Mats Johansson; Till sist


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATS JOHANSSON:
Till sist
några tankar om optimism och pessimism
Kommer Ni ihåg Romklubben? Det
var den där oerhört seriösa samlingen
vetenskapsmän som för något decennium sedan förutspådde att världen skulle
gå under. Befolkningsutvecklingen skulle explodera och alla resurser ta slut. Det
bästa handlingsalternativet var att invänta domedagen i stilla kontemplation,
företrädesvis avskild från resten av
mänskligheten.
70-talet var ett dystert decennium, så
Romklubbens teorier fick stor spridning.
I kölvattnet följde ett kärnkraftsmotstånd, som gick ut på att atomklyvning
är mot naturen, och en fredsrörelse, som
predikar att alternativet till en ny istid är
Pax Sovietica.
I USA uppstod en speciell variant av
undergångare, survivalisterna. De
byggde bunkrar på bakgården och lagrade konserver nog för att klara ett tredje
världskrig. Bra karl reder sig själv, men
nog skulle de få det litet ensamt efter The
Big Bang?
80-talet är inget bra decennium för
pessimisterna. Inte så att att det är för
sent för dem att få rätt; styrkan i deras
teorier ligger i att facit aldrig finns just
nu, utan i framtiden. Men katastrofkonjunkturerna har mattats betydligt. De politiker och debattörer som bekämpar
apokalypsen vinner i opinionen, dödgrä-
varna får allt tyngre vid spadarna.
Det är viktigt hur den intellektuella
striden mellan optimister och pessimister går; den styr vår tillvaro. Socialister
behöver mänsklighetens slutliga nederlag som spökbild för att motivera kollektivism och statsdirigism, politikermakt
där vanliga människor inte kan klara sig
själva.
I USA är omsvängningen i debattklimatet rent osvensk. 1980 mottog president earter en framtidsstudie, ”Global
2000”, som förutspådde en höstkollektion i säck och aska. Trängsel och förgiftning var det som väntade mänsligheten.
Men den hösten var också ’pessimisternas sista stora säsong. Det amerikanska folket vägrade att acceptera den framtid som earter erbjöd dem, och vände sig
till ledaren för Hoppets Här, Ronald
Reagan.
Sedan dess har det inte gått så pjåkigt
för de troende. USA genomlever ett ekonomiskt mirakel, håller på att återvinna
sin militära styrka och satsar teknologiskt mer än någonsin för framtiden. Medelamerikanen ser idag mer positivt på
vad som komma skall än på mycket
länge.
Det är förvisso sant att Reagan ännu
inte visat att han kan gå på vattnet, vilket
brukar framhållas av hans motståndare.
Men en god illusionist är han i alla fall
och några av kaninerna i hatten är högs~
verkliga.
Segern för optimisterna är dock inte
given, många människor vill ju inte bli
störda i sin pessimism. Trots det lyser
framtidstron som ledstjärna i den plattform som republikanerna antog på sitt
konvent i Dallas i augusti; partiet kallar
sig ”The Party of Hope” och talar om
gryningen för The American Spirit. Konventet och plattformen speglar en okuvlig amerikansk längtan efter positiva visioner.
Partiets unga, tuffa grupp av konservativa visionärer, ej att förväxla med
svavelpredikanterna i den Moraliska
Majoriteten, har myntat begreppet Möjligheternas samhälle som sammanfatt- 440
ning av sitt budskap om frihet och framsteg. De har lärt sin aggressivitet av
Barry Goldwater, men de har också förstått varför John F Kennedy hade sådan
attraktionskraft.
Ungturkarnas ledare Newt Gingrich,
historieprofessor och kongressman från
Georgia, skriver i deras credo ”Window
of Opportunities” att framtiden hör optimisterna till och att det värsta hotet mot
mänkliga framsteg ligger i att styras av
destruktiva hotbilder.
Gingrich har nog medhåll av den maj(}
ritet av ungdomsväljarna i VSA som utgör president Reagans största väljargrupp, ett förhållande som världens alla
pessimister har anledning att misströsta
över.