Print Friendly, PDF & Email

Götiska förbundet och tryckfriheten

Av Redaktionen | 4 november 2019

GÖTISKA FÖRBUNDET
OCH TRYCKFRIHETEN
ETT APROPÅ MED ANLEDNING AV DEN NUVARANDE
PRESSFRIHETSDEBATTEN
Av lektor VEN C EDERBLAD, Stocklwlm
REDAN i början av den betydelsefulla grundlagsriksdagen 1809
-10 tillsattes en kommitte, som fick i uppdrag att utarbeta ett
förslag till tryckfrihetslag. En av medlemmarna var statsrådet
Gudround Göran Adlerbeth, fader till Götiska förbundets stiftare
Jacob Adlerbeth och med ringa överdrift sagt också till förbundet
självt. Adlerbeth d. ä. satt även i konstitutionsutskottet, som likaset
fick taga befattning med ärendet. Den som känner hans skrivsätt,
tycker sig 1-:änna igen hans formulering i regeringsformens berömda
86 §, så ädel i anda och form, sa solonisk i sin måttfulla
avvägning. »Med tryckfrihet förstås», heter det, ))varje svensk
mans rättighet att, utan några af den offentliga malden i förväg
lagda hinder, utgifva skrifter; att sedermera endast inför laglig
domstol kunna tilltalas för deras innehåll och att icke i annat fall
kunna därföre straffas, än om detta innehåll strider mot tydlig
lag, gifven att bevara allmänt lugn utan att återhålla allmän upplysning.
» Genom denna paragraf var en vidsträckt tryckfrihet
garanterad i en anda, som H. L. Rydin i sitt klassiska verk Om
Yttrandefrihet och Tryckfrihet förträffligt karakteriserat med
orden, att tryckfriheten ej längre var ett »vedermäle af konglig
nåd» utan »stadgad som en medborgerlig rättighet». Det var denna
rätt, som år 1812 sattes ur spel genom indragningsmakten.
Ar 1809 inlämnades kommitterades förslag till konstitutionsutskottet,
som utan eget yrkande elen 21 september vidarebefordrade
det till riksens ständer. Det innehöll åtskilliga inskränkande bestämmelser.
Den 12 oktober diskuterades förslaget på riddarhuset.
Debatten blev långtrådig och rörde sig huvudsakligen om frågan,
huruvida adeln borde befatta sig med frågan eller icke. Den
förste, som hade något vägande att anföra i sak, är Jacob Adler-
35
Sven Cederblad
beth, som vid detta tillfälle talade för första gången av de tre,
då han yttrade sig under riksdagen. Liksom sin fader var han
en moderat men varm vän av frihet och upplysning. Att den
blivande initiativtagaren till Götiska förbundet var starkt gripen
av 1809 års frihetsvänliga opinion, framgår klart av ingressen till
hans anförande, som nog har något att säga om tryckfrihetens
värde även åt vår tid:
»Genom den åt Swenska Folket af Kg l. Maj :t i nåder återskänkte
Tryck frihet har det svåraste hinder för detta folks wäxande blifwit
undanröjdt. Wi hafwe öfwerlefwat tider, då sanningens röst tystades
af magtspråk, då hwarje upplysningens framsteg möttes af den egenmyndige
okunnighetens misstankar, då W ettenskaps Idkaren, nekad
att meddela sina kunskaper åt samtid och efterwerld, i enskild tillfredsställelse
såg den enda belöningen för sin werksamhet. Detta
sorgliga tidehwarf har förflutit, nu mera kan den insigtsfulle Medborgaren
fritt uttrycka sina tankar, ostörd arbeta för allmänt wäl.»
Resultatet av oppositionen, till vilken även den vid denna tid
klart liberale skribenten Lorenzo Hammarsköld och andra unga
män anslöto sig, blev att konstitutionsutskottet omarbetade förslaget
och att alla onödiga band avlägsnades. Jacob Adlerbeth
har i sin dagbok följt alla faserna i denna fråga med stort intresse,
ända tills han den 12 februari 1810 kan anteckna, att förslaget till
tryckfrihetslag bifölls.
Emellertid blev tryckfrihetens ställning allt mera svår och
utsatt under de följande åren. Den 20 juni 1810 inträffade Fersenska
mordet. Det är och skall kanske förbli en hemlighet, vilka
krafter, som i det fördolda drevo sitt spel – på grund av utrymmesskäl
måste här endast antydas, att i den krutladdning, som
exploderade den 20 juni, rysskräck och rysshat ingingo som ingrediens
i större mängd, än forskningen förut gjort gällande. Äro
dådets orsaker okända, så ligga dess verkningar i så mycket klarare
dager. Många blevo betänksamma, när det blev uppenbart,
att även pressen genom den upphetsande fabeln »Räfvarne» i Nya
Posten hade sin dryga del i ansvaret för vad som skett. Att publicisten
Adolf Regner med den illa sedde Grevesmöhlen som medarbetare
gav ut »Allmänna opinionens organ» i akt och mening
att försvara mordet, förbättrade inte intrycket. Det var också
under intrycket av Fersenska mordet, som konstitutionsutskottet
under 1810 års riksdag lät utarbeta ett memorial, med förslag att
regeringen skulle kunna hindra utgivandet av skrifter, som innehölie
något anstötligt för främmande makter. – Förslaget bör
36
Götiska förbundet och tryckfriheten
naturligtvis också ses mot bakgrunden av rikets svåra ställning
utåt.
Komprometterande för tryckfriheten verkade även, att Nya
Posten några dagar före Fersens begravning den 3 december 1810
innehöll en »Räfvarne n:o 2» med hotfullt och hetsande innehåll,
likaså en artikelserie i samma tidning, vari Adlercreutz blev försåtligt
angripen för sina åtgärder den 20 juni av »Stockholmsbo»,
vilken senare avslöjade sig som den illa beryktade Grevesmöhlen.
Saken drogs av kronprinsen inför statsrådet, som ville förmå
justitiekansleren Trolle-Wachtmeister att ingripa. Därav blev
intet. – Men i ett »Tillägg» till sina dagboksanteckningar 1811
har Jacob Adlerbeth under mars bland » vigtiga ämnen för uppmärksamheten
» nämnt »Tryckfrihetens missbruk i nya Posten».
Omkring årsskiftet 1810-11 rasade mellan Nya Posten och
andra tidningar en förbittrad pressfejd angående tryckfriheten.
Denna pressdiskussion, som gång på gång flammade upp, har nog
mer än något annat förberett sinnena på tryckfrihetens inskränkande
under Örebroriksdagen år 1812.
Framför allt hotades naturligtvis den nya tryckfriheten av
Karl Johan, som utan hjälp av censuren aldrig skulle kunna leda
den motspänstiga, ryssfientliga opinionen, dit han ville.
Det finns ett ganska intressant vittnesbörd om att statsrådet
Adlerbeth gjort ett behjärtat försök att rädda sitt och de andra
frihetsmännens verk undan kungligt attentat. Det säges i sonens
anteckningar från 1811: »Den 26 mars förelästes för Stats Rådet
ett af den sjuke Carl XIII författadt förslag till inskränkning i
tryckfriheten. Frågan blef hvilande på min fars yttrande att
den ej kunde ompröfvas då kungamakten voro en och odelbar.»
(I statsrådsprotokollen har jag dock icke funnit någon anteckning
härom. Måhända har det inte ansetts rådligt att protokollföra
detta bordlagda förslag och utsätta det för konstitutionsutskottets
granskning.)
Ä ven det år 1811 bildade Götiska förbundets medlemmar, över
vilka den äldre Adlerbeths inflytande genom sonen var stort,
t. o. m. ännu större än man trott, fingo ett tillfälle att försvara
tryckfriheten. Detta gavs vid urtima riksdagen i Örebro 1812,
varvid det vart uppenbart, att göterna icke i detta fall följt med
den allmänna omsvängningen mot konservatismen. Under riksdagen
uppträdde göterna Per Lagerhjelm (i förbundet kallad
»Ingvar») och Ludvig Heijkensköld (»Orvar Odd») mot regeringens
grundlagsstridiga försök att under en och samma riksdag genom-
37
Sven Cederblad
driva indragningsmakten. (Härmed har jag kommit in på en
episod, som behandlats av prof. Anton Blanck i inledningskapitlet
till »Geijers götiska diktning», i min tanke något av det bästa av
svensk litteraturhistoria; min framställning kompletterar hans.)
Samtidigt med Heijkensköld och Lagerhjelm funnos andra av
göterna i Örebro. Där voro både Geijer och Tegner, som icke hade
säte och stämma i riksdagen men enligt Hartmansdorffs almanacksanteckningar
(i Riksarkivet) tvistade så mycket mera inbördes,
där var också som notarie i konstitutionsutskottet nyssnämnde
August von Hartmansdorff sedermera mest känd som den obönhörlige
handhavaren av indragningsmakten. Man har svårt att
föreställa sig honom som ung och frisinnad, men han har varit
bådadera mer än någon. Ingen av göterna har varit mera kritisk
mot tronföljaren än han. Hans knapphändiga dagboksanteckningar
visa en och annan glimt från förhandlingarna i utskottet
och riksdagen, ävenså från rådslagen utom den. Göterna ha haft
täta sammankomster med de övriga oppositionsmännen.
När frågan om tryckfriheten den l juni först var före på riddarhuset,
var det Heijkensköld, som inledde oppositionen eller,
som Hartmansdorff skriver till Jacob Adlerbeth, »trotsade magten
och ondskan, bröt isen och ingick på den väg Spaldencreutz, Stael
von Skåne och Grefve Schwerin efterföljde». Heijkensköld vände
sig först mot den föreslagna indragningsmakten såsom »stridande
mot den förklaring öfwer tryckfrihet 86 § Regeringsformen afgifver
». Vad beträffar skrifter, som kunde vålla missämja med
främmande makt, kunde knappast en utländsk regering fordra
eller »samhället gifwa» en annan upprättelse än den »brottslige
utgifwarens bestraffning». Heijkensköld tillägger med ord, som
kunde vara yttrade den dag som i dag är : »Slmlle en främmande
Regering detta oaktadt wilja binda answarsskyldigheten wid samhället
sjelf, kan man wara öfwertygad att sådant blott är en
pretext för att bemantla fiendtliga tänkesätt, härrörande från
andra orsaker.»
Tidstypisk och typisk för riddarhusoppositionen denna riksdag
är Heijkenskölds hänvisning till att censuren »förnärmat medborgares
i samhällscontractet heligt förwarade rättigheter».
Mindre tidsbundet är hans påpekande av att lagstiftare tyvärr
ofta »gått från den ena ytterligheten till den andra, och till förekommande
af frihetens möjliga missbruk stiftat Lagar, som åstadkommit
ett större ondt än själfwa dess missbruk, derigenom att
de qwäst frihetsandan». Han slutar sin diktamen med orden:
38
Götiska f ör bundet och tryckfriheten
»Swenska folkets lagstiftare, då de i Regeringsformen stadgat, att
en proposition till ändring i grundlagarue ej wid samma Riksdag
får wäckas och afgöras, synas hafwa welat förekomma en sådan
ytterlighet i beslut, och förmana nationen att warsamt widrörn
grundwalen för ett fritt samhälles bestånd.»
Så mycket vann oppositionen, att ärendet återförvisades till utskottet.
Hartmansdorff betecknade också den l juni som en »glad
dag». Under de följande dagarna dominerar tryckfriheten i hans
anteckningar, och de som gått eller skulle gå i elden för den,
amiral Jacob Cederström, greve Bog. von Schwerin m. fl., figurera
ofta i almanacksanteckningarna. Den 15 juni måste dock Hartmansdorff
skriva: »Const. Utsk. Beredn. dödade Tryckfriheten.
Kränkte Grundlagens helgd. Drack graf öl med Hey kensk. och
Spaldencreutz» (en av de främste oppositionsmännen).
Den 26 juni kom frågan åter före hos adeln. Efter ett flertal
talare, som våldsamt angrepo tryckfriheten, uppträdde göten Pehr
Lagerhjelm med ett lugnt och värdigt anförande. Först framhöll
han, att konstitutionsutskottet icke iakttagit regeringsformens
föreskrifter, och granskade kritiskt de rättsgrunder, varpå den
nya lagen kunde grunda sig. Han åberopade vidare de »rättigheter,
samhällsfördraget tillägger medborgaren». Han framhävde
med skärpa, hurusom den föreslagna tryckfrihetsförordningen
skulle komma i strid med föreskriften i regeringsformens § 16,
att »Konungen bör ingen förderfwa eller förderfwa låta til lif,
ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen
och dömd är». Han yrkade, att regeringsformens 86 § borde bibehållas
oförändrad och slutade med varningen: »Historien är en
sträng domare och skall med skarp blick se tillbaka på en tid, som
fördröjt nationens odling och förgäfwes tror man sig dold af förgängelsen.
»
Även i denna debatt talade Heijkensköld mot indragningsmakten,
änskönt han väl visste, att han genom sitt första uppträdande
ådragit sig kronprinsens vrede. Denna gång åberopade han dock
icke läran om samhällsfördraget utan stödde sig på Montesquieus
maktfördelnings- och jämviktsprincip. »Den åsyftade jornvigten
uti statens krafter» skulle rubbas, om icke lagarna efterlevdes.
»Djup wördnad för Lagen utgör hufwuddraget hos ett fritt och
oförderfwadt folk.» Mot debattens slut uppträdde amiral Jacob
Cederström, en av de främste av 1809 års män, och protesterade
ej mindre än två gånger mot grundlagskränlmingen, första gången
med hänvisning till Pehr Lagerhjelms anförande. I den första
39
Sven Cederblad
protesten instämde Heijkensköld, Spaldencreutz, Lagerhjelm och
greve Kalling, i den andra Heijkensköld jämte Mannerheim och
andra av 1809 års män.
Regeringspropositionen drevs likväl som bekant igenom. Hartmansdorff
har dock känt sig livad och stärkt i sin götiska övertygelse
av dagens debatt, ty han skriver i sin almanacka : »Strid
för Tryckfriheten på Riddarhuset. Hej! Schwerin, Cederström,
– – – Lagerhjelm, Heykensk. jag hos Spaldenc.»
Samma afton som göterna i Örebro svalkade sina känslor tillsammans
med riddarhusoppositionens främste män, var Götiska
förbundet samlat till stämma i Stockholm. Protokollet giver i
invecklad kanslistil upplysning om huru förbundsbröderna ställde
sig till Heijkenskölds (»Orvar Odds») opposition mot regeringen:
»Förbundets Skriftvårdare tillkännagaf, att han, enligt den
önskan Förbundet yttrat, då efter sista Stämmas slut· Bragebägaren
iskänktes till Förbundsbrodren Orvar Odds välgångs skål,
för förenärode Förbundsbroder Skriftligen tolkat Förbundets tillfredsställelse
öfver det tal mot föreslagne inskränkningar i Tryckfriheten,
hvilket Orvar Odd i Örebro hållit inför det RiksStånd,
hvaraf han är en medlem.»
Skriftvårdaren var Jacob Adlerbeth. Heijkensköld svarade den
2 juli: »Öfvertygelsen att en medborgares pligt ovillkorligt fordrade
att han såsom en af Nationens represanter (sic!) högt och
offentligt yttrade sin mening, har varit anledning till den verksamma
del jag tagit i öfverläggningarna rörande Tryckfriheten,
och det bifall mitt förhollande tillvunnit sig af förbundet har stärkt
min föresatts, att med min förmåga för framtiden motarbeta alla
försök till kränkning af Nationens rättigheter.»
Heijkenskölds svar och hela hans handlingssätt stå i god och
tredubbel samklang för det första med 1809 års samfunds- och
frihetsanda, för det andra med de gamla göternas karaktär, som
enligt stiftelseurkunden var »redlig, öppen och självständig», och
för det tredje med den paragraf i Götiska förbundets stadgar, där
det kräves av »göten»: »Hans pligt vare självförsakelse och verksamt
nit för allmänt väl. I medborgerliga förhållanden vike ej
hans öfvertygelse och föresatser för maktspråk eller yttre tvång.»
Heijkensköld fick dyrt plikta för sitt götiska mod. Han föll i
onåd och måste ta avsked från sin tjänst i krigsexpeditionen.
såsom Blanck framhållit. Det förtjänar dock att tilläggas, att han
och kronprinsen försonades på tysk mark. Karl Johan vann Heij-
40
Götiska förbundet och tryclcfriheten
kensköld liksom också de övriga göterna för sin politik. Men
detta är en annan och invecklad historia.
Så betraktades tryckfriheten av göterna, som företrädde den
mäktigaste och märkligaste av förra seklets nationella strömningar
i Sverige. De förbundsbröder, som opponerade på 1812 års riksdag,
försvarade samma lagbundna tryckfrihet som Jacob Adlerbeth
under riksdagen 1809 och hans fader i statsrådet 1811. Samma
frihetsanda gjorde sig gällande med lika kraft såväl i deras förvarskamp
för den medborgerliga friheten som i deras strävan
för det svenska folkets »återhämtade nationalkaraktär» och yttre
oberoende. Också i det övriga Europa gingo under denna tid, den
Napoleonska, nationella och medborgerliga frihetsrörelser hand i
hand. De kunna särhållas rent begreppsmässigt, men de voro
oskiljaktigt förenade i det historiska skeendet.
41

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism