Mao Tses hemliga vapen´´
1965
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
142
”MAO TSES HEMLIGA VAPEN”
Om »Mao Tses hemliga
vapen», strategien bakom de
kommunistiska gerillaframgångarna, skriver i denna artikel Tadeusz Norwid, välkänd
för Sv. T:s läsekrets. Förf.
påpekar hur det finns en genomtänkt ide bakom användandet av formellt »neutrala»
länder som basområden för
kommunistiska aggressioner
och att det är medvetandet
om de kommunistiska metoderna, som utgör det främsta
skälet till USA :s överflyttande av kriget mot vietcong till
Nordvietnams territorium.
Vi hänvisar också till Dagens
frågor, »USA slår tillbaka».
För att förstå bakgrunden till
USA :s nuvarande politik i Vietnam
bör man ta hänsyn till, att amerikanerna under de senaste åren har
ägnat den revolutionära krigföring··
ens problem allt större uppmärksamhet. Förmodligen har de också
vid det här laget lärt sig mycket
av världsrevolutionens nya strategi och taktik. Den revolutionära
krigföringen har paradoxalt nog
blivit det främsta problemet.
Av jur mag. TADEUSZ NORW/D
Enligt kommunistisk militärterminologi kallas den moderna revolutionära krigföringens taktik
för »Mao Tses hemliga vapen», ty
det var han, som skapade en ny
och effektiv teori om det militärtpolitiska partisankriget, noggrant
anpassat till de förhållanden, i vilka de flesta inbördes- och s.k. befrielsekrig brukar utvecklas. Mao
Tses revolutionära krigföring har
redan behandlats i omfattande
facklitteratur och från västerländsk militär synpunkt betraktas
detta slag av krigföring som det
mest svårbekämpade – kärnvapenkrig undantaget.
”Neutrala” basländer
Efterkrigserfarenheter från de
länder, där den revolutionära krigföringen tillämpats, såsom Grekland, Malaya, Vietnam, Algeriet,
Korea och Kuba säger dock, att
Mao Tses teori om denna sorts
krigföring stöder sig på ett axiom:
att försörjnings- och operationsbaserna för sådana guerillatrupper
skall vara belägna i fullständig sä-
kerhet i ett nominellt ej krigförande grannland. Detta land skall därtill helst upprätthålla normala diplomatiska förbindelser med det
angripna landet och behålla sin
status som neutralt land.
Ett ej klart motiverat internationellt bruk utformades efter andra
världskriget enligt vilket de falskt
neutrala länderna erkändes som ej
krigförande och ej ansvariga för
politisk och ekonomisk medverkan
i guerillaaggressionerna; överhuvud taget betraktades de som militärt okränkbara länder, och någon
möjlighet till försvarsåtgärder från
den angripna statens sida har ej
funnits. Som exempel kan man anföra Jugoslavien 1947-48, Kina
under Koreakriget, Tunisien under
Algerietkriget och nu Nordvietnam
under pågående Sydvietnamkrig.
Den internationella lagen om
krigföringsreglerna, vilken främst
bygger på Haagkonventionen, skiljer någorlunda på sådana begrepp
som vänlig, ovänlig och väpnad
neutralitet, men intet av detta
slags neutralitetspolitik tillåter att
vederbörande land ger tillstånd för
trupper från den ena krigförande
sidan att operera på dess territorium. Tvärtom – den ovannämnda
konventionen utsäger klart, att så-
dana trupper skall avväpnas och
interneras på neutralt territorium
till dess att kriget avslutats. Nuvarande praxis kan motiveras med
att de flesta kommuniststyrda staterna ej har undertecknat konventionen i fråga. De har emellertid
inte heller klart förnekat dess giltighet.
Praxis att behandla ett basgivande land som neutralt och okränk- 143
bart kan i varje fall inte betraktas
som den enda möjliga eventualiteten inom den internationella lagens ram. Många tecken, i synnerhet Mae Narnaras yttrande, tyder
på att amerikanerna just nu i Vietnam vill bryta med denna internationella sed. Denna sammanhänger med kommunistdoktrinen
om världsrevolutionen, som vill
förbjuda det angripna Iandet från
att försvara sig mot aggression genom attack mot baser i ett annat
land, vilket formellt uppträder som
neutralt, men som i realiteten utövar samma funktioner som en
krigförande allierad till aggressionsstyrkorna.
Trumf för gerillan
Bruket, som tryggar sådana basers existens, utgör inte bara en
oerhörd trumf för guerillastyrkorna utan möjliggör överhuvudtaget
deras operationer. Om Mao Tses
»hemliga vapen» berövas dessa baser, kommer dessa styrkors effektivitet och slagkraft att försvinna
som genom ett trollslag (vilket
t.ex. var fallet med general Markos
partisantrupper i Grekland 1948,
när Tito berövade dem deras baser på jugoslaviskt territorium efter brytningen med Kaminform
detta år).
Tydligen har de militära teoretikerna i Pentagon kommit till den
uppfattningen, att frågan om dessa
baser på »neutralt» territorium
principiellt måste lösas i enlighet
med den militärpolitiska logiken.
144
Den verklige angriparen skall kallas för aggressör och svara för sina
handlingar även då han använder
sig av neutralitetens falska täckmantel.
Enligt Mao Tses teori skall
världsrevolutionen slutföras i ett
krig, där ej kärnvapen utan just
hans »hemliga vapen» skall bli utslagsgivande. Detta vapens slagkraft skall utövas i form av ett
slags kedjereaktion med förflyttning av de militära baserna från
det ena »neutrala» landet till det
andra. Exempel på denna taktik
kan man redan studera i Indokina.
De nordvietnamesiska guerillastyrkorna hade 1954 sina baser i Kina,
men de sydvietnamesiska Viet
Cong-styrkorna har alltsedan denna tidpunkt sina baser i Nordvietnam. Om Viet Cong erövrar Sydvietnam och invaderar Thailand,
kommer baserna för dessa operationer att byggas upp i Sydvietnam,
vilket skenbart kommer att uppträ-
da som neutral och ej krigförande
stat i förhållande till Thailand.
Kärnproblemet i USA :s nvarande
politik i Vietnam är att bryta de
ovannämnda basernas tabu.
Det är uppenbart, att man i Peking och Moskva realistiskt uppskattar betydelsen av dessa baser
inom ramen av den internationella
lagen och sedvänjan. Det gäller alltså i det nuvarande Vietnamesisl<a
kriget inte bara Sydasiens och Australiens politiska framtid utan
också framtidsutsikterna fö;ivärldsrevolutionens framgångar överhuvudtaget, även i Afrika och Sydamerika. Att beröva kommunistsidan den självtagna rätten att
strafflöst utnyttja dessa »neutrala»
baser betyder detsamma som att
oskadliggöra Mao Tses »hemliga
vapen».
Framgång för USA?
Det bör tilläggas, att de västerländska — huvudsakligen franska
och amerikanska – experterna på
s.k. revolutionär krigföring ej delar
kommunisternas och neutralisternas åsikt, att USA nödvändigtvis
måste förlora sitt pågående spel i
Vietnam. Bland dem överväger meningen, att den amerikanska politiken på denna punkt går i den
enda möjliga och rätta riktningen.
Men de förutsätter samtidigt, att
denna sammanstötning har en avgörande och principiell betydelse
och att man därför bör vänta sig
järnhårt och fanatiskt motstånd
från kommunistsidan, vilket kan
resultera i åratals krigshandlingar
i detta världens hörn.
”MAO TSES HEMLIGA VAPEN”
Om »Mao Tses hemliga
vapen», strategien bakom de
kommunistiska gerillaframgångarna, skriver i denna artikel Tadeusz Norwid, välkänd
för Sv. T:s läsekrets. Förf.
påpekar hur det finns en genomtänkt ide bakom användandet av formellt »neutrala»
länder som basområden för
kommunistiska aggressioner
och att det är medvetandet
om de kommunistiska metoderna, som utgör det främsta
skälet till USA :s överflyttande av kriget mot vietcong till
Nordvietnams territorium.
Vi hänvisar också till Dagens
frågor, »USA slår tillbaka».
För att förstå bakgrunden till
USA :s nuvarande politik i Vietnam
bör man ta hänsyn till, att amerikanerna under de senaste åren har
ägnat den revolutionära krigföring··
ens problem allt större uppmärksamhet. Förmodligen har de också
vid det här laget lärt sig mycket
av världsrevolutionens nya strategi och taktik. Den revolutionära
krigföringen har paradoxalt nog
blivit det främsta problemet.
Av jur mag. TADEUSZ NORW/D
Enligt kommunistisk militärterminologi kallas den moderna revolutionära krigföringens taktik
för »Mao Tses hemliga vapen», ty
det var han, som skapade en ny
och effektiv teori om det militärtpolitiska partisankriget, noggrant
anpassat till de förhållanden, i vilka de flesta inbördes- och s.k. befrielsekrig brukar utvecklas. Mao
Tses revolutionära krigföring har
redan behandlats i omfattande
facklitteratur och från västerländsk militär synpunkt betraktas
detta slag av krigföring som det
mest svårbekämpade – kärnvapenkrig undantaget.
”Neutrala” basländer
Efterkrigserfarenheter från de
länder, där den revolutionära krigföringen tillämpats, såsom Grekland, Malaya, Vietnam, Algeriet,
Korea och Kuba säger dock, att
Mao Tses teori om denna sorts
krigföring stöder sig på ett axiom:
att försörjnings- och operationsbaserna för sådana guerillatrupper
skall vara belägna i fullständig sä-
kerhet i ett nominellt ej krigförande grannland. Detta land skall därtill helst upprätthålla normala diplomatiska förbindelser med det
angripna landet och behålla sin
status som neutralt land.
Ett ej klart motiverat internationellt bruk utformades efter andra
världskriget enligt vilket de falskt
neutrala länderna erkändes som ej
krigförande och ej ansvariga för
politisk och ekonomisk medverkan
i guerillaaggressionerna; överhuvud taget betraktades de som militärt okränkbara länder, och någon
möjlighet till försvarsåtgärder från
den angripna statens sida har ej
funnits. Som exempel kan man anföra Jugoslavien 1947-48, Kina
under Koreakriget, Tunisien under
Algerietkriget och nu Nordvietnam
under pågående Sydvietnamkrig.
Den internationella lagen om
krigföringsreglerna, vilken främst
bygger på Haagkonventionen, skiljer någorlunda på sådana begrepp
som vänlig, ovänlig och väpnad
neutralitet, men intet av detta
slags neutralitetspolitik tillåter att
vederbörande land ger tillstånd för
trupper från den ena krigförande
sidan att operera på dess territorium. Tvärtom – den ovannämnda
konventionen utsäger klart, att så-
dana trupper skall avväpnas och
interneras på neutralt territorium
till dess att kriget avslutats. Nuvarande praxis kan motiveras med
att de flesta kommuniststyrda staterna ej har undertecknat konventionen i fråga. De har emellertid
inte heller klart förnekat dess giltighet.
Praxis att behandla ett basgivande land som neutralt och okränk- 143
bart kan i varje fall inte betraktas
som den enda möjliga eventualiteten inom den internationella lagens ram. Många tecken, i synnerhet Mae Narnaras yttrande, tyder
på att amerikanerna just nu i Vietnam vill bryta med denna internationella sed. Denna sammanhänger med kommunistdoktrinen
om världsrevolutionen, som vill
förbjuda det angripna Iandet från
att försvara sig mot aggression genom attack mot baser i ett annat
land, vilket formellt uppträder som
neutralt, men som i realiteten utövar samma funktioner som en
krigförande allierad till aggressionsstyrkorna.
Trumf för gerillan
Bruket, som tryggar sådana basers existens, utgör inte bara en
oerhörd trumf för guerillastyrkorna utan möjliggör överhuvudtaget
deras operationer. Om Mao Tses
»hemliga vapen» berövas dessa baser, kommer dessa styrkors effektivitet och slagkraft att försvinna
som genom ett trollslag (vilket
t.ex. var fallet med general Markos
partisantrupper i Grekland 1948,
när Tito berövade dem deras baser på jugoslaviskt territorium efter brytningen med Kaminform
detta år).
Tydligen har de militära teoretikerna i Pentagon kommit till den
uppfattningen, att frågan om dessa
baser på »neutralt» territorium
principiellt måste lösas i enlighet
med den militärpolitiska logiken.
144
Den verklige angriparen skall kallas för aggressör och svara för sina
handlingar även då han använder
sig av neutralitetens falska täckmantel.
Enligt Mao Tses teori skall
världsrevolutionen slutföras i ett
krig, där ej kärnvapen utan just
hans »hemliga vapen» skall bli utslagsgivande. Detta vapens slagkraft skall utövas i form av ett
slags kedjereaktion med förflyttning av de militära baserna från
det ena »neutrala» landet till det
andra. Exempel på denna taktik
kan man redan studera i Indokina.
De nordvietnamesiska guerillastyrkorna hade 1954 sina baser i Kina,
men de sydvietnamesiska Viet
Cong-styrkorna har alltsedan denna tidpunkt sina baser i Nordvietnam. Om Viet Cong erövrar Sydvietnam och invaderar Thailand,
kommer baserna för dessa operationer att byggas upp i Sydvietnam,
vilket skenbart kommer att uppträ-
da som neutral och ej krigförande
stat i förhållande till Thailand.
Kärnproblemet i USA :s nvarande
politik i Vietnam är att bryta de
ovannämnda basernas tabu.
Det är uppenbart, att man i Peking och Moskva realistiskt uppskattar betydelsen av dessa baser
inom ramen av den internationella
lagen och sedvänjan. Det gäller alltså i det nuvarande Vietnamesisl<a
kriget inte bara Sydasiens och Australiens politiska framtid utan
också framtidsutsikterna fö;ivärldsrevolutionens framgångar överhuvudtaget, även i Afrika och Sydamerika. Att beröva kommunistsidan den självtagna rätten att
strafflöst utnyttja dessa »neutrala»
baser betyder detsamma som att
oskadliggöra Mao Tses »hemliga
vapen».
Framgång för USA?
Det bör tilläggas, att de västerländska — huvudsakligen franska
och amerikanska – experterna på
s.k. revolutionär krigföring ej delar
kommunisternas och neutralisternas åsikt, att USA nödvändigtvis
måste förlora sitt pågående spel i
Vietnam. Bland dem överväger meningen, att den amerikanska politiken på denna punkt går i den
enda möjliga och rätta riktningen.
Men de förutsätter samtidigt, att
denna sammanstötning har en avgörande och principiell betydelse
och att man därför bör vänta sig
järnhårt och fanatiskt motstånd
från kommunistsidan, vilket kan
resultera i åratals krigshandlingar
i detta världens hörn.