Mats Johansson; Men vem mördade egentligen Anna Lindh
2004
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
U.J
….J
….J
:<(
:r:
::;?:
<(
(/)
Men vem mördade
egentligen Anna Lindh?
l av Mats Johansson
Självmord, olyckor, slarv eller slumpen är otänkbara företeelser i en rationell värld.
Grunden för konspirationsteorierna är behovet av rationella förklaringar.
K
NAPPT HADE SVERIGEs utrikesminister hunnit kallna i höstas, efter _ännu en s_vart elfte
september, förrän medierna böqade spekulera i orsakerna till knivdådet på NK. Här
skulle det säljas tidningar. Som en dålig
repris på Palmemordet började olika ”spår” lanseras för
att väcka läsarnas fantasi. Var det serber som hade hämkarna just då, men jag fick ur mig några ord om att dådet
i bästa fall inte hade någon politisk bakgrund. I någon
mening är ett mord på en utrikesminister förstås alltid en
politisk handling, såvida det inte handlar om ett privat
passionsdrama, men min förhoppning var att det inte
skulle finnas någon organisation bakom dådet, än mindre en etnisk grupp, mot vilken hetsjakt skulle inledas.
nats hennes stöd för Natosinsatser på Balkan? Kanske en
extrem islamsk cell hade tagit jihad till Stockholms city?
Kunde det vara en SaddamanSnart kom det politiska konspirationstänkandet
denna gång av sig, när medierna på given signal kastade
sig över den så kallade 35-åringen i
”I någon mening är ett mord ett även för mordjournalistiken säll-hängare som inte gillade Sveriges
stöd för en FN-aktion i Irak?
Någon som missriktat ville protestera mot regeringens nygamla, mer
Israelvänliga hållning? Eller en
överhettad euromotståndare som
det hade slagit runt för?
Förklaringshöjden var för en
kort stund hög, ty det kräver mord
på höga politiska personer. För
många dög inte det sannolika, att
det var en mentalt störd persons
tillfälle att ändra historiens gång.
synt hänsynslöst drev. Som om de
på en utrikesminister förstås aldrig hade hört talats om den
alltid en politisk handling,
såvida det inte handlar om
ett privat passionsdrama,
publicistiska grundregeln att inte
spekulera i misstänktas skuld
hängde främst lösnummerpressen
ut denne dagdrivare, spelande på
den urgamla folkliga svenska rättsuppfattningen att den som länsman
griper är skyldig; ingen rök utan eld.
men min fÖrhoppning Var att Här fanns minsann eld, karln hade
aldrig haft ett riktigt jobb, men
det inte skulle finnas någon sades festa vilt kring stureplan på
Säpo hade inget att bidra med
när ryktessoppan skulle kokas, ty organisation bakom dådet,
nätterna med kungabarnen. Och då
förstår man ju hur det går, särskilt
som han hade underkänt i någotdet ansågs inte finnas någon hotbild mot Sveriges utrikesminister,
ens under pågående folkomröstningskampanj och därmed vidhängande exponering. Tänka sig
att någon kunde vilja mörda
henne, det hade de då rakt ingen
än mindre en etnisk grupp, ämne i småskolan och visst hade
mot vilken hetsjakt skulle
inledas.”
bråkat med någon kamrat också
(sexton sidor med bilder på en
skola, ett hyreshus och en maskerad
kamrat; ”Här bodde mördaren”).
Denna parodi på kritisk journalisaning om. Sånt händer ju inte i Sverige, fast det nyss
hade hänt.
Själv fick jag frågan om motivet under Sveriges Televisions direktsändning från morgonsoffan just när det
meddelades att hon hade avlidit på sjukhuset. Tagen av
stundens allvar var det inte alldeles enkelt att samla tantik och publicistiskt ansvar toppades av Expressen, som
en upphetsad dag visste berätta att mördaren hade försökt
kväva sig i cellen på häktet genom att äta upp kläderna!
Upplagecheferna måste ha skrattat sig hysteriska medan
de räknade extrasäljet och beställde artiklar om att Elvis
synts levande på månen och Usarna binLadinpå OperaIIISvensk Tidskrift l2004, nr 2 1
baren. Inte ens Svenska Dagbladet kunde hålla sig,
utan publicerade en bild på 35-åringen på ettanmen felaktig, så att hela den tryckta förstaupplagan
fick dras in.
Lägligt nog, när 35-åringen var utmjölkad och
bara dög åt Aschberg i TV3, hittade polisen en
bättre mördarkandidat. Dels visade han sig faktiskt
vara skyldig, dels hade han en ännu mera tragisk
bakgrund som engagerade medborgare kunde delges dag efter dag, vecka efter vecka, i enlighet med
såpoperans estetik. Hastigt skymtade ett politiskt
motiv i hans etniska bakgrund – vi får väl se när
han ”talar ut”- men det övergripande var hur väl
han uppfyllde kriterierna på ”ensam galning”, en
välkänd figur från de politiska mordens historia.
Därigenom försvårar han konspirationsteoretikernas arbete. De brukar aldrig nöja sig med de
officiella slutsatserna utan söker en högre ”sanning” bakom det till synes skedda, den riktiga bilden som myndigheterna döljer för att skydda makthavare. I Anna Lindhs fall tvingas de efter erkännandet ändra frågeställningen: ja, vi vet vem som
höll i kniven. Men vem och vad inspirerade
honom? Vem låg bakom, egentligen? Har alla glömt
Svarta handen? Var inte Säpos passivitet misstänkt?
Har inte en amerikan hört sägas att ”linden ska fällas”?
I fallet Palme blev längtan efter ett högre motiv
grunden för ett mångårigt nationellt trauma. Den
missbrukare som blev rikskändis passade illa i rollen som statsministermördare, därav de inledande
förhoppningarna att Hans Holmer skulle kunna
nita kurder för dådet. Eller åtminstone CIA/Sydafrika/Pinochet. Allra helst skulle finnas en konspiration
Dolska jesuitiska anslag mot hjältekonungen från Norden,
ur Fältskärns berättelser.
död i Ndola 1961. För att inte tala om den färskare följetongen Estonia, som nyligen också begåvats med en spelinom polisen, så att Olof Lagercrantz och Harry Schein kunde ha
fått rätt i att mordet var ”högerns”
fel, ty den hade vid flera tillfällen
haft fräckheten att vara kritisk mot
den förda politiken.
”Den gemensamma
nämnaren i konspirationsteorierna är behovet av
tydliga skurkar; självmord ,
olyckor, slarv eller slump
Det senare var temat för en
thriller av pseudonymen John
Grow, Sista kontraktet, som till och
med filmades av Kjell Sundvall med
Mikael Persbrandt i huvudrollen.
Som anstiftare antyddes toppar i
svenskt näringsliv (förlaget var vänfilmsthriller, en riktig kalkon av en
tysk gravfridsbrytare. I samband
med tioårsdagen i september lär väl
konspirationsteorierna vädras igen,
nu kryddade med rysk kärnvapensmuggling; dykförbudet är givetvis
till för att stridsspetsarna i vraket
inte ska upptäckas, och förresten
har amerikanerna varit där med
sina undervattningsbåtar och tagit
bort dem, för att dölja sin medverduger inte SOm fÖrklaringar.” kan. (För en nyktrare syn på
ligt nog att till och med bifoga en namnlista på misstänkta direktörer). Inte undra på att författaren ville vara
anonym.
Fler svenska fall i konspirationsgenren finns att studera. Ivar Kreugers frånfälle i Paris 1932 sysselsätter ännu
70 år senare privatspanarna, liksom Dag Hammarskjölds
olyckan rekommenderas studien
Protokollet. Estonia. Därför kommer det att hända igen av
Susanna Popova och Mats Holm (Bonnier Fakta, 2003),
som handlar om Sjöfartsverkets underlåtenhetssynder och
förnekanden. Den känner igen sig som minns verkets agerande på 70-talet mot Anders Ahlmark, ”fången på fyren”,
i samband med en sovjetisk oljetankers förlisning.)
Vl
l>
:s:
:r:
):>:
rrm
lSvensk Tidskrift 12oo4, nr 21 ~~
Den gemensamma nämnaren i konspirationsteorierna är behovet av tydliga skurkar; självmord, olyckor,
slarv eller slump duger inte som förklaringar. Banalitet
är en icke önskvärd ingrediens i mediedramaturgin. Det
påmindes vi om i riklig mängd gångna november, då 40-
årsminnet av mordet på John F Kennedy i Dallas den 22
november 1963 väckte tillliv konspirationernas konspiration (näst efter mordet på Julius Caesar). Naturligtvis
visades på tv åter Oliver Stones drama JFK från 1991, en
fejkfilm där Kevin Costner i rollen som åklagaren Jim
Garrison har fått miljoner tittare världen över att tro att
mordet arrangerades av högt uppsatta makthavare i USA.
Ett tungt bidrag till stöd för denna tes har varit Abraham Zapruders berömda 22 sekunders bildsekvens på
presidentbilen när skotten träffar, som ”bevis” för att
det måste ha funnits fler skyttar än Lee Harvey Oswald.
Att de fyra skott som hörs på ljudbandet har visat sig
vara pålagda i studio i efterhand nämns sällan, lika litet
som Garrisons maffiaförbindelser och försök att muta
vittnen.
Tack vare Garrisons desinformationsinsats har Kennedyindustrin kunnat hållas igång decennium efter
decennium och trots tusentals böcker i ämnet publiceras
fortfarande nya upptäckter. För den som är intresserad
av att följa den löpande utvecklingen i fallet finns allt på
nätet, till exempel via The Kennedy Assassination Home
Page (mcadams.posc.mu.edu). Den hemsidan är i sin
antikonspiratoriska hållning förmodligen en besvikelse
för den som vill veta, typ, exakt varifrån skruvmejslarna
kom som hittades nedgrävda bakom tredje äppelträdet
från vänster hemma hos den garageägare som var kusin
till en av motorcykelpoliserna som var lediga på morddagen, men saknade alibi. Skumt, inte sant?
Vi andra kan nöja oss med Gerald Posners klassiska
studie Case Closed från 1993 som över 600 sidor genom
detaljerad käl!- och faktagranskning punkterar myt för
myt, lögn för lögn, de stora konspirationsteorierna.
Dessa visar sig vid denna närmare granskning ofta lika
dårhusmässiga som en del självutnämnda vittnen.
Överfört på svenska fall och förhållanden har Posner mycket att lära oss om psykologiska mönster i det
konspirativa tänkandet. Tre kriterier ska vara uppfyllda
för en riktigt god konspirationsteori: l) den skulle kunna
vara sann, 2) den måste vara dramatisk för att sätta fantasin i rullning, 3) den bör anknyta till djupare folkliga
föreställningar om eliters manipulationer. I fallet Kennedy fallerar många teorier på den första punkten, när
fakta går att kontrollera.
Posner förenar sin bakgrund som advokat med den
undersökande journalistikens elementa och boken gäller
fortfarande för att vara den bästa medicinen mot dem
som tror det de vill tro om mordet på JFK för att ge sitt
liv mening, kompensera för en taskig barndom eller bara
IIISvensk Tidskrift’l2004, nr 21
tjäna pengar på mediegenomslag. Det långa talets korta
mening är att l) Lee Harvey Oswald var ensam mördare
och sköt Kennedy av politiska skäl, 2) den bild av mordet som den officiella Warrenkommissionen gav i sin
900-sidiga utredning 1964 var i stora drag korrekt.
Oswald var personlighetsstörd från barndomen och
blev tidigt kommunist. Som femtonåring studerade han
Marx och sade sig vilja döda Eisenhower. I marinkåren
blev han skarpskytt, men mobbades av kollegerna och
bröt samman. 1959 hoppade han av i Moskva, 19 år gammal. Men KGB ville inte engagera honom, och tillvaron
som metallarbetare blev inte den drömtillvaro han hade
tänkt sig. Åter i USA med ryska hustrun Marina, som
han misshandlade, engagerade han sig i kommunistiska
aktiviteter och försökte skjuta en general. Castro var hans
idol. När inget annat fungerade skulle han åtminstone
skriva in sig i historien som presidentmördare. Det lyckades onekligen.
För egen del undrar jag sedan ett besök i Dallas 1984
varför Oswald inte sköt tidigare. Står man där han stod,
i fönstret på sjätte våningen i Texas School Book Depository, ser man att han hade klart skjutfält en lång sträcka
innan han kom till skott. Men han kanske var tvungen att
nysa först.
Mats Johansson (matsj@ algonet.se) som varit politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet är nu fri skribent.
Tror du att ideer
spelar roll?
Då är det säkrast att du börjar prenumerera
på Svensk Tidskrift.
Vi ger dig inblick i samhällets idedebatt,
en kvalificerad samtidsanalys och politisk
journalistik.
Vår ide är enkel. Vi tror att människan
spelar roll!
Vår åsikt är enklare. Vi tror på ett friare
och civilare Sverige!
Svensk Tl.dskrl”ft Prenumer~tion : 250 kr.
Studentpns: 100 kr.
Tidskriften utkommer med sex nummer årligen.
Sätt in pengarna på post- eller bankgiro med namn
och adress på talongen. Eller skicka ett e-post till:
prenumeration@svensktidskrift.se.
Postgiro: 72744-6. Bankgiro: 575 -7620.
….J
….J
:<(
:r:
::;?:
<(
(/)
Men vem mördade
egentligen Anna Lindh?
l av Mats Johansson
Självmord, olyckor, slarv eller slumpen är otänkbara företeelser i en rationell värld.
Grunden för konspirationsteorierna är behovet av rationella förklaringar.
K
NAPPT HADE SVERIGEs utrikesminister hunnit kallna i höstas, efter _ännu en s_vart elfte
september, förrän medierna böqade spekulera i orsakerna till knivdådet på NK. Här
skulle det säljas tidningar. Som en dålig
repris på Palmemordet började olika ”spår” lanseras för
att väcka läsarnas fantasi. Var det serber som hade hämkarna just då, men jag fick ur mig några ord om att dådet
i bästa fall inte hade någon politisk bakgrund. I någon
mening är ett mord på en utrikesminister förstås alltid en
politisk handling, såvida det inte handlar om ett privat
passionsdrama, men min förhoppning var att det inte
skulle finnas någon organisation bakom dådet, än mindre en etnisk grupp, mot vilken hetsjakt skulle inledas.
nats hennes stöd för Natosinsatser på Balkan? Kanske en
extrem islamsk cell hade tagit jihad till Stockholms city?
Kunde det vara en SaddamanSnart kom det politiska konspirationstänkandet
denna gång av sig, när medierna på given signal kastade
sig över den så kallade 35-åringen i
”I någon mening är ett mord ett även för mordjournalistiken säll-hängare som inte gillade Sveriges
stöd för en FN-aktion i Irak?
Någon som missriktat ville protestera mot regeringens nygamla, mer
Israelvänliga hållning? Eller en
överhettad euromotståndare som
det hade slagit runt för?
Förklaringshöjden var för en
kort stund hög, ty det kräver mord
på höga politiska personer. För
många dög inte det sannolika, att
det var en mentalt störd persons
tillfälle att ändra historiens gång.
synt hänsynslöst drev. Som om de
på en utrikesminister förstås aldrig hade hört talats om den
alltid en politisk handling,
såvida det inte handlar om
ett privat passionsdrama,
publicistiska grundregeln att inte
spekulera i misstänktas skuld
hängde främst lösnummerpressen
ut denne dagdrivare, spelande på
den urgamla folkliga svenska rättsuppfattningen att den som länsman
griper är skyldig; ingen rök utan eld.
men min fÖrhoppning Var att Här fanns minsann eld, karln hade
aldrig haft ett riktigt jobb, men
det inte skulle finnas någon sades festa vilt kring stureplan på
Säpo hade inget att bidra med
när ryktessoppan skulle kokas, ty organisation bakom dådet,
nätterna med kungabarnen. Och då
förstår man ju hur det går, särskilt
som han hade underkänt i någotdet ansågs inte finnas någon hotbild mot Sveriges utrikesminister,
ens under pågående folkomröstningskampanj och därmed vidhängande exponering. Tänka sig
att någon kunde vilja mörda
henne, det hade de då rakt ingen
än mindre en etnisk grupp, ämne i småskolan och visst hade
mot vilken hetsjakt skulle
inledas.”
bråkat med någon kamrat också
(sexton sidor med bilder på en
skola, ett hyreshus och en maskerad
kamrat; ”Här bodde mördaren”).
Denna parodi på kritisk journalisaning om. Sånt händer ju inte i Sverige, fast det nyss
hade hänt.
Själv fick jag frågan om motivet under Sveriges Televisions direktsändning från morgonsoffan just när det
meddelades att hon hade avlidit på sjukhuset. Tagen av
stundens allvar var det inte alldeles enkelt att samla tantik och publicistiskt ansvar toppades av Expressen, som
en upphetsad dag visste berätta att mördaren hade försökt
kväva sig i cellen på häktet genom att äta upp kläderna!
Upplagecheferna måste ha skrattat sig hysteriska medan
de räknade extrasäljet och beställde artiklar om att Elvis
synts levande på månen och Usarna binLadinpå OperaIIISvensk Tidskrift l2004, nr 2 1
baren. Inte ens Svenska Dagbladet kunde hålla sig,
utan publicerade en bild på 35-åringen på ettanmen felaktig, så att hela den tryckta förstaupplagan
fick dras in.
Lägligt nog, när 35-åringen var utmjölkad och
bara dög åt Aschberg i TV3, hittade polisen en
bättre mördarkandidat. Dels visade han sig faktiskt
vara skyldig, dels hade han en ännu mera tragisk
bakgrund som engagerade medborgare kunde delges dag efter dag, vecka efter vecka, i enlighet med
såpoperans estetik. Hastigt skymtade ett politiskt
motiv i hans etniska bakgrund – vi får väl se när
han ”talar ut”- men det övergripande var hur väl
han uppfyllde kriterierna på ”ensam galning”, en
välkänd figur från de politiska mordens historia.
Därigenom försvårar han konspirationsteoretikernas arbete. De brukar aldrig nöja sig med de
officiella slutsatserna utan söker en högre ”sanning” bakom det till synes skedda, den riktiga bilden som myndigheterna döljer för att skydda makthavare. I Anna Lindhs fall tvingas de efter erkännandet ändra frågeställningen: ja, vi vet vem som
höll i kniven. Men vem och vad inspirerade
honom? Vem låg bakom, egentligen? Har alla glömt
Svarta handen? Var inte Säpos passivitet misstänkt?
Har inte en amerikan hört sägas att ”linden ska fällas”?
I fallet Palme blev längtan efter ett högre motiv
grunden för ett mångårigt nationellt trauma. Den
missbrukare som blev rikskändis passade illa i rollen som statsministermördare, därav de inledande
förhoppningarna att Hans Holmer skulle kunna
nita kurder för dådet. Eller åtminstone CIA/Sydafrika/Pinochet. Allra helst skulle finnas en konspiration
Dolska jesuitiska anslag mot hjältekonungen från Norden,
ur Fältskärns berättelser.
död i Ndola 1961. För att inte tala om den färskare följetongen Estonia, som nyligen också begåvats med en spelinom polisen, så att Olof Lagercrantz och Harry Schein kunde ha
fått rätt i att mordet var ”högerns”
fel, ty den hade vid flera tillfällen
haft fräckheten att vara kritisk mot
den förda politiken.
”Den gemensamma
nämnaren i konspirationsteorierna är behovet av
tydliga skurkar; självmord ,
olyckor, slarv eller slump
Det senare var temat för en
thriller av pseudonymen John
Grow, Sista kontraktet, som till och
med filmades av Kjell Sundvall med
Mikael Persbrandt i huvudrollen.
Som anstiftare antyddes toppar i
svenskt näringsliv (förlaget var vänfilmsthriller, en riktig kalkon av en
tysk gravfridsbrytare. I samband
med tioårsdagen i september lär väl
konspirationsteorierna vädras igen,
nu kryddade med rysk kärnvapensmuggling; dykförbudet är givetvis
till för att stridsspetsarna i vraket
inte ska upptäckas, och förresten
har amerikanerna varit där med
sina undervattningsbåtar och tagit
bort dem, för att dölja sin medverduger inte SOm fÖrklaringar.” kan. (För en nyktrare syn på
ligt nog att till och med bifoga en namnlista på misstänkta direktörer). Inte undra på att författaren ville vara
anonym.
Fler svenska fall i konspirationsgenren finns att studera. Ivar Kreugers frånfälle i Paris 1932 sysselsätter ännu
70 år senare privatspanarna, liksom Dag Hammarskjölds
olyckan rekommenderas studien
Protokollet. Estonia. Därför kommer det att hända igen av
Susanna Popova och Mats Holm (Bonnier Fakta, 2003),
som handlar om Sjöfartsverkets underlåtenhetssynder och
förnekanden. Den känner igen sig som minns verkets agerande på 70-talet mot Anders Ahlmark, ”fången på fyren”,
i samband med en sovjetisk oljetankers förlisning.)
Vl
l>
:s:
:r:
):>:
rrm
lSvensk Tidskrift 12oo4, nr 21 ~~
Den gemensamma nämnaren i konspirationsteorierna är behovet av tydliga skurkar; självmord, olyckor,
slarv eller slump duger inte som förklaringar. Banalitet
är en icke önskvärd ingrediens i mediedramaturgin. Det
påmindes vi om i riklig mängd gångna november, då 40-
årsminnet av mordet på John F Kennedy i Dallas den 22
november 1963 väckte tillliv konspirationernas konspiration (näst efter mordet på Julius Caesar). Naturligtvis
visades på tv åter Oliver Stones drama JFK från 1991, en
fejkfilm där Kevin Costner i rollen som åklagaren Jim
Garrison har fått miljoner tittare världen över att tro att
mordet arrangerades av högt uppsatta makthavare i USA.
Ett tungt bidrag till stöd för denna tes har varit Abraham Zapruders berömda 22 sekunders bildsekvens på
presidentbilen när skotten träffar, som ”bevis” för att
det måste ha funnits fler skyttar än Lee Harvey Oswald.
Att de fyra skott som hörs på ljudbandet har visat sig
vara pålagda i studio i efterhand nämns sällan, lika litet
som Garrisons maffiaförbindelser och försök att muta
vittnen.
Tack vare Garrisons desinformationsinsats har Kennedyindustrin kunnat hållas igång decennium efter
decennium och trots tusentals böcker i ämnet publiceras
fortfarande nya upptäckter. För den som är intresserad
av att följa den löpande utvecklingen i fallet finns allt på
nätet, till exempel via The Kennedy Assassination Home
Page (mcadams.posc.mu.edu). Den hemsidan är i sin
antikonspiratoriska hållning förmodligen en besvikelse
för den som vill veta, typ, exakt varifrån skruvmejslarna
kom som hittades nedgrävda bakom tredje äppelträdet
från vänster hemma hos den garageägare som var kusin
till en av motorcykelpoliserna som var lediga på morddagen, men saknade alibi. Skumt, inte sant?
Vi andra kan nöja oss med Gerald Posners klassiska
studie Case Closed från 1993 som över 600 sidor genom
detaljerad käl!- och faktagranskning punkterar myt för
myt, lögn för lögn, de stora konspirationsteorierna.
Dessa visar sig vid denna närmare granskning ofta lika
dårhusmässiga som en del självutnämnda vittnen.
Överfört på svenska fall och förhållanden har Posner mycket att lära oss om psykologiska mönster i det
konspirativa tänkandet. Tre kriterier ska vara uppfyllda
för en riktigt god konspirationsteori: l) den skulle kunna
vara sann, 2) den måste vara dramatisk för att sätta fantasin i rullning, 3) den bör anknyta till djupare folkliga
föreställningar om eliters manipulationer. I fallet Kennedy fallerar många teorier på den första punkten, när
fakta går att kontrollera.
Posner förenar sin bakgrund som advokat med den
undersökande journalistikens elementa och boken gäller
fortfarande för att vara den bästa medicinen mot dem
som tror det de vill tro om mordet på JFK för att ge sitt
liv mening, kompensera för en taskig barndom eller bara
IIISvensk Tidskrift’l2004, nr 21
tjäna pengar på mediegenomslag. Det långa talets korta
mening är att l) Lee Harvey Oswald var ensam mördare
och sköt Kennedy av politiska skäl, 2) den bild av mordet som den officiella Warrenkommissionen gav i sin
900-sidiga utredning 1964 var i stora drag korrekt.
Oswald var personlighetsstörd från barndomen och
blev tidigt kommunist. Som femtonåring studerade han
Marx och sade sig vilja döda Eisenhower. I marinkåren
blev han skarpskytt, men mobbades av kollegerna och
bröt samman. 1959 hoppade han av i Moskva, 19 år gammal. Men KGB ville inte engagera honom, och tillvaron
som metallarbetare blev inte den drömtillvaro han hade
tänkt sig. Åter i USA med ryska hustrun Marina, som
han misshandlade, engagerade han sig i kommunistiska
aktiviteter och försökte skjuta en general. Castro var hans
idol. När inget annat fungerade skulle han åtminstone
skriva in sig i historien som presidentmördare. Det lyckades onekligen.
För egen del undrar jag sedan ett besök i Dallas 1984
varför Oswald inte sköt tidigare. Står man där han stod,
i fönstret på sjätte våningen i Texas School Book Depository, ser man att han hade klart skjutfält en lång sträcka
innan han kom till skott. Men han kanske var tvungen att
nysa först.
Mats Johansson (matsj@ algonet.se) som varit politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet är nu fri skribent.
Tror du att ideer
spelar roll?
Då är det säkrast att du börjar prenumerera
på Svensk Tidskrift.
Vi ger dig inblick i samhällets idedebatt,
en kvalificerad samtidsanalys och politisk
journalistik.
Vår ide är enkel. Vi tror att människan
spelar roll!
Vår åsikt är enklare. Vi tror på ett friare
och civilare Sverige!
Svensk Tl.dskrl”ft Prenumer~tion : 250 kr.
Studentpns: 100 kr.
Tidskriften utkommer med sex nummer årligen.
Sätt in pengarna på post- eller bankgiro med namn
och adress på talongen. Eller skicka ett e-post till:
prenumeration@svensktidskrift.se.
Postgiro: 72744-6. Bankgiro: 575 -7620.