Print Friendly, PDF & Email

Sveriges väg genom krisen

Av Redaktionen | 4 november 2019

SVERIG ES V Ä(;-
GENOM KR I SEN
Av statsr/idet G (JS TA RA G G E
DEN svenska riksdagen Yisar sig .in inte alltid från sin allra
bästa sida i kamrarna diir debatterna lätt fit någonting skiiligcn
oYerkligt och ofta ganska tråkigt över sig. Den snmska riksdagens
styrka ligger i utskotten och utskottsarbeteL Jkn senaste
riksdagssessionen var i det avseendet något enastående att i11tet
utskottsarbete förekom och att riksdagens hela Yorksamhet Yar
förlagd till kammardebatterna. Man kunde nog inför ett dylikt
experiment fråga sig hur det skulle slå ut. En nytta har det i Yarje
fall gjort, och det är att ha understrukit en funktion hos Sn>rigcs
riksdag, som kommit mer än skäligt i bakgrunden, niimligen att
vara landets främsta forum för opinionsbildningen. Behandlingen
aY kammardebatterna i pressen och pressreferaten ger Yerkligen i
regeln inte myekct utrymme för denna riksdagens llJlJ)gift.
~Ien den hiir gången har onekligen lägetYarit något annorlunda,
oeh man frågar sig sålunda efter denna riksdagssession hur den
allmänna opinionen i vårt land nu ställer sig till de viktiga frågor
som regeringen där förelade riksdagen angående pris- och penningpolitiken,
försörjningen och utrikespolitiken. J ag iir emellertid
rädd att om man skulle dra några konklusioner enbart ur dessa
riksdagsdebatter, så fick man nog i mångt och mJ·ckct stå med
denna fråga obesvarad. Men det finns ändå åtskilligt att hiimta
ur de långdragna debatterna.
Man fick sålunda ett ganska klart intryek av att den allmiinna
opinionen företer mycket lite bestämda oeh klara drag ifråga om
uppfattningen av vårt ekonomiska läge och vår ekonomiska politik.
Ja, man kan till och med undra om man här i landet i allmiinhet
har riktigt klart för sig vad saken i sjiilva Ycrket giiller. Det
talas så :mycket om »krav» och »offer» från olika samhällsgrupvcr,
man orerar vidlyftigt om allehanda goda sederegler för ekonomiskt
liv och leverne, men realiteterna har man svårt att få tag ])å.
)fan Yänder sig gärna mot symtomen och mot vad var och en har
erfarenhet av, nämligen 11rishöjningarna och Yarnbristcn, men man
3Rl
;,.: ‘
,.
~·. ‘,:
) ‘
Gösta Bagge
bryr sig mycket lite om de verkliga orsakerna till dessa företeelser.
Xiir dylikt kommer på tal, då lyssnar man förstrött och skyndar sig
att gå över till något mera påtagligt som spannmålspriser och
äggreglering och fiskbrist för att inte tala om »dyrtidem. Det
miiste nog emellertid vidhållas att alla åtgärder som endast rikta
sig mot symtomen men inte bry sig om sjukdomens orsaker, få en
tnlkig hismak av kvacksalveri, lika väl niir det gäller samhälleliga
oeh sociala förhållanden som de individuella sjukdomsbekymren.
Och liksom allt annat kvacksalveri iir nog också hiir dess skadligaste
verkningar att dra uppmärksamheten ifrån orsakerna till
sjukdomstillståndet och därför också från möjligheterna att åstadkomma
verkliga botemedel. Kvacksalveriet iir ytterst populärt
iiven i llOlitiken; därför i:ir det en makt, och en farlig makt, inte
minst i ett demokratiskt samhiille, där det har alldeles särskilda
förutsättningar att florera.
Den största sjukdomsfaran för svensk ekonomi är för närvarande
inflationen. Man har talat mycket om inflationen men
hitintills har man egentligen frrumförallt bemödat sig om att framhålla
att vi inte har någon inflation i landet. Nu erkännes emellertid
allmänt att fara föreligger för en sådan.
När det giiller att komma åt orsakerna och diirmed också de
verkliga botemedlen mot en inflation, är det säkert lämpligast att
utan att inveckla sig i allehanda mer eller mindre subtila bortförklaringar
gå direkt på det enkla faktum att en allmän höjning
av priserna måste hiinföras till spänningen mellan köpkraft och
varutillgång. En sådan alLmän prisstegring måste på något sätt
bero på att folk fått mera pengar i händerna att kunna köpa för och
att de använda dem för detta, annars skulle inte alla priser stiga.
Ol·h att alla priser måste fortsätta att stiga så länge en sådan ökning
i köpkraften eller minskning i varutillgången fortgår iir
likasil uppenbart. Det iir alltså till en sådan ökning som alla
vcrkliga förklaringar och botemedel mot inflationen måste knyta
sig, om man vill komma till grunden med saken. Men däl’med
är ingalunda sagt att inte frågan om köpkraftens utveckling
kan hero på mångahanda olika ting. All erfarenhet visar emellertid
att i tider av krig och krigsrustningar blir det de väldiga
ökningarna i de offentliga utgifterna, förorsakade av produktionPns
omliiggning, som blir den drivande faktorn ifråga om penn
ingövPrflödet ol·h in nationen. Därför ha vi all anledning att vid
kampen mot inflationen i främsta rummet rikta vår umnnärksamJwt
hiiriJå. Men de stora hudgetunderskott som uppkomma på
582
Sveri.ges väg .genom krisen
grund av denna utgiftsökning för det allmänna äro sällan den
enda orsaken till inflationen utan samverka vanligen med andra
från tid till annan växlande omständigheter. Bland dessa ha nog
hitintills den fördyrade importen och ersättningsproduktionen
Yarit den övervägande; i nuvarande läge ~ir det otvivelaktigt bristen
på arbetskraft och följderna härav som blivit den viktigaste
samverkande faktorn. Men i båda fallen ligga de stora offentliga
utgifterna bakom liksom de å sin sida påverkas, tidigare av importoch
ersättningsvarornas fördyring och nu av arbets- och personalkostnadernas
stegring. Skola vi nu säga, att eftersom de stora
utgifterna för försvar och beredskap alltjämt måste bli ofrånkomliga
och vi inte vilja genom att minska på de sociala utgifterna
göra läget ännu svårare för människor med små inkomster, och
budgetunderskotten främst på dessa grunder alltjämt måste fortsiitta,
så är det ingenting att göra åt saken utan svenska folket
far ta sitt inflationsöde och finna sig i detta~ Eller är det riktigt,
som man tycks tro på annat håll, att det är möjligt att genom
dekret från myndigheterna åstadkomma ett allmänt effektivt prisstopp
och på det sättet undvika inflationen samtidigt som budgetunderskotten
få ha sin gilla gång~ Eller finns det kanske några
andra möjligheter och några andra åtgärder som kunna vara de
riktiga att tillgripa i detta lägef
Låt oss här liksom i alla ting först och frä;mst ta ledning och
lärdom från erfarenheten. Vi behöva inte oroa oss för att vi endast
skulle ha abstraktioner och svårförståeliga teorier att gå efter.
I själva verket har denna tids händelser varit ett väldigt nationalekonomiskt
laboratorium, där man rent erfarenhetsmässigt har
kunnat utröna innebörden av viktiga ekonomiska problem. Låt oss
se hur saken har utvecklat sig i det land, från vilket man i så
mycket nu synes vilja ta föredömen i svensk ekonomisk politik,
nämligen Tyskland. Det är desto mer givande som Tyskland erbjuder
exempel både på den mest förhärjande inflation som modern
tid skådat och på en under de senare åren konsekvent genomförd
politik till skydd för stabiliteten hos prisnivå och penningvärde,
samtidigt som det allmänna ekonomiska tillståndet liksom alltid
1mder krigstider inneburit överhängande faror för en sådan inflation.
Den farligaste fo.vmen för inflation, den progressiva, den galopverande
inflationen, hade vi det mest utpräglade exemplet på i
Tyskland under åren 1919-1923. De höga allmänna kostnaderna
under kriget hade föranlett den t~rska statsledningen till att skaffa
583
. i
Gösta Bayge
pengar åt staten på alla möjliga upptänkliga sätt. Under kriget
verkade maximiprisen och framförallt ett strängt genomfört ransoneringssystem
därhän, att den av penningmängden uppblåsta
efterfrågan väsentligen yttrade sig i prisstegringar inom sm~-ghandeln
och ifråga om en del lyxvaror. Men när efter kriget den
statliga regleringen, fram f ö rall t ransoneringen, upplöstes och all t
flera varor frigåvos från kortsystemet, då bröt penningfloden igenom
alla dammar och priserna började stiga på alla områden.
sitnationen förv~irrades d~irefter yttermera genom betalningsförhållandena
till utlandet. Härav kunna vi dra den slutsatsen att
iiven om ransonering och priskontroll till en del kan under krigstiden
hålla emot en prisöversvämning, så kan man ha kvar en
dold inflation som gör sig gällande, niir man en gång förr ellrr
senare under fredliga förhållanden skall avskaffa kontrollsystemet.
I >en galopperande in fl a t i on ens krafter visade sig i ‘ryskland
pä Biitt Bom alltid Bker när det ökade behovet av köpkraft i pengar
från det allmännas sida i sin ordning på grund av redan inträdda
pris- och kostnad~:>stegringar för till alltjämt förnyad köpkraftsökning.
Detta skedde den gången på två vägar. Först väckte den
börjande prisstegringen hos arbetare och tjänstcmiin, i och för sig
beriittigade, anspråk på en motsvarande höjning av lönerna, anspråk
som emellertid inte kunde uppfyllas ifråga om tillgången
på varor. lfan gav diirigenom folket en skeninkomst mot vilken
inga verkliga värden, inga varor, fanns i motsvarande grad och
följden blev endast stegrade svårigheter och missnöje. Men genom
lönehöjningarna drevos vrodnktionskostnaderna och dessutom
de offentliga personalkostnaderna i höjden. För att täcka dessa
kostnader fick man så trycka nya sedlar som återigen stegrade
den i pengar r~iknade köpkraften hos folket och åstadkom ökad
efterfrågan på den minskade tillgången på Yaror, vilket måste
driva priserna vidare uppåt i en spiral, tills dess att hela penningsystemot
slutligen bröt samman, och man fick gå över till en ny
penningenhet och en brutal åtstrypning av de offentliga utgifterna.
Vad denna galopperande inflation betydde ur social och samhällelig
synpunkt har ofta skildrats och jag skall inte gå n~irmare in
på detta nu. Det kanske kan vara nog att erinra därom att den
inkomststegring som sålunda framdrevs av olika grupper innebar
till sist att alla kastades i det gemensamma eliindet och att de som
mest ledo h~iraY Yoro löntagare, pensionärer och sparare.
Den andra fasen av de tyska erfarenheterna gäller framförallt
584
Sveriges väg yenom krisen
verkningarna av den tyska upprustningen före och under det nuvarande
kriget. Denna upprustning har inte kunnat ske utan en
viildig utvidgning av kredit- och penningmedlen. Bringar man
mera betalningsmedel i omlopp och sålunda åstadkommer en ökad
efterfrågan på samma eller mindre mängd varor miiste detta som
tidigare framhållits medföra högre priser, högre kostnader, en
inflation och till sist en svår kris som fallet var vid den föregående
tyska inflationen. Nu frågar man sig: varför har då den Y~ildiga
ansvällningen av kredit- och betalningsmedlen i Tyskland denna
gång inte fört med sig samma svåra följder som förra gängen~
Svaret behöver inte bli så särskilt invecklat, men ielw desto
mindre har man ofta missförstått saken och inte minst här i
· Sverige. För att undvika en inflation cmder sådana förhållanden,
som rått i Tyskland, måste massornas köpkraft begriinsas, och det
iir det som man har gjort i Tyskland. Man förbjöd en höjning aY
timlönerna, och vid början av kriget genomförde man ett allmänt
lönestopp. Man har begränsat aktiebolagens utdelningar, man har
infört mycket höga direkta och indirekta skatter, staten har genom
sina finansieringsmetoder dragit tillbaka likvida medel från marknaden,
och man har också på annat sätt kraftigt kontrollerat kapitalanvändningen.
Härtill kommer att man har gjort allt för att
uppehålla spararnas förtroende och att uppmuntra till frivilligt
sparande. Genom alla dessa åtgärder har det lyckats tyskarna att
astadkomma en jättelik ökning av frivilligt och ofrivilligt sparande,
och häri ligger framförallt nyckeln till den tyska penningpolitikens
framgång. Det är otvivelaktigt att den övergång från
eivila till krigsutgifter, som måste sätta ner levnadsstandarden
enligt principen kanoner eller smör, den har åstadkommits icke
utan men genom ett väldigt ökat sparande. En annan mycket Yiktig
del av den tyska penningpolitiken är att genom att lönerna
ha hållits nere, så ha produktionskostnaderna föga stigit och på
det viset har det varit möjligt att åstadkomma den jiimvikt mellan
kostnader och priser som är nödvändig för produktionen och därmed
tillgången på varor. I det stora hela har den tyska folkhushållningen
arbetat under mycket vinstgivande betingelser, också
om staten efteråt har tagit en väsentlig del av vinsten i form av
beskattning.
Den tyska nationalekonomien har alltså sedan 1933 byggts på två
faktorer, sparande och jämvikt mellan kostnader och priser.’ Vad
1 .Jfr Per Jacobsson, Gold· und Währungsproblemc.
585
””
‘J l!
i r
Gösta Bagge
iir detta annat iin dc gamla klassiska jämviktsvillkoren: att ett
folkhushåll icke skall ge ut mera i pengar än som sparas och att
balans måste på olika områden råda mellan kostnader och priser?
Det intressanta med den tyska ekonomiska politiken iir, att den
lyckades åstadkomma dessa förutsättningar samtidigt som man
gjorde den väldiga omläggning av produktion och konsumtion, som
krigsförberedelserna och sedan kriget krävde.
Detta resultat har emellertid underbyggts med en rad djupgående
ingripanden på olika områden, ingripanden som emellertid
ligga i linje med den nationalsocialistiska samhällsuppfattningen.
Man har inte bara stött sig på ett ytterligt strängt genomfört ransoneringssystem
varigenom efterfrågan på varorna kunnat effektivt
minskas, utan man har överhuvudtaget i prisbildningens sUille
i största omfattning satt straffhot och polisövervakning. När det
visade sig att till oeh med under sådana förhållanden det i Tyskland
inte räckte med ett generellt löne- och prisstopp, utan företagens
konkurrens om arbetskraften i olika former medförde kraftiga
lönehöjningar långt över de fastställda lönerna, vilket återigen
gjorde prisbestämmelserna omöjliga att genomföra, så förbjöd man
arbetarna att utan tillstånd flytta från en arbetsplats till en annan.
där de kunde få hiittre betalt. Man införde också en kraftig bestraffning
av alla företagare som på sådant sätt lockade till sig
andras arbetare. Och till sist fann man att man måste dra den
yttersta konsekvensen av tvångshushållet också beträffande arbetsmarknaden,
där myndigheterna nu helt och hållet bestämma över
arbetskraftens förflyttning. Givetvis har man också haft god hjälp
av krigsfångar och andra utländska arbetare som förts till Tyskland
för att minska bristen på arbetskraft. Genom denna tvångsreglering
av arbetsmarknaden har rman kommit fram till sjiilva
botten på problemet. Här ser man den konsekventa utvecklingen
av varje mera omfattande ingripande i prisbildningen på varor
och på produktionsfaktorer, som ej motsvarar det verkliga marknadsHiget.
Det leder till nödvändigheten att låta myndigheterna
fördela och besUimma över arbetskraft, kapital och råvaror.
Slutligen har man som förutsättning för hela detta system också
genomfört en detaljerad reglering av hela utrikeshandeln samt
handeln med utländska värdepapper och valutor ungefär på samma
sätt som tidigare har skett i Sovjet-Ryssland. Uppenbarligen har
man också haft nytta av att ställa de ockuperade länderna i större
eller mindre grad i den tyska ekonomiens tjänst.
Allt detta måste man ha klart för sig, när det gäller att i andra
586
Sveriges rä!J genom krisen
länder använda större eller mindre delar av det tyska systemet.
Vill man helt genomföra detta, leder det i själva verket till samhällsförhållanden
som motsvara den nationalsocialistiska instiillningen
men icke vår.
I andra länder har man i allt större utsträckning börjat följa dc
tyska metoderna men inte sällan endast delvis och diirför oftast
med tvivelaktigt resultat. Man har ansett att England skulle hiirutinnan
utgöra ett undantag. Beträffande England, som efter en
tidigare kraftig stegring i levnadskostnaderna under det senaste
året haft att uppvisa en skäligen stabil levnadskostnadsindex men
stigande löner måste man emellertid uppmärksamma att detta
land har ett alldeles säreget läge. Det iir inte bara så att Storbritannien
haft tillförselYägarna över havet öppna och att dess
varuförsörjning därför kunnat bli mycket rikare, utan det har
också haft väldiga tillgodohavanden i utlandet, och niir varorna
och tillgodohavandena befinna sig i utlandet, är det upvenbart att
deras uppköp inte behöver stegra priserna i det egna landet. Diirtill
kommer ju också att England fått en stor del av sin upprustning
och sin råvaruimport genom den amerikanska låne- och
uthyrningslagen som medför att det är amerikanerna som i stor
utsträckning få stå för rusthållet. Man vet ju heller inte vad som
ligger bakom konstruktionen av en manipulerad levnadskostnadsindex,
sådan som den engelska, och vi ha dessutom inte sett slutet
på den engelska prisutvecklingen. För närvarande synes man i
England vara ganska bekymrad för denna. Hur som helst är det
uppenbart att i sådana Hinder som Sverige där dc nyssnämnda
omständigheterna inte föreligga och som befinner sig i ett nästan
fullständigt avspärrat läge, äro förhållandena ifråga om penningpolitikens
förutsättningar så vitt skilda från de engelska, att en
jämförelse är mycket lite fruktbringande.
Det är också tydligt att vi här i Sverige varken kunna elle1·
vilja gå så långt som man har gjort i ‘l’yskland ifråga om tvångshushållningens
genomförande. Redan de politiska maktfaktorerna
i vårt land tillåta inte detta, vår administration skulle säkerligen
inte i dess nuvarande skick kunna lösa uppgifterna och framförallt
gör hela vår srumhällsinställning detta omöjligt, ens som ett övergående
tillstånd under kriget.
Om vi sålunda för närvarande varken ha de tyska eller de
engelska förutsättningarna för att kunna genomföra en stabilisering
av penningvärde och prisnivå, vilka utsikter och metoder
kunna vi då tänka oss för en effektiv kamp mot inflationen?


i
l’ l!
1: : ~ l;
i’
Ett allmänt prisstopp, d. v. s. ett allmänt system av tillfälligt
tillkomna maximipriser, under det att penningöverflödet alltjämt
fortfar faller onekligen under de invändningar mot kvacksalveri
som tidigare gjorts. Icke minst är ett sådant prisstopp skadligt
genom att i ett allvarligt läge rikta uppmärksamheten och anstriingning:
nna åt fel håll men också genom att riskera balansen
mellan pris och kostnader på olika områden och därmed produktionen.
Att stoppa priserna under det att man alltjiimt sätter
mera pengar i händerna på folk, som med dessa pengar vill köpa
den mindre tillgången på varor, är en omöjlighet. I den mån som efterfrågan
på Yissa Yaror kan minskas genom ransoneringen, komma
vengarna och prisstegringarna i stället att koncentreras på de
oransonerade områdena eller till sist på smyghandeln och svarta
hiirsen. Inte ens om man är beredd att låta strafflagstiftningen i
samma ntstriickning som i Tyskland ersätta prisbildningens funkj
ioner går detta att genomföra. Dessutom ha vi ingen administra-
1 ion för att kunna sköta övervakningen av ett sådant prisstopp.
Diirtill skulle bl. a. fordras en väldig kår av snusare, för att anv~
inda en term från spritförbudets tid i Finland. Men vad ett
s:tdant prisstopp kan medföra, det är att hela systemet med regleringar
och krislagstiftning o. s. v. bryter samman på grund av
det allmänna förakt för lagarna som härigenom kan uppkomma.
Endast om man kommer åt orsakerna till penningöverflödet kan
prisstoppet komma som ett resultat härav. Då kan också en priskontroll
inom rimliga gränser vara nyttig. I själva verket skulle
man kunna s~iga, att priskontrollen kan sk~irpas i samma mån som
venningöverflödet och de verkliga orsakerna till prisstegringen
hejdas. Men i samma mån som man låter dessa kvarstå i samma
mån måste man avstå från att skärpa vriskontrollen. Man kan
n~imligen inte låta sp~inningen mellan priskontrollen och den naturliga
prisutveeklingen bli alltför stark, då spricker hela systemet.
Det är överlmvudtaget av största vikt i nuvarande allvarliga
l~ige att vi koncentrera våra krafter till det som är möjligt
oeh till dP :wgörande faktorerna och inte sprider ut dem på alla
möjliga cxveriment av mer eller mindre tvivelaktig beskaffenhet
ndast på grund av att sådana experiment förekommit i andra
liinder med kanske andra förutsättningar än vårt.
Jag har redan tidigare framhållit att den centrala inflationsfaktorn
i alla krigstider varit och är den på grund av krigsförhållandPna
UI1Pkomna Yäldiga ökningen i de offentliga utgifterna.
Hos oss uppgå statens och kommunernas utgifter f. n. till samman-
588
Sveri[Jes väg [Jenom krisen
lagt omkring 5,200 millioner kr., d. v. s. 40 % av nationalinkomsten.
Underskottet på statens driftsbudget 1941/42 var 2,034 millioner kr.
Hedan dessa siffror visa att vi här ha att göra med en faktor av
den storleksordningen att den i längden måste få ett avgörande
inflytande.
Emot denna uppfattning av den offentliga utgiftsökningens dominerande
betydelse för vår penningpolitik har gjorts gällande,
att om vi ej haft de stora utgifterna för försvarsberedskap m. m.
så skulle vi i nuvarande läge haft en så svår depression, att vi
varit nödsakade att för sysselsättning av arbetskraften göra sådana
investeringar, som skulle lett till samrna rikliga penningtillgång
under samma knappa varuförsörjning som nu.
Detta resonemang synes mig åtskilligt verklighetsfriimmande
och kännetecknat av den depressionspsykos, varav den nationalekonomiska
skola, som under senare år varit förhiirskande inom den
svenska ekonomiska politiken, varit lidande och som medfört att
man till varje pris och under alla förhållanden måste se alla ekonomiska
problem och åtgärder ur depressionssynpunkt 1Ien framförallt
lider resonemanget av den brist på sinne för proportioner,
för kvantiteternas betydelse i ekonomien, som också varit karakteristiskt
för denna ekonomiska politik, inte minst under den verkliga
depressionens tid. Om en sådan depression skulle inträffat –
varom vi intet veta- hade det aldrig kunnat bli tal om en så väldig
ökning av de offentliga utgifterna, som nu blivit nödvändig.
Föreligger det några depressiva tendenser för närvarande på grund
av regleringar, materialbrist, avsättningsmarknadernas avspärrning
eller förskjutning o. s. v., så iir det uppenbart att de icke blott
motvägas utan även i hög grad övervägas av andra och framförallt
av den omfattning, som den offentliga utgiftsökningen fått. Om
man 1933/34 trodde – på hur goda grunder vill jag liimna därhän
-att man skulle kunna häva depressionen med ett par hundratal
millioner kronor, så borde man ha sinne för att ett årligt underskott
på statsbudgeten av ett tio gånger större belopp får andra
verkningar, vartill kommer att de depressiva elementen givetvis
ej ha swmma kraft som under den stora världsdepressionen i början
av 30-talet. Den allmänna bristen på arbetskraft och förhållandena
på arbetsmarknaden lämna för övrigt ett tillräckligt talande vittnesbörd
om att utgiftsstegringen icke åstadkommit endast en motvikt
mot depressiva tendenser utan att det tvärtom råder en utpräglad
brist på jämvikt inom näringslivet, där arbetskraft, maskiner
och råvaror inte blott äro tagna helt i anspråk utan efter-
589
43- 4 ~ 7 ~ 1. Svensk Tidskrift 19 i :J.
j
‘l
. ~
:l1.
l
l
:Ii
l
1
.,,,
i l
‘ ~
l
l i l’
Gösta Bagge
frågas långt utöver tillgången och där köpkraftstillskottet genom
de stora offentliga utgifterna måste medföra ökad efterfrågan, ökad
tendens till pris- och inkomststegringar, ökade inflationsrisker.
De offentliga utgifternas och budgetunderskottens storlek kunna
därför sannerligen icke genom det anförda resonemanget frånldinnas
sin betydelse och sin dominerande ställning i den nuvarande
utvecklingen.
Diiremot kan detta resonemang komma oss att uppmärksamma
en annan brist på sinne för proportioner, när man som argument
mot budgetunderskottens dominerande ställning i våra penningpolitiska
problem framhållit omöjligheten att helt undvika sådana
underskott utan att minska vår försvarsberedskap eller rasera
våra sociala och kulturella institutioner. I så fall vore ju situationen
hopplös, om man ej vill gå samma vägar som Tyskland. Men
nu iir det otvivelaktigt riktigt att en förmodligen avsevärd del av
dc utvidgningar, som orsakas av den offentliga utgiftsstegringen,
på grunder som nyss angivits motverkas av begränsningar inom
nitringslivet på andra håll. Detta har också visat sig däri, att staten
genom omplaceringar av företags och penninginstitutioners
tillgodohavanden i de stora statslånen kunnat dra in så betydande
belopp, vilka icke funnit användning inom näringslivet. Men om
en viisentlig del av den av den offentliga utgiftsstegringen åstadkomna
verksamheten och inkomstökningen motsvaras av inskränkningar
på andra håll, bli försöken att genom minskade offentliga
utgifter bekämpa inflationen någonting praktiskt och genomförbart.
Då kan en sänkning av budgetbristen på ett par hundra
millioner eller åtminstone motverkandet av ytterligare utgiftsstegringar
komma att betyda något. Det är i själva verket här
som i så många andra ekonomiska sammanhang de sista dropparna
som komma bägaren att flöda över. Detta betyder att det
finns all anledning att spara också på mindre utgifter, ii ven om man
inser att de stora utgifterna för beredskapen och för sociala ändamål
iiro ofrånkomliga. Det är sålunda otvivelaktigt möjligt att
också på budgetviigen bekämpa penningöverflödets inverkan på
prisutvecklingen. Man får alltså ej förbise de offentliga utgifternas
dominerande betydelse för den nuvarande utvecklingen, lika
litet som dc praktiska möjligheterna att åstadkomma något på
denna väg. Läget visar på många sätt att budgetbristen utövar
ett så kraftigt tryck att det är farligt att förbise dess avgörande
bet;nlelse.
Men även om man erkänner att den stora budgetbristen iir den
590
Sveriyc~; räy yenorn krisen
centrala faktorn ifråga om inflationsrisken, betyder detta naturligtvis
ej att det inte är viktigt att komma åt andra med denna
faktor samverkande omständigheter, särskilt sådana, som äro
ägnade att underlätta eller möjliggöra de offentliga utgifternas
inflatoriska verkningar.
Man har sålunda talat om möjligheten att på olika sätt kunna
suga upp den genom de offentliga utgifterna ökade köpkraften,
framförallt kanske genom en kraftig beskattning. Det är vi1l också
det område varpå finansledningen i vårt land hittills har lagt ner
den största energien. Vi få emellertid inte glömma att den direkta
beskattningen hos oss, iiven i dess nuvarande omfattning, icke
träffar mera än ungefär en tredjedel av nationalinkomsten. Man
kan därför säga att den avgjort större delen av konsumenternas
efterfrågan på varor icke påverkas av den direkta beskattningen.
ökningen i de direkta skatterna har huvudsakligen drabbat de
högre inkomsttagarna men icke de bredare lager som representera
en så stor del av köpkraften; ökningarna i den indirekta beskattningen
har för dessa i stor utsträckning motverkats av rabatterna
på livsmedel.
Det kan därför ifrågasättas om beskattningen haft en så betydelsefull
inverkan ifråga om uppsugningen av konsumenternas
köpkraft som man på sina håll velat göra gällande. I varje fall
är det uppenbart att den direkta beskattningen i vårt land nu har
nått en sådan omfattning att en ytterligare skärpning- om detta
skulle vara tekniskt möjligt- icke medför vad man åsyftar, nämligen
en minskning i det genom budgetbristen framkomna penningöverflödet.
Vad beträffar de större inkomsterna skulle en ökad
beskattning med all säkerhet medföra motsatsen, då den skulle föranleda
skattedragarna att i större utsträckning leva på kredit och
i varje fall att minska sitt hittillsvarande sparande. Och vad beträffar
beskattningen av förmögenhetsinkomst skulle en yttermera
skärpning i stor utsträckning innebära en konfiskation av förmögenheterna,
vilken icke kan åstadkommas utan belastning av
penning- och kapitalmarknaden. Allt detta skulle medföra icke en
minskning utan en ökning i penningtillgången i landet. Vad återigen
beträffar en sänkning av ortsavdragen, vilka äro en väsentlig
anledning till att en så stor del av nationalinkomsten blir skattefri,
så förefaller mig detta vara en åtgärd som man ej kan rekommendera,
allra minst i tider som ändå i så hög grad försvåra levnadsförhållandena
för de lägsta inkomsttagarna. Det är nämligen
genom ortsavdragen man tar hänsyn till den skattskyldiges exi-
591
Gösta Bagge
stensminimum och försörjningsbörda. De förslag om nya skatter
som framkornmit torde ej kornrna att ge så mycket. Jag kan sålunda
inte se att man kan komrna något avsevärt längre på skatteviigen.
Vad betriiffar de stora statliga lånen är det tvivel underkastat,
om man därigenom lyckas åstadkomma något verkligt nysparande.
Vad man åstadkommit iir som tidigare sagts en omplacering av tillgodohavanden,
som ur andra synpunkter ha sitt värde. Ifråga om
uvprnuntran av det frivilliga sparande, som under dessa förhållanden
blivit så särskilt viktigt, kan man icke säga att mycket har
blivit åtgjort. Man väntar alltjämt på den differentiering av låneformerna,
som skulle motsvara förutsättningarna för en fortlöpande
medverkan från olika kategorier av långivare. Främjandet
av det frivilliga svararrdet har varit en stående punkt i alla
penningpolitiska program och uttalanden, men därvid har det
blivit. Man får vara glad, om sparinstitutionernas oavlåtliga och
kraftiga strilvanden att öka ett kontinuerligt och varaktigt sparande
från de enskilda – utanför de stora »folklånen» – åtminstone
inte direkt motarbetas från våra myndigheters sida. Längre
tycks man ej komma hiir i landet, när det gäller den frivilliga
sparvcrkswmheten.
Man kan väl också fråga sig om räntepolitiken varit klok
beträffande uppmuntrandet av sparande, liksom det kan sättas
i fråga om man inte också på räntevägen borde försöka hindra för
stor kreditutvidgning.
Den i nuvarande läge viktigaste av dessa frågor är otvivelaktigt
hur man skall kunna hindra inkomststegringarna. Erfarenheten
visar ju också vikten av att strypa inflationen, innan den blir
övel’rniiktig, genom att hindra stegringar i penninginkornsterna.
Detta giiller alla penninginkomster, men mest dominerande äro
givetvis löneinkomsterna. Det är också här som nu inflationskrafterna
främst sätta in genom den ökade efterfrågan och den stora
bristen på arbetskraft, som genom företagens konkurrens åstadkornmer
en höjning av lönerna och därmed arbetskostnaderna. De sarnmanlagda
arbetsförtjänsterna ha redan en kraftig tendens att
stiga, mest kanske på grund av den ökade sysselsättningen, men
också vå grund av övertidsersättningar – som ju innebära ett
pålägg på lönesatserna – i vissa fall ackordsförtjänsterna och på
sina håll, såsom ifråga om den kvinnliga arbetskraften, torv- och
skogsarbetet rn. m. på grund av att knappheten direkt stegrat
lönesatserna. En omständighet som i detta sammanhang iir av vikt
592
s l’eri{}es rä_q r;enom krisen
är att arbetskraften i stor utsträckning blivit mindre inriktad på
produktion av konsumtionsnyttigheter och att därför ökningen i
förtjänsterna, även när den beror på ökad produktion, iir ägnad
att verka prisstegrande. Även oberoende av ramavtalets indexberäknade
löner kunna sålunda lönehöjningar förekomma som en
följd av nuvarande läge på arbetsmarknaden.
För att kunna åstadkomma ett lönestopp äro vi i vårt land givetvis
främst hänvisade till organisationernas medverkan. Men dessutom
blir det säkert nödvändigt att underbygga det resultat, vartill
de kunna komma vid sina förhandlingar genom åtgärder beträffande
arbetsmarknaden.
Både ur försörjningssynpunkt och ur penningpolitisk syn]Junkt
är en av de mest betydelsefulla frågorna i vår nuvarande
politik, hur man skall kunna åstadkomma en sådan reglering av
arbetsmarknaden att myndigheterna få ett tillriickligt fast grepp
om denna och att arbetskraften kommer att förflyttas till sädana
områden där den bäst behövs utan att lönestegringar uppkomma.
Att vi inte vill gå så långt i tvångshushållning som man har gått i
Tyskland, är jag övertygad om, men i samma mån som vi reglera
andra områden av näringslivet blir det nödviindigt att ge myndigheterna
medel i händerna att kunna bemiistra oekså dessa svårigheter.
l viss mån äro vi inne på sådana vägar genom planerna på
utstriickt tvängsarbetsförmedling och ett ytterligare ianspråktagande
av tjiinstepliktslagen. Jag skulle doek tro att det är nödvändigt
att arbetsmarknadens problem angripas med större planmässighet
och kraft iin vad hittills har varit fallet, om vi skola
kunna reda oss i nuvarande läge.
Det program som direktör Söderlund framlagt för inflationens
bekämpande förefaller mig i det stora hela innebära goda riktlinjer
för vad som bör göras, också om man kan ha olika meningar i
enskildheter och lägga olika stor vikt på olika åtgärder. Redan
det att vi nu fått ett sådant, länge efterlyst program är en god
sak, ej minst därför att i dessa ting det psykologiska spelar en så
stor roll. Vad folk tror är icke utan betydelse, och likaså är samordnandet
av målen för olika organisationers och institutioners
ansträngningar mycket viktigt.
Det behövs en hård hand för att verkligen kunna genomföra
detta. Men detta betyder ej att programmet får vara stelt och
genomföras utan hänsyn till praktikens och verklighetens krav.
Penningpolitiken är på det intimaste sammanhiingande med finanspolitik,
produktion och försörjning samt inte minst med
593
l
l
l
l j
l
l
l 1
Gösta Bagge
allmänna och viktiga samhällsproblem, som inte kunna förbises,
niir det gäller att bedöma de penningpolitiska åtgärdernas verkningar.
Hiir stå vi inför mycket svåra avvägningsfrågor.
Vi måste söka hålla nere levnadskostnaderna, men vår livsmedels-
och briinsleförsörjning måste även vidmakthållas. Vi vilja ej
höja kostnaderna för varudistributionen, mon vi måste också se till
att handelns idkare ej få arbeta under ohållbara villkor, något som
skulle få vittgående iiven sociala konsekvenser. Byggnadsverksamheten
bolastar i hög grad vårt penningvärde, men vi vilja
iimh’t oj råka ut för något nytt bostadseliinde. Marginalen mellan
pris och kostnader får inte på något viktigt område bli så ringa
eller bytas i förlust, att produktionen äventyras. Importpriserna
kunna alltjiimt stiga och ersättningsproduktionen bli fördyrad.
Försnusberedskapen kan behöva ånyo förstärkas och dra med sig
ännu större kostnader. Med andra ord: ett penningpolitiskt program
måste ta hänsyn till levande livets alla skiftande omständigheter.
Det måste därför vara elastiskt och inte stelt. Det måste
ständigt möta alla de förändringar i samhälls- och näringslivet
som alltjämt inträffa och som inverka på sättet för dess genomförande.
* * *
Sammanstiiller man erfarenheterna från utlandet med vårt eget
läge kan man säga att krigstidens tryck på ekonomien kräver att
man måste söka återställa den balans mellan folkhushållets utgifter
och sparande, mellan priser och kostnader, som produktionens
omläggning och de därav orsakade stegringarna i de offentliga
utgifterna rubbat. Eljest ta dessa rubbningar sig uttryck i
on inflation, som betyder att läget blivit ohållbart.
Den brist på balans inom folkhushållet, som orsakar inflationen,
kan som Tysklands exempel visar återställas genom on långt
gående tvångshushållning, åtföljd av en detaljerad kontroll över
hela näringslivet och ett tvång som till sist konsekvent leder ända
till botten, till att myndigheterna helt bestämma också över produktionsfaktorernas,
bl. a. arbetskraftens användning, för att på
det Hättet undvika en prisuppdrivande konkurrens.
Här i landet vilja vi inte gå den vägen. Här ha vi en annan
utviig, en samhällstillgång, som kan tillgripas i samma syfte,
niimligen modborgarnas frivilliga samarbete och självdisciplin,
594
Sveriges väg genom krisen
icke minst i och mellan de organisationer, som under dessa sYåra
tider visat sig vara en styrka för det svenska samhället. Men då
måste inte bara organisationerna och deras representanter utan
alla hjälpa till, inte minst genom att lojalt ställa sig gällande
bestämmelser och lagar till efterrättelse samt inte påyrka eller
vidtaga åtgärder som kunna yttermera tynga de offentliga finanserna.
Vi måste också ha klart för oss att ju kraftigare pressen
från de offentliga utgifterna och budgetunderskotten och med dessa
samverkande krafter blir, desto längre kunna vi bli nödsakade
att gå fram på tvångsregleringarnas viig för att söka återvinna
balansen. Det gäller därför att se till att pressen från de offentliga
utgifterna ej blir för kraftig. Trettiotalets slöserianda i stat
och kommun måste utrotas.
Det frivilliga samarbetet måste även hos oss stödjas och kompletteras
genom åtgärder från det allmännas sida. J u kraftigare
trycket blir från budgetbristen desto mera måste vi gå tv<l.ngsvägen.
Låt oss undvika detta så mycket som möjligt och visa att
det svenska samhället har sin egen styrka också när det giiller
ekonomiska ting.
Vid sidan av strävandena efter prisstopp och lönestopp måste
vi sätta utgiftsstoppet Inse vi inte detta, och blir det inte möjligt
att i tillräcklig utsträckning få genomfört samarbete i dessa frågor
mellan olika grupper och individer, då blir inflationsrisken överhängande.
Det är riktigt, som det sades i riksdagsdebatten, att utan sjiilvbehärskning
och uppoffringar från olika grupper och individer
komma vi alla att råka i gemensamma svårigheter, av största riiekvidd
både för oss och för vårt land.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism