Medborgaren, rättsstaten och orättsstaten

Rättsstatens principer är enkla att hylla, men svåra att försvara. Hoten är sällan tydliga, och inskränkningar sker alltid i små steg. I flera svenska debatter de senaste månaderna där rättsstaten varit på bordet har det varit ett argument att någon annan stat redan har gjort det som vi funderar på, skriver Gustav Almkvist.

I slutet av den oscarsbelönade tyska filmen ”De andras liv” har muren fallit. Huvudpersonen Georg träffar en gammal östtysk minister, som med ett leende kan berätta att Georg har fått hela sitt liv övervakat. ”Att mitt land kunde styras av sådana som ni!” väser Georg till slut till svar.

Den 3 oktober i år firade Tyskland 25 års återförening mellan öst och väst. Tiden – och enorma investeringar – har börjat läka de ekonomiska klyftorna mellan de båda landsdelarna. Den som reser runt i Tyskland måste anstränga sig för att märka skillnaderna.

När återföreningens framgångar hyllas är det lätt att glömma hur nära i tiden den fortfarande är, den stat som allt fler i Tyskland talar om som orättsstaten – rättsstatens motsats. Godtyckets, övervakningens och människoföraktets stat fanns i Berlin, Leipzig och Dresden ännu för 30 år sedan. På platser dit svenskar nu vallfärdar för kultur, historia och nöjen greps för bara en generation sedan de som demonstrerade fredligt mot sin regering. På ett kvarts sekel har det blivit svårt att se spåren av en stat där var femtionde person arbetade med övervakning av sina landsmän.

Dessvärre har inte avsmaken inför tanken på en sådan stat fört med sig samma starka engagemang för rättsstatens grundfundament som det som uppstod i Västtyskland efter kriget. Trots det ökade välståndet förekommer såväl nynazister som missnöjesrörelsen Pegida i betydligt större utsträckning i de ”nya” delstaterna. Och det reformerade kommunistpartiet, som knappt existerar i väst, samlar fortfarande uppemot en tredjedel av väljarna i vissa delar av det forna Östtyskland. Att det rör sig om ett parti vars ledande företrädare länge vägrade att ta avstånd från byggandet av Berlinmuren verkar inte bekymra väljarna.

I detta finns en viktig lärdom. Infrastruktur, ekonomisk utveckling och arbetstillfällen kommer med hårt arbete. Men det finns ett annat, djupare välstånd. Rättsstaten stärks inte med BNP-tillväxten, utan av medborgarnas engagemang. För sådant som att frihet går före säkerhet, att alla är lika inför lagen, att majoritetsuppfattningen inte ska begränsa minoritetens friheter och att myndigheter ska arbeta endast utifrån de befogenheter de har fått.

Principerna är enkla att hylla, men svåra att försvara. Hoten är sällan tydliga, och inskränkningar sker alltid i små steg. I flera svenska debatter de senaste månaderna där rättsstaten varit på bordet har det varit ett argument att någon annan stat redan har gjort det som vi funderar på. Och den staten verkar ju fortfarande klara sig hyfsat.

I slutänden är det viktiga att inte slå sig till ro, utan att ständigt våga fråga sig vad det är för stat vi lever i. Vad gör den till en rättsstat? Hur är förhållandena på häkten och flyktingförläggningar? När har man rätt till försvarare som misstänkt för brott? Kan man överklaga en detaljplan? Vad krävs för att du ska kunna bli avlyssnad?

Vet du inte? Ta då reda på det, och fundera på om du är nöjd med svaret. Det är att försvara rättsstaten.

Gustaf Almkvist är doktorand i straffrätt vid Uppsala universitet.