Mats Fält: 258 ostar men inga liberaler

Jag hittar bara ett problem med Fredrik Segerfeldts bok ”Frankrike – en hatkärlekshistoria” (Timbro, 2021). Liksom den svenska sommaren är den alldeles för kort. Författaren hinner med många reflektioner om både livet i Frankrike och politiken på sina knappt 200 sidor men det finns säkert mer i det segerfeldtska skafferiet som läsarna hade uppskattat att få ta del av. Då tänker jag inte bara på den utfrågning om den exotiske gästens kärleksliv som hans sympatiska värdmamma arrangerade. Några rader om vilket öde som drabbade invånarna i Algeriet, oavsett religion eller etnisk bakgrund, när de Gaulle cyniskt övergav dem 1962 hade också varit på sin plats.

Boken är en ovanligt välskriven, humoristisk och nästan utan undantag intressant beskrivning av dels hur det var att leva som utbytesstudent i Champagne, dels hur den franska politiken fungerar och vilka konsekvenser det får för både fransmännen och deras vänner i Europa.

Segerfeldts beskrivning av de många kulturkrockarna är både underhållande och träffsäkra. De flesta av oss som ägnat en del av våra liv åt detta fantastiska men samtidigt också i många stycken konstiga land känner igen oss. Författaren noterar att alla inslag inte ger en positiv bild av invånarna i hans lilla stad men texten är skriven med värme och det är uppenbart att även när relationerna sätts på prov, så finns det en grundläggande god vilja på båda håll.

Eftersom Frankrike nu i januari tar över ordförandeskapet i EU är Segerfeldts pedagogiska genomgång av det franska sättet att se på politik och ekonomi ovanligt aktuell. Han blandar sina resonemang med ett stort antal diagram och grafer som styrker resonemanget. Frankrike har ett delvis framgångsrikt näringsliv som misslyckas med att konkurrera där striden om framtiden är som tuffast. Tron på värdet av statlig inblandning och styrning är stark och blockerar de många reformer som skulle kunna göra landet så mycket mer framgångsrikt. Macron har gjort en del men även i hans visioner har staten en helt annan roll än i USA och Storbritannien – och även i Sverige. Europas högsta skatter och mängder av ålderdomliga regleringar är ingen bra väg till välstånd.

Segerfeldt visar att kritiken mot den franska linjen inte alls bara handlar om ideologi och frihet. Den fungerar dåligt. Tillväxten är låg, arbetslösheten hög och den bristfälliga konkurrenskraften gör Frankrike till en välfärdsstat med problem. Dessutom minskar statens kontrollambitioner medborgarnas frihet och möjligheterna att söka nya vägar begränsas. Paris är bra på lyxprodukter men dåligt på det som verkligen kan ge välbetalda arbetstillfällen i framtiden. Landet är utmärkt bra på att producera de Gaulles 258 ostar – som möjligen bidrar till att göra landet svårt att styra – och har en fantastisk matkultur och kulturscen men det är för mycket annat som brister. Byråkratin är ibland parodisk på ett sätt som många svenskar nog har svårt att föreställa sig. En del saker som är enkla i vårt land kan ta både dagar och veckor i Macrons republik.

Frankrikes entusiasm för EU-samarbetet handlar till stor del om att man vill använda organisationen för att göra som hemma fast i stor skala. Det som redan fungerar dåligt i Paris ska kopieras i Stockholm, Prag och Madrid. Regleringar, centralstyrning, tullar och industripolitik styrd av byråkrater är inte problem enligt fransmännen – det är vägen till en lysande gemensam framtid. Dessutom ska EU indirekt ge landet tillbaka den stormaktsställning man förlorade efter andra världskriget. Det här är viktigt på riktigt, inte minst i den franska politiska retoriken.

En viktig del av problemet är synen på historien och djupt förankrade fördomar. Många fransmän tror att framgångsåren efter kriget – ”les trente glorieuses” – var ett unikt franskt fenomen. Så var det inte alls – alla länder i Västeuropa lyftes av uppgången efter det katastrofala kriget. Redan då kunde man se att det franska systemet snarare var ett problem än ett framgångsrecept – det bromsade tillväxten.

I den franska debatten är ”liberal” ofta närmast en svordom. Det är kontroversiellt att ge sitt stöd till marknadsekonomi och frihandel utan att komplettera det med ett stort antal reservationer. Det liberala arvet från tänkare som Bastiat är glömt och ersatt med ständig kritik mot en ”fri marknad” som aldrig existerat i Frankrike. Misstron mot marknadslösningar är grundmurad och debatten om hur andra länder löser problem vanligen skev och fördomsfull. Det är fortfarande omöjligt att föra en seriös debatt om hyresregleringarna i Sverige – i Frankrike gäller det många fler delar av samhället.    

Jacques Chirac tillsatte 1995 faktiskt en finansminister som utan att skämmas kallade sig själv liberal – Alain Madelin. Han fick sitta kvar i tre månader.

Tidigare var det inte ovanligt att svenskar trodde att välfärd knappast fanns söder om Danmark – fransmännens syn på världen idag påminner mycket om den historien. Till det ska läggas samma misstag som till exempel Bernie Sanders gör i USA – man använder gärna det ”socialistiska” Skandinavien som argument för regleringsivern i sitt eget land, utan att förstå att de länder man jämför sig med faktiskt domineras av just det marknadstänkande som man vill avvisa. Detta trots mycket höga skatter.

Fredrik Segerfeldt har skrivit en väldigt bra bok om ett charmigt land vars avigsidor vi måste lära oss att hantera – inte minst i förhandlingsrummen i Bryssel. För att lyckas med det måste vi lära oss mer om ostarnas, kulturens och de eviga regleringarnas Frankrike. Ett land som verkligen skulle vara värt ett bättre öde än att ständigt fastna i dogmatisk övertro på politikens möjligheter och rädsla för den mänskliga skaparkraftens begränsningar.

Mats Fällt är förtroendevald i Tyresö Kommun