Macrons Trafalgar
Då var det dags. Dags för det sedvanliga bytet av premiärminister i Frankrike. Idag lämnade Edouard Philippe in sin avskedsansökan till president Macron. När det krisar brukar franska presidenter byta ut regeringschefen för att kunna göra en omstart, bli av med besvärliga ministrar och styra skutan åt ett lite annat håll, skriver Mats Fält.
Att risken för sammanblandning med diverse franska skådespelare minskar är just i det här fallet en ytterligare fördel. Det originella med radarparet Sarkozy/Fillon var att presidenter faktiskt lät sin premiärminister sitta kvar hela mandatperioden. Sedan har det gått mindre bra för Fillon.
Ibland blir regeringsombildningarna framgångsrika – ofta blir effekten inte alls så stor som Élyséepalatset hoppats på. Om missnöjet främst riktas mot presidenten – speciellt en president som i likhet med Macron helst ständigt själv vill vara i rampljuset – räcker det inte med att byta ut namnen i regeringen för att vända opinionen. Det faktum att Philippe varit mer populär än Macron komplicerar bilden ytterligare. Egentligen hade det varit mer logiskt om premiärministern kunnat byta ut Macron men så fungerar inte den femte republiken.
Både premiärministrar och ministrar är förbrukningsvaror i det franska systemet. Trots att Edouard Philippe suttit kvar på sin post ända sedan Macrons segerval 2017 så har 17 ministrar hunnit lämna regeringen av skilda skäl. Några på grund av skandaler, ett antal på grund av oenighet i sakfrågor och åter andra för att ta på sig andra uppdrag – som att till exempel förlora lokalvalet i Paris i helgen. En konsekvens av systemet och partiernas svagare ställning är samtidigt att byte av både regeringar och ministrar är betydligt mindre dramatiska händelser än i många andra länder. Ingen blir förvånad.
Den mest aktuella bakgrundsmusiken till dagens besked från Paris är den andra omgången i det försenade franska lokalvalet. Det har både i Frankrike och utomlands ofta skildrats som en storseger för de gröna och delvis också som en revansch för den mindre radikala vänstern. För att få hela bilden måste man dock komma ihåg ett antal saker. De flesta kommuner valde sina borgmästare och styrande majoriteter redan i mars. Väldigt många av dessa styrs fortfarande av politiker som identifierar sig som borgerliga, ofta med hemvist i det gamla maktpartiet Republikanerna. Det här handlar om tusentals kommuner där den politiska kartan fortfarande påminner väldigt mycket om läget före Macrons seger 2017.
I mars var valdeltagandet dåligt – i söndags var det uselt. Knappt 40 procent av väljarna deltog i valets andra omgång – i de kommuner där det inte redan var avgjort. De grönas segrar i ett antal större städer vanns alltså i ett läge där de flesta väljare inte röstade alls. De gröna vann dessutom för det mesta i allians med ett antal vänsterpartier, inte sällan inklusive kommunistpartiet och andra mer eller mindre extremistiska krafter. Den ekologiska vågen var påtagligt stark i storstäderna och mycket mindre i övriga landet.
Högern förlorade stort i Paris i söndags och gick dåligt i många storstäder men har ändå kvar makten i till exempel Nice och Toulouse. Dessutom kontrollerar man de flesta av de nya storregionerna som infördes av Hollande.
För Socialistpartiet var segern i Paris och ett antal större städer plåster på såren efter katastrofen 2017. Samtidigt är spelplanen förändrad – vänstern är fortfarande splittrad och i många kommuner leder gröna partier de nya majoriteterna.
Det ska bli intressant att se hur de nya oprövade gröna borgmästarna lyckas balansera medlemmarnas krav och väljarnas önskemål. Klyftan mellan stad och landsbygd växer och i nationella mätningar får inte de gröna några rekordsiffror. Oklart är också hur den gamla vänstern kommer att reagera på att i många större städer få agera stödtrupper till de gröna istället för tvärtom. Partiledningarna kan säkert komma överens men medlemmarna har inte alltid samma prioriteringar.
Det mest intressanta med lokalvalet var det tydliga nederlaget för presidentens parti LREM. I mars vann man en enda stad med mer än 30 000 invånare. I söndags vann man i Macrons hemstad Amiens och Le Havre – premiärministerns politiska bas – men i övrigt gick det riktigt dåligt. Även om man räknar in Pau och några andra kommuner i sydväst, där allianspartnern Modem har sin bas, så blir slutsatsen att LREM inte lyckats etablera sig på allvar utanför rikspolitiken. Det är mycket allvarligt både för LREM som projekt och för presidentens möjligheter att bli omvald 2022. Det har redan tidigare varit svårt att hävda att LREM lyckats bli ett riktigt parti – nu blir det ännu svårare.
Förr i tiden var det vanligt att dra paralleller mellan krig och politik. Idag är det mindre populärt, delvis för att de historiska kunskaperna är mer grunda. I Frankrike var Napoleons segrar och nederlag de givna referenspunkterna. Vilken drabbning skulle då passa bäst in på Macrons misslyckande med att etablera sitt parti i terränglådan: Waterloo 1815 (game over), Borodino 1812 (fatal pyrrhusseger) eller Leipzig 1813 (avgörande motgång)?
Valet borde nog snarare falla på sjöslaget vid Trafalgar 1805. Det avgjorde inte kriget på kontinenten men gjorde det omöjligt för Frankrike att hävda sig på haven. Slaget förlorades trots samverkan med den spanska flottan – på samma sätt som samarbetet mellan LREM och Republikanerna i många kommuner inte alls gav de resultat partierna väntat sig. Vid Trafalgar var inte Napoleon själv närvarande – i fransk lokalpolitik lyckas inte Macrons lyskraft påverka skeendet.
Macron förblir president men avsaknaden av ett parti som med bas i kommuner och regioner stöder hans agerande gör skillnad. Toppstyrningen och den totala fokuseringen på regeringen och Paris gör klyftan mellan väljare och valda ovanligt tydlig. Att en helt okänd republikansk borgmästare från Prades, Jean Castex, blir ny premiärminister, lär inte lösa det problemet.
Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun