Om författningsskrivning

DAGENS FRÅGOR
Den 18 april 1942.
Om författnings- För någon tid sedan framfördes i radio ett nytt
skrivning. oratorium av en av våra främsta tonsättare. Oratoriet,
som är byggt på de gamla svenska landskap lagarna, bär titeln
»Svensk lagsaga».
I en intervju i anledning av urpremiären har tonsättaren yttrat,
att han gripits av de gamla texternas vackra och märgfulla språk.
Så mycken skönhet finnes alltså att hämta ur våra äldsta lagars språk,
att de kunnat inspirera en konstnär till ett verk i toner !
Ungefär samtidigt med premiären på oratoriet hade en av våra
landsortstidningar en ledare med rubriken »Språkreform som blir
omöjlig». I ledaren återgavs 19 § 3 room. förordningen den 6 juni 1941
om arvsskatt och gåvoskatt. Momentet har följande lydelse:
Har i fall, som avses i l och 2 mom., för det förvärv, som tidigare förelegat
till beskattning, annan skattekla s varit tillämplig än den som gäller
beträffande det förvärv, om vars beskattning är fråga, skall skatten för sammanlagda
värdet av förvärven utgöra summan av vad som vid uträkning av
skatt för nämnda värde enbart enligt den lindrigast beskattade av ifrågavarande
klasser belöper å det till denna klass hörande förvärvet efter förhållandet
mellan detta och det sa=anlagda värdet samt vad som vid uträkning
av skatt för samma värde enbart enligt den högst beskattade av klasserna
belöper å det till denna klass hörande förvärvet efter förhållandet mellan
detta och det sa=anlagda värdet.
Till detta resultat av författningssk rivares möda knöt tidningen
några reflexioner om vikten av att författningar skrivas på ett klart
och tydligt sätt. P roblemet är av sådan betydelse, framhöll tidningen,
att man givetvis borde komma med reformförslag. Tidningen medgav
emellertid sin oförmåga att föreslå något bättre än en kommittentredning.
Helt säkert kommer 19 § 3 room. av den nya förordningen om arvsoch
gåvoskatt icke att inspirera någon konstnär till mästerverk. Betyder
detta, att vi förlorat förmågan att skriva författningar enkelt
och klart och samtidigt vackert och märgfullU
Den nyss berörda ledaren är ingalunda en ensamstående företeelse.
Tvärtom, under senare tid har man i pressen gång efter annan riktat
kritik mot utformningen av nya författningar. Man har gjort gällande,
att de äro oklara och svårförståeliga. Vi minnas ännu, att de
första författningarna om bensinrestriktioner på grund av sin formulering
ledde till vissa icke avsedda konsekvenser. Å ven andra författningar
av nyare datum rymma avsnitt, som till följd av skrivsättet
lett till missförstånd i tillämpningen.
Det förhåller sig nog också så att kritiken mot författningsskrivningen
tundom är berättigad. Något bör alltså göras för att komma
218
Dagens frågor
närmare målet: enkla, klara och lättförståeliga författningar. Men
vad bör då göras~
Inför denna fråga kan det till en början vara skäl att erinra om
att kritiken av juristernas språk ingalunda är någon ny företeelse.
Redan författaren till det klassiska verket om den juridiska stilen –
Louis de Geer, vår nuvarande riksdagsordnings skapare – fann
samma frågeställning på 1850-talet. »Man hörer tämligen allmänt
klagas», skriver han, »över dess (den juridiska stilens) vidlyftighet
och svårfattlighet, på samma gång som man gör sig löjlig över dess
förmenta pikanteri.» I en skrift från 1920-talet »Om lagstil» har
justitierådet Birger Wedberg gisslat många olater och givit råd och
ledning. Professor Erik Wellander har i sitt verk »Riktig svenska>>
– som väl redan får anses vara klassiskt – på några sidor givit en
vägledande analys av kanslistilens problem. Och i den för omkring
ett och ett halvt år sedan utkomna festskriften till professor Nils
Stjernberg har kammarrättsrådet juris doktor Carl W. U. Kuylenstierna
knutit några för den ovane författningsskrivaren mycket
nyttiga reflexioner till ämnet lagskrivning.
Det kan även vara skäl att framhålla, att de författningar, som
väckt kritik, äro i försvinnande minoritet bland alla de lagar, förordningar
och kungörelser, som i dessa dagar utfärdas eller förberedas
till utfärdande. Det finnes t. o. m. anledning att tala om en lagskrivningens
renässans under de senaste åren. Sålunda har processlagberedningens
förslag till rätteg·ångsbalk bland annat för lagtextens
utformning fått det högsta erkännande av lagrådet. Det kan också
nämnas, att lagskrivning och språkvård i åtminstone ett fall nära
sammanknutits med varandra. straffrättskommitten har nämligen
vid utarbetandet av sitt förslag tilllagstiftning om förmögenhetsbrott
i språkliga frågor rådfrågat professor Wellander. Denna kommitte
har för övrigt berikat det juridiska språket genom att vid valet av
ny terminologi anknyta till äldre tiders svenska språkskatt. Sålunda
har för en brottstyp, som omfattar bl. a. tjuvgömmeri, brukats ordet
häleri, som är av gammal germansk stam (häla =gömma, skyla) .
Kommitten anför i sitt betänkande, att verbet häla förekommer i en
psalm från 1620-talet, i vilken det heter:
Gudh nåde thå then fattigha Siäl
Hvar finnes then stadh ther hon sig häl
I sådan hiertans qwidha.
Det är något tämligen enastående att i ett modernt lagförslag finna
en språklig förnyelse med rötter bland annat i fromheten i Gustaf II
Adolfs Sverige. Det är givet, att exemplet enligt sakens natur knappast
så ofta kan efterföljas, men det kan vara något att kalla fram
för dem, som till äventyrs vilja göra gällande att den juridiska stilen
stelnat i de torra paragrafernas trånga former.
Det må också framhållas, att den kritik, som riktas mot våra författningsskrivare,
stundom skjuter över målet. Den, som aldrig själv
skrivit en författning, tror gärna att formulerandets konst är enkel,
219
16*-42240
Dagens frågor
lika enkel som, för att taga ett exempel, konsten att skriva ett förtroligt
privatbrev i en mindre viktig angelägenhet. J a, i själva verket
torde jämförelsevis få personer ha klart för sig, att även den enklaste
föreskrift kan lända lagskrivaren till mycken möda innan han kan
vara förvissad om att den icke kan tolkas på två eller flera sätt och
misstolkas på än flera. Formuleringskonsten fordrar träning liksom
all annan konst, och det är endast ett fåtal personer förunnat att
genast kunna lägga fram en formulering, som står sig vid en närmare
ingående granskning. Till belysning av det anförda skall jag
framlägga ett exempel, som måhända kan synas alltför enkelt, men
som dock i någon mån torde vara ägnat att för den, som aldrig ägnat
sig åt formuleringskonst, belysa de svårigheter, som kunna uppstå.
Bland de författningar, som stundom kritiseras för stelhet i uttryckssättet,
är vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936. En stadga som
denna, säger man, bör vara skriven för gemene man. Trafikanten
skall själv utan svårighet kunna utläsa ur stadgan vad som är tillåtet
och icke tillåtet, och därför bör stadgan vara skriven på folkets språk
och icke på juristernas.
Jag föreställer mig, att regeln om skyldighet att föra cykelljus
skulle, för att vara enkel och tillgänglig, kunna formuleras ungefär
så här: »När det är mörkt skall man ha lykta på cykeln.» Formuleringen
kanske i förstone verkar ypperlig. Det är inga krångligheter,
det står t. ex. icke »vid inträdande av mörker skall å cykel föras en
vid densamma fäst lykta» eller dylikt. Enkla fakta äro uttryckta
rakt på sak.
Men formuleringen är icke tillfyllest. Till en början kan man anmärka,
att satsen uppenbarligen gäller såväl stillastående cykel som
cykel i gång. En åklagare skulle sålunda kunna göra gällande att
ägaren till en cykel, som står uppställd på ett vindskontor, skulle vara
skyldig att ha lykta på cykeln, då det är mörkt. Visst är det fråga
om en uppenbar vantolkning, men skrivet är skrivet! Det är nog·
bäst att komplettera satsen. Man får då t. ex.: »Åker man cykel när
det är mörkt, skall man ha lykta på cykeln.»
Det är genast bättre. Men om nu t. ex. en springgosse sätter lyktan
baktill på cykeln med ljuskäglan riktad bakåt, har han då uppfyllt
författningens föreskrift~ J a, det har han med den lydelse vi nu valt.
Men eftersom en sådan tolkning icke bör få inrymmas måste vi ändra
igen. Ett nytt förslag: »Åker man cykel när det är mörkt, skall man
ha en lykta framtill på cykeln.»
Men inte ens denna formulering kan gå fri från misstolkningar.
Kanske springgossen sätter ett rött papper framför lyktan så att
skenet blir rött. Det går ju icke för sig. Men det är icke förbjudet,
så som vi skrivit texten! Då endast vitt, blåvitt eller gult ljus bör
godkännas, få vi en ny formulering : »Åker man cykel när det är
mörkt, skall man ha en lykta med vitt, blåvitt eller gult sken framtill
på cykeln.»
Vi ha hunnit ganska långt nu. Men ändå skulle man kunna anmärka
att i denna mening står det icke att lyktan skall vara tänd!
Exemplet är ju mycket enkelt eftersom problemet kan behandlas
220
Dagens frågor
fristående från hänvisningar till andra paragrafer o. dyl. I 15 § andra
stycket vägtrafikstadgan har bestämmelsen utformats på följande
sätt: »Vid cykelåkning under mörker skall cykeln vara framtill försedd
med tänd lykta med vitt, blåvitt eller gult sken.»
Men även om formuleringskonsten sålunda är en konstart, som
kräver möda av sl.na utövare, och ·även om mycket göres – särskilt
vad gäller lagstiftning av central natur – för att hålla skrivtekniken
på en hög nivå, så kvarstår dock det faktum att den mot författningsskrivningen
riktade kritiken icke helt saknar fog. För ett fyrtiotal
år sedan framfördes en liknande kritik mot avfattningen av officiella
utlåtanden och skrivelser med mera. Kungl. Maj :t utfärdade med
anledning därav den22mars 1907 ett- av Julius Juhlin kontrasignerat
– cirkulär till samtliga förvaltande ämbetsmyndigheter i riket
angående avfattandet av utlåtanden, skrivelser m. m. i ämbetsärenden.
I detta cirkulär heter det bland annat: »Enär det skrivsätt, som användes
vid avfattandet av framställningar och yttranden i ämbetsärenden,
ofta icke tillgodoser tillbörliga anspråk på enkelhet och tydlighet,
vill Kungl. Maj :t härigenom anbefalla samtliga förvaltande
ämbetsmyndigheter i riket att avfatta sina skrifter i klara, korta
meningar och således undvika invecklade satsbyggnader och onödiga
upprepningar samt att i övrigt söka tillägna sig ett klart och enkelt
skrivsätt. – – – I fråga särskilt om avfattande av resolutioner och
utslag vill Kungl. Maj:t anbefalla myndigheterna att, åtminstone i
de fall, då resolutionen eller utslaget är av vidlyftigare beskaffenhet,
använda ett framställningssätt, som låter innehållets särskilda delar
framträda var för sig, så att den sammanbindning mellan de olika
delarna, som hittills varit vanlig, och som ofta gjort innehållet svårbegripligt,
undvikes.»
Det är ett klart och tydligt botemedel, som anvisas i detta cirkulär.
Svårigheten är bara att omsätta de enkla reglerna i verkligheten!
I en i pressen uppmärksammad kungörelse den 30 juni 1938 (nr 524)
angående statsunderstöd för tiden den l juli-~n december 1938 till
parallellavdelning av årsklass vid kommunal flickskola stadgas som
följer:
Kungl. Maj: t har, med anledning av riksdagens beslut, funnit gott förordna,
att i fråga om statsunderstöd till parallellavdelning av årsklass vid kommunal
flickskola för tiden den l juli-den 31 december 1938, utan hinder av
vad i stadgan den 24 september 1928 (nr 426) för kommunala flickskolor och
i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 229) angående avlöning åt lärare vid
kommunal flickskola samt statsbidrag till sådan skola finnes stadgat häremot
stridande, gälla de i kungörelsen den 30 juni 1937 (m 696) angående statsunderstöd
för budgetåret 1937/38 till parallellavdelning av årsklass vid kommunal
flickskola givna föreskrifterna; dock med iakttagande att statsunderstöd
må utgå till sammanlagt högst 95 parallellavdelningar, där ej Kungl.
Maj: t, efter framställning av skolöverstyrelsen, för särskilt fall annorlunda
bestämmer.
Man kan kanske förstå om någon gör gällande att denna kungörelse
– som är ett exempel på ett skrivsätt, som icke så sällan förekommer
– är svårläst. Skulle inte klarheten ha vunnit på att kungörelsen
221
Dagens frågor
uppdelats i flera meningar~ Man kunde ha börjat med att tala om att
i stadgan den 24 september 1938 och de andra stadgorna finnas vissa
regler om statsunderstöd. Därefter kunde man säga att dessa regler
icke skulle utgöra hinder för statsunderstöd i det fall, man behandlar.
Slutligen skulle man därefter nämna regeln om de 95 parallellavdelningarna.
Nu är det emellertid så, att man enligt praxis icke kan ha
en recit, en inledande framställning, i en författning. Men finnes det
något hinder för att ändra denna praxis’ I flera främmande länder
skrivas författningar med recit och någon olägenhet därav torde icke
ha förmärkts.
Man ser numera då och då i författningar att stoffet uppdelats i
punkter, numrerade i ordningsföljd. Denna praxis synes vara mycket
värdefull. Klarheten och överskådligheten vinna på en sådan uppdelning.
Ett annat sätt att främja enkelhet i uttryckssättet är att införa
enkla men ändå tydliga termer. Det finns en lag, som benämnes
lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. Skall man angiva
denna lag i en annan författning eller i ett utslag eller eljest i liknande
fall måste hela denna långa beteckning tillgripas. Kanske hade
det varit till fördel, om lagen i rubriken erhållit – utom sin långa
beteckning – det korta namnet inskränkningslagen, en benämning
som allmänt användes i tal och skrift.
I fråg·a om den i inledningen berörda paragrafen i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt ligger problemet så till, att meningen lätt
kan uttryckas i en matematisk formel. Men varför då icke taga in
denna formel i själva författningstexten’ Det skulle i varje fall icke
göra texten mera svårläst.
Säkert kunna också andra vägar anvisas för att främja klarhet
och enkelhet vid författningsskrivning. Det finns emellertid en mäktig
fiende till sådana reformer, och det är kärleken till förebilder.
Det är mycket förståeligt om den unge tjänsteman, som har till uppgift
att upprätta förslag till författningar, utslag eller annat, gripes
av denna kärlek. Förebilden har gått igenom ekluten, dess ord och
vändningar äro granskade och ha befunnits hålla måttet. Skriver
man på samma sätt kan man vara tämligen säker på att några fel
icke insmyg·a sig. Till förmån för kopierandet av förebilder kan man
också anföra, att man får större garantier att den, som skall läsa
den färdiga texten, rätt uppfattar dess innebörd – om han nämligen
är van vid de sedan gammalt använda formuleringarna!
Men förebilderna verka gärna till att föråldrade satsbindningar och
skrivningar behållas alltför länge. Även kanslispråket måste, om än
i långsam takt, följa språkets allmänna utveckling. Och vidare kan
bundenheten vid förebilder leda till att en satskonstruktion påbygges
med nya satsdelar, bisatser och inskjutna satser tills den färdiga
produkten erbjuder bilden av en djungel av meningar och andra
satser, som åt alla håll gripa in i varandra. Och så är läget åter klart
för en kritiserande tidningsartikel om juristspråk och vanligt språk!
Det bör ligga något av konstnärligt skapande också i arbetet på att
222
Dagens frågor
skriva en författning om t. ex. galtbesiktningstvång. Man har nog
rätt att antaga, att ett förverkligande av detta önskemål skulle föra
oss närmare målet: enkla, klara och lättillgängliga författningar.
Bengt Petri.
Från Vpl. 229 8/ 37 M. W. Nilsson, Fältpost 402 65, V. Skövde, har Svensk Tidskrift
mottagit nedanstående mycket tänkvärda inlägg om ett rationellare utnyttjancle
av personaltillgången inom den svenska försvarsmakten. Tidskriften har
underställt synpunkterna armestabens organisationsavdelning, och här nedan följa
även några uttalanden av kapten Birger Hasselrot om vad som redan åtgjorts eller
planerats i den riktning, som den värnpliktige författaren föreslagit.
•Malajer• och »Todt• i I den svenska försvarsmakten finns en mandet
svenska försvaret. skapskategori, som förbisetts, föga utnyttjats
och till och med föraktats. Det är de yrkesvärnpliktigas-malajernas
tora och mångskiftande skara. Hit höra män av alla olika samhällsklasser,
yrken och åldrar. Grovarbetare och specialarbetare, handens
och hjärnans arbetare ha sammanförts till en diffus massa. Gemensamt
för dem alla trots deras olika ursprung är dock, att de av ett
eller annat skäl, fysiskt eller psykiskt, ratats som förstklassigt soldatmaterial
och i stället degraderats till militära »proletärer». I den
mån de fullgöra sin värnplikt, göra de denna till stor del som handräckningspersonal
eller som militära yrkesarbetare, alltså som målare,
skomakare, snickare, smeder o. s. v. På de militära expeditioner återfinner
man dem som ordonnanser, skriv- och expeditionsbiträden.
Denna manskapskategoris betydelse för landets försvar har hittills
varit av ringa värde. Deras värnplikt har ju främst varit inriktad
på att fullgöra vissa dagars tjänstg·öring under fredstid. Någon direkt
utbildning av dem på ett sådant sätt, att de kunna fullt utnyttjas
vid ett eventuellt krig, har icke skett. N a turligtvis är det klart, att
om ovädret skulle bryta in över vårt land, komma de att kallas in.
Men den karaktär av blixtsnabbt överfall, som kriget har numera,
gör, att de aldrig hinna bli satta på några för dem lämpade poster.
På grund härav måste deras rätta platser bestämmas redan i fredstid,
och de måste med hänsyn härtill givas en utbildning, som gör
dem skickade och lämpade. Det är i detta hänseende, som mycket
brister i den nuvarande organisationen. De yrkesvärnpliktiga kallas
nämligen icke in till en utbildning. Ty de arbeten, som de få utföra
under sin militärtjänst, äro i stort sett desamma vid tjänstgöringens
början som vid dess slut. I nära samband härmed står det stora
felet, att även i fredstid utnyttjas deras arbete för litet. Ty oberoende
av den energi, som nedlägges på arbetet, förblir en yrkesvärnpliktig
en malaj från den första till den sista dagen. Tjänstg·öringen har
därför för honom, mer än för övriga militärer, karaktären av ett
tvång. Någon utsikt att avancera har han icke. Helt naturligt kommer
han då icke att nedlägga någon större energi på att utföra de
olika uppdragen. Detta är det andra stora felet med den nuvarande
organisationen. Man utnyttjar icke i tillräcklig grad den enastående
223
Dagens frågor
energikälla, som finns att hämta ur den enskilda företagsamheten
och ur individernas strävan att uppnå en bättre ställning.
Dessa två fel, nämligen att man icke redan i fredstid bestämmer
de yrkesvärnpliktigas platser vid krig, och att utsikterna till avancering
äro minimala, äro de viktigaste. Tätt förenat med dem står
ett tredje. I och med att en militär blir malaj, sjunker han ned till
en degraderad ställning. De vanliga soldaterna behandla honom gärna
med en viss föraktfull överlägsenhet. Att titulera någon med ordet
»malaj» är något av det värsta som kan utbytas militärer emellan.
Denna inställning måste bort. En yrkesvärnpliktig kan göra lika
stor, i vissa situationer till och med större, nytta som en vanlig soldat,
detta under förutsättning att han placeras på rätt post. I det följande
skola vi närmare belysa detta.
Inför de omgivande stormakternas alltmer växande härstyrkor,
inför utsikten att bli angripen när som helst som en av de krigförande
anser sig kunna ha fördel därav, är det klart och tydligt, att Sverige
måste mobilisera alla sina krafter. Alla tillgängliga resurser måste
utnyttjas och placeras på de platser, där de kunna göra mest gagn
för rike.t. Detta är så mycket mer nödvändigt, som befolkningsutsikterna
äro föga glädjande för Sveriges del. Sålunda har man
beräknat, att antalet inskrivningsskyldiga, som 1942 uppgår till 57,000,
kommer att uppvisa en fortgående minskning med 52,000 1943 och
blott 46,000 1946. Det är klart, att inför dylika utsikter är det en
absolut tvingande nödvändighet, att de tillgängliga medlen tillgodogöras
på bästa möjliga sätt. På grund härav är det ett oförlåtligt
slöseri, att icke de yrkesvärnpliktiga utnyttjas i högre grad än vad
som är fallet.
Hur detta nu skall kunna ske, därom kunna meningarna vara mycket
olika. Vad vi avse med den följande uppskisseringen, är därför
endast att framställa några förslag.
l. Först och främst måste alla yrkesvärnplik.tiga underkastas en
besiktning för att utröna, om icke en hel del trots allt kunna lämpa
sig som linjesoldater. Många av dem, som vid inskrivningen befunnits
vara skickade endast till vissa befattningar, kunna efteråt ha blivit
fria från sin fysiska eller psykiska svaghet. Det är under sådana förhållanden
oförlåtligt, att de icke givas vapen utbildning. Å ven om
deras fysiska konstitution icke kan betraktas som fullgod, finns det
dock många platser inom försvaret, såsom vid luftvärnet, där de
kunna utföra lika goda prestationer som linjesoldaterna.
2. För det andra måste de givas en utbildning. Deras militära värnplikt
får icke fullgöras genom att de bli satta till att passa upp de
övriga soldaterna. Hur denna utbildning skall ske och hur den skall
organiseras på bästa möjliga sätt, är givetvis beroende på vad de
kunna vara lämpade till.
Alla, som på grund av sin föregående sysselsättning eller genom
sin fysiska konstitution kunna vara skickade till kroppsarbete, böra
sammanföras och givas en utbildning som vägbyggare, broslagare
o. s. v. De skola kunna reparera järnvägar, som bombats sönder,
anlägga nya sådana, bereda mark för flygfält, uppföra befästningar
224
Dagens frågor
av fältmässig eller stadigvarande karaktär. På grund av sin uppgift
att sörja för att förbindelserna fungera på det bästa möjliga sätt
kunna de lämpligast benämnas »förbindelseavdelningar». Dessa böra
vara fullt militärt organiserade och ledda av ingenjörsmässigt
skolad personal. Mönstret för denna organisation är den tyska
»Organisation Todt». Det kan icke råda något tvivel om att dylika
förbindelseavdelningar kunna få en oerhörd stor betydelse. Ty vad
nytta kunna linjesoldaterna göra, om etappväsendet klickar, om ammunition
och förnödenheter icke nå sina bestämmelseorter på grund
av upprivna och icke tillräckligt snabbt reparerade kommunikationsleder~
Eftersom soldater icke kunna slåss med tom mage, ej heller om de
erhålla otillräcklig eller dåligt tillredd föda, böra olika yrkesvärnpliktiga
uttagas och givas en grundlig kockutbildning. Det räcker
därvid icke med att de lära sig tillaga några av de enklaste maträtterna.
De måste bättre än förut kunna tillvarataga olika rester
och giva maten en sådan sammansättning, att den icke blott mättar
för stunden utan bygger upp och sätter soldaterna i stånd att uthärda
stora ansträngningar.
Då de yrkesvärnpliktiga i många fall äro äldre än linjesoldaterna,
ha de hunnit tillägna sig betydligt mer yrkeserfarenhet inom sina
respektive yrken. I den mån deras erfarenhet kan tillgodogöras på
ett för försvarsmakten positivt sätt bör så givetvis ske. De motorkunniga
kunna placeras som mekaniker, varav behovet blir allt större
ju mer försvarets motorisering framskrider. Det får emellertid icke
räcka med att de komma att utöva sitt civila yrke vid fullgörandet
av sin militärtjänst. De måste givas en grundlig utbildning som
stridsvagns- eller flygmekaniker o. s. v. På samma sätt bör ske med
de övriga yrkeskunniga.
Hela den nuvarande skaran expeditions- och skrivbiträden skall
givas en verklig skolning i olika ämnen, såsom maskinskrivning,
stenografi, förvaltningskunskap och bokföring m. m. Genom anlitande
av handelslärare från olika institut och högskolor skall modern kontorsorganisation,
effektiv och rationell arbetsfördelning bibringas
dem på ett sådant sätt, att de kunna utgöra en särskild »förvaltningskår
». Denna skall kunna självständigt handha och sköta diverse
göromål, som med den nuvarande organisationen kräva officerare av
olika grader.
3. För att man skall kunna räkna med att tillräcklig energi och
initiativkraft skall läggas ned på arbetet måste utsikterna att avancera
för de yrkesvärnpliktiga betydligt utökas. Inom de s. k. förbindelseavdelningarna
skola skickliga män uttagas till förmän för de
övriga med högre ställning och bättre avlöningsvillkor. Bland expeditionsbiträdena
finns det i flera fall kontorsutbildat folk, som i det
civila livet suttit i överordnade ställningar. I den mån, som de äro
lämpliga därtill, skola de ha utsikt att genom energi och arbetsvillighet
stiga i graderna.
4. Som den sista förändringen bör nämnas, att åsikten, att de yrkesvärnpliktiga-
malajerna äro att anse som ett till stor del till ingen
225
Dagens frågor
direkt nytta varande militärt proletariat, måste bortarbetas. Rätt
utbildade, rätt placerade utgöra de yrkesvärnpliktiga lika viktiga
kuggar i det militära maskineriet som linjesoldaterna.
• • M. W. Nilsson .
•
De i artikeln anförda synpunkterna äro utan tvivel i huvudsak
riktiga och av största intresse. I fråga om utnyttjandet av de icke
vapenföra värnpliktiga – de av förf. benämnda »malajerna» – ha
ända till den allra senaste tiden förelegat och råda i viss mån fortfarande
förvisso stora brister. Man bör emellertid vid bedömandet
av hithörande förhållanden göra klart för sig under vilka omständigheter
det hittillsvarande systemet kommit till. Detta härleder sig
närmast från en period, under vilken statsmakterna icke ens ansågo
att samtliga fullt vapenföra värnpliktiga borde utbildas med vapen
eller eljest under fredstid avses för någon plats i krigsorganisation.
Samtidigt böllos anslagen för de militära behoven så låga som möjligt
och beviljades minsta möjliga antal tjänstgöringsdagar när det
gällde att inkalla ;värnpliktiga avsedda för handräckningstjänst. För
att den korta utbildningstiden skulle kunna utnyttjas effektivt för
dem, som uttagits tilllinjetjänst, nödgades de militära myndigheterna
att helt avse det antal till ersättningsreserven eller till handräckningstjänst
uttagna värnpliktiga, som man kunde inkalla, för egentlig
handräckningstjänst. Någon utbildning att tala om blev det icke för
dessa värnpliktiga.
Å ven inom ramen för det nu angivna systemet skulle de olika värnpliktigas
– även de icke vapenföra värnpliktigas – egenskaper och
civila yrkesutbildning helt naturligt ha kunnat tillvaratagas bättre
än som skett. Därvid lade emellertid bl. a. det hittills gällande systemet
för de värnpliktigas rullföring och redovisning vissa hinder i
vägen. Detta system möjliggjorde nämligen icke krigsplacering redan
i fred av enstaka värnpliktiga i större omfattning.
De av förf. påtalade bristerna i den militära organisationen ha som
framgår av det redan anförda länge varit insedda av de militära
myndigheterna. Ett flertal åtgärder ha också under den senaste tiden
vidtagits i avsikt att rationalisera utnyttjandet av värnpliktstillgången.
Den nya värnpliktslagen skiljer sålunda icke längre på »vapenföra»
och »icke vapenföra». Uttagning äger icke rum till »linjetjänst», »ersättningsreserven
» eller till »handräckningstjänst». De krigstjänstdugliga
värnpliktiga hänföras endast till någon av 4 olika besiktningsgrupper
(1–4). Ingen värnpliktig kommer numera att blott på
grund av resultatet från inskrivningsförrättningen kunna sägas vara
avsedd till »malaj». Man försöker att under tjänstgöringen låta alla
värnpliktiga komma till sin rätt allt efter deras civila kunskaper och
ådagalagd militär duglighet.
Emellertid ha icke alla värnpliktiga fullgod kroppsbeskaffenhet
eller lämpa sig för utbildning med vapen. I den nya inskrivningsförordningen
har därför föreskrivits, att värnpliktig, som vid inskriv-
226
Dagens frågor
ningen hänförts till någondera av besiktningsgrupperna 3 och 4 (de
fysiskt sett svagare), skola snarast efter på börjandet av tjänstgöringen
prövas för bestämmandet av den användning, vartill han bör
avses i förbandets krigsorganisation, och av den utbildning och tjänstgöring,
som han med hänsyn härtill bör undergå. Prövningen kommer
att enligt en i dagarna utfärdad order förrättas av en regementsvis
tillsatt »granskningsnämnd», som sålunda bl. a. redan i fredstid skall
fastställa var den värnpliktige i fråga skall placeras i händelse av
krig för att då göra största möjliga nytta. Utbildningen skall anpassas
efter den avsedda krigsan vändningen. Ä ven fysiskt sett svaga
individer, som kunna användas i krigsbefattningar, kunna sålunda
vinna befordran, därest de placeras i sådan tjänst, att befordran enligt
gällande bestämmelser kan och skall äga rum. Detta är vad man
gjort beträffande de av förf. angivna två första »felen».
Vad beträffar åtgärderna för att motverka nedgången av värnpliktstillgången,
som är en följd av den sjunkande nativiteten, kan
det kanske vara av intresse att erfara, att de i år för första gången
tillämpade nya inskrivningsbestämmelserna medfört en minskning av
antalet från värnpliktstjänstgöring helt frikallade, som såvitt man
nu kan bedöma torde ha nedgått med mer än hälften. Förslag har
de ·sutom ingivits till Kungl. Maj :t från chefen för armen angående
efterbesiktning innevarande år av c:a 70,000 tidigare frikallade värnpliktiga.
Därigenom hoppas man kunna erhålla 30,000-40,000 inskrivna
krigstjänstdugliga värnpliktiga. Dessa komma givetvis att användas
på ett sätt, som i möjligaste mån motsvarar deras civila yrken.
De av förf. föreslagna åtgärderna för användningen av vissa yrkeskunniga
värnpliktiga förefalla vid en första granskning mycket bestickande.
I den mån så är möjligt försöker man redan nu och kommer
jämväl i framtiden att på likartat sätt utnyttja de värnpliktiga.
Väsentliga svårigheter av praktisk art föreligga emellertid vid utnyttjandet
av de värnpliktiga på detta sätt.
I detta sammanhang böra två förhållanden framhållas . För det
första måste inom den militära organisationen såväl i fred som krig
visst handräckningsarbete, förråds- och expeditionstjänst o. s. v., allt
fortfarande ombesörjas av värnpliktiga, trots att man i mån av tillgängliga
medel och övriga möjligheter övergått till civil personal
på detta område. Förhållandet är detsamma i alla armeer. Handräckningstjänsten
får emellertid icke betraktas som en lägre syssla,
ovärdig en svensk man. Tvärtom. All tjänst i krig makten måste
anse som likvärdig i detta hänseende. Från de militära myndigheternas
sida har detta alltid framhållits. Det är endast de värnpliktiga
själva som använda det fula ordet malaj.
För det andra är den militära organisationen annorlunda sammansatt
än det civila samhällslivet. Man återfinner inom densamma endast
en del av de befattningar, som förekommer i det civila livet.
Däremot finnes ett flertal militära befattningar, omfattande huvuddelen
av de värnpliktiga, som icke ha någon som helst civil motvarighet.
Det är därför icke alltid möjligt att giva varje värnpliktig
en plats i det militära, som direkt motsvarar hans civila sysselsätt-
227
Dagens frågor
ning. I den mån det är möjligt bör man givetvis utnyttja de kvalificerade
värnpliktigas yrkeskunskaper och annan civil utbildning. Intet
slagord har blivit så missbrukat och så missförstått som »Rätt man
på rätt plats». Att många och stora fel blivit begångna i fraga om
krigsplacering av enskilda är nog obestridligt; i stort sett torde dock
placeringarna ha varit tillfredsställande.
Efter ikraftträdandet inom den närmaste tiden av det nya rullföringssystemet
komma emellertid bättre möjligheter än hittills att stå
till buds för de militära myndigheternas förfogande när det gäller
att redan i fredstid ge dessa värnpliktiga krigsplacering. Därmed
ökas också sannolikheten för att denna krigsplacering skall bli i överensstämmelse
med de värnpliktigas civila utbildning och övriga kvalifikationer.
Birger Hasselrot.
•Det nutida Första häftet av Svensk Tidskrift i år innehöll bl. a. en
sjövapnet.» uppsats om »Det nutida sjövapnet», signerad H. S. Denna
uppsats har, utan angivande av källan och utan att vare sig Svensk
Tidskrifts red. eller förf. tillfrågats, införts i Nationell Tidning, tillika
med utsättande av författarens namn, kommendör Helge Strömbäck
På förekommen anledning och då förfarandet strider mot god journalistisk
kutym ha vi velat meddela detta sakförhållande.
Red. av Svensk Tidskrift.
228