Mats Fält: Med motvalls som signaturmelodi

Ibland är det bra att det finns jobbiga människor. Människor som både vågar och orkar gå emot tidsandan och hålla liv även i debatter som andra lämnat för länge sedan. Dessa personer har ofta fel, eller driver sina argument för långt, men de tillför debatten liv och får andra att tvingas formulera sig tydligare och mer träffsäkert.

Ett exempel på en sådan person är den franske greven, författaren, politikern och nöjesparksgrundaren Philippe de Villiers. Han har under flera decennier varit en av landets bäst säljande författare av debattböcker, historiska verk och romaner i historiska miljöer. Han säljer fortfarande ungefär lika många exemplar som den på senare tid uppmärksammade polemisten och författaren Eric Zemmour.

Philippe de Villiers skulle knappast få plats inom ramarna för den svenska åsiktskorridoren. I Frankrike är dock utrymmet lite större, trots nya lagar som begränsar friheten att debattera inte minst invandringsfrågor. Dessa nya regler är uppenbart utformade som ett vapen mot ytterkantspolitiker som de Villiers, Zemmour och Marine Le Pen. Utrymmet för åsikter som inte stämmer överens med det som ses som politiskt korrekt förblir dock större av både historiska och praktiska skäl. Öppen debatt ses traditionellt som en viktig del av den franska demokratin och landets storlek gör det lättare att ge plats åt grupper som vill ifrågasätta rådande sanningar.

Philippe de Villiers skulle i vårt land diskvalificeras redan på grund av sitt utpräglat aristokratiska sätt att uttrycka sig. Han agerar ungefär som en greve av fin familj skulle karikeras av sina motståndare. De Villiers har varit mot det mest under decennier, framför allt EU och den gemensamma valutan. Även motståndarsidan uppvisar dock drag som skulle vara svåra att integrera i folkhemmet. I Frankrike har man inte rödvinsvänster utan ”gauche caviar”. Den håller företrädesvis till i Parisregionen. En av de främsta företrädarna är republikens yngste premiärminister någonsin, Laurent Fabius, som senare även blev utrikesminister. Hans mest berömda bedrift var när han krockade med pappa antikvitetshandlarens Rolls Royce. Vänstertidskriften Nouvelle Observateurs husannonser har varje vecka rubriken ”fastigheter och slott”. Bara i Frankrike.

Philippe de Villiers har gett ut ungefär lika många böcker som Herman Lindquist och Andres Küng tillsammans och fortsätter att producera ännu fler. En av de senaste handlar om den landets förste kristne kung. Samtidigt har han gjort politisk karriär som företrädare för en nationalistisk, EU-kritisk höger som även kritiserat frihandel och invandring. Hans egen rörelse, Mouvement pour la France, vann betydande framgångar i ett antal val till Europaparlamentet, i svallvågorna efter den franska omröstningen om Maastrichtfördraget 1992. Partiet har även under senare år haft ett antal mandat i regionen Vendée, den traditionellt mest rojalistiska delen av republiken.

En ytterligare insats för att vitalisera debatten är den fantastiska temaparken Puy de Fou som bygger på grevens motstånd mot den franska revolutionen. Parkens huvudtema är revolutionens massakrer på sina motståndare, de katolska och kungliga motståndsarméernas insatser hyllas konsekvent. Ungefär som om Liseberg skulle vara en hyllning till Dacke och dagligen släpa Gustaf Vasas minne i smutsen. Trots den mycket tydliga politiska inriktningen har parken blivit en stor framgång och hyllas i alla läger. Det är ett annorlunda men troligen ganska effektivt sätt att åtminstone få motståndarsidan att fundera en gång till. Revolutionsarméernas massakrer på motståndarna i Vendée och Bretagne var ett av de första moderna folkmorden.

Philippe de Villiers bereds stor plats i media i samband med publiceringen av grevens nya böcker. Hittills har det faktum att han aldrig gått i takt med tidsandan inte begränsat genomslaget. Politiskt kom han dock aldrig längre än att bli minister med ansvar för kulturarvet i en av Chiracs regeringar.

De Villiers har ofta lyft viktiga frågor och aldrig väjt för att ta även svåra debatter. Språkligt finns inget att klaga på men logiken och sakligheten har ibland fått stryka på foten när argumenten ska vässas. Ett exempel på det senare är boken om EUs grundande, ”J’ai tiré sur le fil du mensonge et tout est venu” från 2019 (Fayard). Titeln betyder ungefär att han följt lögnerna och sett sanningen. Sanningen är enligt de Villiers att EU är ett USA-sponsrat projekt med syfte att göra Europa till en vasallstat till Amerika.

Författaren har grävt fram ett antal intressanta fakta men väver ihop dem till en väv som till skillnad från spindelns inte håller vid en närmare granskning. Det är sant att Jean Monnet inte bara sålde familjens konjak i samband med sina besök i Storbritannien och USA. Han blev en mycket framgångsrik affärsman som fick en viktig roll i kontakterna mellan länderna under både första och andra världskriget. Hans konspiratoriska roll som europatankens onda ande överdrivs dock betydligt när de Villiers försöker begå lustmord på EU. Många amerikanska idéer var dessutom riktigt bra.

Den franske utrikesministern Robert Schumann ifrågasätts inte minst för att han under en tid förklarades som icke önskvärd av de Gaulles regering efter kriget. Förklaringen är dock en tämligen oskyldig kortare insats i Vichys administration – i övrigt höll sig Schumann på behörigt avstånd från Pétain. Däremot var han uppvuxen i den del av Frankrike som erövrades av Tyskland 1871 och levde sina tidigare år där som en lojal medborgare. Det kanske inte ses som tillräckligt heroiskt av franska nationalister men det är inget konstigt. Det var kejsardömet – inte Tredje Riket – som Schumann tjänade under tidigare delen av sitt liv.

En mer intressant figur som de Villiers vill påminna om är EU-kommissionens förste ordförande, tysken Walter Hallstein. Han hade efter en tid i krigsfångeläger i USA valts ut för att i samarbete med de allierade bygga upp det nya Tyskland. Anledningen var att han gjort ett både kompetent och sympatiskt intryck på sina fångvaktare. Hans senare insatser tyder på att det var en riktig bedömning. De Villiers betonar i stället Hallsteins bakgrund som framgångsrik jurist och akademiker under Hitlers tid vid makten. Han befordrades flera gånger, representerade Tyskland i samtal om samarbete med Mussolinis Italien och undervisade militärer i juridik under kriget, innan han togs till fånga på västfronten. Historien om Hallsteins insatser är i huvudsak korrekt men han var aldrig direkt engagerad i rikets brott mot mänskligheten.

Författaren misslyckas med att få ihop en tillräckligt tung anklagelseakt mot männen bakom EU-projektet men bör få poäng för ambitiösa forskningsinsatser och stor entusiasm. Det finns mycket att kritisera inom EU men just grundarnas bakgrund och onda avsikter bör inte vara huvudfokus. Då är cykeln som ramlar om den inte rullar vidare framåt, det växande avståndet mellan administrationen i Bryssel och de länder den säger sig tjäna och den ständiga lusten att utsträcka sin makt över ständigt fler områden betydligt större problem.

Familjen de Villiers har försett Frankrike med åtskilliga framstående statstjänare, bland annat en ryktbar amiral som stred mot britterna under amerikanska frihetskriget. Det senaste exemplet är lillebror Pierre de Villiers som avskedades som överbefälhavare av president Macron när han 2017 kritiserade den föreslagna budgeten för Försvarsmakten. Philippe figurerade ett tag som möjlig kandidat i det kommande presidentvalet men nämns inte längre som ett möjligt alternativ. Hans framtoning passar nog bättre inom andra områden än politiken. Han hann dock med att som ett led i den tänkta politiska karriären publicera ett antal böcker om ledarskap, bland andra ”Qu’est-ce qu’un chef? (Fayard, 2018) som inte bara är en tämligen profillös managementprodukt. Philippe de Villiers presterar också avsnitt med kloka tankar, bland annat kopplade till väl valda exempel från amerikanska inbördeskriget och betonar att artificiell intelligens knappast helt kan ersätta erfarenhet och gott omdöme.

Familjen de Villiers lär fortsätta att sätta spår i både den franska debatten och litteraturen.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun