Print Friendly

Lutherdom och politik

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LUTHERDOM OCH POLITII(
Av kontraktsprosten, teol. d:r ERIK PETZÄLL
l KORRESPONDENSER från Tyskland framhålles såsom en betydelsefull och hittills ganska okänd företeelse inom tyskt samhällsliv en växande politisk aktivitet inom den evangeliska kyrkan. Det synes vara av allmänt intresse att dröja något vid orsakerna till den politiska passivitet, som onekligen tidigare framträtt inom lutherdomen, och samtidigt söka påvisa det från
luthersk synpunkt ohållbara i en sådan mentalitet. Den har sina
givna historiska orsaker, men rent principiellt sett har den ingen
förankring i reformationens tankevärld.
För Luther var evangeliet och kyrkan, dvs. det andliga »regementet», Guds opus proprium, hans »egentligaste» verk, vilket
oförkränkt av varje statsmakt måste få söka sig de vägar och
arbetsformer, som Guds ord och ande utvisade, medan statsmakten
vid sidan om värnandet av detta verk hade sina bestämda åligganden, främst vården om rättsordningen och medborgarnas allmänna
trygghet. Det världsliga regementet var emellertid ock av Gud,
ehuru ett hans opus alienum, ett Guds »främmande» verk. Detta
senare var grundat i Guds skapelseordning, som tarvade maktens
arm för att upprätthållas, och i detta sammanhang kan Luther
tala om jus naturale, vilken går tillbaka på Guds för alla människor, stånd och folk i och med skapelsen givna ovillkorliga rättsordning, främst tolkad i dekalogen. Det andliga regementet åter,
nådesordningen, avser den personliga frälsningen och kan ej genom »yttre» makt bevaras.
Det är uppenbart, att Luther här och principiellt mycket klart
velat åtskilja lag och evangelium enligt evangeliets ord om Gud
och kejsaren, vilket den romerska medeltidskyrkan icke förstått
eller velat. Rom ville utan tvivel tjäna själarna och folken, men
det skulle ske genom att härska över dem. Lag och evangelium
hade sammanblandats.
Om det djupast personliga i människan, samvetet, har en dubbel relation, till Gud och till nästan, så är väl en bestämd gräns- 223
Erik Petzäll
dragning icke möjlig, men det är likväl tydligt, att gudsförhållandet har religiös, människorelationen etisk karaktär. Vår ställ·
ning till Gud har arten av behov och beroende och refererar när·
mast till evangelium, medan ställningen till nästan sätter krav
och plikter och närmast hänför sig till lagens sfär. Den romerska
kyrkan drog emellertid vardagslivet bort från jorden, medan det
religiösa livet gjordes tilllag och tvingades in i bestämda former.
Varrlagslivets tjänst och gärning, plikten mot nästan och samhället – för alla lika – blev såsom i judendomen en religiös
storhet i sig. Vi behöva blott erinra oss berättelsen om den barmhärtige samariten, vars gärning på intet sätt hänföres till tron.
Med hela denna judisk-romerska gärningslära gjorde reformationen rent hus. Lutherdomen är samvetets revolt mot en kyrka,
som kommit att förtrycka själarna i stället för att frigöra dem.
Gud blir nu i samvetet en ständigt skapande realitet, omedelbart
närvarande i människans medvetande genom sitt klara ord, som
skiljer mellan lag och evangelium och ger bäggedera deras rätta
belysning. Han blir genom nåden drivkraften och medelpunkten i
människans liv och frigör henne från allt självtillämpat och
konstlat lagväsen till oreflekterad tjänst, där människan behövs
och där det finns något i världen att rätta till och uträtta. Men
det är tillika fråga om gärningar, som åligger människan antingen
hon vill dem eller inte, och hon kan följaktligen aldrig lysa med
dem. Plikten finns där oberoende av den personliga frälsningen,
men denna kan icke tillägnas utan en allt intensivare aktivitet
utåt mot medmänniskor och samhälle.
Detta är lutherdom, men när läran om de två regementena skulle
omsättas i de yttre företeelsernas kärva orsakssammanhang kom
reformationen, ja Luther själv, i många stycken till korta. Reformatorerna och deras epigoner mäktade ej lösa samhällets och
statens problem utifrån de givna principerna. Den andliga frihet,
som förkunnades och som verkat revolutionerande genom sekler,
motsvarades ej av politisk eller medborgerlig frihet. Tvärtom gav
reformationen en ökad tyngd åt det världsliga överhetssamhället.
Och det är ju ett faktum, att kyrkan kom att anlita statens arm
även i sin egentligaste gärning, själavårdens. Att med räfst- och
rättarting i rent religiösa mål åberopa yttre makt var att förvandla evangelium till lag även i juridiskt sammanhang, dock
icke okänt från inkvisitionens dagar.
Säkerligen låg orsaken till reformationens misslyckande på det
allmänt medborgerliga planet däri, att de olika landskyrkorna
224
z:——~~
Lutherdom och politik
saknade en samlande auktoritet, sedan påvemakten försvunnit.
Femtonhundratalets kyrkomöten i vårt land vittna ju ej minst
om Vasa-konungarnas anspråk och episcopatets famlande, sedan
den kanoniska rätten satts ur spel.
Men hos oss gick det aldrig så illa som i Tyskland. Kyrkan i vårt
land kunde dock hävda sig såväl mot Sigismund som mot Johan III och Karl IX. Verklig kyrklig dekadans kan man däremot
finna i Tyskland, när det på sina håll gick därhän, att furstens
tro skulle bestämma hela folkets, enligt regeln cuius regio eius
religio.
Kanske finna vi här den djupaste grunden till den andliga och
politiska ofriheten i tysk mentalitet. Och denna discriminering
av det individuella tänkandet har under seklernas lopp förstärkts.
I de tyska småstaterna vårdade sig fursten på alla sätt om sina
undersåtar. Kulturlivet sattes högt, men självständigt politiskt
tänkande hindrades ej blott av den snäva geografiska horisonten
utan framför alft av det inrikespolitiska systemet. Möjligt är
också, att rent slaviska befolkningsinslag i Tysklands östliga delar, såsom i Preussen, förstärkte den politiska passiviteten. Slaverna ha ju alltid kännetecknats av benägenheten till okritisk
underkastelse för de makthavande.
Men har nu en politisk aktivitet vaknat inom Tysklands evangeliska kristenhet, så ligger detta i själva verket helt i linje med
den lutherska kallelsetanken. Och jämväl i vårt land, där vi må-
hända ägt förutsättningar att fatta och tillägna oss denna tanke
bättre än i reformationens hemland, eftersom folkfriheten hos oss
är en genom sekler nedärvd självklar besittning, här i landet ha
vi all anledning att på nytt besinna det reformatoriska arvet, som
ingalunda är uttömt. Icke minst gäller detta i en tid som denna,
då partidiktatur i förening med en ensidigt materialistiskt uppfattad antropologi allvarligt hotar nedärvda andliga och samhälleliga värden. Medborgarsamhället skjutes alltmer åt sidan
av det opersonliga välfärdskollektivet.
Det är så långt ifrån, att politiken är »a dirty job», att den
tvärtom är en bjudande förpliktelse för varje medborgare. Franska revolutionen har lärt oss detta, ty med alla sina förvillelser
har den dock på det politiska planet förverkligat reformationens
principer.
En sekulariserad syn på samhällsfrågorna har i stor utsträckning snedvridit allt vad politik heter. Men politik är ej eller borde
inte vara enbart strävan för vissa mer eller mindre efemära eko- 225
Erik Petzäll
nomiska fördelar av olika intressegrupper utan framför allt en
strävan för alla medborgares fostran till självständigt tänkande
och ansvar. Det ständiga talet om högre levnadsstandard måste
väcka leda hos den, som fattar högre levnadsstandard icke som
en materiell utan som en andlig besittning, rikare personlighetskultur, större hänsyn till medmänniskor, djupare medvetande om
arbetets ära, lyckligare och gedignare hemliv. Att i statens strä-
van se något mindre än detta vore i själva verket ett underkännande av all samhällsutveckling.
Vad Luther avser med de två regementena är, att det världsliga
skall stödja kyrkan i hennes själavårdande gärning, vilken dock
allenast av Gud själv dirigeras, och att samvetsallvar skall fylla
den statliga verksamheten på samhällslivets alla områden. Detta
hör till skapelseordningen, till statens sfär, och därför är det en
contradietio in adjecto, när lagarna »humaniseras» därhän, att
självsvåldet får breda ut sig, när nya skol- och socialvårdsformer
skapas utan bärande personligt innehåll, ja, stundom utan övervägd målsättning. Det nuvarande jäktet och den ständiga ovissheten i det ekonomiska och politiska livet vittnar mindre om de
styrandes goda vilja än om deras principlöshet.
Vid belysningen av lutherdomens förhållande till politiken
måste här till sist en sak påpekas, som verkat ytterligt hämmande för kristligt orienterade människors politiska aktivitet. I
trosåskådningsfrågor har frälsningen alltför ofta fattats såsom
snävt individuell egendom utan förpliktande relation till andra.
Den enskilda själens bärgning för tid och evighet har därför
mången gång fått en rent egocentrisk karaktär. Detta betyder ej,
att troende människor saknat nitälskan för andras själar, men
mycket ofta har denna mera ägt en religiöst propagandistisk
anstrykning än social medkänsla över huvud. För detta har socialdemokratin varit känslig.
Detta har emellertid intet som helst med lutherdom att skaffa.
Snarast är det fråga om ett visst slags pietism. Den lutherska
nådesordningen innesluter nämligen på en gång samvetets suveräna frid i Gud och intensiv tjänst i samhället enligt Luthers ord
i »En kristen människas frihet»: i tron oberoende av alla människor, i kärleken envars undergivne dräng.
226

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner