Print Friendly, PDF & Email

Svensk modern poetisk drömsymbolik – och fransk

Av Redaktionen | 4 november 2019

SVENSK MODERN POETISK
DRÖMSYMBOLIK – OCH FRANSK
OLA HANSSON – OCH SURREALISMEN
Av fil. d:r FREDRIA. VETTERLUND, Stocklwlm
I.
MINA minnen från 1880-talet, då jag plågades och tjusades av
Ola Hanssons poesi, låta mig gärna återvända till den. Där fanns
en ton, så olik de andras att den strax hördes och strax fick en
att lyssna. Där kunde stönas och våndas förskräckligt men där
fanns något som saknades i åtskillig annan dåtida modernistisk
lyrik och som jag likväl vill ha om jag av hjärtat skall tycka om
den: skönhet för öga och öra, färg och melodi så som den gamla
guldålderspoesien hade haft men som i den begynnande Strindbergs
tid hotade att bli omoderna. De blevo det icke – just tack
vare Ola Hansson, som visste att förnya den redan under dessa
riskabla år.
Och där fanns i positivismens årtionde – till och med fullt
medvetet, ja avsiktligt – den förbindelse med något omedvetet i
själarnas djup som blir mystik, skapande dröm, det verkliga
moderskötet för all dikt och bild så som en gång romantiken
genialt känt och uttalat det. I senare tid har ingen mer energiskt
predikat det än Ola Hansson, han som ansåg C. J. L. Almquist
för Sveriges störste diktare, emedan denne tycktes honom mest
omedelbart suggererad ur det omedvetnas skapande värmehärd.
Och Edgar Poe – ja han blev den ojämförlige och den som Hansson
aldrig släppte även sedan han långt fram i livet släppt både
Nietzsche och Brandes och andra idoler.
»Mystiska» och »romantiska» tidsströmningar på denna bestän
·diga basis, i förbindelse alltså med det omedvetna, ha ju många
gånger dykt upp i historien om än aldrig på så bred front och
så intellektuellt betonat som i den rörelse vi särskilt i Tyskland
och Skandinavien kalla romantik eller nyromantik. Finns det
emellertid mystik i all diktning, så finns det även i den mest
:rationella; man har blott att lägga märke till ett mer och ett
255
Fredrik V etterlund
mindre. För att åskådliggöra med exempel ur vår egen litteraturhistoria
: hos gamle gustavianen Leopold överväger det rationella,
hos Tegner befinner det sig ungefär i jämvikt med mystiken, hos
nyromantikerna överväger denna senare. Och när mot 1800-talets
slut realismen bröt in, som skulle spegla elen direkta oförskönade
verkligheten, visade Ola Hansson elen inställning jag nämnde –
mer intensivt och framför allt mer medvetet än någon sedan de
store romantikernas tid. Likväl utanför den platonsk-scbellingska
transcendentalismens grupp, i stället förkunnande en psyka-fysiologisk
mystik, som dock mycket snart gjorde öppen front mot
den rama materialismen. »Tinget i sig» fanns men ej ute i de
abstrakta rymderna utan inne i människan själv.
Allt detta känner man, och vid första blicken i Ola Hanssons
diktning ser man, hur den står full av mystik som en månskensträdgård
med vita skinande liljor. Hans artistiska känslighet för
alla skiftningar i ett landskaps anlete blir till själsmusik hos
poeten, bearbetar dem till själsmusile Den fyller sinnet med innerlig
värme nere ur det omedvetna, den värmehärd där själsligt
och kroppsligt bli ett, bli en skapande verksamhet som formar
diktsymboler och syner. Den kan också kallas dröm i god överensstämmelse
med gammal äkta romantik. Men hos Ola Hansson
får detta en ny egendomligt personlig självkännedom, ty med
den intellektuella vakenhet, som hos honom alltid bodde sida om
sida med hans mystik, lyckas han betrakta hela förloppet utifrån
– och själv skapa dikt och tolkningar av dikten.
Man skulle säkert kunna följa dessa tendenser i detalj från
ticliga ctr; där bleve kanske nog för en hel avhandling. Nu skall
blott talas om den relativt sena diktcykel, där Hansson själv –
som Hjalmar Gullberg säger i sitt företal till de efterlämnade
skrifterna – teoretiskt begrundar det han menar med dröm.
Flackande under sina landsflyktsår ute i Europa tillsamman med
sin hustru Laura, skrev han bland så mycket annat också detta,
skrev för sig och ej direkt för tryckpressen, fastän han nog, när
det var färdigt, sökte placera det här eller där. Sådant lyckades
understundom, men det reflekterade och inåtvända gjorde t. ex.
»Dröm och liv» svåråtkomlig för den stora halvbildade och ointresserade
publik, som en redaktion även måste räkna med.
Ty dessa poem gräva i själen, man kan säga att de älta motivet,
och när de som antytt skrivits utan minsta tanke på sin even-
256
Svensk modern poetisk drömsymbolik – och fransk
tuella blivande publik, ha de fått falla sig som de farit i pennan.
De kunna bjuda på betagande välljud som förr, än i hela strofer,
än i någon enstaka rad, något enstaka tonfall, dessa som genast
röja vem författaren är. fen de kunna också versifikatoriskt
fa något halvgånget och trögt utan en avslipning, som likväl
kunnat göras ganska lätt och som givit ett plus till deras rena
·könhetsvärde. Innehållet har nu diktaren funnit så betydelsefullt
och viktigt att han ej, som han dock gjorde i ungdomen, självklart
passar på diktens »ekonomi», dess plastiska tillrättaläggning.
Modern s. k. surrealistisk teori predikar ju, att allt av
värde, som kommer i en skrivandes penna, icke blott härrör ur
det omedvetna utan på rent automatiskt sätt dansar ned på papperet,
fritt från varje, även artistisk kontroll. Därhän g· r nu
ingalunda Ola Hansson. Det som är riktigt och gemensamt för
hans och surrealisternas betraktelsesätt är ju dock ofantligt mycket
äldre än både han och de. Men att det alltid dyker upp i nya
formuleringar tycks visa, att det tillhör den skapande fantasiens
eget väsen, och ingen rationalistisk eller naturalistisk estetik har
i längden kunnat bortskymma detta faktum. Ola Hanssons dikter
om drömmens väsende äro ett mångsidigt poetiskt inlägg, en av
de sista betydande romantiska diktcyklar vi äga om romantisk
teori. Och det gamla och kända har fått en ny personlighets
prägel.
På detta vis har han även införlivat sitt sista filosofiska
svärmeri fransmannen Camille Mauclair, som byggde på det inre
mystiska jaget (hans »Eleusis») av ideer och dessas försinnligande
i synbild och ton – jämte en oändlig »skapande tystnad»
(hos Ola Hansson »helt vila, helt ljus», vari man levde sitt evigbetsliv).
Detta skapande jag är allt, utanför det finns intet, menar
Mauclair. Narcissus speglar sig i hela den förbirinnande fenomenvärlden,
bakom vars symboler han finner sig själv.
För Ola Hansson var detta nagot djupt besläktat, och hans
»Dröm och liv» bär vissa spår därav. Nu litet närmare om
nämnda poemkrets.
»Längtan, aning och dröm» som ursprungskällan till allt det
som formar tillvaron, ljuskällan som inifrån genomglöder materian
– se där själva huvudsatsen i diktcykelns poetiska filosofi.
Därur flyta »uppsåt, insikt och vilja» att lossa på det stelnade
och låta det varma livet självt springa fram.
257
Fredrik V etterlund
Psyka-fysiologiskt är drömmen befruktningens våg, »i drift och
handling, i tanke och ord», själva eldstrimman i kaos, alstringens
njutningsstund i en evighetsfamnande sekund. Den är ljusning
ovanifrån och höljning ur djupen. Ändlighetens lag är hävd: med
en ypperlig bild heter det: i svag teckning går en rågång där
sinnen och själ smälta samman och få evighetsdrag. Uti livets
största stunder upphäves skillnaden. En blick i ett öga, ett sekundkort
minspel yppa allivets flamma även om du inte mött dem
mer än en enda gång. Drömmen är visserligen fäst vid det timligas
sköraste fägringsspel men endast så blir det eviga synbart.
Alltså helt enkelt den alltid återkommande platonska eller nyplatonska
tanken om ting och fenomen, där sålunda drömmen i
Ola Hanssons mening representerar vad som i hävdvunnen abstrakt
terminologi kallas »ide» eller »Ding an sich» men om här
uttryckes med sinnligt långt fylligare bilder. Den är en bevingad
rosig amorin som leker med farliga pilar i majluften. Den är
Bacchus och solmättad tung druva, är nymfs och satyrs rusiga
famntag. Den är själens gästabud, där drömmen tronar i drottningskrud
bland rosor och gull och jubelfanfarer, bland stolta
och glada undersåtar, som värna hennes barn mot »smiskande
smygmän» – utan tvivel ett litet hugg mot Ola Hanssons inbillade
förföljare men eget nog det enda i hela cykeln. Drömmen
är en andens segelled som förmedlar alla nya värden men på dess
botten står en sjunken stad, som varma klara ögon dock halvt se,
halvt ana.
Tvenne av dygnets stunder äro särskilt ägnade att låta människosjälen
sammansmälta med det oändliga : den »paniska» middagstimma
(vars förtrollning Ola Hansson även tidigare många
gånger skildrat), då allt är fruktansvärt tyst och i den ljusmättade
rymden människan på bron till oändligheten förnimmer sig som
en liten mörk punkt, plötsligt »hisnar och vaknar» och ser Pan
med bockskägget luta sig över henne. Hur har icke här det absh
·akta tankeinnehållet fullt åskådligt och poetiskt tagit en suggestivt
storslagen form. Den andra invigda stunden inträffar tolv
timmar senare, då »Luna sitt drömslott välver» och det även då
händer en sällsynt gång att människan förnimmer sig själv som
en ton,
258
»ditt väsens ursprungs- och evighetston,
när din själ är en träng som svingar
och vid månstrålens stråkdrag klingar».
Svensk modern poetisk drömsymbolik – och franslc
Själva strofen, som jag i övrigt ej citerar här, ljuder som toner
från en fiolsträng.
Också av denna nattens drömmystik har Hansson tidigare gjort
stor poesi, t. ex. i den underbara inledningen till en prosaberättelse
från skånska slätten, som t. o. m. avväpnade Wirsen och
lät honom bekänna: detta är själfullt.
I diktcykelns fortsättning betonas vidare, hur man i dylika
sekundkorta ögonblick verkligen lever; tryter den ljushärden, blir
allt tom och grå vardag. A andra sidan kan just på den vardagligaste
söckendag framträda den »drömkraft som r år på död»,
emedan ett nytt sken fallit på allt.
»Är det en återspegling
utav nyskapelse i alltets sjän
Är det därav en andra återspegling
uti din egen känsligt klara sjän
Ett ljusdränkt bud om lycka vilken stundar ~
Förklarat sken utav en sorg som blundar ~
Du vet det ej och får det aldrig veta.»
I denna plötsliga själsliga upprymdhet inlägger så Ola Hansson
en metafysisk mening, som han väl ej söker förklara men som
finns hos honom som den fanns hos romantiska inspirationsmystici.
I några dikter antyder emellertid poeten oväntat nog en kritisk
inställning till sitt drömliv. Drömmen har rentav »tömts till
dräggen», har förefallit som »tomt fantasikalas», och om en röst
har sagt att dess nattliga gestalter, när morgonen gryr, bli levande
liv, ropar en annan, att de endast bli väder och vind. Mycket ofta
ha skilda diktare vänt sig mot ett förslappande, steriliserande,
förljuget drömliv. Man behöver ju ej påminna om Peer Gynt, men
hur betonar icke Jacobsens romanhjälte Niels Lyhne med särskilt
smärtsam accent, att intet realt hinder låter sig drömma bort ur
verkligheten! Överhuvud var detta ett omtyckt tema för 80-talets
fientliga inställning till romantiken. Berättigat var det också
visserligen mot sådana livs- och diktardilettanter som Lyhne men
icke mot en verkligt skapande genius, och Ola Hansson avvärjer
också denna självkritik. Mot sin skimrande solskensdröm vill
han ej reagera med »trånga förbehåll», vill ej själv kasta molnskuggor
över den. Tycktes den »dömd och glömd», slog den dock
åter mot höjden som en Abelsflamma och drog på långfärd som
förr. Den är då ej någon livets vampyr, som »tomäter vad taffeln
259
19-42324. Svensk Tidsh·ift 19·12.
Fredrik V etterlund
har bäst». Tvärtom, betygas det åter, den är livet, är hjärtelågan
på alpens tinne, som belyser det mörka, sovande landet inunder.
Den är »morgondag och ofödd tid». Och till slut vet skalden:
»Den dag du ej iner
mot dig tindra ser
din inre drömhärds återsken
från runt omkring,
från minsta ting,
från ett ingenting
den dagen har nått dig kall och tom
din ålderdom.
Den dag du dig spör
varför du ej hör
mer en genklang utav din livsdröms sång
runt omkring
uti minsta ting,
i ett ingenting
då dagen är inne kall och tom
av din ålderdom.
Och när en blick,
som i vimlet du fick,
när ett anlet, mött blott en enda gång,
när minsta ting
runt omkring,
när ett ingenting
ej kan följa dig sedan din levnad lång:
en okänd i okändas lag
men del av ditt eget drömmande jag, –
över tröskeln skrider du, kall och tom,
till din ålderdom.»
Slutligen inordnas drömmen i själva vardagens liv, blir spiselelden
i köket och gör »stugan vid om än så trång» – »i allt en
trogen vän var dag på nytt igen». Här alltså icke den i vanlig
mening diktande skapande kraften utan sinnets enkla lyckostämning
under livets gång, den som kunde gå och komma men som
för Ola Hansson säkert blev en nödvändig balsam för alla verkliga
eller inbillade olyckor. Hans och hans makas jäktade tillvaro,.
deras trotsiga fattigdom gjorde den dräglig för honom, gjorde,.
att var det »närmaste» än »bryderi» förvandlades det och blev
som »det fjärmaste- poesi». Men också hände, att hela skimmerslöjan
blev borta kring ett ställe, där den en gång lyst gyllene, och
kvar blev endast en »söckenring kring ditt eget suddgråa ingen-
260
Svensk modern poetisk drömsymbolik – och fransk
ting». Ja, i hans eget Skåne försvann en gång till sist förtrollningen,
och troligtvis icke utan vemodig självironi förtäljer
skalden, att nu, sedan han mistat hela fantasistå ten, kan han färdas
här som en vanlig belåten turist.
Diktcykeln Dröm och liv handlar om något alldeles särskilt
centralt för Ola Hansson. Om själva grundkapitalet, som under
hela hans tid ligger bakom hans poesi av olika art. Mystiken
däri är hans verkliga, hans mest personliga religion, den som
håller sig undan alla inflytanden utifrån och överlever dem alla.
Som avslutade konstverk vart för sig nå de små dikterna i denna
cykel visserligen blott ett par gånger upp mot hans tidigare poesi.
Men med alla upprepningar och vårdslösheter i utförande måste
ändå detta koncentrat av Ola Hanssons innersta intentioner
kallas för genialt. Så intensiv är själva konceptionen, så personlig
utformningen med ett myller av fylliga liknelser om allt som
drömmen »är». Ingen annan än Ola Hansson kunde ha skrivit
detta. ..
Från det individuella fallet Ola Hansson, där »drömmen» i
vidaste och djupaste mening – och fullt medvetet för skalden
själv – fyller och behärskar en poetisk organism på ett mycket
me~ påtagligt sätt än vanligen hos diktare, går jag flyktigt över
till en mera kollektiv rörelse, som åtminstone haft strävanden åt
liknande håll, en rörelse inom den europeiska litteratur, för vars
tecken och under vi trots allt gärna behålla en viss svaghet, alltså
den franska. J ag kallade den kollektiv rörelse, man kunde säga
nebulosa, ett namn varför den sannerligen gör skäl, även om den
på närmare håll upplöses i enskilda stjärnor, likväl rätt dimmiga
också de.
Surrealisternas drömpsykologi är icke blott medveten konst,
den sade sig ha, som vi skola se, praktiskt psykologiska mål, vilka
alltså inte bara frambringa poesi. Det torde dock vara större skäl
att uppehålla sig en smula vid dess teori och dess diktning –
sådan nu denna blev.
II.
J ag tänder drömmens lampa, jag skall stiga ner i avgrunden,
säger fransmannen Jacques Riviere i »Inledning till drömmarnas
metafysik».
Den boken kom ut 1908; den föregick en viss utveckling i fransk
senare lyrik. En utveckling, som påtagligare än någonsin bekräf-
261
Fredrik V etterlund
tade, att den klara och rationella poesiens nation lika ivrigt kunnat
gå ner – och gå ner sig – i de underjordiska själsdjupen som
någonsin tysk dikt och filosofi. Ytterlighetsriktningen åt detta
håll har kallats surrealism. Visserligen får denna moderna rörelse
utan minsta tvivel aldrig den gamla germanska romantikens
världslitterära betydenhet. Men nog är den en liten ny vågrörelse
på den mänskliga mystikens hav, som svallat inunder eller
vid sidan av alla tiders dikt och tänkande.
Att medvetet kritiskt förstånd kontrollerar den poetiska verksamheten
och avgör om något duger eller inte, har varit självklart.
Under romantikens tid och sedan, när det omedvetna fått
större plats i människornas filosofi än tidigare, har dock den
medvetna kontrollen vid några tillfällen till och med betonats
starkare än någonsin. Den kunde rentav överbetonas, som när
Edgar Poe inbillade sig, att han diktat det ärkemystiska korppoemet
med pur beräkning. Senromantikern Baudelaire och symbolisten
Mallarme ha bägge prisat poetens förmåga att uttrycka
precis det han vill ha uttryckt. Att den senare ofta är så svårfattlig,
beror alltså inte på avsiktlighet; han lämnade med flit
ingenting åt det oförutsedda lika litet som hans efterföljare Valery,
vilken menar sig införa en ytterst beräknad arkitektur i lyriken.
I alldeles motsatt riktning arbetar surrealismen. Själva ordet
präglades av en något tidigare poet vid namn Apollinaire, hos
oss endast känd inom mera exklusiva kretsar och död 1918. Han
skrev någon gång dikter av tämligen klassisk formgivning, som
dock företedde osammanhängande synbilder hopkomna på slump
men med anspråk att uttrycka mystiska frändskaper mellan tanke
och språk. Hävdvunnen form, rytmiskt schema o. s. v. betraktar
han i allmänhet som något förgånget, något som hindrar och binder.
Genom allt detta inledde han den följande utvecklingen eller
upplösningen i den mån en dylik framträdde. Naturligtvis har
han haft den vanliga, man vill säga fullt normala tillfredsställelsen
att se sina pretentioner tagas på allvar av beskedliga konnässörer
och litteraturhistoriker; också i det fallet bildar han en
naturlig övergång till surrealismen själv. Varmed ej säges att
hans övriga poesi saknar intresse för vanliga läsare eller att den
ej kan förete det nya »stråkdrag», som hans landsmän iakttagit
däri.
Efter Apollinaire har ett antal mer eller mindre samtida franska
skribenter försökt en diktning utan avsiktlig självkontroll, följande
»ingivelsens absoluta fläkt». J ag medräknar då näppeligen
262
Svensk modern poetisk drömsymbolik – och fransk
den s. k dadaismen, i stort sett rena skojet, i varje fall en desperat
negativ riktning, i vars alster ingenting har sammanhang, orden
framslungas i »full frihet», satsläran är upplöst o. s. v. Denna
hundraprocentiga anarki har man välvilligt tolkat som andlig,
intellektuell förtvivlan under förra världskriget – vilket fick
skulden till så mycket; men också som helt primitiva läten ur vårt
omedvetna nedanför och under den synliga reella världen. Förmodligen
har väl någon också i denna »direkta» poesi funnit –
poesi. Det vore underligt annars. Numera är den längesedan
avsomnad.
Större betydelse fick ju då den riktning som mer systematiskt
och målmedvetet än andra excentriska rörelser har betonat det
omedvetnas och – för att komma åter till vår utgångspunkt –
drömmens värde och vikt, alltså surrealismen. Den har både uppmärksammats
och kritiskt behandlats även hos oss; jag skall här
bara flyktigt vidröra några likheter och olikheter med den drömmystik
som det föregående handlat om.
Från 1920- och 30-talen föreligga ett par surrealistiska »manifest
», utfärdade av. diktningens egentlige talman Andre Breton,
en läkare och poet född 1896. Kontentan är ungefär följande.
Bakom och under den synliga världen finns – som för så mycken
mystisk filosofi – något överindividuellt »omedvetet» som är det
egentligen reella, väsendet i allt. Diktaren skall lyssna till detta
omedvetnas ingivelser, dem han i ett tillstånd av trance eller
dröm har att automatiskt uppteckna. Men deras resultat beror
på den rena slumpen (och det märkes nog!) de kunna emellertid
komma hur förvirrat och tillsynes meningslöst som helst, de inregistrera
likväl tecknen från detta överindividuella, detta »öververkliga
» (surrealistiska).
Sådan automatism och de poetiska resultat den anses föra till,
skulle så vara det väsentligen nya i riktningens teori och praxis.
Den synes, det får man kanske säga genast, ej markera något
poetiskt framsteg över t. ex. Ola Hanssons förut skildrade positiva
och meningsfulla inställning till den skapande drömmens problem.
Ej heller till den äldre romantikens bättre alstring, som icke
släppte den avsiktliga kontrollen. Låt vara att dess drömpoesi
satts som ett utflöde ur människosjälens >>Ursprungliga kaos» och
ibland verkade mindre med logiska reella sammanhang än med
stämningsassociationer, däruti onekligen lik den franska moderiktningen
i vår tid.
Men denna ville dess u tom ge en mer praktisk inställning: ur
263
FredTik V etterlund
det omedvetna, ur drömmen skola vi framplocka handlingsmotiv
och skänka mänskligheten ett begrepp om sina dolda möjligheter,
varför vi ha att ställa oss kritiskt mot den torra förståndsmässighet,
som vill avlägsna varje barnsligt naiv och mytisk s. k. övertro.
Surrealisten »drömmer sitt liv och lever sina drömmar», vill
förena dröm och handling på ett nytt, öververkligt plan. Här
komma väl till användning åtskilliga moderna psykologiska funderingar
och »djuppejlingar». Ty den högre verkligheten är ej
heller här som hos Platan och de tyska idealisterna av transcendent
natur utanför det mänskliga men skall väl som hos Mauclair
och Hansson fattas psykologiskt, medan den synliga världen för
Breton kanske blott är en inbillning. Det gives, förklarar han,
en viss punkt i anden, där liv och död, verkligt och inbillat, förgånget
och tillkommande ej mer stå som motsatser. Den surrealistiska
verksamheten går ut på att känna denna punkt. Poetiskt
bör den kunna uttryckas i bilder, vilka i motsats till vanligt bildspråk
sakna all sinnlig åskådlighet – bilder födda utanför tid
och rum.
Här framträder en estetisk motsats till romantikernas – och
Ola Hanssons – suggestiva och praktfullt åskådliga teknik. För
surrealismen skulle bilden vara en skapelse av l’esprit pur, ren
andlighet, ett tanketing som ej får tala till sinnena. Om sinnena
gilla den hur litet som helst, döda de den – säges det en gång.
Bilden skall springa fram ur det ofrivilliga närmandet mellan
tva skilda verkligheter, där »ren andlighet» griper ett sammanhang.
En diktare som än i dag lär kalla sig surrealist Paul Eluard
tillägger rentut att poesien måste »desensibiliser l’univers», avlägsna
sinnesförnimmandet av tillvaron. Allt kroppsligt kan ersättas
av tankebilder. En sats som naturligtvis ingalunda håller
streck såsom surrealisternas egen poesi bäst bevisar. Hur inåtvänd
den önskar verka, undgår den ej att gripa bilder ur den
yttre världen ifall den vill på något vis uppfattas. Säkert ha dessa
författare ofta – »automatiskt» eller ej – nedskrivit poesier dem
de tyckt dikterade av sin inre röst och innehålla förmenta alster
av l’esprit pur – men som för alla andra blivit luftigt ogripbara.
Breton själv förklarar en gång den bild för bäst, som tycks
allra mest godtycklig … om den till exempel döljer en »enorm
dosis av uppenbar motsägelse» så att det dröjer länge att göra
den begriplig i vanligt språkbruk. Då har den som sagt dikterats
av »den surrealistiska rösten» med dess eget uttryckssätt – ty
det är en »vidunderlig förvillelse» att språket är till för att under-
264
Svensk modern poetisk drömsymbolik – och fransk
lätta nödiga tankeförbindelser människor emellan! Dess uppgift
är tydligen mindre platt än så! Och Breton ger flera exempel på
bilder efter sin smak.
A v den sortens .inspirationer ur det omedvetna har nu Ola
Hansson ingenting.
Anno 1941 anses av många den surrealistiska rörelsen vara slut
och död – jag vet inte med vad rätt. För en utomstående granskning
betyder den emellertid mer som allmänt historiskt själsligt
fenomen än som skönlitterär företeelse, som »poesi». Dess försök
att tränga ned till och »erövra» det okända i själen har ju haft
många föregångare och skall få många efterföljare, som alla tro
att de äro något nytt fastän de väsentligen ge det gamla-gamla
med – måhända – nya motiveringar och nya talesätt, även med
nya misstag och överdrifter, stundom med ny personlig accent,
då de framföras av nya personligheter. Dess anspråk ha ej varit
små, den har trott sig revolutionera det mänskliga själslivet, och
gammal mystik, som alltid är sann, har också här varit det och
haft sin betydelse för den upprörda tiden.
Surrealismen har ingalunda blott syftat åt litteraturen och ej
heller blott funnits i Frankrike; en flersidigare belysning skulle
även komma in på fakta av annat slag. Nu har jag fäst mig vid
den estetiska sidan och i synnerhet vid drömkultens likheter med
den förut behandlade svenske diktarens. Men dessa ha förvisso
intet annat sammanhang än att vara skilda uttryck för ett allmänmänskligt
behov – varemot, som redan sagt, en något tidigare
fransk mystiker Camille Mauclair på 1890-talet och senare givit
nya impulser åt Ola Hanssons egen drömkult och mystik.
Som poetisk tolkare av drömmen är visserligen Hansson alla
dessa franska litterater överlägsen. Också förmodligen som poet
i allmänhet. Ty även när herrar Apollinaire, Breton, Eluard,
Tzara och vad de heta ha visat att de icke blott smida samman
ord som >>Undra på varandra», att ett poetiskt temperament verkligen
ligger bakom, som kan lyckligt glimta fram mellan orden
– så kunna vi fråga: är denna poesi också något som griper en
läsare och går honom till hjärtat som klassisk och romantisk
kunde (och som Hanssons kan)~ Blir det ej i flesta fall experiment
med luftigheter, vackra såpbubblor som kunna senteras eller inte,
där det ej snarare borde kallas litterära – luftaffärer~ Nämligen
då det är bluff eller självbedrägeri- eller tröttsamma och barnsliga
försök att förarga borgerskapet, som det förr hette ~
265

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism