Mats Fält: Vårt främmande grannland

De flesta svenskars kunskaper om Finland har betydande luckor. Vi vet att vi under många hundra år var ett rike och att vårt östra broderland var inblandat i andra världskriget. Många har däremot inte klart för sig hur dramatiska åren efter självständigheten 1917 faktiskt var.

Finland var 1918-20 ett Eldorado för lycksökare, krigsentreprenörer och galenpannor – även svenska sådana. Regeringen försökte efter bästa förmåga balansera inhemska och internationella intressen – med förhoppningen att kunna undvika att den unga republikens historia skulle få ett både blodigt och snöpligt slut.

Den som vill få en bild av konflikterna rekommenderas läsning av Aapo Roselius och Oula Silvennoinens bok ”Finlands okända krig – Finska och Skandinaviska Frikårer i Baltikum och Ryssland 1918-1920” (Lind & Co, 2021). Författarna ger en bred bild av både konflikternas bakgrund och utveckling och de ofta skrämmande exempel på amatörmässighet och övervåld som präglade många av episoderna.

Finland hade under perioden ungefär samma problem som Frankrike under Hundraårskriget mot England – efter att striderna mot Ryssland upphört fanns det tusentals unga män som såg våld som ett naturligt inslag i livet. För dem var inte konflikten med Ryssland avslutad. Skriftliga avtal och påtryckningar från västmakterna var inga tunga argument mot nya expeditioner. Dessutom var det mytomspunna Karelen bara delvis befriat. Någon måste göra klart jobbet. Östkarelens folk antogs vänta på den dag då de också kunde upptas i den storfinska gemenskapen.

Författarna jämför läget öster och söder om Finland med övriga Östeuropa. Där var också gränserna oklara, de nya staterna bara halvfärdiga och tillgången på både vapen och stridsvilliga män inget problem. En del av manskapet  brann av nationalism – för andra var det fortsatta kriget både en födkrok och ett sätt att finns en plats i en förvirrad ny tid. Avsaknaden av fasta strukturer och erkända gränser sågs som ett argument för att sätta igång ofta tvivelaktiga militära projekt. Om det var svårt att förverkliga drömmar nu så skulle det bli ännu svårare när situationen stabiliserats. Det gällde även Karelen och Baltikum.

Karelen skulle räddas från ryssarna. I Baltikum var både ryssar och tyskar ett hot. Ett flertal expeditioner startades i Finland trots att regeringen i Helsingfors försökte lägga sordin på entusiasmen. Ett nytt krig med Ryssland var ingen bra idé och hänsyn måste tas till kritiken från London och Paris. Samtidigt ville inte regeringen framstå som positiv till det nya sovjetväldet och man fruktade veteranernas reaktioner om man skulle gå emot aktivisterna alltför hårt.

Freden Brest-Litovsk ändrar situationen och Tyskland är till en början inte negativt inställt, till en finsk expansion österut. De finska resurserna är dock begränsade och försöken att etablera samarbete med till exempel Ukraina misslyckas, trots att en tidigare officerskollega till Mannerheim från Chevaliergardet i St Petersburg, under en tid sitter vid makten i Kiev.

Flera expeditioner till Karelens östra delar började med nostalgiska ceremonier och fester med de befriade nya landsmännen. Den dåliga organisationen och ofta undermåliga logistiken resulterade dock till slut i pinsamma reträtter ackompanjerade av förvirring och okontrollerat våld. Det enade och fria finska Karelen förblev en dröm – som dessutom inte saknades av de karelare som fått ta konsekvenserna av de illa planerade expeditionerna.

Baltikum var annorlunda. Här skulle de finska irreguljära  förbanden – förstärkta med både svenska och danska frivilliga – göra ännu en insats mot ryssarna och dessutom mota de hotande tyska kårerna i söder. Tyskarnas ställning var ofta oklar och allianserna växlade – liksom Berlins officiella inställning till både konflikten och de egna styrkor som var inblandade.

Berättelsen om frikårernas insatser i Estland och Lettland påminner verkligen om hundraårskriget och det samtida inbördeskriget i Ryssland. Läget präglades av kaos och behovet av hjälp var uppenbart. Kårerna gör också ett antal viktig insatser till stöd för de två republikernas självständighet. Snart spårar dock verksamheten ur och slutar som en blandning av fylleslag och plundringståg. Undantag finns men i huvudsak blir de skandinaviska frikårerna ett ordningsproblem, som hotar snarare än ger stöd åt stabiliteten i de bräckliga baltiska staterna. Soldater som för några månader sedan paraderade i Revals hamn sätts i fängelse i avvaktan på transport hem, med första möjliga båt norrut.

En intressant detalj är det faktum att ett antal svenska officerare gör sig rejält impopulära bland frikårernas kämpar i Baltikum. De har nämligen uppfattningen att krig bör präglas av ordning och strategi – inte planlöst våld och plundring. Dessa officerare lämnar Baltikum besvikna över att så goda syften kunnat sluta i ett så pinsamt haveri.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun