Print Friendly, PDF & Email

Värnpliktigs rätt och bästa

Av Redaktionen | 4 november 2019

V ÄRNPLIK1~IGS
»R_A TT OCH BÄST A»
NAR jag gar att göra migra reflexioner om pcrsonalv<lrdPu vid
ett regemente', skulle jag som motto vilja siitta de Hcidenstmm;
vackra och ödmjuka ord, som stä priigladc pit hans gravtumba pit
Övralid och där innebörden är, att han prisar försynen för den
underbara nåd, som blivit honom bcsk~ird att ha blivit född till
och fått verka som människa. I dc enkla orden ligger en djup mening.
Och jag skulle i detta sammanhang vilja utvidga tanken
och om vårt militära yrke säga det, a t t miiktigheten diiri ligger,
att vi på ett alldeles särskilt sätt ha att umgås med människor,
forma människor för ett speciellt iindamål, miinniskor ur alla sociala
skikt och olika åldrar. I detta ligger pcrsonalvitrdens problem
som i ett nötskal: människors sätt att umgås med människor.
Det iir vårt yrkes höghet och storhet — men också svårighet.
Fundamentet för personalvården iir människokännedom och intresse
för människor. Hur mycket eller hur litet som än skrives
eller organiseras på detta område, så är det dock detta, som är
det väsentliga: intresset för människorna och förmågan att omsätta
den praktiska människokännedomen i sådana ittg~irdcr, som
befrämja syftet att dana och utveckla vitra underlydande till
mogna personligheter, ansvarskiinnande medborgare och goda
soldater. Ty allt detta hänger ihop. Medborgare och soldat, dc
två begreppen skola sammanfalla – det är värnpliktsarmens
styrka och stolthet. Och fast vi alla skola kunna infoga oss i det
stora kollektiv, som ett truppförband utgör i fred och fält, fordras
ocksi't – och kanske just därför – att varje enskild får sin individuella
utformning; icke minst viktigt i den nuvarande soldat-
' Efterföljande uppsats utgör, med vissa tillägg oeh uteslutningar, ett anfiirall(le
om »En regementschefs syn på personalvården», hållet Yirl en aY chefen för försYarsstahcn
nyligen ordnad kurs för krigsmaktens pcrsonah-ånlsoffieerarc o<·h <kpå·
assistenter m. fl.
S. E. Allstrin
utbildningen, som i tillämpningen ställer så stora krav på varje
Pnski l d.
Lydnaden är självfallet grunden för krigsmakten, men grunden
till lydnaden iir det inbördes förtroendet mellan befäl och meH
iga. På detta bygger all verklig disciplin. Den kan inte enbart
kommenderas fram. Resultat i krig och fred nås endast genom
ombblig sammanhiUlning mellan befäl och truvp. Men ~:;ammanhnllningeu
i sin tur bygger på kamratskapet mellan människorna
i u om Pit truppförband. Endast ett sådant kamratska Il, som
o i vttllget fogar ihop människor oberoende av tjänstegrader, iiger
fiinn i ära. Den personlighetsfostran, som soldatutbildningen vill
nit, kanske kan uttryckas så, att soldaten som människa skall
vara sjiilvmedveten men dock blygsam, rakryggad och plikttrogen,
gudfruktig och sann, förtegen om rikets försvar och omutlig –
i alla dessa hänseenden skall soldaten vara en förebild för hela
folket såsom människa och krigsman. I stenstil sammanfattas
dessa fordringar i dc kärva och högtidliga orden i krigsmans Priuran.

korna. Detta gäller ieke enbart de chefer, som stå truppen omedelbart
niira, utan iiven dem, som ej ha direkt kontakt med truppen.
!
och de drastiska jämförelser med bl. a. danskt kynne, han i det
sammanhanget gör. Det ligger naturligtvis åtskillig sanning i
Sundbärgs reflexioner; till en del väl också överdrifter – kanske
med avsikt för att tillspetsa problemet. Vare därmed hur som
helst; hans ord ge oss alla anledning till eftertanke. ‘l’ankestiillaren
gäller kanske i synnerhet för oss, vilka äro satta att som
befäl leda människor i fred och krig.
Tidigare har mycket reglerats i fråga om materielvården inom
vär krigsmakt men föga om personalvården. Detta far dock ickl’
tolkas så, att man ansett materielen gå före personalen. Personalvärd
har naturligtvis funnits fast utan nuvarande organisatoriska
former. Dessa ha genom kända omstiindigheter tvingat sig fram,
här liksom inom utländska krigsmakter, icke minst den tyska.
Organisation och former äro numera nödviindiga på ett helt annat
sätt iin tidigare, därför att personalproblemen blivit mera
komplicerade än förr genom det moderna samhällslivets utveckling,
som naturligtvis övar inflytande på även den militära sidan.
~len när nu nya organisationsformer skapats och nya föreskrifter
utgivits, skola vi icke glömma den traditionslinje beträffande
personalv<lrden, som sedan gammalt finns i vår krigsmakt, fast
man kanske inte så mycket ordat därom. J ag behöver t. ex. bara
peka på dc kärnfulla uttryck för personalvårdens innersta innebörd,
som stå skrivna i våra reglementen, icke minst i försvarsgrenarnas
tjiinstgöringsrcglementen. I dessa finns mycket tänkvärt
sagt i detta hänseende, grundat pil århundradens erfarenhet.
För att nu hålla mig till armens tjänstgöringsreglemente – motsvarande
går igen även i marinens och flygets – ligger enligt
min mening det väsentliga för personalvården inneslutet i vad
som står föreskrivet särskilt för regementschef och kompanichef
rörande förhållandet till underlydande. J ag kan inte unelerlåta
att bringa detta i erinran genom några citat.
För regementschef står bl. a. angivet, att »han skall främja
enighet och ett gott inbördes förhållande mellan förmän och underlydande,
uppmuntra till samvetsgrant fullgörande av tjänstcplikter
samt sålunda väcka och vidmakthålla en god anda inom
regementet. Genom ett välvilligt och förtroendeingivande upptriiclaude
och genom intresse för de underlydandes personliga angelägenheter
bör han söka vinna inflytande över dem och deras förhållanden
utom tjänsten samt begagna detta till fromma för personalens
anseende, liksom det tillhör honom att, så vitt han förmår,
i övrigt främja varje underlydandes r ä t t och biista.»
637
S. E. Allstrin
I detta ligger sannerligen åtskilligt för en regementschef att
begrunda.
Och låt oss vidare höra vad som står föreskrivet för en kompanichef;
den chef, som har den närmaste kontakten med menige man,
och som ju skall vara såsom en fader för sitt kompani. J ag citerar:
»Han skall inom kompaniet viieka och underhålla en god
anda och inarbeta en hyfsad ton, fri från råhet, samt uppmuntra
de mera stadgade bland manskapet att uppfostrande och stödjandP
inverka på kamraterna. Med allvar och bestämdhet i tjänsten och
noggrann tillsyn över deras uppförande, som stå under hans befiil,
skall han förena omvårdnad om deras bästa samt medels sitt
handlingssätt söka vinna deras förtroende. Han bör v~igleda dem
även i deras förhållanden utom tjänsten; icke minst är detta aY
vikt, vad den fast anställda personalen vidkommer. Han skall
söka undanhålla de yngre bland manskapet och dc mindre stadgade
från tillfiillen, som kunna leda dem in i skadliga vanor. Han
skall inom kompaniet känna icke blott varje befäl utan ock envar
av de meniga i avseende på duglighet och fiirdighet i tjiinsten
samt yrke och såvitt möjligt även övriga förhållanden utom
tjänsten.» Ståtliga och manande ord för personalvård utan tvivel!
Underlydandes »riitt och bästa» äro uttryck, som man möter p;!
åtskilliga ställen. Samtidigt som varje krigsmans rent militiira
skyldigheter och förpliktelser noggrant inskärpas, går i våra
reglementen genom tiderna som en röd tråd föreskriften, att individens
rätt och bästa skall tillgodoses – självfallet i den klara
insikten, att detta är grunden för den krigslydnad och disciplin.
som håller. Denna rättvisesynpunkt, detta berättigade hävdande
av även individens intressen inom det helas ram är väl för övrigt
betecknande för hela vår svenska rättsordning, '>rätt och bästw>
sätt märklig just nr personalvårdssynpunkt ~ sedan kanske det
hör till saken, att mönstringen så småningom förlorade sin ursprungliga
karaktär och blott blev en högtidlig ceremoni. Men
tanken där bakom är betydelsefull just ur synpunkten den enskildes
rätt och bästa.
Och den klara förståelsen för det mänskliga elementets betydelse
i samvaron mellan befäl och trupp finner man enligt min mening
uttryckt i en annan gammal vacker ceremoni, som ägde bestånd,
tror jag, ännu under 1890-talet, nämligen befäls föreställande för
trupp, vilket skedde efter ett noga fastställt ceremoniel. En ny
regementschef föreställdes för sitt samlade regemente av armefördelningschefen,
bataljonschef av regementschef, kompanichef
av bataljonschef etc. ~ allt med utviixlande av anföranden. Tanken
är tilltalande. Numera går det emellertid enklare till, ty
var tid har sina seder. Men man skall inte glömma utan ta vara
på den levande innebörden i vad gammalt och fornt är. Och
alltjämt begagnar väl varje nytinträdande regementschef det tillfälle,
då han under högtidliga former övertager sitt regemente,
till att hålla ett litet programtal, där han redan från början söker
knyta den kontakt med personalen inom regementet, som är
nödvändig för att nå ett gemensamt resultat, alltså, kan man säga,
lägger grunden även för personalvården. Och varje gång en regementschef
för första gången tager emot en ny årskull unga
värnpliktiga, ger han dem några ord med på vägen. Detta är
icke utan betydelse. Ty det är inte bara nödvändigt, att chefen
känner sin personal och deras förhållanden, utan det är lika viktigt,
att personalen får veta vad chefen går för, vad han vill och
vart han syftar för det helas befrämjande. Man måste från båda
håll veta, var man har varandra för att skapa det ömsesidiga förtroendet.
Klara signaler skola ges och tas emot.
Man kanske tycker, att vad jag nu sagt är ett omständligt preludium.
Men har man inte klart för sig det mänskliga elementets
betydelse i detta sammanhang, förhållandet till och mellan dc
människor, varav ett truppförband består, ja, då nyttar icke den
mest fulländade organisation för personalvården till något positivt.
Då mal organisationen tomt ~ det kan ej nog understrykas
allra minst från en regementschefs sida. Organisationen är intet
självändamål utan dess uppgift är, som all organisation, att tjäna
det syfte, för vilket den skapats. Och syftet kan, jag upprepar
det ännu en gång, knappast kristalliseras ut bättre än i de gamla
reglementenas lapidariska ord om de underlydandes »rätt och
639
:’
S. E. Allstrin
bästa»; givetvis sett mot den självklart förutsatta bakgrunden,
att varje man plikttroget fullgör sina rent militära skyldigheter,
det behöver väl ej betonas. Men den som gör sina skyldigheter
skall veta och känna, att hans rätt och hans biista tillgodoses.
Först då skapas för iivrigt förutsättningen för att den underlydande
med den rätta arbetsgHidjen skall kunna fullgöra sina
skyldigheter. Kiinner icke personalen att dess rätt och bästa V’ biista» innefattar jag allt, som kan befrämja hans kroppsliga
och andliga utveckling till fullgod soldat och medborgare.
Så sett, täcka dessa ord »rätt och bästa» hela fältet för den speciella
personalvården; orden kunna helt enkelt stå som motto för
denna tjiinstegren. Att på detta sätt tillse personalens rätt och
bästa betyder självfallet icke något som helst »dalt» med truppen,
som man understundorn hör påskinas från belackare, vilka
antingen intet veta om personalvårdens verkliga innebörd eller
medvetet söka misskreditera den. För övrigt iir det väl känt för
varje befill, att det icke finns något, som svensk trupp så snabbt
och instinktivt reagerar mot som »dalt» av vad slag det vara må.
Hård tjänst och — just därför! – välvilligt tillgodoseende inom
möjligheternas ram av var mans rätt och bästa, det är vad svensk
trupp vill — och skall – ha.
Dc allmänna synpunkter jag här anfört om personalvården
konkretiseras i do nya instruktioner och anvisningar rörande personalvården
och dess organisation, som i olika sammanhang utgivit
s. Mycket tänkviirt ha i dessa skrifter framlagts; de förtjäna
att <Her och återigen studeras och begrundas icke blott av
olika chefer utan av all befiilspersonal. J ag skall sjiilvfallet inte
här ga niirrnare in p>rätt och bäst m>
ven i vårt långa land. Här berörda förhållanden inverka en hel
del på den praktiska utformningen av personalvårdens uppläggning
inom truppförbanden. Allt detta kräver, att icke blott olika
chefer utan även de särskilda målsmännen för personalvården ha
klar insikt om de folkpsykologiska och andra faktorer inom regementets
område, som kunna påverka personalvårclsvcrksamhcten.
Yidare måste man sjiilvfallet ha öppen blick för samhällslivets
skiftande förhållanden, både i allmänhet och framfiir allt inom
den bygd, varifrån regementet rekryteras.
Ett viktigt område för personalvården är fritidens anviindning.
Självfallet måste tiden vid regementet i första hand användas för
att inhämta de rent militära kunskaper, som krävas för att kunna
bli en fullgod soldat. Men det är önskvärt att under anställningen
vid regementet även försöka få tid över för fortsatt utbildning i
allmänbildande ämnen eller i olika yrken. För de unga värnpliktiga
bör det givetvis vara av betydelse att under det år eller mera,
som de jämlikt värnpliktslagens bud måste ägna åt det allmännas
tjänst, då icke förlora kontakten med bildningsområdcn, där kunskaper
krävas för att göra sig gällande som samhällsnyttiga medborgare.
Åtskilligt av fritiden ger utan tvivel möjligheter till
bilclningsarbete. Det är även ett militärt intresse, att dessa möjligheter
utnyttjas. För stundande vinter har också ett ganska
stort program lagts upp för den frivilliga fritidsundervisningen
vid truppförbanden i bildningsrådens regi. statsmakterna ha anslagit
rätt betydande medel för denna verksamhet. Det kommer
onekligen att bli av stort intresse att se utfallet av vinterns arbete
på detta område.
Den kontakt en regementschef via bildningsrådet kan få med
olika organisationer för folkbildningsarbetet och andra organ för
samhällslivet, anser jag vara av värde icke blott för personalvärdsarbetet
vid regementet utan även i allmänhet för sammanknytandet
av folk och försvar. .J ag tror, att detta samarbete ur
en vidare synvinkel är av betydelse både för nuet och framtiden.
Det är ett bland andra medel för den verksamhet, som syftar till
att utplåna försvarets isolering från samhällslivet i övrigt. Den
gamla klyftan är numera överbroad. Det gäller att se till, att den
icke ånyo uppkommer; man vet icke, vilka meningsbrytningar rörande
försvaret, som i framtiden kunna stunda. Dc positioner,
som under de senaste åren vunnits av försvaret i folkmeningen,
måste bevaras och utvidgas. Detta bör hållas i sikte, icke minst
av försvarets egna miin. Vi, som tillhöra den generation, vilken
643
: .,.’
8. E. Allstrin
varit med om försvarets nedgångstider och brottats med de svåra
problem, som då förelågo, kunna icke nog för en yngre generation
understryka betydelsen av ett oförtrutet arbete från militärt håll
för att gardera den försvarets förankring i hela folket, som nu
vunnits efter så mycken möda och så stor vånda. Ett rätt grepp
på personalvården vid truppförbanden är en bland många faktorer,
som härvid kan ge resultat. I själva verket är sålunda
personalvårdsarbetet vid ett regemente av betydelse även i det
sammanhang, som här framdragits. Icke minst har detta understrukits
i Överbefälhavarons märkliga yttrande på sin tid över
1940 års militära socialvårdskommittes förslag angående personalvftrdon.
Summerar jag i övrigt ihop vad här sagts om on regements-chefs
syn pi’t personalvården, anser jag mig utan tvekan kunna
säga, att just sysslandet med personalvårdsfrågor ger en chef
goda möjligheter att få ökad inblick i stämningar och förhållanden,
med andra ord i levande livet bland de människor, som tillsammans
bilda ett truppförband. Han får upp ögonen för mycket
som eljest kanske skulle vara honom fördolt. Han fi’tr ökad
möjlighet till kontakt med människorna i vapenrocken. Han kan
vå detta sätt kanske bättre nå och förstå dem som personer. Genom
det grepp om de underlydande som miinniskor, yartill personalvården
ger en betingelse, och som den ocksEt iir till för,
skapas det underlag, som fordras för att av dessa unga miinniskor
dana goda krigsmiin. Och det är detta som all vår verksamhet
dock friimst måste gå ut på. Personalvården är ett bland andra
medel, men ett av de viktigaste ur psykologisk synpunkt, för att
nå detta syfte. Djupare sett måste man alltså konstatera, att en
god personalvård är ett viktigt led i den befälsföring, som – för
att sluta med tjänstgöringsreglementets miirgfulla ord i kapitlet
krigstukt – ger mannen i ledet känslan av att chefen utövar sitt
befäl med oväld, allvar, fasthet, jämnmod och viilvilja; att chefen
söker vinna deras förtroende, som stå under hans befäl, och
förståendefullt främjar deras bästa. Vad i dessa ord siiges mi’tstl’
vara riktlinjen för varje regementschef, liksom fiir alla chefer.
Det iir helt enkelt kärnpunkten i all befälsföring.
644

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism