Print Friendly, PDF & Email

Socialdemokratiens framtid

Av Redaktionen | 4 november 2019

SOCIALDEMOKRATIENS
FRAMTID
DET svenska partilivet har, såsom alltför viil är bekant, under
det sista halvseklet haft en ganska enhetlig utvecklingstendens.
Socialdemokraternas oavbrutna frammarsch har varit trenden, som
möjligen bromsades upp något vid årets kommunalval men som
annars alltsedan Erantings debut verkat med ett slags naturkrafts
styrka. ‘l’våkammarsystemet har faktiskt, tviirsemot ritningarna
vid representationsreformen, förankrats 11å ett stånd och dess
överviildigandc maktställning. Den gamla balansen mellan partiriktningar
eller samhällsgrupper har rubbats. Ingenting har
så befäst tron på socialdemokratiens permanenta makt som väljarnas
orubbliga förtroende till partiet, oberoende av programmets förtolkade
innehåll eller förändrade tillämpning. Det har skapat den
föreställning att ståndsvalsiden är starkare än alla andra faktorer,
att partiernas framtid med andra ord astrologiskt kan utläsas i
valstatistikens yrkesgrupperingar med dess stora övervikt för
den s. k. socialgrupp 3. Och hur livligt det politiska intresset under
senare år iin blivit bland de borgerliga, har denna deterministiskt
färgade tro på omöjligheten att nämnvärt påverka valutslaget
alstrat känslor antingen av resignation eller av desperation, redan
det en kraftförlust eller en irritationskälla för vårt folkstyre.
Ges det skäl för denna tro på en förutbestämd maktställning för
socialdemokratien under överskådlig tid framåt, d. v. s. under de
allra närmaste årtiondena~ Frågan kan synas ganska meningslös
i allmänhet, eftersom politiken med dess många irrationella och
personliga moment knappast Himpar sig för prognoser och Europas
blivande struktur ännu iir höljd i töcken. Det må likviii vara
tillåtligt att peka på vissa faktorer, delvis nya och uppkomna
under kriget, som kunna påverka vår politiska uppdelning.
Utgångspunkten för varje resonemang är givetvis, att vårt land
och vårt folk självt får gestalta sitt öde utan utrikespolitiskt tryck
och att det politiska livet även framgent kommer att flyta i våra
gamla demokratiska strömfåror. En annan utgångspunkt är att
mot varandra som hittills stå två principiellt artskilda politiska
åskådningar, en socialistisk och en borgerlig – deras sönderdelning
på olika partier och dessas eventuellt nya namn i framtiden
må sedan lämnas därhän. Visserligen stå dessa åskådningar inte
G 57
l
l ~l
l
‘i j
i.:
‘i’ i· ,.J
l ! ~’
‘•
Socialdemokratiens framtid
längre så oförmedlat mot varandra som förr. Men så sent som vid
årets val accentuerades principmotsättningarna på det ekonomiska
området starkare iin på länge; och kvar står under alla förhållanden
striden om jämvikten, d. v. s. om minoritetens anspråk på
att inte vara predestinerad till ständigt beroende av majoritetens
goda vilja och minoritetens chans att själv kunna bli majoritet i
enlighet med ursprungliga begrepp om växelspelet i den demokratiska
parlamentarismens stater. En tredje förutsättning är att
medborgarna verkligen få rösta fritt, utan något faktiskt tvång från
yrkesbröder och organisationer i flagrantaste strid mot den folkfrihet,
som vi just nu prisa som vår säkraste sköld.
Först må sägas, att partiorganisatoriska eller konstitutionella
förändringar nog kunna lämnas ur räkningen vid denna prognos.
Tanken att sammanslå de tre borgerliga partierna till ett, om nu
detta överhwmd är möjligt, skulle för ögonblicket och innan någon
sammandrivande fråga skymtat sannolikt ej leda till en ökning av
deras röstetal och mandatsiffror utöver vad de kunna vinna genom
don s. k. tekniska samverkan; de tre partierna avspegla f. n. oh·ivclaktigt
olika meningar och mentaliteter av ingrodd karaktär, och
en fusion skulle troligen repellera flere än den skulle attrahera.
(En annan sak är att behovet av ett närmare samarbete, on offekäntre
form för en arbetsgemenskap i särskilda viktiga frågor
snart kan uppstå.) ‘fanken att vinna något genom att iindra valsystomot
och övergå till majoritetsval måste, åtminstone på kort
sikt, bedömas på samma sätt. Majoritetsval äro nämligen inte ett
medel att topphugga en majoritet, inte något Procustosrecept för
att göra de stora partierna små och de små stora, utan de äro ett
valsätt, som förstorar majoriteten och förminskar minoriteten och
diirför i ett })ar lii.nder också medvetet införts just för att tillyxa
en parlamentsmajoritet Majoritetsval kunna visserligen ~mordnas
på olika sätt, som öka eller minslut det största partiets favörer,
men om t. ex. den engelska valmetoden med relativ majoritet i
enmanskretsar skulle ha tilliimpats i Sverige år 1936 – det sista
inte krigsdiimpadc andrakammarvalet – skulle socialdemokraterna,
hur kretsarna iin reglerats, ha fått mer iin 200mandat av de
2:30, såsom redan en grov berlikning ger vid handen. Tanken att
vinna den önskligt }Jolitiska halansen genom en förstakammarroform
kan i nuvarande läge föras utanför det politiskt möjligas
ram; soeialdemokraterna med sin dubbla vetorätt sakna holt visst
allt intresse att dekapitera sig själva, och på borgerligt håll felas
både ett samlandP program och en samlad vilja i överhusfrågan.
658
Socialdemokratiens framtid
Så länge Sveriges industrialisering fortsätter skulle det kunna
synas sannolikt, att ett så klassbundet parti som socialdemokraterna
blott skulle profitera därav. Det troliga är emellertid att
överföringen av arbetskraft från jordbruk till industri ej medför
någon större politisk förskjutning; åtminstone f. n. iir partikulören
före och efter överflyttningen nog i regel en och densamma. Däremot
kan man peka på vissa osäkra grupper bland dem, som inte
minst under det sista årtiondet med sina röster avgörande bidragit
till partiets framryckning. Sålunda enrollerade sig tjänstemännen
särskilt efter Kreugerkraschen i stora skaror i socialdemokratien.
Det kan emellertid vara tvivelaktigt, om tjiinstemannagrupperna
äro sinnade att binda sig vid något visst parti. Det är
inte säkert att deras gemenskap med arbetarna såsom anstiillda
iir starkare än den individualism, som kännetecknar just medelklassen
och som i hög grad även präglat målen för deras organisationsarbete.
Om tjänstemannarörelsen också bygger på kollektivisering,
så är den dock en fiende till den nivellering, som avsiktligt
eller oavsiktligt karakteriserar kroppsarbetarnas fackliga
strävanden. Årets val måste i flera städer tolkas som att tjänstcmännen
återtagit sin gamla roll som den friaste och mest >>nomadiserande
» delen av väljarkåren. Åven framför dc jordbruksanstiilldas
socialistiska pålitlighet kan ett visst frågetecken sättas.
V crkningarna av det livliga föreningsarbetet bland jordbruksungdomen
kunde nog redan i år här och där utliisas i bondeförbundets
röstvinstcr. Psykologiskt låge det inte något förvånande
i om åtminstone yngre lantarbetare ej betraktade sig som »proletiirer
» utan som blivande jordbrukare, så mycket hellre som lantarbetarna
på sistone avsevärt kunnat höja sin standard och diirmed
sin yrkessjälvkänsla. Att socialdemokratien dessutom i överraskande
ringa grad trots makten lyckats locka till sig akademiker har
tidigare påvisats (Svensk Tidskrift, häfte 8). Åtminstone de biigge
förra skikten inta en kvantitativ nyckelställning i elektoratet.
Å ven andra yrkesfaktorer kunna rubba den hittillsvarande klassbetonde
partistabiliteten. Den kan sålunda tänkas, att den yrkesutbildning,
som man numer allmänt eftersträvar, kan differentiera
arbetarklassen mer än hittills och vid sidan av de löpande bandens
folk skapa en kår av högt kvalificerade specialarbetare, som oberoende
av medlemskap i fackföreningar de facto kommer att immatrikuleras
i den sociala medelklassen och dela dess böjelse för
politisk självständighet.
Av stor vikt kan bli att många av nutidens hriinnande frågor
65~
‘,
r, l . ~~
.j
Socialdemokratiens framtid
inte sönderdela opinionen efter de gamla partipolitiska gränslinjerna.
Typiska exempel härpå äro frågorna om dyrortsgraderingen
och landsbygdens byggnation. Här går Yattudelaren inte mellan
partierna utan genom vissa av dem. Enahanda gällde t. ex. under
s. k. trafikplanen vid 1936 års riksdag och kan Hinkas gälla många
andra av efterkrigstiden produktions- och anvassningproblem. Redan
nu är det tydligt att motsättningarna landsbygd-stad och
Norrland-det övriga Sverige skärpts. Ju mer anstr~ingt vårt
finansiella Hige blir och ju svårare majoritetspartiet just därför
f<'n· att hålla leden samlade genom sociala reformer, desto större
vikt kunna tilläggas interna intresseslitningar.
Yid sidan av sådana materiella motsiittningar kunna mera emotionella
frågor aktualiseras. Försvarsfrågan kan efter kriget återigen
bli ett splittringsämne inom partiet; utan att vilja utså någon
misstro till hållfastheten i den nuYarande försvarsiJolitiken ~ir det
nog att hiinvisa till dc många skeptiska uttalandena i debatterna
kring upprustningen ej blott från socialdemokrater utan även
fnom enstaka folkpartister, till Yilka f. statsminster Ekman nyligen
sällat sig genom uttalanden i Katrincholms-Kuriren. Även den
nordiska frågan är ett stort frågetecken för framtiden; kan man
ÖYnhuvnd dra någon kontenta ur dagsläget, tycks bland socialdemokraterna
ännu blott ett litet fåtal mer eller mindre akademiska
medlemmar vilja binda sig för en mera positiv ]JOlitik. Även i
befollmingsfrågan, som efter krisen hel t Yisst hingar sig fram
i allra första vlanct, synas socialdemokraterna föga lättentusiasmerade.
Å Y en härYidlag råder det en mentalitetsskillnad mellan
dessa akademiker och den stora, mera skeptiskt inställda massan,
Anmärkningsviirt Yar att frågan ej med ett ord berördes i partiets
YalUlllll'Oll i <tr. l alla dessa tre dominerande frågor kunna
stora »s ii tining ar» ske bland Yiiljarna.
Men iivcn i en sådan socialdemokratisk hjärtefråga som statens
förhållande till niiringsliYet tycks enigheten alls inte garanterad.
Om graden av allvar kring dc kanoniserade socialiseringsplanerna
vet man föga. Den socialdemokratiska ungdomen biir i våra dagar
alltför oprofilcradc drag för att någon hypotes skall kunna grundas
pil deras deltagande i programdebatten hiirom. Om planhushålJningsideerna
sblr det redan skarp strid inom vartiet, sedan
Koo]1crativa förbundet gjort sig till den ekonomiska frihetens ivrigaste
förespnlkarc. Ar det verkligen troligt, att arbetarna själva,
vilka genom organisationernas studie- och publikationsverksamhet
bemödat sig om att söka förstå dc ekonomiska sammanhangen,
660
Socialdemokratiens framtid
allmänt iiro beredda att frångå det säkra i den hittillsvarande produktionsordningen
för att kasta sig i armarna på teoretiker?
~Ian skulle kunna fortsiitta och fråga. Är inte det socialdemokratiska
partiet kulturpolitiskt redan delat på en mera gammaldags
kulturkonservativ och en mera kulturfrontsbetonad grupp,
mellan vilka de andliga eningsbanden inte äro många? Och hur
kan det gå, om det framtriidde ett starkt parti till viinster om
socialdemokraterna, vars uppkomst då skulle gynnas av missnöje
med det hiimmande finansiella trycket? Skulle inte detta parti radikalisera
ii ven socialdemo kl· a tien, precis som det stora vänstersocialistiska
IJartiet vid förra världskrigets slut tillfiilligtvis föranledde
socialdemokraterna att lägga sin kurs flera streck åt
viinster7 Men skulle inte detta i sin tur verka avkylande och
bortstötande på många »förborgerligade» inom det stora partiet?
Det är visserligen inte något nytt att renmor varit tillfinnandes
inom socialdemokratien. Schismatiska riktningar ha all tid funnit s
där. Och likviil har partimaskinen fungerat gnisselfritt och effektivt
så fort valmönstring hållits. :Men summerar man i dag ihoiJ,
måste slutsatsen bli att de splittrande frågorna, det bdinnbara
stoffet eller de explosint iinmena ökat i antal och förtiitats ptl.
sistone, inte minst därför att 30-talets viilstånd med dess rika möjligheter
till sociala reformer ej kan viintas tillbaka efter kriget.
Miinskligt att döma måste allt detta nöta på sammanhållningen,
i synnerhet sit länge partiet sitter inne med majoriteten och makten.
Mycket i partir1rogrammet har överlm·t sig sjiilvt. I årets val
tände det tydligen inte dc ungas sinnen, i så fall redan det ett
omen. Ä ven om partiet vidhåller sina radikala och ekonomiska
reformkrav, graviterar i övrigt dess ställning hän mot att bli det
faktiskt konservativa eller åtminstone konserverande partiet, med
alla de föga avundsvärda risker som denna stiillning för med sig.
Den borgerliga politiken bör därför trots alla UJllll'epadc Yalnederlag
kunna drivas inte i resignationens utan i viss optimisms
tecken. Dess viktigaste hiivstång blir givetvis i liingden dock ej
socialdemokratiens förmodade besyärliglwtcr utan den egna förmågan
att forma ett aktiYt, socialt Yidsynt, framtidsbiirigt
nationellt program. Och dess mål kan aldrig bli att utestiinga Yiir
stora och förniimliga kroppsarbetarstam från malden u ta n i stiillet
att bana viig för alla gruppers meddelaktighet och medansvar.
Elis H(t~tad.
661
.,
l
f'

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism