Print Friendly

Marina aspekter på det nya Östersjöläget

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MARINA ASPEKTER
PÅ DET NYA ÖSTERSJÖLÄGET
EN AV de mest betydelsefulla faktorerna i östersjölägets
snabba förändringar denna ödesdigra höst är ryska marinens
framträngande till de baltiska staternas östersjökuster.
Stalin lät sig ingalunda nöja med att begära hälften av det
olyckliga Polen som pris för pakten med Tredje riket. Han krävde
och erhöll dessutom fria händer i Baltikum. Estlands utrikesminister kallades till Moskva, innan Ribbentrop ännu lämnat skådeplatsen för den herostratiska vänskapen. Resultatet blev en
ömsesidig biståndspakt samt en överenskommelse, som bl. a.
ställde till Rysslands förfogande sjö- och flygbaser på öarna ösel
och Dagö samt i Paldiski. Fyra dagar senare, närmare bestämt
den 2 oktober, nödgades Lettlands utrikesminister göra samma
resa med liknande resultat: Sovjet tilltvingade sig rätten att utnyttja hamnarna Libau och Windau som örlogsbaser, varjämte
ryska kustbatterier m. m. skulle få anläggas på olika delar av
den lettiska kusten. Det dröjde sedan icke längre än till 10 oktober, innan en likartad pakt avslutits med Litauen.
Den ryska aptiten var emellertid långt ifrån tillfredsställd härmed. Alltför väl kända äro de krav, som förelades vårt grannland Finland, dess sega motstånd vid förhandlingarna och slutligen det ryska överfallet. De finsk-ryska förhandlingarnas
hårdaste stötestenar voro bl. a. de ryska kraven på ytterligare
baser för sjö- och flygstridskrafter – denna gång norr om Finska
viken.
De ryska ansträngningarna att nå det fria havet i Östersjön
innebära en imperialism, som svårligen låter sig förena med de
senaste årens upprepade fredsdeklarationer. .Ändock har knappast något studium av de strategiska problemen i Östersjön tidigare kunnat göras, utan att detta framträngande kastat sin
skugga över framtiden. Nu har det blivit en verklighet, och därmed har också östersjöläget radikalt förändrats.
I mer än två decennier har den ryska sjömakten legat instängd
641
Marina aspekter på det nya östersjöläget
i Finska vikens innersta del. De trånga farvattnen, det begränsade perspektivet, den avsevärda vägen till fritt hav, den halvårslånga istiden, allt har bidragit till att snöra in den ryska östersjöflottan och hämma dess återuppbyggnad och utveckling.
Dessa psykologiska faktorer ha sannolikt spelat en icke obetydlig roll vid sidan av Rysslands begränsade tekniska och materiella resurser.
Annorlunda kommer läget att bli i framtiden, om Sovjet nu
tillåtes a.tt ohämmat utvidga sig inom Baltikum. Historien upprepar sig sannolikt även i detta fall. Den ryska flottan kan beräknas under energiska ledare gå mot en fortsatt, snabb utveckling. Dess handlingskraft har visserligen oftast varit mer eller
mindre begränsad. Bristen på dugligt sjöfolk, ledningens svaghet
och materiella svårigheter ha verkat dämpande på de operativa
möjligheterna. Tider ha dock funnits, då dessa svårigheter övervunnits. Utan flottans nyskapande och kraftiga tillväxt under
1700-talet hade tsarernas Ryssland aldrig kunnat framtränga till
och så länge hävda sin maktställning i östersjöbäckenet.
Man måste likväl se de ryska anspråken på flottbaser å Finska
vikens norra kust även som ett led i strävan att konsolidera ställningen i östra Östersjön. De ryska ansträngningarna ha alltid
koncentrerat sig på att skapa en så stark försvarsposition som
möjligt för inloppet till Finska viken. Härigenom ges också en
viss stadga i skyddet för den baltiska kusten.
Det är härvid tillräckligt att erinra om de ryska försvarsåtgärderna i detta område vid tiden för världskrigets utbrott 1914.
Redan dessförinnan var det planerat, att den ryska flottan skulle
förläggas till Reval och Helsingfors bakom kraftiga minspärrar
tvärs över Finska vikens inlopp, flankerade av starka kustbatterier.
Dessa minspärrar äro värda sitt eget kapitel. Mellan Reval och
Porkala utlades omedelbart vid krigsutbrottet 1914 en central minering. På kortare tid än 5 timmar fälldes icke mindre än 2,100
minor. Under de följande åren kompletterades dessa med yt_terligare 5,900 minor av olika storlekar. Utanför detta enorma minfält tillkom senare ännu ett, i vilket utlades omkring 5,000 minor.
Vid sidan av dessa åtgärder nedlades enorma kostnader på de
flankerande kustbatterierna. Hela Finska viken blev på detta
sätt ett enda stort fästningskomplex, som i själva verket bestod
av fyra olika försvarslinjer, den framskjutna mellan Dagö och
642
Marina aspekter på det nya östersjöläget
finska Utö, centralpositionen mellan Reval och Porkala, ryggpositionen vid Seskär och Lavansaari, samt slutligen det inre fästningsområdet omfattande forten Krasnaja Gorka och Ino.
De krav, som i samband med den nuvarande konflikten ställts
på Finland, samt de åtgärder, som nu vidtagits för att befästa
de »erövrade» öarna i :F’inska vikens innersta del, tyda på att
Sovjets strävanden gå ut på att i största möjliga utsträckning
återställa Finska vikens försvarslinjer sedan världskrigets dagar.
Härpå tyda även uttalanden i det ryska flottorganet Krasnij Flot.
Det är av samma anledning troligt, att som modell för de ryska
planerna på Rigaviken och dess försvar tagits förhållandena under världskriget. Några år före 1914 beslöt man att skjuta ut de
försvarsanordningar, som tidigare varit koncentrerade kring
Diinamynningen, till en barriär i höjd med öarna utanför Moonsundet. starka batterier anlades på dessa, och ett mycket omfattande minförsvar anordnades vid inloppen till Rigaviken och
Moonsundet. Härigenom skapades icke blott ett utmärkt basområde för den ryska flottan utan även en framskjuten fästningsgördel till försvar av Estlands nordvästra hörn.
Sammanlagt utgjordes de fasta ryska försvarsanordningarna i
Östersjön vid sammanbrottet 1917 av 74 svåra kanoner, 124 medelsvåra och ett hundratal lätta pjäser. Batteriernas antal var
83 och antalet utlagda minor närmare 40,000. Härtill kom den
ryska stormaktsflottan, som under krigets lopp tillfördes ett stort
antal nya enheter från slagskepp till lätta fartyg. Ett imponerande defensivförsvar för den ryska östersjökusten och korridoren till huvudstaden Petersburg.
Med utgångspunkt från en så väl skyddad ställning är det givet, att en stark och handlingskraftig flotta har de största utsikter att kunna behärska det utanför ligande havet och dess
ovärderliga vägar. Sjökrigets mål är och förblir behärskandet
av dessa vägar.
Man har därför mer än en anledning att rikta uppmärksamheten mot Rysslands framtida möjligheter att behärska Östersjön
och dess vägar från den nya defensivställning, som kommer att
växa fram i de baltiska »erövringarna». Det finns intet som tyder på att expansionen skulle stanna vid kusten med ändamål att
uteslutande inrätta ett försvar. Den ryska flottans nya fartygstyper, under byggnad varande slagskepp av största storlek,
oceantyper av kryssare och jagare m. m. peka snarare mot en
643
48- 3DS39. Svensk Tidskrift 1939.
Marina aspekter på det nya östersjöläget
målmedveten politik, som syftar längre än till tsarernas kust- och
basförsvar. Tyskland måste med säkerhet räkna med en framtida
rysk rivalitet om de stora transportvägarna i Östersjön.
Icke utan skäl har det därför väckt förvåning, att Tyskland
stillatigande åser den ryska expansionen i Baltikum. Det är ett
nödläge, anser man; den ryska vänskapen, stödet i ryggen, måste
betalas och är värd att betalas dyrt. Vid studiet av snart sagt
alla hittills utgivna tyska strategiska arbeten rörande östersjö-
området har dock den baltiska kusten och dess baser betecknats
som nyckelpositioner. Den utvidgning av det ryska basområdet,
som ägt rum i och med de estniska och särskilt lettiska hamnarnas öppnande för ·ryska sjöstridskrafter, kommer att få vittgå-
ende följder, om icke i det nuvarande kriget – härför bedömes
den ryska flottan ännu för svag – så dock i framtiden. För rysk
sjökrigföring mot Östersjöns mindre stater är basframskjutningen emellertid redan nu av mycket stor betydelse.
Avstånden till dessa länders kuster ha väsentligt förkortats,
vilket ökar möjligheterna för snabba och överraskande anfallsföretag. Hamnarna i Baltikum äro i motsats till Kronstadt isfria praktiskt taget hela året. Operationer kunna numera igångsättas från flera utgångspunkter i stället för genom det enda utloppet, Finska vikens mynning. Detta innebär en betydande ökning av de ryska sjöstridskrafternas operationsfrihet. Härtill
kommer det icke minst viktiga, att de ryska flygstridskrafternas
baseringsmöjligheter på östersjökusten medge samverkan med
sjöstridskrafter till sjöss i västra och södra delarna av Östersjön
i långt högre grad än tidigare.
Det är med andra ord tydligt, att den ryska basframskjutningen icke blott skapat förutsättningar för en återuppbyggnad
av »Peter den stores» fästningssystem utan även för en aggressiv
flottpolitik i syfte att behärska Östersjön. Uppnås ett dylikt mål,
har Sovjet möjlighet att obestritt utnyttja detta havs alla vattenvägar för sina egna syften, samtidigt som de övriga strandstaterna måste finna sig i att se sina legitima krav mer eller mindre
åsidosatta. I sista hand hänger dock utvecklingen på, dels huruvida Ryssland är mäktigt den materiella och personella kraftansträngning, som uppbyggandet av en stark flotta fordrar, och
dels huruvida de övriga strandstaterna genom en i tid verkställd
förstärkning av sina flottor förmå motsätta sig en ohämmad marin expansionspolitik från Sovjets sida.
644

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism