Mats Fält: Alger, Saigon och Kabul

Kabul 2021 är långt ifrån den enda delvis ologiska katastrofen i västs långa rad av nederlag. Ibland dyker påminnelser upp om tidigare exempel på hur länder trots överlägsna resurser kan välja att dra sig tillbaka, trots fruktansvärda konsekvenser för människorna på plats.

Det i huvudsak utmärkta nyhetsprogrammet God Morgon Världen i P1 uppmärksammade under sommaren debatten om Gisèle Halimis plats i Panthéon, där särskilt framstående fransmän kan få en sista viloplats. Det fick hon inte, troligen på grund av hennes stöd till det väpnade motståndet mot Frankrikes närvaro i Algeriet. Halimi var advokat och utmärkte sig även som förkämpe för kvinnors rättigheter.
   

Som vanligt problematiserades varken kvinnokampen eller stödet till gerillan som stred mot den franska armén. Utgångspunkten var att vi alla utan reservationer sympatiserar med Halimi och hennes agerande. Inget sades om terrormetoderna som kom att användas av båda sidor. Frankrikes motståndare var lite av pionjärer när det gällde att döda oskyldiga civila, bland annat genom att spränga familjer som åt söndagmiddag på en mjölkbar i centrala Alger i luften.

Inget sades heller om det som blev resultatet av Halimis stöd till kampen för ett ”fritt” Algeriet. Hade hon möjligen ett eget ansvar för det som blev konsekvenserna av hennes handlingar? Redan under kriget rensade gerillan skoningslöst ut alla som ville ha en fredlig lösning på konflikten. Den militära kampen vanns faktiskt av Frankrike samtidigt som den algeriska sidan allt mer kom att domineras av extremister. När de Gaulle beslöt att trots detta förråda alla sina landsmän i Algeriet lämnades landet över till en hård diktatur, som körde ekonomin i botten i sitt försök att införa realsocialism. Algeriet är fortfarande en dåligt fungerande diktatur präglad av förtryck och korruption.
   

Ett av problemen för Frankrike var det stöd som gerillan fick från tidigare självständiga franska kolonier som Tunisien och Marocko och det tidigare av britterna dominerade Egypten. De spelade en roll liknande den som Pakistan spelat i dagens konflikt i Afghanistan. Frankrike hade i övrigt normala relationer med forna kolonier som aktivt bidrog till kampen mot dess armé i Algeriet. När det gäller Egypten var konflikten mer uppenbar. En annan utgång av Suezkriget 1956 hade kunnat ändra förutsättningarna men detta blockerades av USA.

Frankrikes närvaro i Algeriet var ingen självklarhet – lika lite som den nuvarande diktaturen. Karl X invaderade landet 1830 för att dra uppmärksamheten från inrikespolitiska problem och dessutom slippa betala tillbaka skulder till Alger. Under invasionen är det snarare fransmännen som framstår som hänsynslösa barbarer, mycket mer än de arabiska ledarna. Överlägsen vapenteknologi ger Frankrike segern samtidigt som kungen förlorar makten i Julirevolutionen delvis på grund av elittruppernas frånvaro. Det är bara i gamla franska historieböcker som erövringen av Algeriet kan framstå som en seger att vara stolt över.

En annan konflikt som uppmärksammats i statsmedia är Vietnamkriget. I dokumentären ”Birgitta Dahls heliga vrede” i SVT redovisades i augusti hennes starka engagemang mot de länder som försökte hindra ett kommunistiskt maktövertagande i Laos, Kambodja och Sydvietnam. Dahl försökte till en början avvisa uppgifterna om fruktansvärda övergrepp i de Röda Khmerernas nyligen ”befriade” Kambodja. Även Göran Persson konstaterar att det var fel. Den här delen av programmet är oväntat och ovanligt tydligt i sin kritik av den annars saligförklarade Vietnamrörelsen.
   

Det som saknas i programmet är en bredare diskussion om kampen för ”fred” i Vietnam. Det var hela tiden uppenbart att FNL-gruppernas arbete bara kunde sluta med ett kommunistiskt maktövertagande, diktatur och ekonomisk nedgång. Det visste även Birgitta Dahl. Varför ifrågasattes inte varför svenska demokrater helhjärtat kämpade för att tiotals miljoner oskyldiga människor i Sydostasien skulle tvingas leva under kommunistisk diktatur? Kommunisterna var logiska, de ville se samma utveckling i Sverige – men socialdemokraterna?

Förutom nordsidans uppenbara strävanden var även den sydvietnamesiska befolkningens vilja tydlig: de ville inte leva i ett kommunistiskt Vietnam. Däremot ville de ha fred och en mer demokratisk och mindre korrupt regering. Sydvietnam var ett öppet men dåligt fungerande samhälle. Liksom i Afghanistan var det svårt för USA och dess allierade, som Australien, Sydkorea och Taiwan, att bestämma hur mycket man skulle påverka den lokala regeringen. Kennedys stöd för den blodiga kuppen mot president Diem blev ingen framgång. I takt med att det politiska stödet för kriget minskade i USA blev allt fler sydvietnameser rädda för ett kommunistiskt maktövertagande och, liksom i Afghanistan, försökte hålla sig utanför konflikten, vilket försvagade både armén och den lokala administrationen.

Liksom i Afghanistan var grannländernas agerande ett stort problem även i Vietnam. Johnsonadministrationen redovisade aldrig ärligt krigets förutsättningar för den amerikanska allmänheten. Hemlighetsmakeriet förblev ett problem. Stödet till Nordvietnam från Sovjetunionen och Kina var omfattande men ifrågasattes aldrig på allvar av USA. Detsamma gällde Nordvietnams omfattande transporter genom Laos och Kambodja. Det var därför de hemliga bombningarna som senare genomfördes kunde bli ett så stort politiskt problem för Washington. Egentligen borde motåtgärder mot fiendens militära transporter varit en självklarhet och inget som behövde döljas för någon.

I faller Pakistan blev resultatet ett ständigt pågående dubbelspel, där länderna officiellt var allierade samtidigt som främst Pakistans ökända säkerhetstjänst ISI, mycket aktivt gav sitt stöd till kriget mot USA och dess allierade i Afghanistan. Med sådana vänner är det mycket svårt att vinna ett krig. Någon borde läst lagen i ett tidigt skede för makthavarna i Islamabad. En del av den tragiska bakgrundsmusiken till dubbelspelet är dessutom att extremisterna fått allt mer makt i kärnvapenmakten Pakistan. Varken de politiska ledarna eller militären har egentligen kontroll över situationen.
   

En slutsats inför framtiden är att både media och politiker bör ge en ärlig och rak redovisning av vad som faktiskt händer på marken och hänt i tidigare konflikter. Debatten om Sveriges engagemang i Afghanistan påminner alltför mycket om de amerikanska administrationernas försök, att genom halvsanningar undvika politiska problem och en obekväm debatt. Idag är spekulationerna om de ”moderna och moderata” talibanerna en variation på samma tema. Om talibanerna plötsligt är snälla framstår inte vårt och västs nederlag som lika förödande.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun