Mats Fält: Marx utan undanflykter

Ibland tycker man att många fler borde läsa en viss bok. Det kan bero på språket eller den skönlitterära värld läsaren bjuds in i – eller så beror det på att budskapet är ovanligt angeläget. Det senare gäller i allra högsta grad Mauricio Rojas ”Lenin och Totalitarismen” (Timbro, 2026). Den borde läsas av alla som ägnar sig åt politik. Särskilt de som arbetar för partier och rörelser som bygger på olika uttolkningar av Karl Marx lära.

Vi har alla hört det så många gånger. När ett land som av den internationella vänstern utvalts att vara det nya, vackra exemplet på hur bra det kan bli när marxismen förverkligas börjar drabbas av ekonomiska problem, brist på mat och allt större inskränkningar av den ofta redan hårt trängda demokratin, så heter det alltid att det blivit fel. Det var inte så här det skulle fungera – ledarna i Vietnam, på Kuba eller i Venezuela har läst instruktionsboken på fel sätt. Så här har aldrig Karl Marx tänkt att det skulle bli. Sedan letar vänstern efter nästa lyckorike som under en period sätts på piedestal, innan samma förfall sätter in igen. Det slutar alltid på samma sätt.

Mauricio Rojas bok förklarar på ett föredömligt pedagogiskt sätt att mönstret har en mycket logisk förklaring. Det var precis så här det var tänkt att fungera enligt lärofadern Karl Marx instruktioner. Inte i alla detaljer men i princip. Rojas visar med mängder av väl valda citat och genom att följa Lenins och hans kamraters väg till makten att det faktiskt var så här Marx tyckte att partiet och dess anhängare borde agera. Jag har nog aldrig tidigare på svenska läst en så välskriven redogörelse för sambanden mellan läran och den praktiska verkligheten. Mellan lojaliteten med det politiska evangeliet och de fruktansvärda konsekvenser som drabbade de berörda människorna.

Marx hävdade bestämt att det var den ideologiskt upplysta och hängivna elitens uppgift att styra partiet. Här handlade det inte om någon form av demokrati eller samråd. Eliten måste ta ledningen eftersom man inte kunde vänta sig att den större gruppen under revolutionens tidigare år skulle se ljuset och förstå det stora skeendet. Det var aldrig meningen att allmänna val skulle få stå i vägen för revolutionens förverkligande. Lenins agerande mot motsträviga partikamrater var lika mycket i Marx anda som nedstängningen av Rysslands första i fria val valda parlament. Folket hade fel – nu gällde det för partiet att uppfostra det så att det klasslösa samhället i förlängningen skulle kunna förverkligas.

Det brutala våld som användes mot verkliga och inbillade motståndare finns också med i Marx skrifter. Det är klart att de klasser vars ställning hotades av revolutionen skulle göra motstånd. Då var det både självklart och rätt att krossa dem med alla till buds stående medel. Det gick inte att göra omelett utan att krossa ägg. Partiet skulle dessutom stärkas av kampen. Så blev det också åtminstone delvis. De hundratusentals bolsjeviker som stred i inbördeskriget och deltog i massavrättningarna och fördrivningarna av både borgare och bönder, blev medskyldiga till de fruktansvärda brotten. De skulle ha svårt att gå tillbaka till ett vanligt liv i en stat styrd av fungerande lagar. De var fast i den nya världen där laglöshet, korruption och det allsmäktiga partiet dominerade tillvaron.

Egentligen borde revolutionen ha ägt rum i Tyskland. Den egentliga arbetarklassen i Ryssland var liten och dessutom koncentrerad till de största städerna. Ett ironiskt inslag i de tidiga årens inbördes strider var att just arbetarklassen drabbades extra hårt. Lenins kamp för att behålla makten i striden mot vita arméer och styrkor från Japan, USA och olika europeiska länder höll på att resultera i arbetarklassens kollaps. Den klass som på pappret skulle leda landet framåt var nära att försvinna. Industrierna hade svårt att fungera på grund av både brist på insatsvaror och de ledare som tidigare hållit i gång verksamheten. De hade antingen flytt landet eller rensats ut av politiska skäl.

”Lenin och Totalitarismen” är en ovanligt angelägen bok. Den som läst den vet att det inte alls är konstigt att socialistiska och kommunistiska statsprojekt alltid slutar med ransoneringar, svält, fattigdom och inskränkningar av demokratiska och mänskliga rättigheter. Projekt som handlar om att skapa ett himmelrike på jorden slutar alltid med motsatsen. Dess värre gör målet att människor alltför ofta försvarar även de värsta brott just med det hägrande målet i fjärran. Karl Marx lära leder alltid fel men det beror inte på feltolkningar – det är motsatsen som är problemet.

Man kan diskutera hur många av ledarna i till exempel Östeuropas folkdemokratier som verkligen var övertygade socialister – många av dem var det nog trots allt. Så svarade Martin Kragh när jag tog upp det med honom på bokmässan för några år sedan. Gorbatjov verkar ha varit ett exempel. Många av Lenins utskickade bödlar under de första åren efter revolutionen var definitivt fasta i tron på Marx kommande klasslösa himmelrike på jorden.

Att Mauricio Rojas själv har en bakgrund som ung troende marxist borde inte ses som en merit men det har nog gjort det lite lättare för honom att knyta ihop trådarna mellan teori och praktik. Låt oss hoppas att hans utmärkta bok får plats på läslistorna för universitetens A-kurser i statskunskap.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö Kommun