Mats Fält: Åter till gränslös ledning

Två saker blir extra tydliga i Gunnar Artéus behändiga bok ”Svensk fältherrekonst” (Försvarshögskolan, 2005). Dels att svenska krig under stormaktstiden var så pass internationella affärer. Dels att svensk taktik på slagfältet var häpnadsväckande aggressiv. Båda dessa förhållanden avviker radikalt från hur vi tänkt om krig och konflikter under senare tid.

De svenska arméerna opererade i stora delar av Central- och Östeuropa. Manskapet bestod av en blandning av soldater från riket och värvat manskap från Tyskland, de brittiska öarna och många andra länder. Dessutom hade vi ofta allierade från olika tyska stater vid vår sida och tidvis också franska trupper. Kopplingen mellan striderna och ständigt pågående diplomatiska förhandlingar var också typisk för perioden. Allianserna var flytande och flera stormakter försökte hejda de svenska arméernas framfart. De militära ledare som Artéus skildrar, som Banér, Torstensson, Stenbock och Rehnskiöld, måste oavbrutet förhandla om både militärt stöd och underhåll för trupperna. Det senare blev snart ett stort problem under det Trettioåriga kriget. Tyskland präglades av plundring och svält – det gällde att välja rätt väg genom det plågade landet för att operationerna skulle kunna genomföras med framgång.

Även på senare tid har svensk trupp opererat utanför vårt lands gränser men skalan har varit en helt annan. Vi agerade fredsbevarande trupp redan i samband med det Första Slesvigska kriget i slutet av 1840-talet och gjorde detsamma under omröstningen i Saar 1934/35. Sedan gjorde vi naturligtvis en betydande och krävande insats i Kongo på 1960-talet och har funnits med i såväl Bosnien som Afghanistan och Mali. I de senare operationerna har dessutom svenska officerare haft ledande positioner.

Genom vårt framtida medlemskap i NATO kommer vi åter igen att på ett helt annat sätt att bli en integrerad del av ett internationellt sammanhang. Det kommer att bli vardag att träna och agera tillsammans med soldater från de andra medlemsländerna. Svenska officerare kommer åter igen att föra befäl på främmande mark över trupp med olika traditioner och bakgrund. Ofta påverkas utnämningen av högra befattningshavare av hemlandets resurser och styrka – och politiska hänsyn – men det utesluter inte att även svenskar kommer att få tjänstgöra på centrala poster inom alliansen. Enligt Artéus var flera av våra generaler under stormaktstiden geniala ledare i strid och tidvis också oerhört framgångsrika organisatörer och diplomater. Det ska bli intressant att se vilka av våra nuvarande högra befäl som visar sig ha en ”marskalksstav i sin ränsel”.

Den oerhört aggressiva taktik som författaren beskriver krockar rejält med dagens diskussioner om hur ”fredsskadat” vårt land eventuellt är. Valet var delvis en konsekvens av vår brist på resurser – Sverige orkade egentligen inte med långa utdragna konflikter och resurskrävande belägringar. Det var därför Karl XIIs karoliner helst anföll med blanka vapen och länge kunde betvinga även överlägsna fiendestyrkor. Kavalleriets anfall i tät formering krossade motståndarna på ett sätt som ingen annan armé var i närheten av. Taktiken krävde god utbildning och sammanhållning trots att nationaliteterna blandades i leden. Framgångarnas baksida blev en ibland överdriven känsla av överlägsenhet. När Ryssland under Peter den Store försökte efterlikna den svenska stridsmetodiken gick det inte längre lika bra för svenskarna.

Det är tveksamt om skrämmande aggressivitet kommer att prägla bilden av vårt lands integration i NATO-systemet. Få svenskar har med sig den synen på hur striden ska föras, om det en dag blir skarpt läge. Å andra sidan noterar Artéus att vi även under det Kalla kriget planerade för motanfall mot den tänkta invasionsarmén på ett sätt som påminde om det gamla karolinertänkandet. Det är nya tider nu men spår av historien finns nog ändå kvar, på gott och ont.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun