Mats Fält: USS Kearsarge x 2

Det blev en underlig sommar. I skuggan av kriget i Ukraina blev energipriser en ännu mer central fråga i valrörelsen. Landet väntade på valet och NATO. Organisationen som under decennier utmålats som omoralisk och främmande var plötsligt det självklara valet även för oss. Eller åtminstone självklart för Finland och därför också för oss. Den gamla östra rikshalvan hjälpte vänligt men bestämt den västra in i framtiden. Trots alla gånger då vi misslyckats med att hålla gränsen i öster och utlämnat Finland till plundring och ockupation.

En annan nyhet var de många besöken från NATO som numera mest möts av positiva reaktioner. I september hälsades amerikanska strategiska bombplan välkomna och kommenterades med vänliga ord i media. Tidigare var framför allt hybridfartyget USS Kearsarge på plats. Det blev ett givet utflyktsmål för både stockholmare och turister. Fartyget är en blandning av hangarfartyg och landstigningsskepp, utrustat med det mesta man kan tänka sig vad gäller både flyg och fordon. USS Kearsarge är inte direkt vackert men det imponerade nog på de flesta där det plötsligt låg där mitt i huvudstaden och markerade styrka, närvaro och trygghet. Det är andra tider nu.

Det är inte första gången USS Kearsarge spelar en viktig roll långt från hemlandets kuster. Det har funnits fyra krigsfartyg med samma namn i den amerikanska flottan. Ett var ett hangarfartyg som tjänstgjorde både i Korea och Vietnam till och med 1974. 1896 byggdes ett slagskepp med samma namn som tjänstgjorde till och med 1920. Det skrotades inte förrän 1955. Dagens skepp byggdes 1992 och är det enda som fått sitt namn efter ett skepp och inte en delstat.

Det skepp som ständigt återkommer i böcker om det amerikanska inbördeskriget är den första USS Kearsarge, som sjösattes i Kittery i Maine i september 1861. Fartyget döptes efter ett berg i New Hampshire och skulle bidra till blockaden av sydstaterna. Huvuduppgiften blev dock istället att jaga sydstaternas kaparskepp på de sju haven, en till en början mycket komplicerad uppgift.

Sydstaterna hade i inledningen av konflikten stor folklig sympati i Europa, Australien och Sydafrika. Även politiskt var många länder länge avvaktade men hjälpsamma. Regeringen i Richmond lyckades ofta via bulvaner beställa nya fartyg och värva besättningar utomlands, ofta i Storbritannien. Kaparskeppen ställde till enorm skada och kunde genom att de togs emot i de flesta hamnar utan större problem hålla sig undan Lincolns flotta. Det var som att leta efter en mus i en höstack. Dessutom retade det regeringen i Washington DC att ”sydstatspiraterna” hyllades som hjältar i många länder och togs emot av både politiker och militära kollegor. Det handlade mer om sympati för den underlägsna parten och uppskattning av de spännande resorna på de sju haven än någon större sympati för slavägarna i Södern.

Ett av de mest berömda kaparskeppen var CSS Alabama. USS Kearsarge lade ned otaliga timmar på att försöka korsa dess rutt men uppgiften tycktes länge på gränsen till hopplös. Successivt blev det dock svårare för söderns kaparkaptener att göra affärer i land, proviantera, reparera sina skepp och köpa ny ammunition. Det blev längre mellan de öppna hamnarna och förhandlingarna med lokala befattningshavare blev allt längre och mer komplicerade. Sympatin för besättningarna fanns ofta kvar men inställningen till sydstaterna hade svängt i takt med unionssidans framgångar. Kriget hade också mycket tydligare blivit en strid om slaveriets framtid i Nordamerika. I den striden ville varken London eller Paris stå på fel sida.

Till slut hamnade ett sargat CSS Alabama i Cherbourg vid Engelska kanalen i juni 1864. USS Kearsarge lyckades placera sig alldeles utanför hamnen. I hamnen var sydstatsfartyget skyddat av internationell lag men utanför territorialvattengränsen gällde krigets lagar. Efter några dagar kom kaptenerna överens, ungefär som på medeltiden, om att mötas för en avgörande strid. Den ägde rum 19 juni och blev den mest spektakulära sjöstriden under hela kriget. Havet var fullt med båtar med åskådare – ännu fler stod på stränderna längre in. Resultatet blev en klar seger för nordsidan och USS Kearsarge. CSS Alabama visade sig vara i sämre skick än beräknat och fick inte ens de kanonkulor som träffade att explodera. Delvis var det ett resultat av försörjningsproblemen men också, mindre smickrande, ett resultat av mindre god ordning ombord. Med lite tur hade Richmond vunnit slaget men nu slutade det istället med villkorslös kapitulation. Lincoln fick ett problem mindre och sydstaterna hade kommit ännu ett steg närmare det slutgiltiga nederlaget. Därmed var också fartygsnamnet för evigt bevarat i den amerikanska marinhistorien. Både på papper och i form av de senare skepp som kom att bära det.

Den som vill läsa mer om den ursprungliga USS Kearsarges historia rekommenderas att söka sig till ”To the Uttermost Ends of the Earth” av Phil Keith och Tom Clavin (Hanover Square Press, 2022). Författarna skriver väl mycket om teknik och segel men ger en både levande och intressant skildring av skeppens plats i kriget och deras kapteners och besättningars liv ombord. För den som gillar segelfartyg är boken en liten guldgruva. Bitvis är det riktigt spännande, trots att vi alla vet hur det gick i kriget.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun