Mao Tse och världsstrategien


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

261
MAO TSE OCH VÄRLDSSTRATEGIEN
Enligt Mao Tse Tung har
det hittills funnits tre krafter
i världspolitiken: den västerländska imperialismen med
USA i spetsen, kommunistlägret under ledning av Peking och Moskva samt den
neutralistiska gruppen av stater. Nu däremot finns det endast två krafter: den imperialistiska, som består av USA
och Sovjet, samt återstoden
au världen med Kina i spetsen. Det ligger mycket i detta
resonemang, anser T. Norwid,
som i denna artikel närmare
redogör för bakgrunden till
närmandet mellan USil och
Sovjet.
Vid spekulationer kring det politiska pokerspelet inom triangeln
USA-Sovjet-Kina är det svårt att
förbigå Mao Tses berömda uttalande om förändringar på det
världsstrategiska planet. Sommaren 1964 förklarade Mao inför en
japansk socialistdelegation, att
världens strategiska konstellation
ändrats. Hittills har det funnits tre
krafter: den västerländska impeAv jur. mag. TADEUSZ NORWID
rialismen med USA i spetsen, kommunistlägret under ledning av Peking och Moskva och den ej engagerade, neutralistiska gruppen av
stater. Nu, sade Mao, finns endast
två krafter: den imperialistiska,
bestående av USA och Sovjet, och
återstoden av världen med Kina i
spetsen.
Detta låter underligt, men man
bör komma ihåg, att Mao är både
ortodox kommunist och världens
utanför Sovjets gränser bäst informerade person då det gäller förhållandena inom sovjetpartiet och
staten. Då han på kommunistiskt
språk gör ett dylikt påstående,
skenbart stridande mot hittillsvarande historisk logik och tendens,
måste han ha grund för det. Mao
gjorde detta uttalande då han kritiserade den sovjetryska ”revisionismen” och den fredliga koexistenspolitiken. Hans resonemang är,
översatt till vanligt språk, följande:
sovjetrevisionismen och de genom
de inrikespolitiska förhållandena
påtvingade förändringarna i utrikespolitiken driver Kreml oåterkalleligt in i koexistenspolitiken.
Detta måste, i enlighet med den
marxistiska dialektiken, medföra
ett successivt politiskt och ekono- 262
miskt närmande till USA. Denna
utveckling leder oundgängligen till
ett läge, då dessa båda makter
kommer att samarbeta politiskt
och utgöra en enda, imperialistisk
kraft, riktad mot hela världen.
Kinesisk tidsmätning
Mao är kines och historisk tid
mäts i Kina enligt en annan skala
än i Västern; man vet således inte
om Mao med framtiden menade
fem eller hundra år. Men han konstaterade, att de bestämmande politiska och ekonomiska faktorerna i
den världspolitiska utvecklingen
skapar en trend som i längden verkar så, att USA och Sovjet kommer att ha gemensamma mål, vilka
kan realiseras endast med imperialismens medel. Därtill tror Mao, att
USA skall bli den starkare parten
i den imperialistiska duetten; därav
hans framhävande att koexistenspolitik innebär detsamma som
kapitulation inför USA.
Det är värt att ställa frågan
huruvida premisserna för Maos resonemang inte är helt orimliga
inom vår västerländska politiska
världsåskådning. Det är märkligt,
att de nuvarande händelserna i
Vietnam inte ändrat Maos ovan
nämnda synpunkter på världsstrategien. Av den kinesiska publiciteten kring denna fråga ’får man snarare intrycket, att han alltmera befästes i sin åsikt.
Vad Sovjet beträffar måste man
som utgångsläge för bedömningen
betrakta den inre situationen. I
förgrunden står den pågående ekonomiska krisen med jordbrukskatastrofen som huvudinslag. Sovjets
båda mest tongivande personer har
målat upp en övertygande bild av
denna kris. Om jordbrukskatastrofen talade Bresj nev i mars 1965 och
Krustjev i oktober 1963. De bilder
som lämnades av de båda ledarna
skiljer sig från varandra endast då
det gäller detaljer. Den outsagda
huvudtesen var i båda fallen, att
Sovjets jordbruk kan räddas och
uppfylla sina normala funktioner
endast efter enorma investeringar.
I detta sammanhang nämnde Bresjnev summan 71 miljarder rubel,
d. v. s. 85 miljarder dollar, under
de närmaste fem åren. Ett och ett
halvt år tidigare talade Krustjev i
samma riktning om 42 miljarder
rubel, d. v. s. cirka 50 miljarder
dollar, men Krustjev tänkte endast
på investeringarna inom den kemiska industrien, vilken enligt honom utgör universalmedicinen för
det sovjetiska jordbruket. Bresjnev
däremot nämnde huvudsakligast
utökning av jordbruksmaskinparken jämsides med den huvuduppgift som återställandet av åkerarealernas bördighet utgör. I båda dessa
uppskattningar av investeringsbehoven förbigår de båda ledarna –
eller behandlar mycket flyktigt –
sådana investeringsuppgifter som
underhåll och byggande av bostä-
der och ekonomibyggnader på
landsbygden (enligt alla tillgängliga vittnesmål befinner sig den
gamla bebyggelsen i miserabelt tillstånd; mycket nytt har inte byggts
efter 1917), transportmedel, vägar,
silos, magasin för rotfruktsförvaring, lokal industri för livsmedel
och råvaruförädling etc., för att
inte tala om nödvändigheter som
skolor, forskningsverksamhet o.s.v.
Dessa ej preciserade investeringsbehov kan man, tillsammans med
de nödvändiga medlen för höjande
av jordbruksbefolkningens standard, utan risk för att begå något
större fel och i likhet med många
sovjetryska jordbruksexperter uppskatta till en minst dubbelt så stor
summa som den Bresjnev nämnde.
Utan standardhöjning finns det
inget hopp om förbättring av arbetskraftens kvalitet eller om brytande av det passiva arbetsmotståndet hos landsbygdsbefolkningen på cirka 100 miljoner, d. v. s.
hälften av Sovjets invånare. Bland
sovjetiska experter betraktas som
ett axiom att ökad mängd av
maskiner och konstgödsel hjälper
föga om inte kvaliteten och effektiviteten hos arbetskraften samtidigt förbättras.
Kolchossystemet omöjliggör förbättringar
Vi skall här inte spekulera över
huruvida en sådan förbättring
överhuvud taget är möjlig inom ramen för det nuvarande jordbrukskollektiviseringssystemet. Bland ledande specialister vet man sedan
länge att den är otänkbar. Man kan
inte ställa stora krav på kolchosbönderna när deras hus och lador
263
ramlar ihop, när det så gott som
helt saknas permanentade vägar
på landsbygden, de stora konununikationslederna undantagna, när
antalet lastbilar är mindre än i de
skandinaviska länderna, när det
saknas telefonförbindelser, när
järnvägsförbindelserna är glesa,
postgången långsam etc. Alltjämt
finns det otillräckligt med silos,
brödsäden förvaras bl. a. i Kasakstan oftast under jord, mellan 20
och 30 procent av rotfrukterna förblir oskördade på grund av bristen
på arbetskraft och en betydande
del av återstoden ruttnar bort därför att förvaringsmöjligheter saknas. Bresjnev lämnade den kanske
bästa bilden av det sovjetiska jordbrukets förfall och underutveckling då han sade, att jordbruket
konsumerar endast fyra procent av
all elenergi som produceras
Sovjet.
Under 35 år har i Sovjet skapats
en mäktig tung- och rustningsindustri; Sovjet sköt upp den första
sputniken och producerade den
förste rymdvandraren, kosmonauten Leonov – berömvärt alltsammans om man inte frågar efter priset. Svaret är, att alla dessa prestationer byggts på fundamentet av en
förlustbringande nationalhushållning. Alla nödvändiga investeringar
i industrien och rustningarna har
täckts av medel som blivit tillgängliga genom den systematiska utsugningen av jordbruket. Nu, i början
av 60-talet, har det visat sig, att
jordbruket inte mera kan tjäna
264
som tunna utan botten, allra minst
inom ramen för det uppenbart improduktiYa kollektiviseringssystemet. Nu ser man inte ens botten i
nämnda tunna; istället finns ett inYesteringshål på förargliga 250
miljarder dollar, d. v. s. Sovjets
hela ekonomibudget för två år.
Bresjnev har uttryckligen sagt,
att vad åtminstone en tredjedel av
detta behov beträffar, måste investeringarna göras under de närmaste fem åren. Måste . . . men
hur? Vem skall fylla igen hålet?
Bresjnev anförde själv siffror som
övertygande bevisar, att Sovjet inte
har råd med detta. 71 miljarder rubel under fem år betyder 14,2 miljarder rubel årligen, således cirka
% miljard mera än Sovjets hela
officiella försvarsbudgeL Hela budgetens struktur är sådan, att det
knappast finns möjligheter att täcka extrabehov utan att skära ned
rustningsutgifterna. Även om man
godkänner många västerländska
experters åsikt att Sovjets försvarsbudget i verkligheten utgör inte 14
utan 35 miljarder rubel, kan man
knappast se andra möjligheter till
sådana investeringar med landets
egna medel än genom minskning
av försvarsutgifterna med 40 procent. I atomepoken och på lång sikt
är detta mycket, så mycket att det
måste leda till en ändring av utrikespolitiken. Man kan också ställa
frågan huruvida denna omständighet inte utgör orsaken tiii att Sovjet bestämt sig för att välja den
fredliga koexistenspolitiken, vilken
i princip strider mot världsrevolutionens doktrin. Inga machiavelliska vridningar på Lenin-citat
hjälper; man behöver inte vara en
marxismens kardinal för att inse,
att Mao på denna punkt har rätt.
Sovjets position svag
Av ovan anförda bild bör man
inte dra slutsatsen att Sovjet redan
nu befinner sig i en mycket svagare position vad terrorjämvikten beträffar. Mycket sannolikt är
MacNamaras senaste uttalande, att
USA:s övertag vad moderna vapen
beträffar förhåller sig enligt proportionen 4: l. Detta faktum har
dock inga omedelbara följder. Man
kan som exempel föreställa sig två
personer som har varandra ”på
kornet”. Den ene har en kulsprutepistol med 25 skott och den andre
en vanlig manser med sex skott.
Kpistinnehavarens övertag är skenbart, ty det första eller andra skottet avgör kampen, de övriga skotten blir med största sannolikhet
överflödiga. Analogien i denna bild
är givetvis ej fullständig men kan
dock leda till slutsatsen att Sovjet,
som är svagare rustat, inte behöver
kapitulera inom överskådlig tid,
som Mao påstår. I Kreml förstår
man, att det ännu finns tid att söka
en utväg ur den ekonomiska kniptång, vilken på propagandaspråk
kan kallas för inledningsfasen i det
kommunistiska systemet,s bankrutt. Innan ingenjörerna uppfunnit ett nytt ”antiraketvapen”, kapabelt att skjuta ned varje ballistisk
projektil på väg mot målet, kommer de lagar som reglerar den nuvarande terrorj ämvkten inte att
förändras. Men detta är alltjämt en
lång och mycket dyrbar väg liksom
den, som leder till uppbyggande av
tekniken i kosmos i sådan grad, att
den kan säkra den militära överlägsenheten. Även i USA är man
allvarligt tveksam om huruvida det
lönar sig att fortsätta på denna
experimentväg.
Det är inte bara i Sovjet som
rustningarna kostar mera än de
smakar. Rustningsproblemet i USA
ser inom ramen för den nuvarande
terrorjämvikten nästan lika illa ut
som i Sovjet, om också på diametralt skilda grunder. Problemet
kräver också här en snabb lösning.
USA upplever nu en ekonomisk
högkonjunktur, trots den andra
industrirevolutionen och 6 miljoner arbetslösa. Amerikanska ekonomer och politiker hävdar alltmera, att ett fortsättande av det
nuvarande rustningstempot förlorar sin mening, särskilt som sovjetrustningarna uppenbart måste
minskas. Att producera mera kärnvapen och raketer för att stapla
dem i underjordiska skyddsrum
påminner alltför mycket om produktion av den ammunition som
aldrig kommer till användning i
vårt exempel med kulsprutepistolen och mausern. Ett ,sådant ekonomiskt tänkande kan jämföras
med produktion av förträffliga
bilar som sedan omedelbart sänks
i havet. Många USA-experter anser,
265
att en fortsättning i nuvarande omfattning av USA :s rustningar betyder att man förintar en betydande del av nationalinkomsten
utan att någon har nytta av det.
Sårlana rustningar kunde anses berättigade så länge motparten i terrorjämvikten utgjorde ett höggradigt hot. Nu minskar graden av
detta hot från Sovjets sida, och de
rådande ekonomiska svårigheterna
i Sovjet är tillräckligt övertygande
som grund för hoppet om att detta
hot skall krympa än mera i framtiden. Man vågar framföra åsikten, att om rustningstempot i USA
endast vore beroende av utvecklingen av styrkeförhållandena på
det världspolitiska planet, så hade
rustningarna minskat redan under
de senaste åren, åtminstone vad
den mest dyrbara delen, d. v. s. de
moderna vapnen beträffar. Men
problemet är, att en minskning av
rustningarna nuvarande läge
skulle kunna få ödesdigra följder
för USA :s ekonomi. Det skulle betyda stängning av många fabriker,
nya miljoner arbetslösa och nedfrysning av väldiga intellektuella
och materiella kapital, nedlagda i
den tunga och rustningsindustriens
anläggningar. I en tid, då USA :s
industri ömsar skinn i samband
med automationen och mekaniseringen av industrien i tecknet av
den andra industrirevolutionen,
kan en sådan plötslig minskning av
rustningsproduktionen resultera i
en ekonomisk kris, vad storleksordningen beträffar jämförbar med
266
den sovjetryska, trots att den har
helt andra orsaker.
Å andra sidan inser allt flera,
att det går att omställa en betydande del av den amerikanska rustningsindustrien till produktion av
kapitalvaror – maskiner, fabriksutrustningar, transportmedel etc.
Frågan är bara vad man skall göra
med denna ökade produktion. Det
finns redan nu överflöd av kapitalvaror på den inre marknaden. I så
fall finns endast utväg: export.
Men export – inte gåvor, ty så-
dana utgör från USA :s synpunkt
samma perspektiv som att sänka
kostbara ting till botten i ett annat
hav.
Kan cirkeln brytas?
De, som nu äger USA :s rustningsindustri – det spelar ingen
roll om det är staten eller managers som representerar miljoner
aktieägare – söker nu en väg ut
ur trollcirkeln och frågar sig, om
det i dag finns några möjligheter
för vinstbringande export av stora
mängder kapitalvaror. Det är regel, att sådana varor säljs på villkor av långfristiga krediter. Därav följer nästa fråga: finns det
någonstans i världen möjligheter
att på räntabelt sätt placera stora
varukrediter? Det nuvarande läget
i Sovjet och USA kan ge anledning
till många spekulationer på denna
punkt.
Först och främst kan följande
faktiska förhållanden anföras: l)
Det är endast USA som har möjligheter att täcka de nuvarande enorma sovjetryska behoven av investeringskrediter. Ingen annan stat i
världen kan göra det. Måhända
skulle Västeuropa ha jämförbara
potentiella resurser, men det kan
engageras först efter Europas politiska förening. 2) Med placering av
krediter av sådan typ är förbunden
”politisk risk”, d. v. s. transaktionen måste vara garanterad av den
amerikanska staten, ty en ensam
kapitalistkoncern är inte i stånd
att bära en sådan risk. 3) En sådan
politisk risk kan tas av USA endast
om sovjetsidan lämnar motsvarande politiska garantier, d. v. s. accepterar vissa definierade politiska
villkor. Vid förhandlingar om dessa
villkor måste den kreditgivande
sidan betraktas som den starkare.
Bildlikt och med förenkling talat
finns det en teoretisk möjlighet för
USA att fylla investeringshålet i
den sovjetiska bottenlösa tunnan
– och därtill skulle ett sådant fyllande ligga även i USA :s intresse.
Teknokratbetonade politiska kretsar i såväl USA som Sovjet är
sedan några år medvetna om detta
läge. Det finns anledning påstå, att
sovjet-amerikanska inofficiella
kontakter och samtal om alla dessa
frågor förekommit under de senaste åren och alltjämt fortsätter,
även om man inskränker sig till
ömsesidiga sonderingar.
Intensiteten i dessa kontakter
har ökat påfallande efter den lmbanska konfrontationskrisen 1962,
då båda sidor fick klart för sig hur
terrormekanismen egentligen fungerar. Mycket tyder på att huvudimpulsen till fördjupande av dessa
samtal utgick från president Kennedy och hans rådgivande kretsar.
Det är antagligt, att moskvaavtalet
av 5/8 1963 om upphörande med
atomexperimenten, de underjordiska undantagna, utgjorde den första
frukten av dessa bilaterala kontakter. Det finns många ting mellan
himmel och jord som verkar vittna
om att båda sidor betraktar resultaten av dessa kontakter som problem nummer ett i världspolitiken.
Både USA och Sovjet döljer omsorgsfullt den fåra, i vilka dessa
kontakter försiggår. I sakens natur
ligger att från båda sidor måste i
samtalen delta utom politiker och
ekonomiska experter även vetenskapliga och teknokratgrupper från
den moderna rustningsindustrien.
Här kan man måhända söka en
partiell förklaring till de sovjetryska teknokraternas växande inflytande på partitopparna. Dessa
teknokrater representerar för amerikanerna en betydligt mera kompetent förhandlingspartner än de
av doktrinens dogmer besatta politikerna från partiapparaten.
”Broslagning österut”
Man har ett allt starkare intryck
av att den successiva intensifieringen av Sovjets konflikt med Kina
har givit nya impulser åt dessa
kontakter. Amerikanska businessmän är föga känsliga för förebrå-
elser för att de stora investerings- 267
krediterna från USA till Sovjet kan
betraktas som kommunismens
räddning från konkurs. Hösten
1964 besöktes Sovjet av historiens
hittills största ekonomiska delegation, bestående av mer än hundratalet topprepresentanter från affärsvärlden ur 56 av de största
finansiella och industriella koncernenia i USA. Delegationen vistades
mer än en månad i Sovj et, besökte
en mängd stora byggnationer, fabriker och jordbrukskollektiv och
genomförde hundratals samtal med
otaliga sovjetiska experter och dignitärer. Att döma av den amerikanska pressen och det allmänna
ståhejet kring detta besök, kan
man förmoda, att de flesta delegationsmedlemmarna åtenände till
USA i en stämning av optimism,
vilken tydligen också senare fann
uttryck i president Johnsons berömda uttalande om ”broslagning
österut”. Flera delegationsmedlemmar bedömde ur många synpunkter positivt resultaten av besöket.
Det är ingen överdrift att säga, att
många amerikanska managers återvände från Sovjet med föresatsen
att om möjligt omedelbart realisera
stora kreditleveranser för startande
av ”big business” med Sovjet.
Ingendera parten lämnade några
säkra informationer om de reella
frukterna av besöket; man kan endast spekulera och ställa frågor på
grundval av de ordknappa kommunikeerna. Inte desto mindre vågar
man säga, att majoriteten av de
managers som ingick i den ameri- 268
kanska delegationen visade sig
vara antingen immuna mot eller
otillräckligt bekanta med problemets politiska sida. Förmodligen
var det åtskilliga spannar med
kallt vatten som presidenten och
State Departement vid hemkomsten hällde över delegationsmedlemmarnas huvuden för att kyla
ned deras beredvillighet och entusiasnL Sedan blev det tyst ett par
veckor, och senare har man fått
veta, att president Johnson i januari 1965 sammankallade en kompetent och manstark expertkommission med uppgift att utreda hela
frågan ur såväl politisk som ekonomisk aspekt. Utredningen har utfallit positivt. Amerikanska pressagenturer offentliggjorde den 7 maj
1965, att Kommissionen rekommenderat utvidgning av handeln och
det ekonomiska samarbetet med
Sovjet och dess satelliter – självfallet på basis av långfristiga krediter. I belysningen av Bresjnevs
senaste tal på CK-plenum i mars
vågar man påstå, att Sovjet bör
vara mera angeläget om att snabbt
skapa en ny förhandlingsbas än
USA, och att Sovjet i högre grad
än USA är intresserat av att de
bilaterala kontakterna och informativa sonderingarna fortsätter
och inte avbryts av politiska skäl.
Dessa omständigheter förefaller att
förklara en del av Moskvas försiktighet och ovilja att direkt engagera sig i utvecklingen i Vietnam.
Amerikanskt statsengagemang
Det är lätt att förstå, att de
största svårigheterna utgörs av politiska omständigheter och villkor.
President Johnsons ide är att det
skall vara staten som skall utgöra
den egentliga partnern i de planerade transaktionerna, någon sorts
institution som skall representera
alla amerikanska intressen samtidigt för att uppväga den statsmonopolistiska karaktären hos sovjetpartnern. Detta framgår logiskt
av den roll som USA eventuellt
kommer att spela såsom finansiell
och framför allt politisk garant i
den nya formen av ekonomiskt
samarbete med Sovjet – ny vad
storleksordningen och den alltjämt
oklara politiska atmosfären beträffar.
Vi vet ej om man redan från
USA:s sida nämnt några potentiella politiska villkor, och det är
svårt att förutse på vilket sätt så-
dana villkor kan komma att slutgiltigt formuleras.
Av Bresjnevs tal framgår att
Sovjet befinner sig i ett slags
tvångsläge, främst därför att det
i dagens Sovjet inte längre finns
möjligheter till inrikeskapitalisering på bekostnad av befolkningens
standard. Det visade sig 1962 att
enbart ett försök med startande av
en sådan kapitaliseringspolitik i
form av höjda priser på vissa livsmedel resulterade i stora och blodiga kravaller i många sovjetryska
städer. Ännn under stalintiden existerade sådana kapitaliseringsmöjligheter då jordbruket inte var i
sådan grad ruinerat som det nu är.
Det är uppenbart, att man i USA
är rätt informerad om förhållandena i Sovjet och att man är medveten om, att man kan gå rätt långt
vad ställande av politiska villkor
beträffar och att föruts,ättningar
finns för att flertalet av dem skall
accepteras av Sovjet i brist på alternativ. Man kan inte utesluta
tanken, att den senaste tidens reformer i Sovjet såväl inom industrien som jordbruksförvaltningen
i liberaliseringens tecken delvis
syftar till att uppmuntra den potentielle amerikanske kreditgivaren.
Det är klart, att de politiska
villkoren kommer att möta det
starkaste motståndet från den sovjetiska sidan. Men när allt kommer
omkring kan amerikanerna bestämma sig för ekonomiskt samarbete av denna typ endast under
förutsättning: l) att USA får garantier från Sovjets sida att de
ekonomiska medel som går från
USA till Sovjet inte kommer att
användas i strid med USA :s intressen, t. ex. till ökade rustningar, 2)
att Sovjet inte kommer att finansiera och uppmuntra revolutioner
i USA :s inflytelsesfär. 3) att Sovjets nuvarande neo-kolonialistiska
politik ej fortsätter.
Alla dessa villkor skulle innebära klausuler om effektiv kontroll
och sanktionsmöjligheter bl. a. genom att samarbetet när som helst
kunde avbrytas. Det är klart, att
269
Sovjet aldrig kommer att officiellt
erkänna att det accepterat sådana
villkor, men i praktiken kan saken
te sig annorlunda. Sovjets propagandaapparat är tillräckligt mäktig för att kunna övertyga större
delen av världsopinionen om att
det är Moskvas fredssträvanden
och goodwill som resulterat i artigheter mot amerikanerna och
godkännande av deras förslag om
krediter. Detta är ingen överdrift;
det är ganska lätt att citera analoga fall, i vilka sovjetpropagandan
visat sig i nivå med sina uppgifter.
Välunderrättat Peking
Det verkar som om man i Peking vet mera om USA :s och Sovjets aktuella ömsesidiga inställning
än i väst. Därav följer Kinas aktuella anklagelser mot Sovjet för
att det är i färd med att ingå en
imperialistisk allians med USA på
kapitulationsvillkor. Förmodligen
kallar Mao Tse för kapitulation det
slag av oundviklig översyn, för att
inte säga kontroll, som är naturlig i förhållandet mellan en fordringsägare och en gäldenär.
Hur detta problem än kommer
att utvecklas i framtiden, kan man
konstatera, att konstellationen Sovjets ”investeringshål” och den
amerikanska överproduktionens
”propp” existerar och att den mekanism som fungerar i denna konstellation- särskilt mot bakgrunden av det krympande rustningsbehovet – under de närmaste åren
kommer att skapa en varaktig
270
trend som måste påverka den
världspolitiska utvecklingen. Och
det beror endast på USA om denna
trend skall utnyttjas i hela den
västerländska civilisationens intresse.
Det är Mao Tses förtjänst att
han inte bara upptäckte denna konstellation i dess tidiga utvecklingsstadium utan också uppställde den
som ett problem i världspolitisk
skala. Det är tänkbart, att Europas
framtida öde kan komma att bero
av de dynamiska krafter, som verkar inom denna konstellations ram,
och av den slutliga riktning, i vilken den ovannämnda trenden utvecldas.