Martin Tunström: En tidning utan mening är meningslös

”I våningen under satt ledarskribenterna i små arbetsrum och rökte cigarrer och tuggade kola, sökte efter de rätta orden, slog i lexikon, ledde den allmänna opinionen.”

Det är den engelske författaren Graham Greene som i romanen Ett slagfält från 1934 beskriver en typisk brittisk tidningsredaktion. Man tvingas konstatera att tillvaron på en ledarredaktion idag är långt ifrån lika glamorös.

Få redaktörer eller skribenter har i dag egna arbetsrum. Någon cigarrök skapar inte längre doftande dimmor i tidningshusen och godisskålarna märks möjligen i juletid. Och är ens uppdraget i dag att leda och forma den allmänna opinionen?

Ledarsidornas existens och uppdrag ifrågasätts med ojämna mellanrum, särskilt i tider av större förändringar. I kölvattnet av partipressens död som inträffade när partierna inte längre behövde tidningarna och när framför allt tidningarna inte behövde partierna sågs också ledarsidorna som ett döende fenomen. Kvarlevan skulle få svårt att överleva utan kopplingen till partierna, sades det av dåtidens auktoriteter på medieforskning.

Frigörelsen kom istället långsamt att vitalisera opinionsjournalistiken. Oberoende satt heller inte i etiketter som obunden eller oberoende utan i texterna.

Även med den första nätrevolutionen i tidningsvärlden strax efter millenieskiftet hördes nya domedagsprofetior. Ledarsidorna hade ingen framtid bland klick och sökningar, sades det, inte sällan med ett visst gillande. Ledarredaktioner har ofta – det har sagts mig mer än en gång – en viss kufstämpel på sina respektive tidningar. Men trots och associationen med särlingar så kom genren att karaktäriseras av nytänkande. Var och varannan ledarskribent hängde på bloggandet. Med åren kom twitter och under senare år publiceras webbledare omgående efter det att tidningarnas tv-studior gått ut med Breaking news och allt oftare diskuteras konsekvenserna av frågan i ledarredaktionernas poddar.

I dag dominerar en nygammal kritik mot ledarsidornas form som riktas direkt mot genren som sådan. Den anses stå i motsats till journalistiska ideal som oberoende och saklighet. Den påstås till och med försvaga trovärdigheten för journalistiken.

I Sverige togs kritiken under året upp av mediedebattören Emmanuel Karlsten som länge själv personifierat en förändrad journalistik i tidningar med stark åsiktsprägel såsom Dagen och Sändaren.I artiklar kallades ledarsidorna för en bastard och blindtarm – något som helst bör opereras bort innan det sjuka sprider sig till en i övrigt fungerande mediekropp.

Som alltid speglas också samhällsutvecklingen i litteraturen. Den erfarne framlidne tidningsmannen Mats Lundman som jag hade förmånen att arbeta med på Smålandsposten skildrar i romanen Tidningsdöd (Ultima Esperanza books) livet på Stenbergs Tidning, som har betydande likheter med det Kristianstadsbladet där Lundman under en trio av år var chefredaktör. Den nya chefredaktören Moa Lönn som tar över en tidning i förfall beslutar sig till journalisternas förvåning för att avskaffa ledarsidan, en sida vars tidigare chef symptomatiskt nog också hade ett förflutet som lokalpolitiker.

”Lokaltidningen är för alla, sak samma vad dom röstar på eller hur dom tänker politiskt, resonerar den ansvarige utgivaren.” I stället anlitas en lokal fristående skribent för att skriva krönikor.

Visst är det en möjlig modell. Men en tidning som Kristianstadsbladet hade i alla fall varit gråare utan Sofia Nerbrand och företrädaren Carolin Dahlman. Och visst var det så länge att redaktörerna nästintill utgjorde ett eget parti i riksdagen och många av dem skrev ledare i tidningen i den egna valkretsen. Så skildras också redaktionen i Birger Sjöberg Kvartetten som sprängdes. Men det var ett tag sedan. Och det lokala ledare som efterlyses i Stenebergs Tidning läser vi också numera, till och med i de större landsortstidningarna som Jönköpingsposten och Upsala Nya Tidning.

Romanen skrevs samtidigt som allt fler tidningar i Norge började att avveckla sina ledarsidor. Resonemanget var detsamma. Trovärdigheten för den journalistiska produkten ansågs vara påverkad negativt. Läsarna kunde inte skilja mellan news och views, sades det.

Danska prestigetidningen Børsen är det senaste exemplet. Där publicerades den sista ledaren under året med motiveringen att endast neutral och oberoende journalistik kan åtnjuta förtroende. Att avskaffa ledarsidorna sågs som ett grepp för att motverka den nya tidens radikala högerpopulism, liksom vår tids fake-news.

Uppfattningen att opinionsjournalistiken står i kontrast med en ”riktig” faktanyhetsjournalistik är både ohistorisk och konstruerad. Tidningar grundades vanligen med ett syfte. En tidning är något annat än ett omniflöde.

Det är värt att också nämna att den politiska opinionsjournalistiken haft en särskild stark ställning i den nordiska pressen. Dels för att tidningarna i Norden varit spridda över stora delar av befolkningen. Vår modell med prenumerationer, morgonutdelning i förenings med våra universialistiska samhällsmodeller hör till bilden. Även partiernas folkrörelsekaraktär ska räknas hit. Svenska ledarsidorna tydliga ideologiska profiler har sällan någon internationell motsvarighet.

”En tidning utan mening är meningslös”, konstaterade Anders Opdahl, koncernchef för norska Amedia i en intervju.

Hänvisningar till historiska stiftelseurkunder och ändamålsparagrafer räcker emellertid inte för att försvara existensen av en institution. Med juridiska argument vinner man sällan eller aldrig någon diskussion med dem som har det kommersiella uppdraget. Tidningar är som bekant företag och svarta siffror i bokföringen är en förutsättning för svarta siffror i både tryck och nätet. Redaktören måste ha direktören i ryggen. Ja, även om en ideologiskt medveten tidningsägare finns där bakom i kulisserna så måste en ledarsida i vår tid vara en del av varumärket och bidra till det kommersiella värdet.

Det är dock förvånande att tidningarnas särskilda opinionsbildande funktion vägt så lätt i den rådande debattens vågskålar. När ledarsidor går till historien som ett led i att motverka ”populism” måste ju motargumentet vara att oberoende opinionsjournalistik i sig är en genre som stärker demokratin.

Många, som Aftenpostens politiske redaktör, Kjell B Alststadheim, påpekar i sammanhanget vikten av en gemensam offentlighet, eller som det talas om i statsvetenskapen idén om ett offentligt förnuft, som ledarsidorna är med och bygger upp. Lägg därtill att antalet övriga aktörer i det offentliga samtalet som söker påverka opinion som vilar på oberoende och starka professionsideal är få.

Inga texter kan beställas av en uppdragsgivare. Inga åsikter kan köpas. En ledarredaktion genomsyras inte bara av ideologiska värden utan också publicistiska ideal.

Just professionsidealen är betydelsefulla. Ledarskribenter har ett annat uppdrag än nyhetsjournalister, även om allt fler ledarskribenter inte bara presenterar uppföljningar utan också egna scoop. Men ledarskribenten internaliseras i tidningshus där pressetik och journalistiska arbetsmetoder sitter i väggarna. Lojaliteten till tidningens traditionella ställningstaganden och medvetenheten om att man som skribent är en del i en större institution formar den specifika rösten.

Utfallet i innehåll och tonalitet kan se olika ut, men min poäng är att tidningarnas opinionsbildande journalister främjar ett upplyst samtal, där angripna ges replikrätt, där idéer står i centrum, där politik inte bara ses som konflikt och där det finns en (intellektuell) ambition att vara del av ett publicistiskt uppdrag. Jag menar att denna kultur stärker demokratin, den är konflikthämmande och den motverkar både polarisering och populism.

Här finns det skäl att påminna om sociologens Anthony Downs klassiska verk An Economic Theory of Democracy (1957) där författaren betonar betydelsen av ”broders” i politiken. Det behövs mellanhänder, förmedlare, som filtrerar och översätter det politiska utbudet till väljarna. Genom saklig, bred och begriplig information kan de bidra till att stärka demokratin.

Denna roll kan ställas emot de views eller kommentarer som återfinns på nyhetssidorna, såsom den framlidne medieforskaren Lars Nord – som länge förde forskningen om ledarsidor åtskilliga steg framåt- beskriver dem.

Nord uppmärksammade att kommentar inom ramen för den traditionella nyhetsjournalistiken koncentreras kring spekulationer kring politiken som spel. Han menade att kommentatorerna – opolitiska till sin natur – sätter ett fokus på politik som spel och därmed ägnade sig åt spekulationer och tomma gissningar. Dels kan det sammanfattas riktar ett felaktigt fokus på politiken som konflikt och dels ger detta perspektiv upphov till just spekulationer och sänker därmed journalistikens trovärdighet. Danska Børsens tanke att ersätta ledarskribenter med krönikörer kan i motsats till ambitionen bidra till en journalistik som än mer domineras av spekulationer och gissningar i stället för av idéer.

Det är inte meningsfullt att försöka fula ut nyhetskommentarer och analyser. De behövs också för att förklara partiernas orientering i ett alltmer komplext politiskt landskap. Poängen är att ledarjournalistiken bidrar med något särskilt som gagnar folkstyret som sådant.

Hur ska då ledarsidor utvecklas i en ny våg av digitalisering där konkurrensen om intresserade läsare är stenhård, från aktörer som Kvartal eller 100 procent eller poddar som riktas mot tidningens forna kärnläsare; högutbildade och samhällsintresserade.

I pappret mötte läsaren materialet vanligen redan på sidan två. På nätet krävs det att texterna lyfts av webbredaktörer för att få spridning. Erfarenheten visar hur kulturfrågor som rör migration, integration, kött och vapen får stor läsning, medan det vi kan kalla traditionella texter snabbt värderas ned på de algoritmredigerade webbplatserna. Det ställer nya tuffa krav på både ämnesval och presentation och på att kombinera papper, webbtester och poddar. Det lästa och det lyssnade.

En snabb analys av branschen i dag vittnar också om att texten där det stora nationella eller internationella speglas i det ”lilla”, det lokala och regionala är vanligare än för något decennium sedan. Texterna ska genomsyras av vårt idéarv och platsens kultur, brukar vi säga på Barometerns redaktion. Allt kan inte vara lokalt, men världen ska betraktas från Kalmar. I det ligger en särskild omsorg om frågor som storstadsmedier inte bevakar, såsom skog, jordbruk, industri och kyrka. Och länge också försvar och kriminalitet.

Tiden är också förbi då ledarsidor endast kommenterade, idag arrangeras work-shops på Grävande journalisters konferens om ledargräv. Peter Wennblad, Per Gudmundsson och Svenska Nyhetsbyrån tillhör dem som bildat skola i genren och fått efterföljare. Ledarsidor presenterar egna nyheter, gör intervjuer i papper eller poddar, och blir i längden ett måste för den som vill slippa allt simpelt tyckande.

Mats Lundman är inte den ende författaren som skildrade döende ledarredaktioner. En av romankonstens stora, Torgny Lindgren, låter i mästerverket Norrlands Akvavit en lokalredaktör förklara att budskapen inte längre finns på sidan två. ”Budskapens tid är förbi” sades det.

Romanen förtjänar en plats i en svensk kanon. Men det är Graham Greenes ord om ledarsidornas roll och uppdrag som – är jag övertygad om – kommer att vara fortsatt aktuella. Budskapens tid är inte förbi och ledarskribenterna kommer att fortsätta att forma den allmänna opinionen. Från redaktioner. Om än utan söta kolor och starka cigarrer.

Martin Tunström är politisk chefredaktör för Barometern

Läs övriga delar i Svensk Tidskifts serie om ledarsidornas framtid här.