Print Friendly, PDF & Email

Karl XII på justitietronen

Av Redaktionen | 4 november 2019

KARL XII
P Å .JUSTITIETRONEN
~-lv f d. justiticrdrlet BIRGER l!I;;DBJ1;RG, Lidingi)
NAH tvistande parter fingo företräde till muntlig konferens inför
Karl XII i rådet, hörde det till ordningen att de inledningsvis
betygade sin tacksamhet för denna nåd. Ordalagen härvid har
protokollföraren någon gilng återgivit så, att parten tackar under~
dånigst KM:t som nådigst tillåter honom att komma för dess höga
justitietron. Med sitt lån från denna fras vill rubriken här ovan
ange att följande rader skola handla om Karl XII som riittskipningens
högste vårdare och utövare under den korta tid han residerade
i sitt rikes huvudstad.
D. 14 dec. 1G97, då han ännu ej fyllt 15 1
/2 år, blev Karl, som
bekant, viil ej krönt men smord till konung. D. 23 i samma månad
presiderade han för första gången vid en justitiesession i rådet,
och sådan hölls även dagen därpå, själva julafton. Efter helgen
togs arbetet upp på nytt d. 8 jan. och pågick t. o. m. d. 1 juni med
tillhopa il4 sammanträden. Så följde en paus till d. 9 juli, och efter
11 sessioner togs åter ledighet fr. o. m. d. 1G aug. ända till d. 20
okt. lfen därefter blev kungen desto flitigare. T. o. m. lördagen
d. 5 nov. höll han 13 sessioner, och under den följande tiden fram
till julafton, som inföll pit en lördag, arbetades alla vardagar utom
tv<-L, placerade i var sin av de sju veckorna. En sådan trägenhet
hos den kungliga riittskivningen har veterligen varken förr eller
senare förekommit mer iin en enda gång, hösten 1811. För 1699
har man ej ens hälften så många protokollförda justitiesessioner
som för det tidigare iiret: 45 mot 97. Ar 1700 slutligen höll kungen
12 sessioner, 11 under årets första kvartal och en, den sista, d. 5
april. D. 1G avril liimnade han Stockholm för alltid.
Det iir lockande att söka fastställa om och i vad män den kungliga
rättskipningens gång berodde av monarkens sn åtl’rgpr i hnvmlsak dt i K. Vitt. IIist. och Antik,·. Ak. d. 6 okt. 194~
hälld fön·drag.
682
Karl XII på justitietronen
nöjesliv. Vad hösten 1698 angår vet J1’ryxell att berätta hurusom
kungen velat med sträng plikttrohet liksom sona »det gottorpska
raseriet» under de föregående månaderna. »Det vore orätt att låta
mina stackars undersåter länge vänta på den 6ittvisa de av mig
hava att fordra», skall han ha yttrat. Att för dc två senare åren
utfinna något direkt samband mellan rättskipningens fluktuationer
och kungens privatintressen torde inte vara möjligt. Själv
yttrade han d. 11 dec. 1699, vid behandlingen av en lagmans lcdighetsansökan:
»den som har en tjänst, han måste den förrätta» –
ett yttrande som ju inte tyder på dåligt samvete.
Antalet rådsherrar, som jämte kungen sysslade med justitieärcndcna,
växlade från 2 till 10, men var i det långt övervägande
flertalet fall 4 eller 5. stamtruppen, som skötte den egentliga diskussionen,
utgjordes av de två hovrättspresidenterna W allenstcdt
och Falkenberg, lagkommissionens ordförande Gyldenstolpe, som
varit kungens guvernör, och Karl Piper. Som femte man kan man
räkna överståthållaren Gyllenstierna. A v föredragandena – dc
spelade då för tiden större roll än nu – böra nämnas tre: Hcerdhielm,
som 1702 blev v. pres. i Svea hovrätt, samt de båda poeterna
Lillienstedt (»Klagan över Iris’ avresa») och Holmström som förevigat
Pompe. Aldst av de nu nämnda k. råden var W allenstedt,
f. 1631 och alltså mer än 50 år redan då kungen såg dagens ljus;
de övriga fyra voro födda på 1640-talct, den yngste 1647.
I en sådan krets av livserfarna, insiktsfulla och lagkloka miin
hade ;ynglingen att presidera, och att göra det med uppgifter vida
mer maktpåliggande än en vanlig domstolspresidents: domsområdet
omfattade skilda länder med heterogen befolkning och ej alldeles
enhetliga rättsregler, rådet kunde icke fungera utan honom, hans
makt var ingalunda inskränkt till att blott votera med utslagsröst
vid paria vota. I de många ärendena av administrativ och legislativ
natur, och i de inte heller få dispensärendena, var ju kungens
enrådighet självklar; likaså i nådefrågor som, då skärpning av
straffet ansågs icke böra ske vid underställning, var det väsentliga
i brottmålen. För hans ställning i tvistemålen är betecknande vad
som förekom julafton 1697 i det första revisionsmål han hade att
pröva. Då han efter huvudsakens avgörande frågade hur det skulle
bli med expenserna, svarade överstemarskalken stenbock som satt
främst i rådet: »det står allenast uti KM:ts nådigsto behag».
Att kungen var en vän av rask handläggning är oförtydbart.
Då föredraganden, såsom ej sällan hände, hemställde om en skrift
skulle uppläsas eller inte, fann kungen så gott som alltid uppläs-
683
Birger W ed berg
ningen onödig. Högst ovillig var han att låta ett mål gå över från
ena dagen till en följande. Den ordinarie sessionstiden var de fyra
timmarna före kl. 12 p. d., men protokollen visa – ehuru de kanske
samtidigt förlägga sessionen till »antemeridiam» – att tiden, icke
utan undersåtligt knorrande, stundom överskreds, ja en dag blevo
parterna i ett mål först efter kl. l inkallade till förhör och efter
dess slut avgjordes inte bara det målet utan också ett par mindre
ärenden. Flera smådrag visa att kungen gärna utövade en viss
ledning under förhandlingarna. Vid diskussionen om straffet för
en soldat, som hävdat sin avlidna hustrus syster, begärde kungen
»att se huru därom står uti Guds lag; och som bibeln inbragtes
uppläste KM:t själv därav» åtskilliga verser. En annan gång, då
konsistorierna yttrat sig, hade han i förväg tagit kännedom om
utlåtandena. »J ag har läst dem igenom», gav den ännu ej 16-årige
konungen tillkänna och lämnade en resume av innehållet. I en
revisionssak hemställde Gyldenstolpe om icke KM:t behagade konfirmera
lagmansrättens dom »och något tillägga de därutinnan
terminerade expenser, så att summan kunde bliva 1200 dr smt.
KM:t frågade exponssumman i lagmansdomen, som var 856 dr,
och räknade själv över att summan blev full till1200 dr smt, nämligen
344 dr till 856 facit 1200 dr smt.» Om någon borde höras,
kunde han ge noggranna order, såsom i ryske köpmannen Pogankins
mål om förmånsrätt. Kungen visade sig starkt intresserad
av att denne ryss, som inför tronen »gjorde med djupt reverents
ett tal på sitt språk», skulle komma till sin rätt. Han borde, yttrade
konungen, »genast såsom en främmande njuta en fordersam handräckning
utan att bliva dragen till en så vidlyftig process. – – –
Ryssen har lidit orätt, blivit kringförd ifrån den ena vidlyftigheten
till den andra och måste på något sätt bliva hulpem; och
då Falkenberg påminte om prrnferentien, som KM:ts undersåtare
njuta uti Muschow framför tsarens egna, och föreslog att man
härom skulle höra assessoren Eosander såsom den mest sakkunnige,
var kungen genast redo: »man kan strax låta kalla upp honom,
och att han för ryssens och de andra parternas skull tillsäjes att
komma genom sängkammaren på det de ej måge se honom». Eosanders
entre kort därefter redovisas också med orden att han
>>kom, efter befallning, igenom KM:ts sängkammare in i rådssalen
».
Där man snarast ville vänta sig en kunglig processledning, vid de
muntliga förhören med parterna, finner man emellertid knappast
ett spttr därav. Det hände, någon enstaka gång, att kungen vid
684
Karl XII på justilietronen
parternas företräde uttalade den sedvanliga förmaningen att handlingarna
redan voro upplästa och att parterna alltså endast borde
andraga vad de kunde ha att påminna utöver det skrivna ordet,
men i allmänhet gavs denna anvisning – försåvitt den alls omnämnes
i protokollet – av äldste närvarande rådsherren å KlI :ts
vägnar. Och under själva konferensen förhöll sig kungen passiv,
utom i ett par betydelselösa undantagsfall. När parterna gått ut,
kunde han fälla ett ord som visade att han hört på. »Denne Bjugg
är en rätt vidrig karl», blev hans omdöme om en advokat som just
varit inne och pläderat; men han kunde också ge uttryck åt belåtenhet
med en frimodig part. Den irländske översten J effery
m. fl. hade en process med Jefferys svenskfödda hustrus styvfar
landshövdingen Mårten Lindhielm. Då vid den muntliga konferensen
Lindhielms advokat gjorde ett inpass medan en av J efferys
medparter höll ett anförande, utbrast J effery: »håll mun och fallen
honom intet i talet, utan såsom vi länge hört Eder tala, så tillåten
ock honom säja sin mening ut». Litet längre fram i protokollet
berättas att »J effery steg fram, bad det han själv på enfaldigt
soldatmaner kunde få ställa på Lindhielm några frågor; emedan
fullmäktigarue nu nogsamt hava talat, så kunde ock principalerna
något få talas vid. KM:t tillät i nåder detta.» Och genast parterna
liinmat rådssalen yttrade kungen: »nu var skotten lustig och ville
tala med Lindhielm på soldatsk maner».
Kungens obenägenhet, eller blyghet, för att själv tala med parter
framträder särskilt starkt vid försök att åstadkomma förlikning.
Liksom sin fader ville han gärna få tvister bilagda i godo, eller
-som det en gång heter- »KM:t lät sig i nåde märka behagligast
vara att denna tvist bilagd och förlikt bleve». Men han lät aldrig
förlikning proponeras medan han hade parterna framför sig: han
skickade ut revisionssekreteraren att förhandla med dem i förmaket,
i ryssens mål ej mindre än sju gånger.
Kungen var angelägen om att domare, som felat, skulle få sin
tillbörliga reprimand. Han vakade också över att inte bara den
tappande parten skulle betala expenser och böta pro ternerario
litigio utan också hans fullmäktig få sitt i särskild författning
bestämda straff av 14 dagars fängelse på barnhuset. Och exekutionen
av frihetsstraffet lät han oförtövat följa. Medan parterna
med sina advokater sutto och väntade på domen, lät kungen kalla
upp slottsfogden, och först när denne med vakten infunnit sig
blev domen avkunnad. En gång steg den dömde advokaten fram,
»underdånigst bedjandes det KM:t i nåde täcktes anse hans fattiga
685
Birger W ed berg
hustru och barn, som av hungersnöd nästan svälta ihjäl, och att
han i anseende härav denna gången kunde undslippa straffet,
skolandes han sig hädanefter taga bättre till vara; men blev icke
desto mindre till fängelset förder, på det han en annan gång må
bättre tillse vad saker han tager sig före inför K1I:t att utföra».
Vem som yttrade finalsatsen får man ej veta; kanske iir den blott
en reflexion av protokollföraren.
Slottsfogdcn med vakten kunde kallas upp iiven för att häkta
vart. En livländsk kyrkoherde Giithe stod åtalad av ryttmästaren
De la Barre för äreröriga beskyllningar. Efter förhöret med parterna
beslöts att Giithe omedelbart skulle tagas i arrest. När han
fått höra domen steg han »fram till KM:t med knäböjande – –
anropandes åtskilliga gånger om nåde; men blev till följe av domen
genom vakten bortbeledsagad».
Dc la Barre åter tackade underdimigst för en högriittvis dom.
‘l’ill en sådan fras inskränkte sig i allmänhet den vinnande partens
tacksiigelse, men domens avkunnande kunde också framkalla ett
viiltaligare gensvar. Grannast uttryckte sig nog en landrichter
från Livland, som nödgats infinna sig i Stockholm för att inför tronen
försvara en kontumaciedom mot nullitetsbesviir. När han fann
att han vunnit, uttalade han den önskan »att den högste Guden
ville styrka KM :ts höga tron och riittvisa samt så välsigna HK.M:t
att pit dess tron aldrig må felas arvingar till sina understitares hugnad
och tröst».
l”ryxell talar om den miirkvärdiga stränghet och överlägsenhet,
varmed konungen behandlade sina grånade rådgivare, och om deras
klagan över att han väl med orubbligt lugn »avhör tåligt allt
vad mot hans förslag inviindes, men upprepar sedermera helt bestämt
vad han redan förut beslutat». Om efter justitieprotokollens
vittnesbörd nitgon rådsherre kan sägas vara av konungen snävt
bemött, så skulle det vara hans forne guvernör. En inhysesman,
som dömts till böter och kyrkoplikt för det han gått oskriftad till
nattvarden, befriades från böterna. Om överläggningen heter det:
»KJvl:t: nog kunde han gå till Guds bord fast han intet varit till
skrift, vilket allenast för en god ordning skull är gjort. Gr. Gyldenstolpe:
esseutiale quid är ej skriftermålet och kan man dessutan
efter en rätt contritionem cordis begå Herrans nattvard, utan
iir skriftningen quoadbene esse och för en god ordning skull, vilket
också efter kyrkolagen i ovanuemälte kapitel och § vid 100 dr smts
böter och kyrkoplikt ej bör förbigås. KM :t: itererade sitt förra tal
nästan med samma ord.» Tydligen har kungen velat låta förstå
686
Karl XII på justitietronen
att vad Gyldenstolpe sagt till bekräftelse av de kungliga orden
varit överflödigt.- I ett mål hade kungen resolverat att expenser
skulle betalas med 200 dr smt. Sedan konceptet till domen blivit
uppläst, undrade Gyldenstolpe »om det icke kunde bliva vid etthundrade
dr smU KM:t: det kunde bliva vid de 200 dr som redan
resolverat är.»
Men naturligtvis möter man i justitieprotokollen flerfaldiga
andra uttryck för kungens ovilja att vika från den en gång intagna
ståndpunkten. »Den som en gång är dömd till döden, han måste
också dö», resolverade han i frågan huruvida en dödsdömd tjuv
skulle på nytt hängas upp sedan ett exekutionsförsök misslyckats
till följd av att repet brustit.
»Hans rättskänsla var självständig», säger Hans J~irta, som i sitt
bekanta presidietal om Karl XII (1839) med några ord karakteriserat
även hans domareverksamhet, och av denna sj~ilvsHindighet,
som ju är den sympatiska kärnan i envisheten, har man flera
vackra drag. Ett sådant är av så tidigt datum som d. 7 febr. 1698.
Det var då för tiden ganska vanligt att officerare eller civila ämbetsmän,
som råkat i ekonomiskt trångmål, mot anvisning å lönen
lånade pengar hos enskild kapitalist, som sedan anhöll hos KlI :t
om order till statskontoret att utbetala lönen direkt till honom.
Xu framställdes en dylik begäran av en handelsman Höpner, som
gjorde anspråk på majoren v. Schrowens pension under fyra år.
I rådet yttrades: »Gr. Falkenberg: så fl·amt v. Schrowen intet hade
förskrivit sin pension, kunde Höpner intet hava någon rätt att
pretendera sin betalning därav. Gr. Stålann l= pres. i Göta hovrätt]:
volenti non fit injuria. Köpmannen har gjort honom försträckningar
emot den kondition att han skulle få hans pension uti
fyra års tid; därpå haver v. Schrowen sig också förskrivit. KM:t:
han kan intet få hela pension utan allenast halvdelen efter handen,
ty eljest skulle den andra intet hava som han emellertid kunde
leva utav.» Kungens rättsinstinkt bjöd honom alltså att låta majoren
njuta vad man med ett uttryck från romerska rätten kallar
beneficium competentim – ett rättsinstitut som man tycker hovrättspresidenterna
borde ha tänkt på men som förmodligen var för
kungen alldP-les obekant.
Självständighet och självtillit fordrade kungen också av andra
domare. En supplik av en amtman i Pommern rörde sig om ett
mål, som avgjorts av justitiekollegiet i Stade och tribunalet i
Wismar och vari »beläringar» inhämtats från universiteten i Leipzig
och Rostock Man erinras om Frödings »V ad är sanning» då
687
50-42838. Srensk Tidskrift 194::.
Birger W ed berg
man läser kungens yttrande: »det ena universitetet fäller och det
andra, Rostock nämligen, friar amtmannen. Men vad skall det
betyda att fråga dem vid akademierna~ De sitta ju själva domare
och böra förstå lagen och alla casus som förefalla.»
Det bör emellertid inte förtigas att man också kan få se huru
kungen, under ärligt bemödande att finna rätta lösningen, oförbehållsamt
vidgär sin stora tveksamhet och blott alltför villigt låter
diskussionen sväva ut.
»lIed uppmiirksamhet avhörde han vidlyftiga skriftväxlingar
samt muntliga anföranden av parterna – -, och under de med
ordning och värdighet förda rådplägningarne om domsluten – –
gjorde han frågor och yttrade sin mening på ett sätt som visade
att han riktigt uppfattat tvisteämnena samt skarpsinnigt bedömde
dem.» Dessa Hans Järtas ord, som ju närmast gälla revisionsmålen,
kunna, med någon prutmån och om man tar med brottmålen,
anses försvarliga som generellt omdöme. :Men i mer än ett revisionsrnttl
ser man att kungen haft svårt att koncentrera tankarna
på iimnet, och just hans frågor visa stundom att han inte följt med
föredragningen. Med full rätt har dock Järta framhållit kungens
»fr;gor», ty det är påfallande hur ofta kungens yttranden best<'t
just i korta frågor, inte bara sådana som angå rena fakta- »hur
myeket har han stulit» o. dyl. – utan sådana som syfta till juridisk
information och alltså vittna om en hedrande vetgirighet hos
nybörjaren i lagfarenheten: hur korrunor Göteborgs stad att giva
lejde; hur kan ett mål komma från magistraten i Riga utan att ha
varit i hovriittcn (i båda fallen hänvisades till Gustav Adolfs privilegier
för staden); om intressena iekc få stiga över alterum tantmn
(svar: inte i Livland); varför skall straffet vara svårare för en gårtjuv
(i prot. stttr löjligt nog »gårdstjuv»); o. s. v.
Aven dit de ieke utgöras av frågor iiro kungens yttranden i regeln
myeket kortfattade. Ofta äro dc blott den spontana reaktionen
inför den brottsbeskrivning han fått höra, t. ex. »det har varit en
konstiger tjuv» eller – sagt om en soldathustru, som då hennes
man sknlln arresteras drog två av vakten i håret och bet den ene i
foten– »denna liirer hava varit ibland dc viirsta och argesta levinfolk
som kan finnas».
X ;'t g on g;[ng, d>KM:t: så får hon taga sig en annan, om hon kan få någon som
vill hava sig. Gr. Gyldenstolpe: hon får intet gifta sig utan han,
emedan hon har förbrutit äktenskapet och den brottsliga makan
får intet gifta sig. KM:t: hon har intet förbrutit sig uti äktenskavet,
ty då borde det anses som dubbelt hor; utan det iir skett
före, och nu vill han [=Anders] skiljas vid henne sedan han fMt
veta av lägersmålet med den andre som fixerat honom att taga
henne såsom en ärlig piga. Men efter nu annorledes befinnes vill
han skiljas ifrån henne, och kan hon intet annorledes anses iin en
lös kvinsperson som haft lägersmål med en gift man. Gr. Gyldenstolpe
fann detta KM:ts skäl så starkt och på så god grund att
ingen däremot något säja kan; kunnandes han detsamma så hastigt
ej ihågkomma.»
Av Guds lag kände sig kungen bunden iiven i fråga om förbindelser
i förbudna led och om förgripelser mot föräldrar. Inom svågerlaget
kunde han få sig underställda ganska svåröverskådliga
kombinationer, såsom då en änkling bad att få äkta sin avlidna
hustrus förra mans broders änka. En gång, då Gyllenstierna blivit
korrigerad av Falkenberg därför att han talat om skyldskap fastän
det i själva verket gällde svågerskap, kastade kungen fram en
djärv tes som skulle alldeles upphäva skillnaden mellan de båda
begreppen; »hustru och man ~ yttrade han ~ äro ju såsom ett
kött; och så när som en iir skyld med hustrun, så är den ock med
mannen.» Lägersmål med hustrus syster skulle alltså vara lika
fördömligt som lägersmål med egen syster. Falkenberg tyckes ha
691
~l
l
l
l’
!
Birger W ed ber u
blivit helt förskräckt och höll en liten föreläsning, men naturligtvis
var den överflödig. Konungen har för visso blott på kiv framställt
sin tes; distinktionen mellan affinitas och consanguinitas har
icke kunnat vara honom obekant.
Medan konungen var synnerligen striing i tilUimpningcn av vad
han ansåg Guds lag bjuda om förhållandet mellan man och kvinna,
si’tg han med märkligt mild blick pcl en konflikt mellan ren ung
kiil’lek och samhälleliga ordningsregler utan stöd i bibeln.
En 11ng adlig officer Carl Hindrich Hård trolovade sig med en
fattig torpardotter Elin. Del hans föräldrar ej ville samtycka till
äktenskapet och vigsel därför ej kunde erhållas hiir i landet, beslöto
Hård och Elin att fara till Fredrikshall och där låta viga
sig av norsk priist, men niir de nalkades griinscn fingo de veta att
de i saknad av pass ej kunde komma in i Norge. Dc övertalade då
en dragon som de haft med sig hemifran – Hård tycks ha varit
vid kavalleriet – att på närmaste gästgivargård viga dem, och
sedan det skett levde dc som man och hustru. Vid hemkomsten
förcgavo dc sig vara vigda i Fredrikshall, och Härd skrev därom
en falsk attest. Det blev rannsakning vid tingsriitten, målet understiilldes
Göta hovrätt, men där kom det att avstanna (ty Hård begav
sig utomlands och man förlorade även kunskapen om dc bftda
andras uppehållsort), ända tills Elin och dragonen i aug. 1G98, tio
år efter rannsakningens början, anmälte sig med begäran att få
st.’t sitt straff så att de kunde komma igen till sina salighetsmedeL
Hovriitten förklarade Elin för Hårds trolovade hustru, men refererade
frågan om straff för henne och dragonen eftersom beskreven
lag ej funnes.
Diskussionen i rådet började med att konungen frågade »om
han ännu h;ller av henne. Heerdhiclm: han håller ännu av henne
och vill behålla henne eftersom han henne förnedrat. Han har ock
bcgiirt vigning i konsistario då redan, men de hava det förviigrat
för sttmdcts olikhet skull. Kivi :t tyckte de hade för den orsaken
skull intet bort den förneka.» Heerdhielm erinrade att »föräldrarne
varit emot att han skulle träda i så olikt gifte» och Lillicnstedt
att »konsistorium torde hava reflekterat uppå K~I:ts förbud
att adeln intet må träda i slika giften», men kungen vidhöll: »konsistorilllll
hade intet bort neka vigningen, och då hade denna skandnlen
intet hänt» – och sin tanke om konsistorium skulle han upprepa
iimm en g;’mg.
N n nvpliistes hovrättens brev och så tog överläggningen åter
vid. »KM:t: det är ett liktenskap för v;lr Herre, konsistorium har
G9~
Karl XII på justilietronen
gjort illa att de förnekt vigningen. Gr. Piper: de lära det hava
gjort för det föräldrarne lagt sig emot giftermålet, som tvivelsutan
ärnat sitt barn ett bättre gifte. KM:t: han var sin egen karl, föriiidrarue
kunde intet neka honom att taga sig den till hustru som
honom behagade. Lillienstedt: kyrkoordningen förmår dock att
giftermål böra ske med föräldrarnos samtycke. Heerdhielm hemstäUte
Kli:ts nådigsto behag, om hon icke – – kunde plikta
med fängelse på vatten och bröd, på det intet andra lösa kvirrfolk
måtte därav taga sig exempel och på lika sätt låta viga sig. Kivi :t:
hon kunde ännu låta viga sig med ceremonierna. Heerdhielm: man
vet intet varest Hården är. – – Gr. Piper tyckte de kunde beliiggas
med fängelse på vatten och bröd samt kyrkoJllikt för det
de missbrukat vigseln. KM:t: hon har intet mera gjort iin vad
mannen begärde; tyckte hon borde för straffet befrias. Hecrdhielm
frågade om dragonen då icke skulle beläggas med 14 dagars
fängelse på vatten och bröd samt kyrkoplikt eftersom hans förseende
vore grovt: hade missbrukat vigselceremonierna och tagit
penningar därföre, 10 rdr och två sto a 1G dr smt av honom och
en kjortel av henne. KM:t frågade om han läst böner över dem.
Hcerdhielm: hade frågat dem om de ville hava varannan och, då
de svarat ja, läst Fader vår och välsignelsen över dem. KM :t: för
en god ordning skull är det nödigt att han får straff på det intet
andra måge göra lika så, men eljest är intet synd att han liist andäktiga
böner över dem.» Det resolverades till sist att dragonen
skulle straffas så som Hcerdhielm föreslagit, men E lin befrias.
Att kungen under detta mål haft i tankarna dc beskäftiga och
efterhängsna omsorgerna att skaffa honom en brud synes uppenbart-
vad man än sedan villlåta sin inbillning tro om personliga
upplevelser eller aspirationer som motiv till skonsamheten mot
torparfliekan.
Det ringaktande av ståndsskillnaden som kungen här visade,
återfinner man i flera andra mål. »År lika mycket, adel eller ej»,
yttrade han t. ex. en gång i maj 1698 då han, trots erinran att sådant
strede mot praxis, dömde en adelsman att löpa gatulopp.
I skarp motsats till överseendet med torpardottern och dragonen
står domen över en musketerare i Riga som i kyrkan och på vägen
dit antastat åtskilliga hustrur och jungfrur med olovligt berörande
och med skamliga och förargliga ord. »Han har haft lust att
skämta, men sådant skämt duger intet», utlät sig kungen och
dömde musketeraren att löpa 9 gatulopp, smidas i halsjärn och
arbeta alla sina dagar vid fästning.
G93
Birger W edberg
Vid ett par tillfällen meddelade kungen något av sina erfarenheter
om kvinnorna. Då det anmärktes mot en ogift barnaföderska
att hon länge nekat och ej velat uppenbara sitt tillstånd, anförde
han till hennes ursäkt: »det göra de alla, och många ärliga fruar
vela intet gärna detsamma tillstå, utan döljat det längsta de
kunna». Vid en juristbegravning i Dorpat hade några adelsjungfrur
tagit företräde i likprocessen framför två assessorshustrur.
Det blev åtal, men som ingenting fanns föreskrivet om jungfrurs
rang hänsköts målet till KM:t. Då inom rådet tillstyrktes att en
generoll förordning om rang skulle utfärdas, mod vederbörliga
straffbestämmelser, anmiirkte Lillienstedt: »det skulle bliva svårt
om lika straff skola sättas för jumfrur som för gifta hustrur»;
mon kungen tillrättavisade honom: »där äro gamla jumfrur som
ofta iiro klokare än gifta hustrur».
Elisabeth Krook, gift mod assessorn i Svea hovrätt Lars W adenston
blev av hovrätten dömd till döden för horsbrott (två enkla
och ett dubbelt) och för fosterfördrivning. Betriiffande fosterfördrivningen
hade hon ej erkänt annat än att från henne gått en
blodklump, något som hon tillskrev »en passion av förstoppelse»,
mon av brev, växlade mellan henne och en av hennos älskare, en
för tjuvnad straffad barborarogesäll, ansågs framgå att hon i samråd
med denne använt drivande medel för att avlägsna rudimenta
emhryonis. »Det är grovt och kallas bälgmord», undervisade Falkenberg.
Under diskussionen om hennes förbrytelser yttrade också
kungen: »det viirsta är att hon begått bälgmord», men Falkenberg
kom då med betänkligheter och anförde: »man kan det inte heller
så egenteligen säja, ty diir var intet liv uti, och har man många
exem1)el på att det går blodklumpar ifrån kvinfolk». Härmed
blevo två frågor ställda under debatt. Den ena gällde tiden när
ett foster kan anses ha fått liv. Härutinnan företrädde kungen en
modernare 1lsikt och slog genast fast: »alla medici statuera att
där är liv straxt efter konceptionen». Men Gyldenstolpe medgav
blott att »anima vegetativa kan där vara», och Gyllenstierna upplyste
att »hjiirtat iir det första som får livet, och det formeras intet
förr iin 20 veckor efter konceptionen». Mera rent juridisk var den
andra friigan, den som framställde sig för den hiindelse det icke
varit ett verkligt foster som fördrivits utan blott »en mola som
kvinfolk ibland hava svårt att slippa» (Gyldenstolpe), m. a. o.
1 Adlad Va<1enHtirrna; Pn sonsons son till makarna Yar <1en genom Fänrik Ståls
sägnpr kiinde SYenlJorgs1nanncn.
694
Karl XII på justitietronen
frågan om straffbarhet hos vad som kallas försök mot otjänligt
objekt.1 Kungen var klar på sin mening. När Falkenberg berättat
att »Fleetwoods dotter gick i två år med en sådan klump och blev
ändå intet barn därav», återförde kungen diskussionen till det
egentliga ämnet med orden: »hon har dock haft intention att
driva barn ifrån sig». Intention vitsordades, men det framhölls
att effectus saknades, och på övligt juristmaner konstruerade Falkenberg
ett rättsfall som skulle ställa det föreliggande i grellare
dager. »Om- sade han- någon hade intentionen att gå och slå
ihjäl en annan, och när han kommer till honom finner honom ligga
sotedöd uti sin kammare, bör den därföre straffas till liveU»
Kungen såg dock genast att detta tänkta rättsfall, diir icke något
medel alls blev använt mot något som helst objekt, hade föga gemenskap
med vad Elisabeth åtgjort, och han frågade tillbaka:
»om en sedan kommer uti den andres kammare uti intention att
göra av med honom och finner honom sotedöd, men sticker honom
genom hjärtat uti den mening med vilja döda honom, bör han
icke plikta»~ Slutet blev att Elisabeth förskonades fnin dödsstraffet
men skulle sitta först en månad på vatten och bröd och
sedan all sin livstid på tukthuset.
I ett annat mål blir man onekligen chockerad av den vikt kungen
fäste vid intentionen. Hovrätten hade dömt en trumslagare för
dubbelt hor, men Holmström upplyste att i själva verket kånan
varit skild från sin man, »dock visste han [=trumslagarn] intet
därav när han hade Higcrsmålet med henne, så att det fuller på det
sättet intet är fullkomligen dubbelt hor. KM:t: det är likviii en
uppsåtlig missgärning av honom; och såsom det mitigera r att en ej
visste eller hade kunskav att hon var gift, alltså graverar det
enom när han gör av fullt uppsåt. Ty om hon intet varit skild
ifrån mannen, har han likafullt ej väjt att hava lägersmål med
henne, och borde fördenskull undergå livsstraffet efter han ej
annat visste än att hon ännu ej vore skild från sin förre man.»
Emellertid slutar protokollet med anteckningen att »KM :t betänkte
sig något häruppå och fann omsider för rättviRt» att trumslagarn
skulle förskonas till livet.
Medan kungen tillmätte närvaron av brottslig intention en sådan
betydelse, lät han icke frånvaron därav spela en motsvarande roll.
En timmerman Örling i Karlskrona var dömd till döden för det
att han i dryckenskap med svordom och annan sv<tr utlittelse för-
1 .Jfr till det följande Hagströmer, Swnsk straffrätt I s. 348 r. l 9-34.
695
l
~ '
Birger W ed berg
gripit sig mot KM:ts höghet. ö. hade deltagit i ett privat samkväm
där en volontiir sjungit visan Den tappre soldat (»Hej, hej
cammcrat l hej lustig courage du tappre soldat» o. s. v.). ö., som
var drucken, stod vid spisen och tände eld på sin tobakspipa, och
just då sångaren föredrog början av elfte strofen »En hjält' som
har mod l för kongen och kronan tör våga sitt blod», råkade ö.
bränna sig i fingret, skakade på handen, svor till och utbrast »jag
ger fanen både kong och kong». Han sade sig ej ha något minne
av hiindelsen och anförde till sin ursäkt bl. a. att han städse uti
kyrkan och dessutom var afton och morgon bcdit och inneslutit
HKM:t i sina böner. Kungen utlät sig: »fylleri lindrar och ursäktar
fuller intet mycket någon missgärning. Men nog synes det
att han intet haft intention att så tala, utan när han varit full
och briint sig i fingret, har han ropat 'fanen' etc.» Efter detta
välbalanserade yttrande ville man förmoda en ganska mild näpst,
men straffet blev 9 gatulopp, kyrkoplikt och livstids arbete i Marstrand.
Den militära lydnadsplikten sitsom, för att tala vetenskapligt,
en siirskild grund till rättstridighctcns bortfallande diskuterades
något våren 1698. Ett par ryttare i Ingermanland voro livdömda
därför att dc, som haft i uppdrag att ingripa mot rebelliska bönder,
skjutit ihjäl några av dem utan att det erfordrats för lugnets
återställande. Ryttarne hade förfarit efter order, dock ej direkt
av militär förman utan av civil myndighetsperson, prestaven.
Kungen höll före att ryttarne vore utan skuld: »de hava haft befallning
av kvartermästaren att lyda prestavens order. Gr. Falkenberg:
om han befaller dem att göra någon ogärning, så äro de
intet skyldiga det att lyda; de hade redan bönderna i deras händer
och behövde således intet dem ihjälskjuta. KM:t: en knekt får
intet resonera om sin officerares befallning utan måste följa order;
frågade om dc icke varit kommenderade. Holmström: de hava varit
kommenderade av kvartermästaren.» Det resolverades att fältman;
lmlken skulle låta rannsaka om kvartermästaren och att
målet emellertid skulle vila. Några veckor därefter föredrogs ett
liknande rn[d, men ryttarnc hade den gången fått ordern att skjuta
ornedelbart av sin löjtnant. »KM:t: de måste lyda deras officerare,
det kostar eljest nackcbenct. Holmström: om officeraren befaller
något som Hinder till KM :ts otjänst, visste han intet om de böra
lyda. Gr. Piper: sitdant förstås egenteligen om civilbetjänte, bokhållare
och desslikes, men intet om knektar; de måste lyda order.»
Även Falkenberg tog dessa ryttare i försvar, under vidhål-
696
Karl XII på justilietronen
lande dock av sin uppfattning i äldre målet. »Officeraren – yttrade
han – befallte dem och de kunde intet säja emot; annat är
med dem som på prestavens order ihjälskjutit bönder.» Men
kungen hade det äldre målet i gott minne och replikerade: »de
hade också officerares order att de skulle lyda prestaven».
Karl XII:s ställning till tortyren är den enda detalj i hans rättskipning
som .Järta belyser med referat ur protokollen, ett referat
som i sin tur kommit Grimbcrg att binda konungens minne en
något oförtjänt ~irekrans. Karl XI hade i både krigs- oeh sjöartiklarna
stadgat att ingen bör pinas och pli'tgas till någon bekännelse;
och då sedermera Dorpats hovrätt förfr;',gade sig om en
anklagad finge, efter vanligt bruk där i landet, vinas och torquoras
till sanningens bekännelse, hade han – år l(i8(j — svarat avböjande.
Det kan d~irför ej förvåna att när samma hovr~itt i början
av 1699 anhöll om tillåtelse att i visst mäl anställa Jlinligt förhör,
denna begäran blev av Karl XII avslagen; under överläggningen
hade också Piper, som fann sådant pinande mycket betänkligt,
vädjat till kungens vördnad för faderns minne med en erinran
om att »Salige KM:t Glorvyrdigst i åminnelse alldeles hade avskaffat
slika pinliga förhör». Ån mindre märkligt är att den unge
konungen ett år senare, under diskussion om behandlingen av en i
Stockholm för stöld anklagad greve Frölich, yttrade att »den bekännelse
som med tortyr uttvingas är intet fast skäl att fiilla eller
döma någon uppå» och resolverade att den anklagade skulle sättas
alldeles ensam och allena i ett rätt säkert fängelse, d~ir han ej
finge besökas av andra iin »förordnade av priistcrskavct som skola
med all lämpa oeh saktmodighet söka att föra honom till sanningens
bekännelse och en rätt syndaånger». Vad kungen sålunda
sagt och beslutat prisas emellertid av Grimbcrg som en minnesvärd
regeringshandling, ett vittnesbörd från den blivande krigarkonungens
sida om en humanitet som stod långt framom hans rådgivares.
Grimberg har här blivit förledd av ,Jiirta, som uppger
att såväl föredraganden som W allenstedt »med bifall av dc övriga
närvarande rådsherrarna tillstyrkte att pinliga medel måtte användas
». Verkliga förhållandet är dock att om också föredraganden
och W allenstedt tillstyrkte – ett väl starkt ord, åtminstone
vad Wallenstedt angår- så var det av de övriga fyra råden blott
en som alls yttrade sig (med en kort faktisk upr)lysning, närmast
till understödjande av konungens mening), och till dc tre stumma
hörde Piper vars tanke i frågan vi redan känna. N ej, Karl XII :s
ställning till tortyren har nog sitt säregna intresse, men det ligger
697
Birger W ed berg
åt ett annat håll. Redan i ärendet från 1699 lät kungen förstå att
i visst fall tortyr kunde och borde brukas, och någon månad därefter
kom just ett sådant fall under hans bedömande. Stöld hade
skett hos en hovrättsassessor, och denne anhöll att tjuvarna, som
bekänt stölden men ej ville omtala var de dolt det stulna, måtte
genom tortyr hållas till en fullkomlig bekännelse. »KM:t: att
tvinga dem med pinande att bekänna på sig något, när de alldeles
neka, är både betänkligt och farligt. Men när en tjuv tillstår och
bekänner att han stulit och oj vill säja varest han gjort av tjuvnaden,
bör han tvingas därtill genom tortyr»; och det resolverades
att domaren må med dessa halsstarrige delinkventer bruka tvång
och handklåvar.
698

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism