Maos kulturrevolution
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
498
MAOS KULTURREVOLUTION
Artikelförfattaren Christopher
Jolin, som tidigare har varit
redaktör för den internationella läkartidningen Puls, är
f. n. frilansjournalist och har
bl. a. medarbetat i fackförbundspress och Industria. Han
arbetar f. n. på en bok om
vänstervridningen i Sverige.
Kulturrevolutionen i Kina är officiellt avblåst, och även om man bör
räkna med en del efterdyningar,
kan det vara skäl att försöka göra
en summering och värdering av
denna omvälvning i en redan fast
etablerad stat.
Vad innebar kulturrevolutionen?
Varför igångsattes den från ledande håll? Vad trodde man sig kunna uppnå? Vilka återverkningar
kan den få, i Kina och utomlands?
Frågorna berör problem som delvis är invävda i varann och som
Av redaktör CHRISTOPHER JOLIN
dessutom är svåra att få något tillfredsställande grepp om, eftersom
källorna visserligen är många men
ofta motstridande och dunkla. Men
några hållpunkter kan ändå anges
och några riktlinjer har man ju
rätt att anföra, bara man klart reserverar sig för den grad av ovisshet som vidlåder alla än så sannolika profetior.
Med kulturrevolutionen ville Mao
Tse Tung, efter vad han själv ofta
förklarat, ”slå sönder partibyråkratin” och befästa ”proletariatets diktatur” (i motsats till Lenin använder han sig av benämningen ”proletariatets demokrati”, men menar
uppenbarligen i detta fall detsamma som sin ryske lärofader). Vä-
gen till kommunismen, ”det klasslösa samhället”, får inte äventyras
genom förstelning i partiapparaten
med påföljd att kapitalismen vinner terräng via ”revisionismen”.
Konkurrens med arbetarmilisen
Kulturrevolutionens förlopp är i
stora drag allmänt bekant. Röda
gardet bildades på olika fronter i
samhället. ”Revolutionära rebeller”
uppstod på fabrikerna för att där ,
konkurrera ut ”arbetarmilisen”,
som skapats av fackföreningarna
…..J
och förmenades ha stelnat i sina
byråkratiska former. Bönderna i
folkkommunerna uppmanades bekämpa ”individualism” och ”maktvälde” bland de ledande inom dessa folkkommuner. studenterna friställdes från sina skyldigheter att
bevista undervisningen vid universitet och högskolor och beordrades
att resa runt i landet i grupper för
att predika Maos lära. Kulmen nåddes när dessa revolutionära rebeller, provisoriskt organiserade som
de var, fick klartecken från själva
partiordföranden Mao att rycka
makten från de administrativa organen och partikommitteerna för
att ersätta dessa med revolutionsutskott av samma modell som Pariskommunens under den franska
revolutionens mest upprörda dagar.
Maos maktställning
Vad gäller motivet till kulturrevolutionen kan man inte bortse från
att Mao därmed ville befästa sin
egen maktställning, som han ansåg
vara åtminstone en smula hotad av
de många rivaliserande småpåvarna i partiapparaten som ofelbart
dyker upp i alla partidiktaturer.
Men man frågar sig varför han beslöt att tillgripa en så drastisk utväg som han gjorde, nämligen att
praktiskt taget slå sönder hela den
befintliga partiapparaten och inte
bara låta ”revisionister” och ”kapitalister” men en rad ledande partimän officiellt schavottera som ”folkets fiender”, utan att förebära ens
några skenbevis på deras försyndel- 499
ser? Innebär inte detta ett risktagande, som han själv eller hans efterträdare skall ha svårt att bemästra? Ty all kritik kan han väl ändå
inte ränka med att förkväva? Partiet var ju också en skapelse av Mao,
och dess sak var ju folkets, som det
ständigt framhållits i den officiella
propagandan.
Hade det inte varit både enklare
och mer riskfritt att företa utrensningar av misshagliga element i en
serie skenrättegångar av samma typ
som Stalin med sådan odisputabel
framgång arrangerade under åren
1936-38? Med ”hjärntvätt”- och
denna speciella form av metodisk
psykisk tortyr har ju gamla anor
i Kina där den utövats med ett lika
diaboliskt som artistiskt raffinemang – skulle det inte ha varit
svårt att få fram önskade bekännelser. Med hjälp av den centraldirigerade opinionsbildningen skulle folket sedan fått veta att folket
mangrant och med stor och kamratlig tacksamhet applåderade ordförande Mao som den store räddaren undan en hop svekfulla förrä-
dare, och samtidigt skulle Mao själv
ha kunnat befästa sin makt över en
intakt partiapparat.
Men Mao valde alltså den uppenbarligen långt mer riskabla vä-
gen med kulturrevolutionen. Om
man inte är benägen att avfärda
Mao som senil eller desperat och
därmed kapitalt omdömeslös, återstår endast att Mao verkligen menar allvar med vad han säger och
att han är beredd att handla efter
– – – – – – – _____j
500
sin ideologiska övertygelse, kosta
vad det vill. Vid upprepade tillfällen har Mao förklarat att han ämnar genomföra det klasslösa samhället. Vidare har han framhållit,
att klasser inte automatiskt försvinner i ett socialistiskt samhälle. När
detta väl är någorlunda fast etablerat, uppstår där nya klasser med
partikoryfeer, byråkrater och teknokrater, alltså högt utbildade och
kvalificerade yrkesutövare i ansvarsfulla befattningar, som en ny
överklass. Mao har pekat på Sovjetunionen som ett exempel på denna utveckling, vilken för honom ter
sig vederstygglig och som ett svek
mot det kommunistiska framtidsmålet, det klasslösa samhället. Dessa tendenser till återfall i ”kapitalism” betecknas som ”revisionism” och måste i tid bekämpas
med alla till buds stående medel,
och det måste ske, framhöll Mao
1964 i sitt sista öppna brev till den
kommunistiska centralkommitten
i Sovjet, i ständiga revolutioner mot
”klassfiender” ”i fem till tio generationer eller i ett eller flera hundra år”.
Ideal och verklighet i konflikt
När kulturrevolutionen startades
för drygt ett år sedan befann sig
Kina politiskt, om ännu inte ekonomiskt, på ungefär samma stadium som den sovjetiska regimen
vid tiden för den 17 :e partikongressen år 1934 sedan tvångskollektiviseringen av det ryska jordbruket hade genomförts; 17 år hade
förflutit efter makttillträdet, en tillräckligt lång tid för att en ny elit
av byråkrater och teknokrater kommit fram under den nya regimen,
medan den gamla eliten av revolutionära veteraner börjat åldras och
successivt mist sitt forna inflytande. En konflikt mellan ideal och
verklighet framstår vid detta stadium som oundviklig. Skall veteranerna, ”det gamla gardets män”,
hemföra segern, innebär det att de
ursprungligen proklamerade idealen om jämlikhetens samhälle, den
egalitära utopismen, fullföljes men
till priset av den industriella expansionen. Skulle å andra sidan byrå-
kraterna och teknokraterna triumfera, innebär det med all sannolikhet ett svek mot de revolutionära
idealen och att en ny klasskiktning
av samhället accentueras och med
tiden konsolideras.
Stalin löste ju på sitt drastiska
sätt detta problem genom att under de beryktade Moskvarättegångarna helt enkelt göra sig av med
hela det gamla gardet och sedan
institutionalisera byråkraterna i
partiapparaten, över vilken han
hade fullständig kontroll. Jämlikhetstanken fick stryka på foten i
praktiken, och en ny klassindelning uppstod.
För Mao är Stalins lösning av
problemet inte godtagbar. Mao synes ta jämlikhetsiden på allvar.
Sovjet har enligt Mao svikit sina
revolutionära ideal och återfallit i
borgerlig reaktion med dess status- och inkomstklyftor. Mao har
till varje pris velat förhindra en
utveckling liknande den som skett
i Sovjet styrkt av de avskräckande
exempel han där tyckt sig se, och
därför har han säkerligen varit
övertygad om att kulturrevolutionen var den enda möjligheten att
”hålla den revolutionära andan levande” och återvinna de revolutionära dygderna från kampåren under inbördeskriget. Det gamla gardet måste ersättas, inte med byrå-
krater och teknokrater, utan med
ett nytt garde, besjälat av samma
revolutionära glöd som det gamla,
varför artificiella revolutionärer
måste uppfostras. Redan 1964 talade Mao om behovet av att ”ständigt fostra miljoner revolutionära
efterföljare”.
Jämlikhetstanken
Redan före kulturrevolutionen försökte Mao blåsa liv i jämlikhetstanken då han 1958 skapade folkkommunerna. I Sovjet förutspådde
man, visa av sina nedslående erfarenheter med dylika jordbrukskollektiv, att det skulle gå på tok
och utdelade ”kamratliga” varningar. Detta syntes i hög grad befogat. Folkkommunerna blev ett ekonomiskt fiasko. Kinas ekonomi
drabbades svårt de närmast följande åren, och orsaken var till mycket stor del den ineffektiva skötseln av jordbruken på de stora folkkommHnerna (som sedermera styckats i mindre och mer effektiva),
och inte uteslutande, som det officiellt angavs från Peking, att Kina
501
utsattes för flera års missväxt och
att Sovjet några år senare berö-
vade Kina sin omfattande tekniska
hjälp (vilket i stället snart nog visade sig gagneligt för Kina, eftersom man därigenom tvingades ta
betydande krafttag för att kunna
reda sig utan främmande hjälp).
Men för Mao var de ekonomiska bakslagen visserligen en psykologisk förlust. Men politiskt sett betydde detta mindre, snarare var
folkkommunerna en framgång för
honom och hans politik på längre
sikt; folkkommunerna innebar att
de ännu kvardröjande gamla familjebanden luckrades upp på allvar
hos den traditionsbundna lantbefolkningen, med påföljd att särskilt
ungdomen blev mer benägen att ersätta en förlorad fadersauktoritet
med ökad lojalitet till Mao och att
man dessutom började överflytta
den förlorade familjesammanhållningen på de politiska organisationerna inom folkkommunerna och
därpå i koncentriska cirklar upp till
själva Mao och hans förkunnelse.
Maos Kina rymmer många paradoxer och den största av dem alla
är väl, att detta väldiga rike med
sin centraliserade filosofi uppbärs
av maoismen, som är färgad av Mao
själv, denne politiska puritan. Mao
är materialist i den meningen att
han liksom Lenin och andra ledande kommunistiska teoretiker
helt tar avstånd från all spiritualism, men han avskyr materialismen i den bemärkelse vi brukar
lägga i detta ~egrepp till vardags;
L.
502
han älskar inte tingen, han avskyr
all komfort soin gör tillvaron behaglig och angenäm, eftersom han
är övertygad om att detta verkar
förvekligande och lockar folket bort
från de revolutionära dygderna;
och han motarbetar så långt han
kan en alltför långt driven teknisk
rationalism, eftersom detta ofelbart
synes leda till expertvälde och en
ny variant av det gamla kinesiska
mandarinväldet, vilket är Mao mer
förhatligt än något annat.
Maos idealtyp
I stället för moderna epikureer av
amerikansk eller västeuropeisk typ
vill Mao ha sina revolutionära kineser fysiskt kraftfulla och tåliga,
offervilliga, disciplinerade och
handlingsdugliga (och i detta avseende har han ju hyllats av en
gammal brittisk tory och knekt
som marskalk Montgomery). I stället för experter av typ västerländska (och sovjetiska) ”fackidioter”
vill Mao att hans revolutionära kineser skall vara allsidigt utbildade,
på en gång bönder, arbetare och
soldater, den treenighet som bar
fram hans revolution och som utgör själva fundamentet i Maos
Kina. Detta innebär en oerhörd fara
för den ekonomiska framstegstakten i Kina, eftersom inget land kan
lösa sina utvecklingsproblem och
modernisera sin produktion utan
att samtidigt teknokratisera samhället. Men Mao är beredd att ta
den risken och hänsynslöst slå ned
dem som motsätter sig hans revolutionära linje.
Det är egentligen föga förvånande att kulturtrötta västerlänningar,
vilka synes öka i antal med den
stigande levnadsstandarden och den
därmed sammanhängande teknisktorganisatoriska utvecklingen, attraheras av Mao och hans Kina. De
tror sig ju ha upptäckt att vår kultur är absurd, därtill stimulerade
av otaliga svarta undergångsprofeter av den postnihilistiska skolan
i litteratur och konst. Maos revolutionsideal blir för dem en mental och intellektuell vitamininjek.
tion, ett behövligt hälsopiller i det
själsliga grårusket. Genom att identifiera sig med Maos enkla och raka
lära tror många sig kunna övervinna sina intellektuella tvivel och
sin andliga desorientering eller
”alienation”. Utan att själva behö-
va underkasta sig den materiella
försakelse och den personlighetsutplåning som ett dylikt slutet system med nödvändighet påtvingar
individen kan de med en illusorisk
intellektuell integritet i behåll ansluta sig till maoismen och utbasunera den som det enda hållbara
botemedlet för en värld i nöd och
själavånda.
Mao är sannolikt inte omedveten
om att hans konsekventa revolutionsideologi utövar en stark lockelse på många missnöjda element
i den rika världen, särskilt på den
intellektuella ungdomen. Maoismen
fyller ett emotionellt behov hos
många och dessutom synes den
kunna erbjuda en enkel patentlösning på svåra sociala problem. Med
sin kulturrevolution har Mao visat
att han är beredd att omsätta sina
teorier i verkligheten, att ”revolutionen kan hållas levande” och där
den erövrat makten och inte behö-
ver förpuppas eller stelna i någon
form av reaktion, och just däri frestas många se ett fruktbart alternativ till ”den förborgerligade ideologin” i den rika världen. Det ter
sig lätt att i ett globalt perspektiv
se den institutionaliserade välfärdsideologin som etnocentrisk och i
praktiken oförmögen att uppnå en
efterlängtad solidaritet med folken
i den fattiga världen.
Mao inser säkerligen att revolutionsmyten är ett viktigt element i
den romantiska föreställningsvärld
som länge omhuldats bland många
intellektuella och som ju ytterligare accentuerats med det ökade
globala medvetandet. Att vinna den
intellektuella ungdomen i västerlandet betyder för Mao att han på
lång sikt kan luckra upp de bestå-
ende samhällenas struktur och räkna med revolutioner även i sociala
välfärdssamhället.
Utrikespolitiska motgångar
Framför allt riktar naturligtvis
Mao direkt in sig på den fattiga
världen, där han underblåser alla
revolutionära omstörtningar. Han
torde dock ha insett att han måste
gå varligt fram och inte på ett alltför utmanande sätt exportera sin
503
revolution med hjälp av kinesiska
experter, eftersom man särskilt i
de nya staterna är stora nationalister och känsliga för allt som har
den minsta smak av främmande
översitteri. Mao har på senare tid
haft betydande utrikespolitiska
motgångar i den afroasiatiska världen, särskilt i Indonesien, där militärrevolten för två år sedan hejdade en pågående Peking-kommunistisk infiltrering och ett sannolikt maktövertagande. Vidare har
Maos konfrontationspolitik med
Moskva lett till att de tidigare mot
Peking lojala kommunistpartierna
i Japan, Nordkorea och Nordvietnam iakttagit neutralitet i Maos
konflikt med Moskva.
Dessa utrikespolitiska nederlag
bör inte övervärderas; de kan gott
vara temporära, och snart kan vinden vända sig till Maos fördel igen.
Med sin kulturrevolution har han
inför den fattiga världen visat att
revolutionens ideal lever i Kina och
inte har dött som i Sovjet och i
dess satellitstater. Med kulturrevolutionen som exempel kan Mao med
viss effekt framhålla att kineserna
inte kommer att svika sina kämpande kamrater. Eftersom kineserna liksom många tidigare kolonialfolk varit åtminstone periodiskt
”behärskade av vita”, kan de också i sin propaganda utmåla sig som
den färgade världens bastion i kampen mot de vita.
MAOS KULTURREVOLUTION
Artikelförfattaren Christopher
Jolin, som tidigare har varit
redaktör för den internationella läkartidningen Puls, är
f. n. frilansjournalist och har
bl. a. medarbetat i fackförbundspress och Industria. Han
arbetar f. n. på en bok om
vänstervridningen i Sverige.
Kulturrevolutionen i Kina är officiellt avblåst, och även om man bör
räkna med en del efterdyningar,
kan det vara skäl att försöka göra
en summering och värdering av
denna omvälvning i en redan fast
etablerad stat.
Vad innebar kulturrevolutionen?
Varför igångsattes den från ledande håll? Vad trodde man sig kunna uppnå? Vilka återverkningar
kan den få, i Kina och utomlands?
Frågorna berör problem som delvis är invävda i varann och som
Av redaktör CHRISTOPHER JOLIN
dessutom är svåra att få något tillfredsställande grepp om, eftersom
källorna visserligen är många men
ofta motstridande och dunkla. Men
några hållpunkter kan ändå anges
och några riktlinjer har man ju
rätt att anföra, bara man klart reserverar sig för den grad av ovisshet som vidlåder alla än så sannolika profetior.
Med kulturrevolutionen ville Mao
Tse Tung, efter vad han själv ofta
förklarat, ”slå sönder partibyråkratin” och befästa ”proletariatets diktatur” (i motsats till Lenin använder han sig av benämningen ”proletariatets demokrati”, men menar
uppenbarligen i detta fall detsamma som sin ryske lärofader). Vä-
gen till kommunismen, ”det klasslösa samhället”, får inte äventyras
genom förstelning i partiapparaten
med påföljd att kapitalismen vinner terräng via ”revisionismen”.
Konkurrens med arbetarmilisen
Kulturrevolutionens förlopp är i
stora drag allmänt bekant. Röda
gardet bildades på olika fronter i
samhället. ”Revolutionära rebeller”
uppstod på fabrikerna för att där ,
konkurrera ut ”arbetarmilisen”,
som skapats av fackföreningarna
…..J
och förmenades ha stelnat i sina
byråkratiska former. Bönderna i
folkkommunerna uppmanades bekämpa ”individualism” och ”maktvälde” bland de ledande inom dessa folkkommuner. studenterna friställdes från sina skyldigheter att
bevista undervisningen vid universitet och högskolor och beordrades
att resa runt i landet i grupper för
att predika Maos lära. Kulmen nåddes när dessa revolutionära rebeller, provisoriskt organiserade som
de var, fick klartecken från själva
partiordföranden Mao att rycka
makten från de administrativa organen och partikommitteerna för
att ersätta dessa med revolutionsutskott av samma modell som Pariskommunens under den franska
revolutionens mest upprörda dagar.
Maos maktställning
Vad gäller motivet till kulturrevolutionen kan man inte bortse från
att Mao därmed ville befästa sin
egen maktställning, som han ansåg
vara åtminstone en smula hotad av
de många rivaliserande småpåvarna i partiapparaten som ofelbart
dyker upp i alla partidiktaturer.
Men man frågar sig varför han beslöt att tillgripa en så drastisk utväg som han gjorde, nämligen att
praktiskt taget slå sönder hela den
befintliga partiapparaten och inte
bara låta ”revisionister” och ”kapitalister” men en rad ledande partimän officiellt schavottera som ”folkets fiender”, utan att förebära ens
några skenbevis på deras försyndel- 499
ser? Innebär inte detta ett risktagande, som han själv eller hans efterträdare skall ha svårt att bemästra? Ty all kritik kan han väl ändå
inte ränka med att förkväva? Partiet var ju också en skapelse av Mao,
och dess sak var ju folkets, som det
ständigt framhållits i den officiella
propagandan.
Hade det inte varit både enklare
och mer riskfritt att företa utrensningar av misshagliga element i en
serie skenrättegångar av samma typ
som Stalin med sådan odisputabel
framgång arrangerade under åren
1936-38? Med ”hjärntvätt”- och
denna speciella form av metodisk
psykisk tortyr har ju gamla anor
i Kina där den utövats med ett lika
diaboliskt som artistiskt raffinemang – skulle det inte ha varit
svårt att få fram önskade bekännelser. Med hjälp av den centraldirigerade opinionsbildningen skulle folket sedan fått veta att folket
mangrant och med stor och kamratlig tacksamhet applåderade ordförande Mao som den store räddaren undan en hop svekfulla förrä-
dare, och samtidigt skulle Mao själv
ha kunnat befästa sin makt över en
intakt partiapparat.
Men Mao valde alltså den uppenbarligen långt mer riskabla vä-
gen med kulturrevolutionen. Om
man inte är benägen att avfärda
Mao som senil eller desperat och
därmed kapitalt omdömeslös, återstår endast att Mao verkligen menar allvar med vad han säger och
att han är beredd att handla efter
– – – – – – – _____j
500
sin ideologiska övertygelse, kosta
vad det vill. Vid upprepade tillfällen har Mao förklarat att han ämnar genomföra det klasslösa samhället. Vidare har han framhållit,
att klasser inte automatiskt försvinner i ett socialistiskt samhälle. När
detta väl är någorlunda fast etablerat, uppstår där nya klasser med
partikoryfeer, byråkrater och teknokrater, alltså högt utbildade och
kvalificerade yrkesutövare i ansvarsfulla befattningar, som en ny
överklass. Mao har pekat på Sovjetunionen som ett exempel på denna utveckling, vilken för honom ter
sig vederstygglig och som ett svek
mot det kommunistiska framtidsmålet, det klasslösa samhället. Dessa tendenser till återfall i ”kapitalism” betecknas som ”revisionism” och måste i tid bekämpas
med alla till buds stående medel,
och det måste ske, framhöll Mao
1964 i sitt sista öppna brev till den
kommunistiska centralkommitten
i Sovjet, i ständiga revolutioner mot
”klassfiender” ”i fem till tio generationer eller i ett eller flera hundra år”.
Ideal och verklighet i konflikt
När kulturrevolutionen startades
för drygt ett år sedan befann sig
Kina politiskt, om ännu inte ekonomiskt, på ungefär samma stadium som den sovjetiska regimen
vid tiden för den 17 :e partikongressen år 1934 sedan tvångskollektiviseringen av det ryska jordbruket hade genomförts; 17 år hade
förflutit efter makttillträdet, en tillräckligt lång tid för att en ny elit
av byråkrater och teknokrater kommit fram under den nya regimen,
medan den gamla eliten av revolutionära veteraner börjat åldras och
successivt mist sitt forna inflytande. En konflikt mellan ideal och
verklighet framstår vid detta stadium som oundviklig. Skall veteranerna, ”det gamla gardets män”,
hemföra segern, innebär det att de
ursprungligen proklamerade idealen om jämlikhetens samhälle, den
egalitära utopismen, fullföljes men
till priset av den industriella expansionen. Skulle å andra sidan byrå-
kraterna och teknokraterna triumfera, innebär det med all sannolikhet ett svek mot de revolutionära
idealen och att en ny klasskiktning
av samhället accentueras och med
tiden konsolideras.
Stalin löste ju på sitt drastiska
sätt detta problem genom att under de beryktade Moskvarättegångarna helt enkelt göra sig av med
hela det gamla gardet och sedan
institutionalisera byråkraterna i
partiapparaten, över vilken han
hade fullständig kontroll. Jämlikhetstanken fick stryka på foten i
praktiken, och en ny klassindelning uppstod.
För Mao är Stalins lösning av
problemet inte godtagbar. Mao synes ta jämlikhetsiden på allvar.
Sovjet har enligt Mao svikit sina
revolutionära ideal och återfallit i
borgerlig reaktion med dess status- och inkomstklyftor. Mao har
till varje pris velat förhindra en
utveckling liknande den som skett
i Sovjet styrkt av de avskräckande
exempel han där tyckt sig se, och
därför har han säkerligen varit
övertygad om att kulturrevolutionen var den enda möjligheten att
”hålla den revolutionära andan levande” och återvinna de revolutionära dygderna från kampåren under inbördeskriget. Det gamla gardet måste ersättas, inte med byrå-
krater och teknokrater, utan med
ett nytt garde, besjälat av samma
revolutionära glöd som det gamla,
varför artificiella revolutionärer
måste uppfostras. Redan 1964 talade Mao om behovet av att ”ständigt fostra miljoner revolutionära
efterföljare”.
Jämlikhetstanken
Redan före kulturrevolutionen försökte Mao blåsa liv i jämlikhetstanken då han 1958 skapade folkkommunerna. I Sovjet förutspådde
man, visa av sina nedslående erfarenheter med dylika jordbrukskollektiv, att det skulle gå på tok
och utdelade ”kamratliga” varningar. Detta syntes i hög grad befogat. Folkkommunerna blev ett ekonomiskt fiasko. Kinas ekonomi
drabbades svårt de närmast följande åren, och orsaken var till mycket stor del den ineffektiva skötseln av jordbruken på de stora folkkommHnerna (som sedermera styckats i mindre och mer effektiva),
och inte uteslutande, som det officiellt angavs från Peking, att Kina
501
utsattes för flera års missväxt och
att Sovjet några år senare berö-
vade Kina sin omfattande tekniska
hjälp (vilket i stället snart nog visade sig gagneligt för Kina, eftersom man därigenom tvingades ta
betydande krafttag för att kunna
reda sig utan främmande hjälp).
Men för Mao var de ekonomiska bakslagen visserligen en psykologisk förlust. Men politiskt sett betydde detta mindre, snarare var
folkkommunerna en framgång för
honom och hans politik på längre
sikt; folkkommunerna innebar att
de ännu kvardröjande gamla familjebanden luckrades upp på allvar
hos den traditionsbundna lantbefolkningen, med påföljd att särskilt
ungdomen blev mer benägen att ersätta en förlorad fadersauktoritet
med ökad lojalitet till Mao och att
man dessutom började överflytta
den förlorade familjesammanhållningen på de politiska organisationerna inom folkkommunerna och
därpå i koncentriska cirklar upp till
själva Mao och hans förkunnelse.
Maos Kina rymmer många paradoxer och den största av dem alla
är väl, att detta väldiga rike med
sin centraliserade filosofi uppbärs
av maoismen, som är färgad av Mao
själv, denne politiska puritan. Mao
är materialist i den meningen att
han liksom Lenin och andra ledande kommunistiska teoretiker
helt tar avstånd från all spiritualism, men han avskyr materialismen i den bemärkelse vi brukar
lägga i detta ~egrepp till vardags;
L.
502
han älskar inte tingen, han avskyr
all komfort soin gör tillvaron behaglig och angenäm, eftersom han
är övertygad om att detta verkar
förvekligande och lockar folket bort
från de revolutionära dygderna;
och han motarbetar så långt han
kan en alltför långt driven teknisk
rationalism, eftersom detta ofelbart
synes leda till expertvälde och en
ny variant av det gamla kinesiska
mandarinväldet, vilket är Mao mer
förhatligt än något annat.
Maos idealtyp
I stället för moderna epikureer av
amerikansk eller västeuropeisk typ
vill Mao ha sina revolutionära kineser fysiskt kraftfulla och tåliga,
offervilliga, disciplinerade och
handlingsdugliga (och i detta avseende har han ju hyllats av en
gammal brittisk tory och knekt
som marskalk Montgomery). I stället för experter av typ västerländska (och sovjetiska) ”fackidioter”
vill Mao att hans revolutionära kineser skall vara allsidigt utbildade,
på en gång bönder, arbetare och
soldater, den treenighet som bar
fram hans revolution och som utgör själva fundamentet i Maos
Kina. Detta innebär en oerhörd fara
för den ekonomiska framstegstakten i Kina, eftersom inget land kan
lösa sina utvecklingsproblem och
modernisera sin produktion utan
att samtidigt teknokratisera samhället. Men Mao är beredd att ta
den risken och hänsynslöst slå ned
dem som motsätter sig hans revolutionära linje.
Det är egentligen föga förvånande att kulturtrötta västerlänningar,
vilka synes öka i antal med den
stigande levnadsstandarden och den
därmed sammanhängande teknisktorganisatoriska utvecklingen, attraheras av Mao och hans Kina. De
tror sig ju ha upptäckt att vår kultur är absurd, därtill stimulerade
av otaliga svarta undergångsprofeter av den postnihilistiska skolan
i litteratur och konst. Maos revolutionsideal blir för dem en mental och intellektuell vitamininjek.
tion, ett behövligt hälsopiller i det
själsliga grårusket. Genom att identifiera sig med Maos enkla och raka
lära tror många sig kunna övervinna sina intellektuella tvivel och
sin andliga desorientering eller
”alienation”. Utan att själva behö-
va underkasta sig den materiella
försakelse och den personlighetsutplåning som ett dylikt slutet system med nödvändighet påtvingar
individen kan de med en illusorisk
intellektuell integritet i behåll ansluta sig till maoismen och utbasunera den som det enda hållbara
botemedlet för en värld i nöd och
själavånda.
Mao är sannolikt inte omedveten
om att hans konsekventa revolutionsideologi utövar en stark lockelse på många missnöjda element
i den rika världen, särskilt på den
intellektuella ungdomen. Maoismen
fyller ett emotionellt behov hos
många och dessutom synes den
kunna erbjuda en enkel patentlösning på svåra sociala problem. Med
sin kulturrevolution har Mao visat
att han är beredd att omsätta sina
teorier i verkligheten, att ”revolutionen kan hållas levande” och där
den erövrat makten och inte behö-
ver förpuppas eller stelna i någon
form av reaktion, och just däri frestas många se ett fruktbart alternativ till ”den förborgerligade ideologin” i den rika världen. Det ter
sig lätt att i ett globalt perspektiv
se den institutionaliserade välfärdsideologin som etnocentrisk och i
praktiken oförmögen att uppnå en
efterlängtad solidaritet med folken
i den fattiga världen.
Mao inser säkerligen att revolutionsmyten är ett viktigt element i
den romantiska föreställningsvärld
som länge omhuldats bland många
intellektuella och som ju ytterligare accentuerats med det ökade
globala medvetandet. Att vinna den
intellektuella ungdomen i västerlandet betyder för Mao att han på
lång sikt kan luckra upp de bestå-
ende samhällenas struktur och räkna med revolutioner även i sociala
välfärdssamhället.
Utrikespolitiska motgångar
Framför allt riktar naturligtvis
Mao direkt in sig på den fattiga
världen, där han underblåser alla
revolutionära omstörtningar. Han
torde dock ha insett att han måste
gå varligt fram och inte på ett alltför utmanande sätt exportera sin
503
revolution med hjälp av kinesiska
experter, eftersom man särskilt i
de nya staterna är stora nationalister och känsliga för allt som har
den minsta smak av främmande
översitteri. Mao har på senare tid
haft betydande utrikespolitiska
motgångar i den afroasiatiska världen, särskilt i Indonesien, där militärrevolten för två år sedan hejdade en pågående Peking-kommunistisk infiltrering och ett sannolikt maktövertagande. Vidare har
Maos konfrontationspolitik med
Moskva lett till att de tidigare mot
Peking lojala kommunistpartierna
i Japan, Nordkorea och Nordvietnam iakttagit neutralitet i Maos
konflikt med Moskva.
Dessa utrikespolitiska nederlag
bör inte övervärderas; de kan gott
vara temporära, och snart kan vinden vända sig till Maos fördel igen.
Med sin kulturrevolution har han
inför den fattiga världen visat att
revolutionens ideal lever i Kina och
inte har dött som i Sovjet och i
dess satellitstater. Med kulturrevolutionen som exempel kan Mao med
viss effekt framhålla att kineserna
inte kommer att svika sina kämpande kamrater. Eftersom kineserna liksom många tidigare kolonialfolk varit åtminstone periodiskt
”behärskade av vita”, kan de också i sin propaganda utmåla sig som
den färgade världens bastion i kampen mot de vita.