Marshmallows och brottslighet

Om du får reda på att din granne är tidigare kriminell, kommer du låta grannen vara husvakt på semestern? Jacob Dexe skriver om våra fördomar – och hur de formar oss.

Vi antar ofta, även undermedvetet, att en person är likadan hela livet. En gång kriminell, alltid kriminell. Men våra personligheter är inte statiska, de formas av våra sammanhang, och förändras sammanhanget så förändras oftast även beteendet. Våra fördomar låser in personer i beteenden eftersom vi förväntar oss att de ska bete sig på ett visst sätt.

Föreställ dig att du är fem år gammal och sitter framför ett bord i ett annars nästan tomt rum. På bordet står en tallrik, och på tallriken ligger en marshmallow. Du får äta godisbiten direkt, men om du inte äter den på en kvart får du en extra godisbit och får då äta båda två som belöning för din tålmodighet. Föreställ dig nu att ditt val kan avgöra din framgång i livet, hur lycklig du kommer vara, hur rik du kommer bli, om du har ökad risk att bli kriminell eller fet, eller hur duktig du kommer vara i skolan.

Marshmallowtestet är ett känt psykologiskt experiment från slutet av 60-talet och början av 70-talet och används ofta för att visa hur våra personligheter kan komma att påverka livets utfall. Är du redan som ung tålmodig med en förmåga att skjuta din tillfredsställelse framför dig så ligger vägen öppen. Är du istället en sådan som äter marshmallowbiten direkt och inte kan vänta, ja, då finns det inte mycket vi kan göra. Din medfödda personlighet avgör hur det kommer gå i livet.

Det känns igen. Men den tolkningen av experimentet är faktiskt inte helt riktig. Syftet med marshmallowtestet var egentligen att visa hur påverkansbara våra personligheter är. Genom att forskarna hjälpte barn att tänka annorlunda kring godisbiten, till exempel att försöka låtsas som om den inte var där, eller försöka hålla för ögonen, så blev barnen omedelbart mycket mer tålmodiga och kunde vänta avsevärt mycket längre för att få äta godisbiten.

Förklaringen som forskarna gav var att det är sammanhanget som vi befinner oss i som förklarar hur vi kommer att agera i en given situation. Rubbas sammanhanget förändras också vårt beteende. Med all sannolikhet beter du dig på olika sätt i olika situationer. Visst, du har säkert några drag som du anser utmärker dig, men de lyser igenom i olika stor utsträckning. Kanske är du noggrann och eftertänksam på jobbet, men uppsluppen och bullrig med vännerna.

Den andra sidan av myntet är att våra beteenden, det sammanhang vi ställer upp för andra, också påverkar andras beteende. Det finns grupper i samhället som är helt och hållet definierade av våra förutfattade meningar. Att då bryta ett negativt beteende blir mycket svårare. Tidigare kriminellas förflutna påverkar deras möjligheter på arbetsmarknaden, deras sociala umgänga och en mängd andra situationer. Vi menar som samhälle att man ska sona sitt brott, men allt för ofta riskerar ett brott att följa med en person långt efter det att de avtjänat sitt straff.

Debatten kring Lexbase 2014 orsakade stor upprördhet för att oskyldiga skulle kunna pekas ut som kriminella. Lexbase visar på en karta vilka personer i ett område som varit föremål för en juridisk prövning, oavsett om de fällts eller friats, och oavsett om det är en trafikförseelse eller en grov våldshandling. Färre var de som upprördes över att tjänsten försatte personerna som utpekades i permanent skuld, långt efter att de avtjänat sitt straff. Lånar du ut gräsklipparen till grannen du hittat på deras karta? Får grannen lov att vara hundvakt?

Bemöts man konstant på samma sätt är det svårt att inte anpassa sig till det förväntade beteendet. Att grundskolans stereotyper ibland tycks stöpta ur samma form kanske beror på att det finns en bild av hur dessa individer ska bemötas och att de sedan formas därefter. På samma sätt är det viktigt att tänka på den andra klassiska skolfilmsstereotypen som istället handlar om reform, om läraren som vågar se något annat hos eleven och lyfter denne till vad den alltid hade inom sig. Personen som får sitt sammanhang rubbat och kan kliva ut ur den påklistrade personligheten. Det är vad vi hoppas att alla lärare ska kunna göra, hitta den gömda potentialen hos ungdomarna och låta dem förverkliga den potentialen. Om vi hoppas att lärare ska kunna genomföra det miraklet, att se eleverna för vem de är som individer och inte vad andra har för förväntningar på dem, så borde vi rimligen även agera så själva. Ger man alla, även de med kriminellt förflutet, den möjligheten så kanske även fördomarna kan krossas, sakta men säkert.

Om vi slutar anta att vissa personer alltid är på vissa sätt kan vi också ge personer utrymme att förändras eller visa sig från sin bästa sida. Man brukar säga att våld föder våld. På samma sätt föder öppenhet öppenhet och fördomsfrihet fördomsfrihet. Och lever vi efter den devisen ger vi våra medmänniskor chansen att vara sitt bästa jag.

Jacob Dexe är forskare i public policy och ICT och liberal debattör