Mats Fält: Drömmen om Galizien

När en delegation från vänortsföreningen i Tyresö besökte Lviv i Ukraina för några år sedan var det inte många som visste var staden låg, än mindre något om dess historia. Detta trots att Karl XII framgångsrikt stormade staden i augusti 1704.

Idag är situationen som bekant en annan. Ett omilt öde har gjort dagens Lviv till centrum för både flyktingar och hjälptransporter. De flesta medierapporterna från Ukraina kommer numera från det gamla Galiziens huvudstad. En stad som varit med om mer än de flesta – på gott och ont. Lviv är en oerhört imponerande historisk stad fylld av arkitektur från många århundraden, otaliga restauranger, imponerande kyrkor och ett stadshus med ett osannolikt högt torn. För den som vill studera italiensk medeltidsarkitektur är Lviv ett utmärkt resmål, den rika staden drog till sig många av dåtidens främsta arkitekter.

Minnena finns kvar och har under senare år uppmärksammats både på plats och i det gamla moderlandet Österrike. Galizien, området där Lviv idag är centrum i Ukraina och ett lika stort område i östra Polen, var mellan 1772 och 1918 ett kronland under kejsaren i Wien med namnet Galizien Lodomerien.  Det hörde alltså inte till Ungern, trots att det låg längst bort i öster.

I Wien arrangerades 2015 en stor utställning om Galizien som fokuserade mycket på de olika bilderna av provinsen. Jag missade den dess värre med några månader. Nu finns ingen kvar som faktiskt levt i dubbelmonarkins Lemberg/Lviv, med kejserliga postkontor, wieninspirerade kaféer och en blandning av folk och kulturer som påminde mycket om situationen i imperiets huvudstad. Lemberg var rikets fjärde största stad. Kronlandet Galizien var ungefär lika stort som dagens Österrike.

Dels finns bilden av ett fattigt område med stora motsättningar mellan de olika folkgrupper som levde där tillsammans. Dels finns drömmen om ett lyckligt land där otaliga kulturer och språk blandades och skapade en kreativ och fantastisk helhet som sakta men säkert ständigt gjorde livet lite bättre, allt under den välvillige kejsarens beskydd. Både bilderna rymmer en del av sanningen. Det var för det mesta fred under Frans-Josefs tid – och han var nästan alltid kejsare, närmare bestämt mellan 1848 och 1916. Monarkin spelade ibland ut de olika religiösa och etniska grupperna mot varandra för att stärka sin egen ställning, främst för att balansera polackernas traditionella inflytande. Den polska adeln saknade sitt eget land och ville få tillbaka sin makt. De flesta andra folkgrupper såg Habsburg som ett skydd mot polackerna. Judarna såg dessutom Wien som ett bålverk mot de fruktansvärda förhållanden som alltför ofta präglade det judiska livet i Ryssland, med återkommande pogromer.

Drömmen om det lyckliga landet påminner lite om talet om svensktiden i norra Tyskland och Baltikum. Tiden framställs överdrivet positivt men under den tid det faktiskt gäller så var det svenska styret ofta på många sätt bättre än läget i grannländerna och det som kom senare. I Galizien följdes de relativt lugna åren under Österrike av det idiotiska första världskriget, då dubbelmonarkins armé var både dåligt utrustad och försedd med en inkompetent ledning som delvis lät sina egna misslyckanden gå ut över den i huvudsak lojala befolkningen. Sedan kom frihets- och inbördeskrigen, Sovjetunionen, Stalin, Hitler och Stalin igen. Det är inte så konstigt att det gamla Galizien under kejsaren för många verkar ha varit en betydligt mer dräglig plats att leva på. Det var ett skimmer över kejsare Frans-Josefs dagar.

Även om inte allt var vare sig bra eller rättvist så gick det att leva ett normalt liv i dubbelmonarkin. Staten krävde lojalitet men inte kulturell anpassning. Imperiet använde ett otal språk och hade en komplicerad struktur, som förvisso ofta var byråkratisk men som också gav utrymme för olika folkgruppers önskemål och särart. Italienarna i det ungerska Fiume vid Adriatiska havet gillade visserligen Italien men de förtrycktes inte av systemet.1918 hävdade tjeckerna att de lidit kval under Frans-Josef, trots att Böhmen var ett av de rikaste områdena i Europa. Judarna i Galizien, östjudendomens kärnområde i Europa, älskades inte av alla men de kunde till och med bli generaler i kejsarens armé, vilket ibland förvånade de tyska vapenbröderna under första världskriget.

Galizien var en etnisk och kulturell smältdegel som liksom systerstaden Wien skapade en spännande miljö som främjade nya tankar. Joseph Roth är en av de författare som kom härifrån. Han liksom många av kollegorna fann ett nytt hem i Wien. I Galizien talades ukrainska, polska och jiddisch – och tyska mest av Frans-Josefs byråkrater. Katoliker, ortodoxa och judar blandades på gatorna i Lemberg.      

Efter 1900 gjorde oljetillgångarna Galizien till dubbelmonarkins Texas. Österrike-Ungern blev världens tredje största oljeproducent. Trots tillväxten blev Galizien, ”Österrikes Sibirien” enligt de illvilliga, långt från monarkins centrum och dominerat av polackerna med en galizisk representant i riksregeringen, ett område med stor utvandring både västerut inom riket och till Amerika. Den starkare autonomin efter uppgörelsen mellan Wien och Budapest, efter kriget 1867, gynnade mest den polska adeln.

Vid dubbelmonarkins fall hade Lemberg över 200 000 invånare, fyra gånger fler än 1850. Hälften var polacker. Efter andra världskriget drevs de flesta av polackerna ut ur vad som under mellankrigstiden varit ett helt polskt Galizien. Det är en förklaring till de nära banden mellan Lviv och många städer i Polen – det var dit de tidigare grannarna fördrevs av kommunisterna.

Vi får hoppas att vad som nu väntar inte blir ännu en upprepning av 1900-talets katastrofer för en av Europas vackraste städer. Både Lviv och Lemberg är värt ett bättre öde.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun