Print Friendly, PDF & Email

Svensk prosakonst 1941

Av Redaktionen | 4 november 2019

LITTERATUR
SVENSK PROSAKONST 1941
Av lektor ELOF EHNMA RE, Luled
Under de år före det nya kriget, som ha betecknats som folkhemmets
och det växande välståndets skede, t. o. m. som Sveriges andra
storhetstid, avspeglade litteraturen inte mycket av den avundsvärda
belåtenhet, som borde ha kännetecknat vårt allmänna sinnestillstånd.
Mönsterlandet Sverige, som så många intervjuade utlänningar prisade
och tidningspressen så mycket ordade om, tycktes av litteraturen
att döma inte rymma några mönsterm~inniskor. Den diktning,
som avspeglade samtiden, var i första hand avslöjande, den skildrade
med förkärlek människor, som snedvridits av tvångsföreställningar
och psykoser eller som drevos av flyktbegär undan det ombonade
och vardagsvana, den sysslade med sönderbristande karaktärer,
med det undermedvetnas sprängladdningar, med allt det hotfulla
och skrämmande, som fanns under den lugna ytan, den gjorde sig
till tolk för det rotlösa, famlande och ödesmärkta i en tillvaro utan
fäste. Litteraturens och de ·övriga källornas vittnesbörd om 1930-
talets Sverige förefalla sålunda föga överens tämmande, men fråga
är, om det inte var diktarna, som i själva verket sågo tydligast.
Våra goda år hade till en icke ringa del sin grund i kapprustningen,
och idyllen här hemma kändes av alla, som blickade ut över den n~irmaste
synkretsen, såsom en idyll under åskmoln. När så urladdningen
kom, kunde man genast märka, att diktarna hörde till de bäst förberedda.
Deras nerver hade härdats sedan länge, de behövde inte
råka ut för panik eller riskera att drivas till ytterligheter. I många
fall hade de bara att hålla sina positioner och ytterligare befästa
dem. Ändå har någonting hänt i den svenska diktens värld, något
väsentligt och betydelsefullt. Det märks utan svårighet vid en överblick
över 1941 års litteratur. I en av årets böcker, Arvid Brenners
R u m f ö r e n s a m d a m, uppträder en 30-talsdiktarc av det typiskt
psykoanalyserande slaget, vilken fäller följande replik: »Jag önskar,
att jag kunde sluta med att bara avslöja och avslöja, mig själv och
andra. Det blir så trist och meningslöst i längden. Man borde sätta
i gång med att försvara något i stället.» Vad som har hänt, är just att
diktarna, liksom vi alla, fått så mycket att försvara. Det som var svårt
att göra i det materiella överflödets och den trygga välmågans Sverige,
har blivit lätt i elen hotade självständighetens. Var det tidigare
diktarnas uppgift att gå mot strömmen, att avslöja och varna,
har det nu blivit deras vilja och plikt att värna och försvara. Det
hotade fosterlandet är ingenting att fly från. Också diktningen har
ställt sig på post, och den ser klart, varifrån fienderna nalkas.
I många fall kan litteraturens ställning uttryckas så, att livssynen
hos diktarna förblivit densamma, samtidigt som tonvikten försk jutits
och synpunkten justerats, så att det positiva, som den kritiska
55
Litteraturanalysen
syftade fram mot, nu fått träda i förgrunden. I regel har
inte pro aförJ’attarna tagit de aktuella händelserna till direkt föremål
för ina skildringar. Vad de åsyftat, har trätt fram, inte i reportag-
ets utan i den konstnärliga ge taltningens form. Inte minst
detta vittnar om fastheten och den lugna beslutsamheten i deras
ställ n i ng-stagande.
J~ir någon gång dags ituationen direkt fått ge stoffet, märker
man, att synkretsen blivit för sn~iv för att tillåta överblick och
djup. Ett exempel härpå är debutanten Peter N is ser s B l o d o c h
R n ö, en roman från finska vinterkriget. Till typen kan den betecknas
som en efterbildning av Remarques genre med en stadig tillRats
av Hemingway hårda och kallhamrade skildringssätt ågon
personteckning av mer anmärkningsvärt slag finner man här inte
och händelseförvecklingen går egentligen endast ut på att ge tillfällen
till olika ·eoner och . ituationer från krigets bistra vardag.
Synbarligen har isscr valt romanformen blott för att få fria händer
och för att få en enhetlig· ram till d t toiT han samlat. Har han
inte lyckats fylla de krav, som romanen ställer, så är han i stället
en alldeles utmärkt reporter och situationsmalarc. Han för tår att
tydligt uppfatta och visuellt livfullt återge vinterkrigets situationer,
han har tolkat sj~ilva de s andedräkt i ord, och det är inte bara i
bokens titel han fångat dessa striders hemska och säregna skiftning
a v vitt och rött.
Inte det nya i stoff och teknik utan anknytningen till litterära
traditioner kan sblo-as vara det mest karakteristiska för arets prosakon
t. Ofta är det så, att författarna fortsiitta in utveckling från
30-talet, ibland så, att verken ta form av en återblick. Det sista gi.iller
t. ex. Arnold Ljungdals F a r v ä l t i 11 D o n J u a n. Boken handlar
om en ung tjänsteman vid Stockholms stadsbibliotek och hans
erotiska bedrifter under 30-talet, och förf. framhåller själv, att den
iir avsedd att vara inte en nyckelroman utan en bildningsroman. I
vad mån den elaka skildringen av bibliotekets interna förhållanden
är gjord efter modell, skall här inte di kuteras. Oförnekligt är i
varje fall, att romanen är en indignationsskrift, där den forne kampsångaren
Ljungdal ånyo fattat baneret och går till storms mot
byråkrati och intrigpolitik. Dess andra ärende, att vara en bildningsroman,
är däremot framfört på ett mer tvivelaktigt sätt. Nagon
inre utveckling eller större mognad kan hjälten inte beskylla
för. Mellankrig generationens sexuella frigjordhet kan es på många
sätt och rymmer problem av betydelse, tillräckliga nog för en bildningsroman.
Ljungdal har valt en metod, som trots hans smidiga stil,
hans sinne för miljöer och hans sakkunskap jute kan kallas för den
lämpligaste, n~imligen att utföra denna bildningsroman i en sorts
Wodehouse ·til med farsens komiska teknik och rekvisita. Därför bar
denna roman blivit en rätt underlig- produkt, var tillkomst kanske
i första hand berott på förf:s lust att vädra sin indignation. D~iremot
kan det hända, att han med in hjälte träffat en viss typ på
kornet.
En annan typ fran mellankrigsg-enerationen möter men i Arvid
56
Litteratur
Brenners redan n~imnda R u m f ö r e n s a m d a m. Huvudpersonen
är här en ung- kvinna, som alltifrån sin uppväxttid har råkat i konflikt
med livet. Hon hör till de rotlösa, de alltid uppbrottsberedda.
Med sin lille son flyttar hon från uthyrning-srum till uthyrning-srum.
Hon har vant sig- vid misstro och alltmer övat upp sin känslobedövning.
Den kan visserlig-en skänka henne ett skyddande panar
mot ödets slag men den gör henne också oå tkomlig- för livet
självt, för tryg-gheten i samlevnad med människor. Hon förmår inte
g-ripa fatt om den lycka, som ett tag- tycks henne så nära, men hon
lär sig- ändå under händelsernas gång åtskilligt mer om konsten att
leva. Hennes liv kommer också i fortsättningen att bli hårt, men
hon är besluten att hålla ut. Det finns så många folk, heter det på
ett ställe i romanen, som nu brutit upp, »men de kan inte börja med
något nytt, de bara fortsätter att marschera och rasera. Här i landet
har vi sluppit den sortens uppbrott, vi har kunnat byg-ga vidare
på lagd grund. Förr eller senare måste alla, både in di vi der och folk,
hjälpa till att bygga. Det g-år inte att stanna kvar i flykt och dröm
och protest.» Orden ge uttryck för tesen i Brenncrs roman och de
kunna betecknas som en g-od formulering av det nya, som tonar
igenom svensk litteratur. Förf. är initierad i sitt ämne och vet vad
han talar om, själv en flykting, som fått nytt rotfäste. Den kvinnotudie,
som är det väsentliga i hans nya bok, är också utförd med
beundransvärd säkerhet och med en inlevelse, som blottar mer än
enbart psykologiskt intresse, tecknad på en gång skarpsynt och medkännande
med s~ikra linjer men utan all sentimentalitet. Även som
miljöskildring står romanen högt och de personer, som på ett mer
eller mindre avgörande sätt dras in i förvecklingen kring huvudfiguren,
äro säkert uppskisserade svenska vardagsmänniskor.
Frågan om flyktbegär och rotfasthet kommer också till behandling
i Irja Browallius N å g o n g å n g s k a l l d e t l j u s n a. Denna författarinna
har skaffat sig ett namn genom sina tragiskt färg-ade
bonderomaner från närkingsk bygd. Hon har denna gång velat slå
au en ljusare ton, vilket på sitt sätt är betecknande, men betecknande
är också, att hon inte heller här undviker trag-iska inslag-.
Någon idyll vill hon i varje fall inte skapa. Boken handlar om
måfolk i en svensk bondbygd. Man får följa några personers öden
från en fattigbarack i en mellansvensk by. Där är den g-amle timmerhug-
garen Oklahoma, och där är hans son J o hannes, som ärvt
faderns vandringslust men som genom sin förbindelse med den unga
Ellen får pröva ansvaret för hustru och barn. Han lyckas till slut,
trots dc intriger, som han får att kämpa mot, och trots den oro och
drift till ansvarslöshet, som tidvis blir honom övermäktig-. lrja Browallius
har denna g-ång valt ett mera kollektivt skildringssätt, och
någon egentlig huvudperson har inte romanen. Trots den säkerhet
i handlaget, som utmärker henne, saknar man den kraft i gestaltningen,
som hennes tidigare bonderomaner givit prov på. Det kanske
beror på att hon denna gång inte fått tag på någ-on person, vars väsen
hon riktigt kunnat leva sig in i. Männen dominera i boken, men
det är kvinnor som Irja Browallius alltid bäst förstått att skildra.
57
Litteratur
Händelseförloppet för också fram med en episk mångordighet, om
det rätt tunna innehållet inte ger riktigt skäl för. Annar · vittnar
ock å denna roman om Irja Browallin ‘ kicklighet att skildra vardag
människor och att leda dera utveckling mot psykologi kt konsekventa
mål.
Om uppbrottslusten, som övergår till fotfäste i verkligheten, handlar
även Walter Ljungquists V a n d r i n g m e d m å n e n. Ljungquist
har hittills dokumenterat sig som subtil stämningsmålare med
förfinat sinne för dagrar och valörer och deras motsvarigheter i
människorna· öm esidiga attraktioner och repul ioner. Särskilt har
han sökt sig in mot det som verkligen sker bakom orden och handlingarna
i medvetandet underskikt Ett vis t dunkel, en mysti k
halvdager har därför alltid vilat över han verk, och så är det ock a
i den nya romanen, men där har Ljungqui t nått fram till en egonartad
sagoton, om åtskilliga bizarrerier till trots – förf. säger ig
inte vara elen som ängsligt petar i sannolikheter – kan bli helt förtju
ande. Siirskilt gäller detta skildringen av de båda huvudp r onorna,
den unge kontoristen Dan och elen unga societet flickan Pia,
som flaxat i väg mod ett resande teatersiillskap. Båda bli rymlingar,
vandra ut i äventyrens värld och möta många besynnerlig·a men
innerst älskvärda människor. Det doftar svensk vår om deras
odysse under mantändningen, och förf. har både klokt och fint och
därtill med en spelande humor låtit os följa deras utveckling. Pia
vill uppleva livet, Dan vill få klarhet i sitt upproriska inre, och båda
finna till slut, vad de söka. Som friska och botade männi kor kunna
de återvända till den värld, som de lämnat åt sitt öde en vårlig och
underfylld nymånevecka.
Är Ljungquists roman ett musikali kt scherzo, så är Harry ll!artinso.
ns D e n f ö r l o r a d e j a g u a r e n en trumpetfanfar, avsedd
som revelj i farans tund. Nomadfilosofen och oceanfararen Martinson
bar under de sista åren fått fotfäste på land. I en rad kiR. er har
han givit form åt ina iakttagelser och funderingar över växternas
tillvaro och in eldm·nas livsmyller i backarna runt stugknuten. Resultatet
har blivit en filosofi, som går ut på att människan skall h~ lla
takt med naturen och söka undvika att uppslukas av den ma kincivilisation,
som nu så tydligt hotar alla mänskliga och kulturella
värden. »Den förlorade jaguaren», som är en roman i Martin on
mediterande stil, på en gång berättelse och tänkebok, inskärp r pä
nytt denna lära. ‘l’re pojkar, smittade av alltför trägna biobesök, besluta
rymma till sjö s för att sedan i Brasiliens land möta äventyret,
förkropp ligat i jaguaren, en av de bestar, som hjältarna i storviltsfilmerna
bruka föra hem i triumf som byte. Ynglingarna komma
också så långt som till Montevideo, men där tar resan ett ömkligt
slut. Verkligheten motsvarar på intet sätt filmberättelsernas löften.
Martin on kan med sin bok sägas ba gjort ett inlägg i »fritidens
problem», vilket han menar ha komplicerats av filmen. Filmen är
den stora folkfienden, som förfalskar verkligheten genom att överglänsa
den och genom att den för löar viljan till riktiga upplevelser.
Hur verkligheten ter sig och hur den förmår forma männi kor
58
Litteratur
demonstreras i det avsnitt av boken, som handlar om livet i eldarrummet
på den båt, där de tre rymlingarna tagit tjänst. De gamla
eldarveteranerna, som kunna sitt yrke och fått sin prägel av det,
skildras med livfylld sakkunskap och varm sympati och med en
sinmik förmåga att ge ord åt arbetets möda och yrkeskunnighetens
tillfredsställelse. Martinson är alltför subjektiv för att bemästra romanens
traditionella teknik. »Den förlorade jaguaren» ger i första
hand en mycket levande bild av den stridbare oppositionsmannen och
lyriske drömmaren Harry Martinson själv. Liksom en gång Almquist
väljer han här den enkla nyponbusken till symbol gentemot
filmen och filmförförelsen, som han låtm: framstå som representant
iör den fåfängliga civilisation, vilken lett till världsförödelse . . Nyponbusken
kan bli »vision, dröm och saga men framför allt sysselsättning
för anden, ty livet är en sysselsättningsfråga».
Liksom Harry Martinson är Gustav Sandgren en författare, som
håller på individualism och frihet gentemot mekanisering och masspropaganda.
Hans A t t l e v a p å v i n d e n är ett slags spexigt och
fabuleringsglatt »trots allt» i frihetens namn. Boken skildrar en
·amling konstnärsbohemer, som slå sig ihop på en torkvind med tillhörande
skrubbar för att där leva i fattigdom, frihet och sann mänsklighet.
Det är på en gång något franciskanskt och något aristofaniskt
över deras improviserade tillvaro. Suver~int höjda över konventioner
och schabloner förverkliga de på sitt sätt Almquists ideal
om den svenska fattigdomen, fria från världens ävlan och penningjäkt.
Det finns både lyrik och patos, både värme och sprallig gaminhumor
i denna inte särskilt djuplodande men sympatiska lilla bok,
vilken bl. a. har ett par vackra sidor om ensamheten som vårt folklynnes
grund och vår innersta längtans mål.
En frihetsdrift av ännu mer påtagligt slag tar gestalt i Jan Fridegårds
T o r n t u p p e n. Den handlar om den gamle soldaten Froms
död och befrielse från »köttfodralet». I folkligt enkel sag·ostil berättar
Fridegård om Froms tillvaro och upplevelser efter döden och
hur han så småningom lyckas befria sig från all bundenhet vid det
jordiska. Förf. vill visa, att det bästa i människan är, vad som återstår,
när hon frigjorts från livets alla konflikter och slitningar.
From får passera genom det nya världskrigets inferno under sin
luftiga färd kring jordkretsen och lär sig därunder att på ett nytt
sätt skilja mellan väsentligt och oväsentligt. »Ekot av det himmelshöga
brakandet, som hundra miljoner människor just nu åstadkommer,
skall inte leva så länge som minnet av en liten grupp män, som
gick genom ett sädesfält för tvåtusen år sedan.» Det finns i denna
bok en okonfessionell, nästan antikonfessionell religiositet, vilken
bottnar i längtan efter klarsyn undan våldets och krigshetsens dimbildningar,
en längtan efter frid, som erimar om Pär Lagerkvists
förkunnelse. Det största är, menar Fridegård, »en ensam människa
med ansiktet vänt uppåt mot de eviga gåtornas blåa avgrund».
Längtan bort från det splittrade och kaotiska i tillvaron och hän
mot den stilla gemenskapen, det lugna växandet, den trygga ron var·
själva huvudlinjen i Karin Boyes författarskap. I sina prosaverk
59
Litteratu1·
tog hon ofta p ykoanalysen till hjälp för att demonstrera tvang –
föreställningarnas och hämningarnas risker, och trädet, som v~ixer
fritt efter sitt väsens lag, blev hennes stora symbol. Allt detta kommer
fram också i den postuma novellsamling, som fått titeln B cb
å d e l s e och som bl. a. innehåller fragment av ett par påbörjade
romaner. Varken de eller de här publicerade novellerna kunna sUillas
vid sidan av Karin Boyes främsta verk, men de ge nya vittnesbörd
om hennes livskamp, om en personlighet, som inte ville dagtinga
utan stred intill slutet för sin frälsnings skull.
Om den moderna människans svårigheter att finna fotfäste och
jämvikt, om karaktärens sönderfall och verklighetsflyktens obändiga
drift .har alldeles sär kilt Eyvind Johnson diktat i sin omfattande
och underfundigt säregna produktion. Flyktmotivet skymtar fram
också i han senaste roman, G r u p p K r i l o n, men han följer inte
längre denna drift med öppen ympati. Den nya romanen vill
tvärtom upprepa fjolår. bokens paroll: stå fa t och håll ut! Grupp
Krilon handlar om en egendomsmi.iklare, som brukar samla några
likatänkande till fri diskussion om skilda kulturella eller sociala
ämnen. Gruppen iir nära att spri.ingas, di.irför att diverse personer
av typisk femtekolonn-karaktär misstänkliggöra Krilon, bl. a. i hopp
att få övertaga hans inkomstbringande affär. De skilda öden, som
gruppens medlemmar råka ut för till följd av denna kampanj, berättas
i rap odiska kapitel. Eyvind John on har sin lust i ett fritt
och otvunget fabulerande, han berättar på samma sätt som kameran
i en exklusivfilm med blickpunkten in att i Hindigt oväntade vinklar,
för att det överraskande men ändå lående i iakttagelsen kall
träda fram. Han vill »genom det över- och sidoverkligas införande
i bilden ge det verkliga». Samtidigt tycker han om att resonera,
satirisera, parorliera, förkunna och måla som det roar honom i brokigt
slingrande arabesker. Allt detta har han gjort i den nya, digra
romanen, där hans genres alla uttrycksmöjligheter utnyttjas men
där också personskildring-en, mitt i ordrikedomens svall, riskerar
att bli alltför dimhöljd och konturlös. Särskilt giiller det den mystiske,
Messias-aktige Krilon själv, vars mänskliga drag man trot.
långa inre monologer inte får riktigt grepp om. Bokens ärende är
däremot klart. Liksom tidigare ställer förf. här »hyggligheten» som
sitt på en gång anspråkslösa och innehåll fyllda lö ensord gentemot
våldet och ofriheten. Hans dragning till det besynnerliga och kl·ume-
1urartade hindrar dock entydigheten i hans förkunnelse, ehuru man
inte vill tvivla på att det är de svenska värdena han försvarar,
när han med sin ordkonsts hela register går till storms mot allt, som
hotar hygglighetens ideal.
»Grupp Krilom är till formen en experimentroman och Eyvind
Johnsons kanske personligaste verk. Boken visar, hur även de nya
konstformerna . tå till reds att försvara de gamla idealen. Bland
dem, som ni.ira an ·lutit sig till en äldre skolas berättarteknik, tår
Olle Hedberg i främsta rummet. Han har aldrig uppträtt som förkunnare,
teckentydare eller nydanare, men han har heller inte tannat
i belåtenhet med det hittillsvarande. Han har fått namn som
60
Lilteratu·r
den oblidkelige och konsekvente avslöjaren av den borgerliga belåtenhetsvärldons
inre tomhet. Hedberg har inte behövt iindra sitt
hillning tagande eller söka sig till nya miljöer, han har inte heller
blivit mindre träffsäker i sin förmåga att finna de sjuka punkterna
i männi kohjärtat. Men ändå kan man tala om en förändring i hans
sätt att se. Det har varit skönjbart i hans fyra sista böcker, och
ännu tydligare märks det i hans nya roman V a d s u c k a r l e ks
a k s l å d a n~ I skildringen av huvudpersonen, disponent steningsson,
demon trerar han med kuslig virtuositet bracktypons hela yttre
vräkighet och inre innehållslöshet, och i berättelsen om han äktenskap
i romanens tidigare parti visar han på nytt sin förmåga att
avslöja genom att stänga in sig i sina figurers tankevärld och därmed
ge belägg för hur trångt och andefattigt allt där befinnes vara.
Det är enbart avskräckande i disponentens fall, ömkligt rörande i
hans hustrus, det kan också, som i fråga om grosshandlarfrun Lina
Lundvall, vara en studie i det saftigt robn ta. Men att Hedberg inte
bara är en otroligt skicklig psykologisk vivisektör, det vi. ar sig i
romanen senare del, där di ponentens fortsatta liv som änkeman
kildras. Vad som här händer, är helt enkelt, att denne man, vilken
»vet allt om kUrleken utom hur den känns», till slut få lära sig, vad
kärlek verkligen icir. Olle Hedberg har måhända aldrig nått högre som
konstnär än i denna skildring av hur di ponent steningsson till slut
blir en levande micinniska. Det sker med hjälp av de vanliga te händelser,
de obetydligaste sammantriiffandcn, men det sker mod obönhörlig
och oemot tåndlig psykologisk logik. ågon söndag skolmä sig·
metamorfos iir det givetvi inte tal om, men det springer i alla fall
upp ett källflöde inom honom, som skapar en oas i hans hjiirtas
torka, och det är vackert så. Morali ten, realiston och ironikern Olle
Hedberg låter inte dupera sig, men han äger också kunskap om det
om nu är nödvändigast att veta: om vilka krafter som i grunden
äro de starkaste i tillvaron. .
Olle Hedbergs utveckling har gått fram med lugn och säker konsekvens.
Betydligt mer revolutionärt har det visat sig vara i Sven
Stol]Jes tillvaro. Efter ett längre uppehåll har han tagit upp sin
litterära produktion i romanen D ö b e l n, avsedd som beredskapsbok,
där trobeten mot fosterlandet skall demonstreras av Döbelns
vägran att gå med i en mot Karl Johan riktad upprorsrörelse.
stolpe har här gjort onödigt grovt våld på den historiska verkligheten.
Han har tydligen inte förmått skildra Döbeln 1813 utan att
sätta in honom i en intrig, om motsvarar de amerikanska hi toriefilmernas
krav på spänning och sensation. Porträttet av Döbeln är
annars fri kt, rappt och livfullt gjort, men intresset min kas av att
det hela blott handlar om hur Döbeln skulle tänkas ha reagerat i
en fritt uppfunnen konflikt. I nutidsromanen V ä r l d e n u t a n n å el
kombinerar Stolpe vissa drag från Döbcln med drag från sitt debutverk
»I dödens väntrum». Huvudper ·onen diirifrån, som nu får
namnet Vilh •lm Canitz, skildras som vuxen i den nya romaneu, vilken
är att betrakta som en uppgörelse med förgångna ideal. Vad
Vilhelm allt intensivare får uppleva, är världen utan nåd, den allas
61
Litteratur
kamp mot alla, där det gäller att först och hänsynslöst slå till men
där ändå handlingarnas följder aldrig kunna beräknas och även den
starkaste oväntat kan slås till marken. Världen utan nåd är världen
utan religiös tro. Vilhelm representerar Stolpes tidigare med sympati
tecknade figurer, viljekraftiga, eldiga och trotsigt stridbara, vad
man kunde kalla hans gamla människa. Efter sitt möte med oxfordgrupprörelsen
kan han inte betrakta denna typ med samma ögon
som tidigare. Vilhelm skall därför uppleva fåfängligheten i att
kämpa endast för självhävdelse, personlig vinning och personlig
hämnd. Emellertid finner man, att Stolpe trots allt av sitt temperament
är starkt bunden vid typen Vilhelm. Farten och humöret i boken
bli aldrig fri kare, ~in när han skildrar dennes straffexpeditioner
eller dramati.lm uppgörelser. Hans ympati för denne bårdföre,
självtillräcklige och föga tilldragande typ är betydligt större,
än vad läsaren kan förmå ig till. Det objektiva människointresset
har heller aldrig varit stolpes sak, därtill är han för mycket personligt
engagerad i allt vad han skriver, och det är vä( också som personligt
dokument denna annars energiskt genomförda och väl beräknade
roman har sitt intresse.
Ett personligt dokument är ock. å Ben,qt E. Ny ströms V a r s o m
e n m ä n n i s k a! Boken är en yrkesroman från läroverkslärarnas,
d. v. s. författaren eget arbetsområde och avsiktligt självbiografiskt
utformad. Man fiister sig vid den kloka uppfattningen av bokens
många pojkproblem, där inte bara lärarens utan också elevens synpunkter
fa komma till sin rätt, och vid den etiska linje, som hela
tiden följe och om har till mål den sokratiska sentens, . om blivit
romanens titel. I fråga om personskildring och händelseförveckling
är denna roman inte särskilt märklig; sitt främsta värde har den
däri, att man bakom romanutformningen möter en människa, om
har att dela med sig av en strävsamt vunnen livserfarenhet.
Vill man. diiremot se ett exempel på teknisk skicklighet, kan man
välja Eva Ber,qs N ä r h o n ä r d ö d. Denna roman är på en g·ång
barnpsykologisk studie, kollektivroman från Söder, kriminalhistoria
med uppseendeväckande avslöjning och demonstration av önskedrömmarna
och verkligheten bri tande överensstämmelse. Sitt främsta
värde har den i porträttet av en moderlös ung flicka, var en amma
värld skildras med klokhet och inlevelse. Också när Eva Berg får
tillfälle att avslöja kvinnlig förljugenhet, vinner hon goda resultat,
men annars bär romanen främst vittne om hennes formella brio,
.hennes händighet i intrigföring och överraskningsteknik. All skicklighet
till trot har dock konstruktionen inte helt kunnat döljas i
detta prov på talangfullt konsthantverk. En liknande kritik kan riktas
mot Wald. Rammenhögs nya roman. Denne småborgerlige var~
dagsskildrare har här frågat sig, hur de kvinnor se ut inuti, som
så ofta få spela den bedragnas ömkliga roll under rättegångarna om
»sol och vår»-historier. Sv a r m e d a m a t ö r f o t o har sitt värde
i den utmärkta skildringen av tvätterskan Maria Jansson, som efter
att ha svarat på en giftermålsannons f r kämpa en förtvivlad kamp
för sin senfödda, illusoriska lycka. Hammenhög har skildrat henne
62
Litteratur
och.- hennes värld med intuitiv säkerhet och här skapat en av sina
mest levande gestalter. Däremot lyckas han inte få samma grepp
om »sol och vår»-mannen, och den invecklade och uttänjda intrig
han behöver för att avslöja honom, sänker romanen mot följetongens
nivå. Hammenhög är en folklig berättare, som vet, vad hans publik
kräver av sensationer, och inför de kraven få de konstnärliga ambitionerna
komma i andra hand.
Brottets psykologi har med så mycket större intensitet studerats
av Tl1orsten Jonsson i novellsamlingen Fly till vatten och
m o r g o n. Med autentiska kriminalfall som stoff har han sökt
tränga in i de instinktiva, undermedvetet arbetande själsförlopp,
som lett fram till brottet. Han begränsar sig till sådana, som av
tillfälligheter, hämningar eller desperation drivas till handling, ofta
avsigkomna, förslappade människor, vilkas värnlöshet, hjälplöshet
och oförmåga att stå de destruktiva krafterna emot han obarmhärtigt
och med klarsynt inlevelse blottlägger.
Kring psykologiska problem i belysning av dc moraliska grundfrågorna
rör sig Harald Beijers hela författarskap. Med sin fjolårsbok
om tjänsteflickan, som blev gift med grosshandlarsonen, kombinerade
han detta frågekomplex med ståndscirkulationens tema.
Året roman, B r i t a i ä k t e n s k a p e t, är en direkt fortsättning
av den föregaende och kan närmast betecknas som mellanledet i en
romancykel, där nya konfliktanledningar sakta men säkert hopas
utan att något avgörande sker men där man får ana, att katastrofen
är i annalkande. Också här koncentreras intresset till frågan om
maktbegär contra rättfärdighet. På sitt kantiga, skenbart valhänta
sätt vill Beijer i denna exempelpredikan visa, hur den mänskliga
klokheten kan leda till konsekvenser, som ingen klokskap förmår
beräkna, och hur fåfängt det i grunden är att söka sling-ra sig förbi
de elementi:ira och evärdliga moraliska kraven. Först ni:ir detta stort
anlagda verk ligger färdig·t, kan man emellertid söka bedöma dess
litterära värde.
Som synes ha olika psykologiska, sociala och personliga problem
tagit upp till behandling i årets prosalitteratur, ungefär av den typ
och i de former som under de närmast föregående åren. Blicken har
dock tydligt skärpts för det positivt värdefulla, för det vi ha att
försvara. Detsamma gäller, om man läg·ger huvudvikten vid den
miljö, som diktningen skildrar. Den inventering av vårt arv och
eget, som litteraturen alltid företager, har fortgått, men också därvid
bar huvudvikten allt tydligare lagts på vad som är omistligt för
oss. Från svenska bygder ha åtskilliga författare hämtat sitt stoff
och påfallande ofta bar det historiska perspektivet kommit med i
skildringen. Ivar Lo-J ohm~sson har i novellsamlingen J o r el p r ol
e t ä r e r n a fortsatt sina skildringar av statarnas liv. Trots titeln
är det inte i första hand indignationen, som givit färg åt boken.
Man fi:ister sig särskilt vid de historier, som ge exempel på svensk
ihärdighet och hederlighet. Vid sidan av mer bagatellartade skisser
har Lo-Johansson här åstadkommit fullödiga ting, t. ex. elen inle-
63
5- ~~l;;. Svensk Tidskrift 1942.
Litteratur
dande novellen Stad och land, Nils Näktergal och En svensk Don
Juan. Han känner i grunden detta folk, vars epiker han blivit, och
stoffet tryter honom inte. Det är äkta jorddoft över hans svenska
bilder av en förut obesjungen samhällsklass och själv är han en av
våra mest äkta folklivsskildrare.
J orddoft finns det också i M oa Martinsons B r a n d l i l j o r. Den
är på en gång historisk inledning till och fortsättning på V ä g e n
u n d e r s t j ä r n o r n a. Fråga är, om Moa Martinson inte skulle
ha åstadkommit ett verkligt gediget verk, om hon sovrat och smält
samman sitt rika stoff till en enda, helgjuten bok. Som det nu är,
har man svårt att hålla samman båda volymernas människor och
inbördes förhållanden. Fortfarande är det storbonden på Vändelhög
och kvinnorna kring honom, som dominera. Moa Martinson kan fabulera
och berätta, det är intensivt animaliskt liv över hennes gestalter
och hennes sociala patos ger sälta åt framställningen. Med
den shakspeareläsande bonden Vändel har hon måhända velat ge en
skildring i stil med de sjudande och stormiga engelska renässansdramerna.
Därtill ha inte krafterna räckt, men hon har åstadkommit
en mycket personlig, figurrik och ödesmättad bondekrönika om en
ätt, »där kärleken och ägodelarna gick som en åder genom allt som
hände och skedde».
Har Moa Martinson skildrat kvinnorna kring en bondehövding,
så har Tora Nordström-Bonnier i Uppländsk Kvinnospegel
berättat om kvinnor under olika historiska perioder på en och samma
lantgård i Sollentuna härad. Hon har inte alltid handskats särskilt
varligt med den historiska fakticiteten, t. ex. i den novell, där Bellman
uppträder, men hon har sinne för tid koloriten och åstadkommer
ibland alldeles ypperliga ting, t. ex. i 80-talsnovellen med dess
typiska, epistolära Fru Marianne-stil. Särskilt har hon velat betona
det hemliga sambandet mellan kvinnorna och den alstrande jorden,
förtätat i moderskapets under och ansvar. Ägarinnan av BissIinge
gård har i denna bok visat en både livfull och ömsint förmåg·a
att ge stämning åt det förflutna och därtill en stundom flärdfritt
mustig berättargåva, samtidigt som hon låter det tidlösa och det
undan alla växlingar fast beståndande vackert träda fram.
En kvinna är också huvudpersonen i Kerstin Göransson-Ljungmans
Så blankt havet ligger, prisbelönt i en tävlan om den bästa
äktenskapsromanen. Den skildrar en fiskarhustrus liv på ett skär
i Roslagen. Boken är klart och koncist komponerad, men den valda
jagformen är föga illusorisk, eftersom man hela tiden tydligare hör
författarinnans röst än fiskarhustrun . Fiskarfamiljens vardag är
skildrad utan all sentimentalitet och dess levnadslopp ackompanjeras
i en viss cavalcadestil av händelserna ute i världen fram till den nya
krigstiden, vilken sätter en mycket tydlig beredskapsfärg på slutkapitlet.
Sitt främsta värde har boken som äktenskapsroman. Den
berättar enkelt och sakligt om ett livslångt samliv med dess tillit
och tvivel, missämja och försoning, mödor och glädjestunder.
Ett vardagsöde, ackompanjerat och stämplat av tidshändelserna,
är också Ludvig N ordströms K a p t e n Å b y g g e s v i ta v ä s t.
64
LitteratuT
Kapten Abygge blir på grund av öbackabornas skråintressen och
småskurenhet ett offer för de stora konjunkturväxlingarna i samband
med den inbrytande storindustrin, men samtidigt har han ett
drag av heroism, symboliserat av den vita västen, de gamla borgardygdernas
distinktionstecken: »Ett hederligt liv, det rymmer så mycket
heroism, att kan man bara prestera det, så tycker jag, att det
räcker till mer än nog.» Boken avser samtidigt att vara exempel
på en ny romanform, vilken skall skildra »den vanliga, enskilda
människans historia sedd i världshistoriens perspektiv». Nordström
har endast ord av förakt om den gängse, fiktiva och psykologiska romanformen,
men själv har han knappast åstadkommit något revolutionm
·ande med denna produkt, som har formen av en sorts totalistisk
platonsk dialog med gamle Tomas Lack som en av pedagogisk
majevtik uppfylld Sokrates. Det vilar emellertid en genuin
öbackastämning över boken, och det äkta patos, som behärskar Ludvig
Nordström, sätter sin prägel på varje ord i framställningen.
Den historiska aspekten har fått ganska olika karaktär i årets
prosadiktning. Sven Barthel har i novellboken Å v e n t y r e n s
v ä r l d, där han på sitt försynta, tydliga och sant konstnärliga sätt
berättar om sin vardag med Stockholms skärgård som medelpunkt,
också skrivit en alldeles briljant essä om sina pojkårs äventyrsböcker.
Den genren har Frank Heller på sitt sätt fortsatt i den mot
J u les Verne inriktade kriminalhistorien A t l a n t i s u n d e r g å n g,
där emellertid inte mycket finns kvar av den gamla charmen hos
denne utsökte berättare och pastichör.
Att emellertid äventyrsberättelsens klassiska genre också kan formas
ut till stor konst, har Frans G. Bengtsson visat i R ö d e O r m,
»en berättelse från okristen tid». Frans G. Bengtsson tycker lika litet
som Ludvig Nordström om den psykologiserande, komplex-analyserande
moderna romanen. Skillnaden är emellertid, att han lika intensivt
avskyr den diktning, som är sociologi i romanform. Vad han
kräver av en läsbar berättelse är helt enkelt karaktärer och handLing.
Därför gillar han Scott och de gamla isländska sagoförtäljarna.
När han nu själv debuterar med en roman, är det alltså begripligt,
att han tagit ämnet från vikingatiden. Med Röde Orm har han inte
bara visat, hur enligt hans mening en roman bör vara, han har
också åstadkommit säsongens utan tvekan roligaste bok. Skåningen
Röde Orm, som lever på Harald Blåtands tid vicl 900-talets slut, får
som närmast dansk undersåte segla i västerviking, upplever mångahanda
äventyr i morernas Spanien och i kung Ethelreds England
och återvänder slutligen hem med vunnen mö och danagäld och därtill
nödtorftigt döpt utanpå skinnet. Om hans fortsatta öden skall
det till läsarens förnöjelse berättas i en kommande volym. Röde
Orms äventyr skildras med strålande humör och med en inlevelse i
vikingatiden, som blott står den till buds, vilken på en gång är
lärd och poet och dessutom själv har något av samma kynne i blodet.
Frans G. Bengtsson har tagit fasta på de drag hos vikingarna,
som de riktiga källorna ge besked om: det praktiskt näriga och krasst
nyktra, det nästan muntert stoiska i deras livssyn, det ärekära, strids-
65
Litteratur
glada och utpräglat vjrila i deras framträdande, den si:iregna blandningen
av bonde- och krigarlynne i deras livsförseL Orm och hans
kumpaner stå levande för oss helt enkelt genom sina ord och handlingar.
Någon psykoanalytisk spektralanalys har i deras fall inte
varit av nöden. De fostras och formas av händelserna och få sin
prägel av dem, samtidigt som de i kraft av sin väsen art kunna
leda in förvecklingarna i nya banor. Replikföring och berättarkonst
utmärkes av en bister munterhet och ett ofta festligt humör, som
ger skildringen kraft och färg och fyller den med frisk, nordisk
havsluft. Röde Orm är kort sagt en saga i de gamla sagornas egen
stil om förfarna mäns bedrifter och dåd. De samtida nordborna
skulle lakoniskt och hedersamt ha kallat den en god berättelse och
nickat igenkännande. Vi ha skäl att tillägga, att elen med sin frej diga
och obändiga frihetsdrift har ett äkta samnordiskt kynne över
sig. Den framgång, som boken vunnit, beror kanske djupast sett på
att den tolkar något av det ursprungligaste i vårt väsens art.
Detsamma kan sägas om elen roman, som till publikens heder vunnit
den största framgången under året, Vilhelm Mobergs R i d i
natt! Just de tidens stormar, som gjorde, att Mobergs Toringserie
inte kunde fullföljas efter förf:s första intensioner, ha drivit
fram honom till detta verk, som blivit hans främsta och som i kraft,
patos och helgjutenhet söker sin like i vår nyaste diktning. Den
svenska jorden har alltid varit grundvalen i Mobergs författarskap,
och inför hotet mot den och allt vad den betyder för oss, har han
gått tillbaka i tiden för att visa, hur bondesinne och bondetradition
av ålder givit uttryck åt det bästa i vårt kynne. Han har med träffsäker
intuition valt en episod från Kristinas historia, då adelns
skatteköp på allvar började hota bondefriheten och de nya herrskapen
sökte nyttja sina undfångna rättigheter på det kontinentala
maneret. I romanen hållas herrarna helt i bakgrunden och det är
bybornas sätt att reagera, som dominerar. En verkningsfull kontrast
bilda. av den lättskrämde, undergivne åldermannen och den fTihetskämpande
Svedjebonden. Moberg gör inte våld på historien. Bönderna
få ta oket på sig och någon ny Dackefejd blossar inte upp.
Svedjebonden sättes kvick i jord och ordningen återställes. Motståndet
likvideras alltså, men defaitismen visar sig inte vara en utväg
till ett bättre sakernas tillstånd. Något har ändå skett. I hemlighet
har en budkavle sänts runt, som manat till motstånd. Fast
åldermannen i skräck smusslat undan den, kommer den oväntat på
nytt i dagen, slungad ur marken av en underjordisk källåder. Burlkavlen
är frihetens sinnebild, som det är farligast av allt att svika.
De svåra åren kunde uthärdas, därför att man visste, att dess budskap
inte skulle kunna tystas. Så har Moberg tolkat hävdens vittnesbörd
i denna stora bonderoman, där han på ett språk, som i sin
stormaktstidsfärgade småländska ypperligt ligger till för honom,
förmått ge fullödig gestaltning åt viljan och avsikten med hela sitt
författarskap. »Rid i natt!» är inte bara en utmärkt historisk och
psykologisk bonderoman, den är själv att förlika vid en budkavle
från 1600-talets bönder till nutidens svenska folk, löpande »i sitt an-
·66
Litteratur
geHigna ärende, frambärande från tid till tid det brådskande budet,
det yppersta och främsta». Det är frihetens urgamla och omistliga
ven ka krav, som denna budkavle bär genom natt och mörker och
hot. Bland årets böcker har Moberg roman den rena te tonen, elen
fulla te klangen. Läsarna ha här känt igen den trielsklang och egerton,
som från biskop Thomas’ dagar ljuder genom vår diktning
eklerna igenom.
SVE SK SPRÅKVÅRD
Av förste bibliotekarien, fil. d:r BROR OL SO , Lund
Omsorgen, ~intligen väckt, om vårt språks egenart och riktighet ~ir
ett av tidens glädjande nationella livstecken – om i samband med en
djupare uppskattning av våra nationella värden eller inför världshändelsernas
hot mot vad vi finna omistligt lämnas osagt. Det mest
uppmärksammade inlägget kom med professor Erik Weilanders epokgörande
bok »Riktig svenska» (behandlad i Svensk Tidskrift 1940, s.
128 ff. av lektor Gustaf Jacob on och amma årgång s. 596 :ff. av professor
Erik N oreen). Den sistnämnde har nu samlat några upp atser
jämte artikeln i Svensk Tidskrift, inalles 14 stycken, till eu timulerande,
frisk och okonventionell volym, kallad »Svensk språkvård».’
Alla uppsat. erna ha något väsentligt att säga läsaren och viieka till
närmare eftertanke. Det är fråga, om inte detta ~ir ett av de mest
effektiva sätten att lära folk att tala och skriva sitt .’pråk riktigt.
Utan att vi lära oss t~inka och reflektera över pråkliga detaljer, som
genom sin alldaglighet förefalla oss obetydliga, vinnes egentligen
ingenting. Viktigare än att i ett tort antal fall fastslå: det är rätt,
det är galet, i:ir det att fästa uppmärksamheten på betydelsen av en
rationell och fördomsfri språkvård.
Språkvård betyder inte hos oreen tel konservatism. På histori ka
grunder ogillar han ibland reformer, om införts, medan han å andra
sidan godtar en utveckling, som av många förkastas – däribland
utbyte av pluralformer av verben mot singularis. Vad det kommer
an på ~ir att språket blir ett h~indigt och brukbart red kap av svensk
ursprungsbeteckning för den språkliga meddelel en människor emellan.
Och Noreen vidgar kretsen av dem som skola nås av vårt språk till
att omfatta hela Norden. I den första och som författaren själv anser
viktigaste uppsatsen, »N ord i sk språkgemenskap», behandlar han uttal,
ortografi och ordvalmed hänsyn till just denna språkgemenskap. Allt
som i språkligt h~inseende är ägnat att fjärma de nordi lm folken från
varandra är av ondo. För att undvika, att de nordiska språken alltmera
gå i s~ir, förordar han ganska vittgående ingripanden, t. ex. för
ordförrådets skandinaviska »likriktning» ett litet centralrad, som
‘ ERIK ” oREEN : Sve n. k szm’lkvlll·d. Stockholm, Bokförlaget :Natur och kultur,
1941. Pris 4: 50. Inb. 6: 50.
67

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism