Print Friendly, PDF & Email

Uppsala domkyrka – fri eller begränsad arkitekttävlan

Av Redaktionen | 4 november 2019

UPPSALA DOMKYRKA –
FRI ELLER BEGRÄNSAD ARKITEKTTÄVLAN?
MED skäl kan Uppsala domkyrkas restaurering betraktas som
en hela rikets angelägenhet. Uppsaladomen är den svenska nationalhelgedomen.
Med sin mäktiga resning, med sina klenoder och
med sin plats mitt i hjärtat av den bygd, som en gång såg svearnas
stat konsolideras, utgör den ett symbolum för både svensk statstanke
och svensk kyrkotanke.
Även om Uppsala domkyrka redan vid sin grundläggning i
slutet av 1200-talet och vid dess sedermera konsekvent genomförda
uppbyggnad under 13- och 1400-talen erhöll sådan ädel form och
resning, att den som slutgiltigt byggnadsverk kom att vida överträffa
allt övrigt vad vårt land sett av byggnadskonstens störa
skapelser, anmälde sig dock snart beträffande dess framtida bestånd
svåra problem. Den franske arkitekt, som med mästarhand
ledde planutformningen och de första byggnadsarbetena, hade
synbarligen tänkt sig att murarna skulle, i likhet med vad fallet
var med hans hemlands katedraler, resas i huggsten, men när hans
efterträdare av ekonomiska skäl sågo sig tvingade att både för
yttermurar och för en stor del av de valvbärande pelarna övergå
till det sprödare teglet, hade kyrkan tidigt inträtt i ett osäkerhetstillstån~.
Redan 1402 inträffade ett katastrofartat ras i långhusets
södra sidoskepp. Vid återuppbyggandet måste de ädlare
pelarprofilerna frängås till förmän för grövre, mera bäriga former
och det synes vara i samband därmed som man tvangs att övergå
från den frän början tänkta aristokratiska fransk-gotiska stilen
till den mera rustika tysk-baltiska. Sä starkt baltiskt präglad
hade domkyrkan blivit, både till sin interiör och exteriör, att när
de mäktiga västtornen under 1400-talets senare hälft restes desamma
erhöllo en rent baltisk utformning.
Vid sidan om byggnadsmaterialets sprödhet torde det ha varit
de upprepade eldsolyckorna, som främst framkallat behov av i
varje fall domkyrkans yttre förändring. Det torde vara tillfyllest
med att erinra om brandkatastrofen 1702, då tornens 1600-talsspiror,
hela taket och, icke minst, de dyrbara inventarierna blevo
lågornas rov. Den restaurering, som följde efter denna i dom-
231
Uppsala domkyrka – arkitekttävlan?
kyrkans historia så olyckliga händelse och som leddes av Nie.
Tessin d. y. och Carl Hårleman, kom att på ett väsentligt sätt
förändra Uppsalakatedralens yttre karaktär. Det gotiska strävsystemet
med dess fria strävbågar avlägsnades och ersattes av de
kompakta, barockartat svängda strävor, vilka under hela 1700-
talet och under större delen av 1800-talet gav domkyrkan en så
särartad karaktär; takryttaren slopades, taket sänktes och slutligen
tillkomma de låga tornavtäckningarna, de s. k. Hårlemanska
kopparhuvarna. Kyrkan hade med andra ord givits en yttre form,
som illa svarade mot det inres alltjämt höga gotiska resning.
Visserligen bör det framhållas att denna nya yttre utformning –
skapad av tidens främsta arkitekter – i sig inneslöt obestridliga
estetiska värden och genom sin avsaknad av fristående detaljer
var ägnad att kunna stå mot det påfrestande nordiska klimatet,
men man finner helt visst den dåvarande ekonomiska beträngdbeten
som den yttersta grunden till den genomförda arkitekturförenklingen.
När 1700-talets Tessin-Hårlemanska domkyrka under 1800-talets
andra hälft på nytt stod inför behovet att restaureras, voro de
då i ärendet engagerade arkitekterna tydligen av den enhälliga
uppfattningen, att domkyrkans forna yttre gotiska resning borde
återställas. Man hyste föga pietet för 1700-talets sätt att lösa
restaureringsfrågan. Denna hos både arkitekten Grundström och
överintendenten Zettervall ådagalagda principiella ståndpunkt kan
ses som symptomatisk för 1800-talets uppfattning av Uppsala domkyrkas
exteriörproblem. Ehuru Grundströms och Zettervalls uppfattningar
i avgörande stilfrågor högst avsevärt divergerade, var
man, och detta helt visst med rätta, enig i den frågan att landets,
och i övrigt hela Nordens, enda klassiskt gotiska katedral borde
återfå sådan yttre dräkt att densamma kunde skänka dess inre
resning rättvisa.
Av stort principiellt intresse var Grundströms och ZettervaHs
skiljaktighet i den tänlda slutgiltiga gotiska utformningen.
Grundströms ritningsförslag visar att arkitekten önskade återställa
den medeltida domkyrkans baltiska stil. Han behöll de
stora blinderingssirade västtornen, täckte dem med baltiskt-gotiska
spiror och höjde i anslutning därtill taket till dess tidigare höjd.
strävsystemet skulle närmast ansluta sig till det som kyrkan under
senmedeltiden haft. Man kan säga att detta förslag tog stark
hänsyn till domkyrkans forna form, så som man känner den fr ån
1600-talets avbildningar. Zettervall, däremot, beträdde en betyd-
232
Uppsala domkyrka – arkitekttävlan?
ligt radikalare väg. Han bortsåg alldeles från domkyrkans förevarande
äldre murverksbestånd med dess baltiska stilelement och
satte i stället som sitt mål att skapa en sådan höggotisk katedral
som han ansåg att kyrkan en gång av den franske arkitekten
avsetts att bli. En helt ny yttre dräkt uppmurades, höggotiska
arkitekturdetaljer, såsom fyrpassfriser, ortodoxt franskt strävsystem,
renlärigt sirade fialer m. m., ·tillkommo, allt efter ett schema,
som icke lämnade avkall på stilrenhet i en enda punkt. Tornen
fingo i konsekvens härmed, sedan de avklätts sin medeltida baltiska
skrud, en sträng höggotisk utformning och täcktes med de
allena saliggörande, tureliomgivna höga spirorna. Vad man än
må säga om Zettervall, i gotikens formvärld var han väl bevandrad.
För hans ådagalagda lärdom, högtstående proportionssinne
och för hans arkitektoniska skaparkraft i gotikens anda överhuvud
måste man skänka honom sin beundran. Det måste också
i rättvisans namn framhållas att mycket av det förakt, som kommit
Zettervall till del för hans restaurering av Uppsala domkyrka,
emanerar ur den olyckliga omständigheten att man, när hans förslag
slutligen segrat, av ekonomiska skäl tvingades att använda
den oädla cementen till byggnadsmaterial. Det är ju också denna
som nu i våra dagar kanske är den främsta orsaken till att restaurering
av domkyrkan på nytt är påkallad.
Ovan ha vi sett att redan vid 1800-talets restaurering en seg
kamp utspelats om Uppsala domkyrkas utformning. En av arkitekterna
ville återföra kyrkan till dess baltiskt-gotiska form, en
ville skapa en sådan katedral som den franska byggnadsledningen
från början tänkt sig. Skulle man vilja precisera dessa förslag
skulle man kunna kalla Grundströms för det »historiskt» riktiga,
medan Zettervalls var det »stilistiskt» riktiga.
I den nu i våra dagar på nytt aktuella restaureringsfrågan har
som bekant den av Kungl. Maj :t tillsatta kommitten efter flerårigt
utredningsarbete avgivit sitt betänkande, där ett av prof. Ragnar
Östberg utarbetat restaureringsförslag framlägges. Sagda förslag
innebär i stort sett ett återförande av kyrkan till det TessillHårlemanska
skedet, så tillvida som det av Tessin lanserade strävsystemet
återföres och i anslutning därtill taket sänkes. Västtornen
erhålla en modifierad form och täckas av helt nykomponerade
spiror, vars hållning svarar mot kyrkobyggnadskroppens i
övrigt återskapade »barocka» karaktär. Grundströms och Zetter-
233
Uppsala domkyrka – arkitekttävlan?
valls riktiga tanke att domkyrkans yttre bör ha gotisk form, vare
sig den historiskt eller stilistiskt riktiga, frångås som synes, och
i stället stannar Östberg inför det relativt korta skede i domkyrkans
historia då den »barocka» försträvningen kom att
prägla den.
När detta förslag i samband med att betänkandet offentliggjordes
kom till allmänhetens kännedom var det av intresse att
iakttaga de reaktioner förslaget utlöste. Man torde kunna säga

att opinionen redan från början uppdelade sig i två läger, det ena
för och det andra mot det östbergska förslaget. Opponenterna,
vilka voro i odisputabel majoritet, framhävde starkt önskvärdheten
av att domkyrkan finge behålla sin av Zettervall återskapade
gotiska resning. De höga och spetsiga tornspirorna hade därtill
redan vunnit sådan hävd både i staden, i omgivningen och i riket,
att det vore till stor skada om de omvandlades till sådan form,
att de stodo som främlingar i den åldriga miljön. De arkitekturhistoriskt
sakkunniga voro klart benägna att ställa sig på opponenternas
sida. ·Under framhållande av de obestridliga förtjänster
det östbergska förslaget innebär hävdades med skärpa den åsikten,
att förslaget alltför litet tog hänsyn till de större och avgörande
skedena i domkyrkans byggnadshistoriska utveckling.
Det var givetvis med stark spänning som Uppsala domkapitels
utlåtande om det östbergska förslaget motså gs. Yttrandet förel åg
i skrivelse till Konungen av den 23 december 1941 och innebar,
som väntat var, ett klart avståndstagande från förslaget. »Efter
ingående överläggningar han, heter det i yttrandet, »domkapitlet
ifråga om restaureringsarbetet såsom helhet, i betraktande av
domkyrkans ursprungliga utpräglat gotiska typ, som särskilt
framträder i dess mäktiga inre gestaltning, stannat för den meningen,
att domkyrkan så långt möjligt bör bibehållas vid sitt
nuvarande yttre. Detta gäller i främsta rummet tornpartiets
struktur, nuvarande takhöjd och i samband därmed takryttaren.
A v det nu sagda framgår att domkapitlet icke kan tillstyrka en
ombyggnad av kyrkans yttre i enlighet med den östbergska planen
i dess helhet, vilka förtjänster än obestridligen kunna tillerkännas
densamma såsom nyskapelse.» Domkapitlet refererar till Byggnadsstyrelsens
skrivelse till Kungl. Maj :t den 25 april 1941, vari
styrelsen ifrågasätter att en arkitekttävlan borde anordnas. Vidare
anföres att kyrkofullmäktige i Uppsala uttalat sig för att
restaureringsfrågan göres till föremål för en allmän svensk arkitekttävlan.
Domkapitlets yttrande utmynnar i ett uttalande för
234
Uppsala domkyrka – arkitekttävlan?
en arkitekttävlan och en anhållan om att medel måtte ställas till
förfogande för en dylile
Det anmärkningsvärda i domkapitlets yttrande är dock, att den
åsyftade arkitekttävlan förordas erhålla begränsad omfattning.
Denna ståndpunkt har sin grund i, att redan en stor del av strävsystemet
ombyggts i enlighet med det östbergska förslaget. I
anslutning till restaureringskommittens förslag har redan på ett
tidigt stadium i saneringssyfte en del av de Zettervallska strävbågarna,
vilka särskilt hårt lidit av fukt och frost, nertagits och
i samband därmed ersatts av ett provisoriskt strävsystem i enlighet
med de östbergska ritningarna; dessa ombyggnadsarbeten
hava bekostats av medel ställda till domkapitlets förfogande.
Sedermera har Kungl. Maj :t, efter framställning av domkapitlet,
hos 1941 års riksdag utverkat anslag till ombyggnad av strävsystemet
utefter domkyrkans hela södra sida. Detta omfattande
byggnadsarbete, som alltjämt pågår, har enligt domkapitlet givit
så tillfredsställande resultat att det anser att det östbergska strävningsförslaget
bör godkännas som domkyrkans slutgiltiga strävsystem.
Detsamma bör fördenskull undantagas från den allmänna
arkitekttävlan. Tävlan skulle sålunda beträffande exteriören i
huvudsak endast omfatta vattentakets samt tornens och västpartiets
utformning. Mot domkapitelsmajoritetens beslut ha reservationer
anförts av ärkebiskop Eidem, domprosten Anderberg och
prof. Lindroth, vilka anse att inga inskränkande direktiv böra ges
för tävlingen.
I skrivelse i mars 1942 har Byggnadsstyrelsen, som icke funnit
det påbörjade strävsystemet tillfredsställande, föreslagit Kungl.
Maj :t att uppdra åt styrelsen att efter samråd med Uppsala domkapitel
och Riksantikvarieämbetet framlägga förslag till anordnande
av en arkitekttävlan. Vidare föreslås att Kungl. Maj :t
måtte uppdraga åt Domkapitlet att skyndsamt framlägga utredning
jämte kostnadsberäkning för fullföljande av de »skyddsarbeten
», som kunna vara erforderliga i avvaktan på ett slutligt
förslag till domkyrkans restaurering. Slutligen föreslår styrelsen,
att Kungl. Maj :t skall föreskriva, att med det fortsatta orobyggandet
av strävbågarna och angränsande murkrön skall anstå till
dess frågan om den slutliga restaureringen blivit avgjord. Beträffande
den tänkta arkitekttävlans art framhåller Byggnadsstyrelsen
med skärpa, att ett begränsande av tävlingen på det sätt,
Domkapitlets majoritet föreslagit, vore ägnat att från början förrycka
tävlingen och skulle innebära ett direkt motverkande av
235
Uppsala domkyrka – arkitekttävlan?
dess syfte att ernå ett fullt tillfredsställande förslag till domkyrkans
värdiga iståndsättande.
Så ligger ärendet om Uppsala domkyrkas restaurering till för
närvarande. Medan byggnadsarbetet på de Tessin-östbergska
strävorna pågår för fullt, väntar man med spänning Kungl. Maj:ts
beslut i frågan. Skall den blivande arkitekttävlan erhålla den
begränsade formen eller skola arkitekterna få helt fria händer,
även beträffande utformningen av det för kyrlmns stil och resning
så viktiga strävsystemet, då de gå till verket att skapa förslag
till värdigt återställande av den stora gotiska rikskatedralen ~
Det torde för dem vara föga inspirerande att gripa sig an med
detta i vår nationella arkitekturhistoria så viktiga ärende, om
en för slutintrycket avgörande fråga inte längre är ett öppet problem
utan ett redan fullbordat faktum.
Upsaliensis.
236

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism