Makteliten granskar makteliten

I veckan släppte LO sin årliga rapport ”Makteliten” om klyftorna i det svenska samhället. Och visst säger den mycket om klyftorna, konstaterar Blanche Jarn, men kanske inte riktigt på det sätt som avsetts.

Rapporten jämför 200 utvalda makthavares inkomster med industriarbetares. LO-ordföranden Karl Petter Thorwaldsons analys är att skillnaden ”visar att den svenska eliten inte har lyssnat till dagens debatt om jämlikhet och stora löneskillnader”.

Egentligen säger inte en minimal grupp höginkomsttagares inkomster särskilt mycket om samhället i stort, och en industriarbetare tjänar enligt rapporten 29 000 kronor i månaden. Den som tjänar 29 000 kronor och har ett jobb att gå till på morgonen lever ett förhållandevis bra liv.

Däremot finns en klyfta i Sverige som är långt viktigare än skillnaden mellan 200 makthavare och industriarbetare: klyftan mellan dem som har jobb och dem som aldrig får chansen. Den handlar om mycket mer än inkomstskillnader – den handlar om självständighet, frihet och grundläggande trygghet.

Att LO undviker den klyftan är inte konstigt. Organisationen bär själv skuld till att den finns där.

Arbetslösheten i Sverige är 6,9 procent. Det är 363 000 personer, vilket är en stor grupp. Orsaken till att de är arbetslösa är inte alltid att det inte finns några jobb. Det finns arbeten som någon är beredd att betala för och någon annan villig att utföra, men som ändå aldrig blir av. Orsaken är vad LO försöker marknadsföra som sin ”solidariska lönepolitik”.

När fackförbunden kräver högre löner leder det tyvärr inte till någon magisk ökning av värdet på alla jobb i Sverige. I stället innebär det att de så kallade enkla jobben, de vars lön befinner sig under gränsen för vad facket tycker är godtagbart, försvinner. Arbetstillfällen som annars skulle ha blivit av fryser inne.

LO driver en aggressiv kampanj mot dessa jobb. Ett fackförbund är en klubb för personer som redan har ett jobb, och ju mindre konkurrens, desto bättre för dem. Ofta låter det som att de höga lönekraven kommer att finansieras av ”kapitalet” eller något annat abstrakt och impopulärt, men det högsta priset betalas av dem som hålls utanför arbetsmarknaden. Till exempel är mer än en femtedel av utrikes födda svenskar arbetslösa, att jämföra med 4,2 procent av inrikes födda. När tröskeln höjs är det de svaga grupperna som får svårt att komma över den.

När LO talar om klyftor i samhället som skillnaden mellan en liten elit och en industriarbetare, illustrerar det i sig elitism. För många människor handlar det inte om siffran i lönekuvertet – det handlar om att få ett lönekuvert över huvud taget.

Fackförbunden utövar ett stort inflytande, till priset av en hög mänsklig kostnad. Deras politik stänger människor ute från arbetsmarknaden. Därför är det en aning ironiskt när de granskar en mäktig elit utifrån. Vill LO granska makteliten, borde den börja med att se sig själv i spegeln.

Blanche Jarn är ledarskribent och sitter i Svensk Tidskrifts redaktion.