje undanflykt. Och efter dessa mönstertorneringar
eller rättare dessa olympiska spel av dialektik, vilka
hiinförda avbrott, vilken flykt till andens urhem, vilken skön framstiillning
av djupa myter, visa fabler! Eros, Eros! Aldrig fattar
nugon ditt Yiisen så som Plato.
Genom dessa eviga värden, dem han finner förkunnade hos
Plato, hos den svenske personlighetsidealisten Boström och ändå
särskilt i de kristna mysterierna, blir för Virsen tillvaron trots
allt innerst god, och från dess skärande missljud, dess nödvändiga
kamp har man full rätt att någon gång hugsvalas av och hylla
barnets osknldsv1irld, meditationens avskildhet, idyllens fred. Så
växte han tidigt och självklart in med hela sitt väsen i den romantiskt-
kristna bildning, som i talrika skiftningar behärskade 1800-
talcts högre intellektuella kretsar och allt i från Franzens tid varit
den svenska diktningens livsluft. Växte in i den – icke likt
mimga av slarn> slentrian utan med den hänförelse och lidelse
varpå vi sett prov, niir han läste Plato; och han gjorde sig tidigt
liifte att som Platos Sokrates söka vressa munvädersvrästerna mot
viiggen. Det 1öftct skulle han i sanning få infria. Ty under
70-80-talcns lopp kom ju utifrån den stora naturalistiska kulturv:
g, som på avgörande punkter reagerade mot kristna, idealistiska,
romantiska [tskådningar och kastade en svart slöja över
tillvaron. Så blev det hans patos att uppträda mot förnekare, felfinnare
och klandrare av värden, som för honom voro dc grundläggande,
att avslöja tomma och kvasigeniala hugskott som upp-
700
C. D. af Wirsens konservatism
trädde med oerhörd pretention och applåderades av de tusen tanklösa,
att i motsats till svartsynen och sönderslitenheten i tidens
diktning kunna i sin egen poesi betona goda och harmoniska värden
i liv och konst.
Och därvid skulle det hända, att hans polemiska synpunkter
kunde inkräkta på andra så att rättfärdighet icke vederfores en
betydande diktning med annan världssyn än hans. 2Ieu hela hans
kritiska gärning skulle också mindre bli litterär porträttkonst än
ett korståg för ideer och motiv och häri skulle ligga både
den storhet och den tragik som skall förknippas med C. D. af Wirsens
namn. Hur oändligt mycket bekvämare kunde han ej ha
framlevt sitt liv, om ej detta patos drivit honom! Men det var
icke skrivet i hans stjärnor.
Med sin tidigt betydande lärdom och sin vidstriiekta europeiska
överblick hade Wirsen, innan den nya radikalismen inträngt i
Sverige, den säkra förhandskänslan att den simile komma. I en
prologdikt av 1879, som hyllar minnets och det djupt nationellas
makt, sjunger han:
O tron dock dikten! –
Vid havets stränder aningsfull hon stltr
oeh stiltjen ser, som stormen föregår.
För Yarje kiinsel. skarp som sångarns iir.
aY åskor laddad känns vår atmosfiir.
Vart bröst tycks kvalt, på fröjd och frid bedraget,
och sången mist franzenska oskuldsdraget
och – sällsamt! – just diir fyren Yiinligt shn·,
sin vinge blodig s[mgarfågeln slår.
»Fyren» är naturligtvis den kristna världsåskådning, som den
euro~eiska naturalismen icke blott förnekar utan bekämpar.
Några år senare begynte han i posttidningen sitt litterära korståg,
sitt »trettioåriga krig». En lång, lång rad av nordiska och
utländska diktare har han därvid behandlat, många som buro
tidens stora namn, ännu många fler på enklare plan. Somliga
böcker ha varit jämförelsevis neutrala i förhållande till de stora
problemen. Men dc visa dock gärna vilken andas barn de äro,
allrahelst i så upprörda tider som 1800-talets sista årtionden, då
alla frågor fiugo nya plattformer och torpeder aubringades under
alla gamla värden. Den litteratur Wirsen fcjdade med kalla-
701
Fredrik Vetterlund
des stundom realistisk men var vanligen allt annat än objektiv
verklighetsskildring. Den var tvärtom i yttersta grad aggressiv
hos Strindberg, Brandes, Kielland och ett otal andra; aggressiv
då även den tidsanda som växte upp omkring dessa män och i
allmänna opinionen blev ettrig radikalism. Den radikala litteraturen
kastade sålunda själv handsken, ville själv debatten, lade
själv vikt vid sin tendens. Skulle då kritikern, som icke gillade
tendensen, ej få svara med samma mynt utan blott vackert vända
andra kinden till och vackert buga för herr X:s och Y :s stilistiska
charmer~ Skulle han ej ha rätt att personligen deltaga i tidens
idestrid ~
På den frågan skulle Wirsen ha svarat jo, han har rätt och
skyldighet.
Det har funnits framstående kritiker, som ej känna något dylikt
behov utan blott som förevisare och tolkare konstatera och
förklara. Men för andra – och dit hörde från mycket motsatta
ståndpunkter både Wirsen och Georg Brandes – bildas ju detta
livspatos som gör dem i första hand till stridsmän. Inte ens. litteraturhistorikern,
som har att skildra det oåterkalleligt förgångna,
kan avhålla sig från att jämföra, bedöma och värdesätta
de ideer som skilda tider framförde och som ha motsvarighet i
det samtiden ldimrmr för eller mot. Den som själv står inne i
dagens virvlar kan dock bli engagerad på ett långt häftigare
och mera lidelsefullt sätt.
Sålunda kom Wirsen att fe.ida med »jättar- och dvärgar många
fler», som han själv skrivit. Men det finns en viktig sak att lägga
märke till. De som formulerat den lättfattliga satsen, att han
nedsablat just de stora författarna, ha ej förstått eller velat förstå:
det har icke varit en Ibsen eller Björnson eller ens en Strindberg
eller Heidenstam han velat underkänna som litterära helfigurer.
Det har varit den eller den tendensen, det eller det åskådningssättet
som han ansett snedvridet eller paradoxalt, överhuvud
skadligt och upplösande för de högsta värdena.
Följande ställe i en av hans kritiker upplyser i mer än ett avseende:
J ag hade tänkt skriva en kritik, det har i stället blivit en »pean»
(lovsång), men det beror på den apolliniskt ädla skönheten i »Laboremus
». Och det är kärt att någon gång ftt odelat lovorda en författare
sådan som Björnson, vilken som politiker alltid väcker min livliga
ovilja. »Laboremus» är ett utmärkt verk. Annars händer det så ofta
i oförnekligt genialiska arbeten, att, medan man beundrar deras snillrikhet,
man tillbakastötes och pinas av något osunt, lågt orh oädelt
702
C. D. of Wirshzs l.:onscrNrfism
i själva världsåskådningen. Här däremot äro både framstiillningen
oeh ideinnehållet av äkta metall och högt viirde.
Sedan man läst detta iir det möjligen svi1rt att ge dem riitt som
påstått, att Wirsen con amore klandrade Björnson. Flerstildes i
hans andra Björnsonkritiker finner man likalecles den starkaste
uppskattning av denna skald med »den iikta lyriska kiillådern,
den friska berättargävan och förmitgan att i:iven dramatiskt» etc.
etc. En miingd detaljinviindningar kan han göra mot Björnsons
tendensdiktning. J! en att Björnson f ii r honom hör t i Il »j ii ttarna»,
mi’ttte viil bli tydligt.
På samma sätt med Ibsen. Granskningen upptager drama efter
drama sida efter sida en kritik av tankeinnehc’tllet, som ofta utvisar
inte bara djupt allvar utan mycken bon sens. }len granskarens
beundran för Ibsens »kolossala genialitet» är ju alldeles otvetydig
och tager sig stundmn uttryck av hög poetisk lyftning. Såsom
i slutet av en uppsats om Rebekka Vest:
Till galleriet av sina förödtia existenser har Ibsen nu ledsagat ännu
en – – Yars ondska iir stor men i migon mån mildnHl genom den
kiirlek hon hyser för en svag natur, vilken hon, utgvirsenska recensionerna
när han var på krigsstigen. Invektiven i hans anmälan av den
snälla Sclmas Gösta Berling kan ju ingen gilla – de ha också
fullt tillräckligt förevisats för en mycket intresserad publik. Naturligen
kunde annat påpekas från hans mångåriga fälttåg, som
man önskade annorlunda formulerat. lIen att han tog i hårdhänt
och utan krus när de anmälda författarnas egen ton präglades
av hänsynslöshet eller odrägligt dilettantiska JlHr oeh att
samhiillets byggnad alltså förändrats. Hos sin viin Snoilsky misstrodde
han ju en smula dennes socialt betonade poesi. Det vore
emellertid orättvist att tro att han sjiilv saknade hjärta för dc
betryckta samhällsklasserna; i en tidig recension har han t. o. m.
sagt sig kunna försUt socialismen – ty det är ju förtvivlat att
en arbetare inte kan komma till bättre ställning om han än så
hederligt bemödar sig! Men över denna platoniska medkänsla
kom vVirsen näppeligen. Han uppmanade nog i sin poesi de välsituerade
att öva barmhärtighet. Men i den litteratur, som påyrkade
social rättvisa, såg han gärna ett onödigt, stundom illvilligt
UJlphetsande av de missnöjda – och att skrifter av sistniimnda
sort verkligen kunna ha förekommit, vill jag ej förneka.
Han hörde avgjort till det som under 1800-talets tidigare skeden
kallades »den historiska skolan>>, menade att sociala föriindringar
skulle uvvlösa samhiillets organiska art och förflacka det gamla
svenska lynnet, motsatte sig krav på utvidgad rösträtt. Hans
vördnadssinne, hans rwvercntia e lonoinquo ätervände diiremot
alltid till »vitra stora minnen» – även under en tid, dit det skulle
mod till för att tala om sådant.
lTen vVirsen hade det modet.
Var det då, har det ofta frågats, så modigt att UPIJtriida som
han gjorde mot de anstormande tidsideerna 1 Hade han icke med
sig de högt uppsatta, det officiella Sverige, det stora konservativa
partiet1 Hade han ej en lysande samhällelig ställning med
ordnar och utmärkelser, hyllades han ej av de tusen sinom tusen
»stilla i landet»?
Helt visst, och mycken tillfredsställelse rönte han av allt detta.
Men denna tillfredsstiillelse fick han njuta så att säga vrivat.
‘r~· i den offentliga, dagliga, ytterst högröstade debatten fick
han ingen hjälv av dessa makter. Det officiella Sverige och de
stilla i landet och andra hans vänskapligt sinnade Hisare levde
nog i stort sett på ideer sådana som hans men till väldig procent
av slentrian utan personlig hänförelse. Det officiella Sveriges
representanter och de stilla i landet hade därför den egen-
70G
C. D. of r:Virsens konscn•atism
heten att – tiga, medan fienden behärskade allt som skapar opinion
och tidsstämning.
Det var i den meningen Wirsen stod ensam. Det beskedliga
»borgerskapet» kan ju litterärt förargas utan risk för framtida
rykte -se Strindberg! Det Wirsen fick emot sig var mycket, mycket
farligare. Det var – utom en del fullt respektabla motståndare
– även hela den lösa »intelligentsian», alla de koppel som
släpptes fram ur litteraturens och journalistikens gränder och
som skapade den vrångbild av diktaren och kritikern, vilken än
i dag torde vara den giltiga där man överhuvud påminner sig
hans tillvaro.
Han såg det medan han levde, och att ändå ha trotsat och föraktat
det, är mod.
*
Ett antal uttalanden ur Wirsens kritiska uppsatser må slutligen
belysa vad han tänkte och ville.
Helt förvånad över att omsider i en modern roman hava filtt triiffa
tillsamman med hederliga, kiirnfulla människor, överraskml att ej
bevittna niigot hån eller mlgon förtvivlan över tillvaron, kiinuer man
sig viil tillfreds med frlnvaron av bouquPi’n utav ett elegant fördiirv
oeh börjar tyeka, att den vardagsmat, varpil denna bok bjuder, smakar
betydligt hiittre iin de starkt kryddade auriittuiugar, vilka nu ete. etc.
(Om Jonas Lies »Hutland», aprill88l.)
Det iir egendomligt, att, medan !len idealistiskt anlagde tiinkaren
eller skalden med sin aning allestädes i mtturen uppdagar det hiigre
livets monogram, däremot de förstörelsPns krafter, Yilka nu arbeta
djupare än tillförene, med förkärlek överallt uppsöka den runa Rom
talar om förgängelse samt med all flit söka degradera miinniskoRliiktet,
det till ett konungsligt prästerskap danade folket, till att vara ett
under den allmiinna naturförödelsen hemfallande folk av dagsländor.
(Om Gjellerups rekviem över Darwin, 1882.)
Där snillet är oförnekligt och betydande, kan det locka kritiken att
förbise den undersökning, vilken ensam kan liigga i dagen huruvida
den snillrika skapelsen genom arten av sitt ideinnehttll är i högre
mening ädel och välgörande eller tviirtom tjiinar onda, farliga makter
och är en frukt, vars yta visserligen är tjusande men Yars inre
iir fullt av mask, stoft eller gift. Och iiven – – dä.r innehället icke
är så fullt av styggelse, kunna doek en skevhet, en ensidighet, en
förvridning finnas, vilka ej böra Hinmas oanmiirkta eniir skönlitteraturen
hos en stor makt och, där den äger en anslående fonn, kan
bidraga att insmuggla tycken och förestiillningar, vilka sedan l<ingsamt,
nästan omärkligt men siikert inverka på miinniskors siitt att
Hinka, dikta oeh handla. – – Att iigna oförstiilld beundran [tt allt
verkligt stort, skönt och iidelt men icke, diirför att ett verk biir snillets
707
Fredrik Vetterlund
prägel, av fruktan och svaghet avhålla sig från att påvisa dess destruktiva
karaktär, varhelst en sitdan röjer sig, detta har anmiilaren gjort
till sin uppgift. — – ln
— han hör till radikalerna; ‘itulc salus.
(Om fru Edgrens U r livet, 1883.)
Dt>mm livsbild– en kraftig — maning att ej likgiltigt vända
bli(•karna bort fr[m soeiala spörsmiil, till vilkas lösning våldet iir
odugligt. – – Det giir Yiil au för den, som aldrig lidit nöd, att fnlu
ett hörn av den bekviima soffanuttala ett misstroende till skildringeus
naturtrohet eller en förkastelsedom över den tedmade personen; men
den, som något tiinkt ön~r pauperism, proletariat och alla frestelser,
vilka armod och betryck medföra, han bliver mer varsam i siua
u ttn landen. (Om .Jonas Lies Livsslavcn, 1883.)
Pessimismc11, framg[mg·en ur materialismen, behärskar en hel komplex
av skönlitterii.ra företeelser, värd medlidande, diir den iir ärlig-,
förakt, diir den iir ett koketteri.
– – ett innehåll, vars viirde lika litet förringas diirav att det är
gammalt som nman att sbt 11å sina fötter och ej IHt buntdet hör nYskaffas
diirför att den har anor och iir tnulitioncll.
Yi klandra förvisso icke skönlitteraturens strilvan att framhalla det
som iir förvilat i livet; Yi iiro inga viinner av falsk försköning. 1It>n
det iir huvudHaklig-eu tre anmärkningar vi göra mot mt’btg-a moderna
.skildringar. Den ena att de för mörkret ofta förbise ljuset, ej uppstiilla
moibil(ler oeh diirför dels giva en ofullstiindig tavla, dels försumma
att i det timliga uppenbara det evigas viilde, en fönmmmelse som i
djupet röjer hriHiamle tro Jlit det o;.;innliga men siirskilt i estetiskt
m’seemle me<lför (ldragcs av stoffet, kd.ljC’s oeh fiingslas. Den
andra ntt man i sin stundom allvarliga, stundom nii.got tvivelaktiga,
av slaveri under ett tillfiilligt mode framkalJ.ade iver att uppsöka
samhiiliHiyten kastar ut barnet med badvattnet, vänder uvp oeh ned
11il riiti <H·h oriitt samt augTiller sedlig·a makter, utan vilka intet samhiille
skall kuuua best
raiuren ofta iakttager, niir den förklarar sig endast vilja >>skildra
708
C. D. af Wirsens konservatism
ett stycke verklighet». Vi fordra att under de objektiva skildringarna
förnimma – skaldens övertygelse.
»Kätteri», det må röra sig på litterära områden eller andra, medför
intet martyrskap under en tid, då man vinner popularitet genom att
skryta över heterodoxi.
I sin fordran på tolerans och i sin faktiska intolerans äro de radikale
vitterlekante ofta lika orimliga: non licet esse ‘VOs, vi vilja behärska
litteratur och kritik. – – Att hava »reagerat>> mot dem iir
kantiinka detsamma som att vara »reaktionär» i allmiinhet.
Ä ven ideal ismen försmir ej att skildra tillvarons nath;idor mr n den
läter ett ljus av sedligt allvar eller en strinnna av försonande kiirlek
falla över hilderna medan realism och naturaliHm framstiilla allt kallt
och birlekslöst eller med ett hihtgrin .• Just diirför att naturalismen
saknar en upphöjd viirldsttsikt, kan den aldrig triinga till företeelsernas
djup oeh kärna; den har hatat fantasien oeh icke besinnat att i
varje konstskapelse ej blott öga och öra utan hjiirta och inbillningskraft
skola tillfredsställas.
:Med realism fttr ej menas nilgot annat iin llsluJdli.ghet och naturtrohet
i dikten, oeh dessa egenskaper iiro, enligt min tanke och
sannolikt Citligt var je s. k. idealists alldeles oumlgiingliga och högviktiga,
men nu brukar man ordet till en skylt för »social tidspoesi»,
för modern »problemdiktning»; dessutom ii r man så oklar i an viindningen
av dessa termer, att det iir i hög grad obehagligt att höra.
Huvudsaken i all poesi iir dock ingivelse och lwnstniirlighrt i förenin.
q; sedan kan det g·öra detsamma om dikten är överviigande
»realistisk» eller »idealistisk»; det kan sit mycket mer vara likgiltigt,
som dock, niir det kommer till kritan, all verklig maste vara l) idealistisk
i den mcniug att stoffet upptagit’s av en fantasi, som filtrerar
och renar det samt framstiiller det i dess sanna, innersta, gudaborna
väsen, och 2) realistisk i den meningen att natursanning, <isk<ldlighet,
saftig livsfärg skola finnas i sången. Gnatet mot idealism beror diirpii
att man förväxlar idealism med formalism, vilket senare utan tvivel
bl:)tecknar en missriktning.
Shakespcare skipar i sina sorgespel sträng rättvisa, oeh aldrig har
en så fantasirik, så stämningsrik skald tillika iigt en så stor etisk
stränghet, ett så djupt medvetande av skuld och straff, av personlig
ansvarighet. Han tecknar efter naturen, efter livet, så har man med
riitta sagt, och sällan har den yttre verkligheten i så skarpa drag av
någon blivit uppfattade. Men stannar han därvid 1 Ingalunda. I livet
följes ej ständigt brott av straff, i livet äro dygd och yttre lyeka e.i
alltid förbundna; livet är fullt av motsägelser. Konsten, diir denna
stiiller sin uppgift högt, bringar motsatserna till harmoni. Detta iir
något annat än att endast avteekna den yttre, av skärande motsatser
fyllda verkligheten. Sådan är dess uppgift, hur mycket man än i våra
tider tycks vilja blott framställa den yttre verkligheten, för vars
djupt disharmoniska karaktär modern pessimism naturligen mindre
iin någon kan vara blind.
709
' '

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism