Litteratur Samhällets olycksbarn


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

426
LITTERATUR
SAMHÄLLETs OLYCKSBARN
Att tvinga oss att se det vi inte vill
se, är en av den samhällskritiska journalistikens viktigaste funktioner. Jörgen Erikssons debattbok om de asociala minoriteterna, Svenska botten
(Verdandidebatt, 9:50) har sin styrka
just i detta. De allra mest förkomna,
»klientelet» på ungkarlshotell och härbärgen, ungdomsbrottslingarna som
vandrar frän anstalt till anstalt, de
apatiska arbetsvägrarna, de nersupna
prostituerade i deras gråa hårda misär
– allt detta, d. v. s. alla dessa medmänniskor, som vi så gott det går försöker sopa in under mattan så att vi
slipper se och tänka på dem, framställer han på ett sväruthärdligt sätt för
läsaren. Den som läser hans skildring
av en natt på Skrubba, härbärget för
socialt avsigkomna, eller av en pojkes
väg till fängelset måste åtminstone för
en s:tund bli bra mycket ledsnare och
oroligare än välfärdssamhällets medborgare normalt förutsättes vara; i
bästa fall kanske en smula förtvivlad.
I en miljö där så mänga fryntliga profeter tävlar om att ropa att allt i grunden står ganska bra till, är detta ingen
liten insats.
Kanske hade det varit bäst om
Eriksson hade koncentrerat sig helt
på det dokumentariska reportaget:
helt visst hade stoffet där nere från
botten i sig självt räckt till för en bok,
och förmodligen hade han gjort den
sak han tagit som sin den största tjänsten genom att låta verkligheten tala
för sig själv.
Den vägen har Eriksson dessvärre
inte valt; han har i en blandning av
Av fil. lic. LEIF CARLSSON
häftigt engagemang och yppigt projektmakeri försökt sig på att skriva
ut recepten för hur ett bättre tingens
läge skall kunna bringas till stånd för
samhällets olycksbarn. Olyckligtvis
har han därvid mer än en gång hamnat i rena förrycktheter – olyckligt
därför att irritationen och nöjet över
dessa inslag riskerar att trubba av den
tillbörliga förfäran hans skildringar
av lidandet och nöden bör framkalla.
Till dessa stolligheter hör t. ex. hans
förslag om en arbetsvägrarlön, »som
skall kunna erhållas efter ett bestämt
antal år av klart dokumenterad arbetsovilja», eller inrättandet av statliga
bordeller med »löneförhandlingar och
normalavtal, moderna och trevliga
arbetslokaler, företagsrestaurang med
rabattsystem, semestergärd, hobbyklubbar, bildningsverksamheL .. » –
onekligen ett underbart utslag av det
konsulentsamhällets snusförnuft som
Erikssons eljest har ett gott öga till.
Även om man ser bort från sädana
galenskaper – deras antal och massiva karaktär gör att en sådan abstraktion inte är en helt lätt operation för
läsaren – återstår ett försök till en
samlad syn på de asociala minoriteternas problem som är långt ifrån invändningsfritt. Eriksson rör sig, tydligen utan att riktigt märka att hans position rymmer vissa motsägelser, med
två skilda tankelinjer, den ena relativt enkel, men därför inte oviktig,
den andra däremot i hög grad problematisk. Å ena sidan anser han att
mera bör göras för att hjälpa de asociala till ett människovärdigt liv i ordets
vanliga betydelse – bättre bostäder,
större ekonomisk trygghet, tillfälle till
mänskliga kontakter utanför den
ohyggligt trista miljö i vilken de alltför ofta sammanföses.
Så långt är saken någorlunda enkel; vad som krävs är bland annat
och kanske mest helt enkelt pengar.
Vid sidan av denna tanke har Eriksson emellertid en annan, långt mera
sofistikerad och innebördsdiger, nämligen att samhället, d. v. s. vi välanpassade och välanständiga, skall acceptera de asociala just som asociala, inte
försöka anpassa dem till vårt sätt att
leva genom att »befria» dem från de
drag och beteenden som gör att de blivit »asociala». De »Utstötta» skulle trivas bättre i eU mera upplöst och anarkistiskt samhälle, låter Eriksson förstå;
även om han kanske aldrig säger det
rent ut präglas hans bok i långa stycken av ett krav att vi skall gå detta
önskemål tillmötes.
Tanken är originell, och den förtjä-
nar att tas på allvar, vilket alls inte
är detsamma som att den förtjänar att
praktiseras. I någon liten mån har
Eriksson självfallet rätt. Hur långt vi
kan gå i tolerans är uppenbarligen en
avvägningsfråga. Den principiella avkriminaliseringen av homosexualitet
är ett viktigt exempel på en utveckling i Erikssons anda. Ingenting säger
att det inte skulle vara möjligt att på
andra områden gå vidare i samma
riktning: varje fall får undersökas för
sig. Nära till hands ligger en mildring
av inställningen till prostitutionen.
Lika fel som Eriksson har i sitt hugskott om de statliga bordellerna, lika
rätt har han förmodligen i att detta är
ett område där samhället, i klart medvetande om att prostitutionen inte lå-
ter sig elimineras, skulle kunna uppträda med vida mindre brutalitet och
godtycke än som nu av allt att döma
sker.
Men sedan detta erkänts- till äventyrs skulle andra exempelkunnapåträf- 427
fas – måste det fastslås, att Erikssons
princip är i själva grunden orimlig.
Orimlig därför att den skulle innebära
att man ersatte det nuvarande systemet, som han med visst fog uppfattar
som den sociala majoritetens förtryck
mot den asociala minoriteten, med ett
förtryck i omvänd riktning. Låt gå för
a:tt vissa minoritetsgrupper, (om det
gäller en procent eller tio spelar principiellt ingen större roll), skulle trivas
bättre i ett anarkiskt samhälle, ett
samhälle där man inte behöver arbeta
om man inte vill, där man inte behö-
ver bekymra sig om att man skrämmer, stör och oroar sina medmänniskor, där man inte behöver frukta
obehagliga påföljder om man förgriper
sig på andras egendom eller pers.on. –
Varför i all världen skulle alla vi
andra, som Eriksson hånar för vår
»välanständighet», ödmjukt rätta oss
efter så pretentiösa krav? Verkliga förhållandet är, att Eriksson i sin sårade
medkänsla med de elända, de som tragiskt har kommit i kläm i maskineriet, helt ser bort från att motiveringen
för hela det regel- och kontrollsystem
han föraktar och bekämpar i grunden
är humanitär. Det är typiskt, att han
på allt sätt bagatelliserar kriminalitetens följder för dem som direkt drabbas, i varje fall anser han det självklart
att de bestulnas (och kanske också de
misshandlades? på den punkten är
han oklar, typiskt nog) obehag inte
tillnärmelsevis kan jämföras med det
lidande som samhället genom sina
sanktioner åsamkar den brottslige. I
sin inställning till majoriteten – den
som sköter sitt arbete och någorlunda
lyder lagen – är Eriksson både moraliserande och hjärtlös. över den tvekar
han inte uttala skällsord som »oanständig» och »skändlig»; dess krav på
trygghet väger fjäderlätt i den våg
med vilken han söker utskifta rättvisa.
Anledningen till hans orättvisa är lätt
a:tt se: han betraktar problemet på
samma sätt som han, ej utan grund,
428
beskyller oss för att betrakta hans
skyddslingar; som en anonym och
enhetlig massa. Han har förmågan att
visa oss att det asociala :.klienteleb består av individer, med individuell
ångest och individuellt lidande, och
att dessa individer kan drabbas över
hövan hårt av det maskineri vi konstruerat för att nödtorftigt stävja brutaliteten och undanröja otryggheten.
Däremot har han inte förmågan att på
samma sätt se individerna på den
andra sidan: den gamla tanten som
är genuint rädd, och på goda grunder,
för att gå ner i tunnelbanestationen
där alla de aggressiva gaphalsarna
hänger; pensionären som berövas de
sparslantar som för honom betydde
möjligheten till någon blygsam förgyllning av en trist och fattig tillvaro; den ensamma damen som utan
att våga klaga gång på gång får sitt
hem vandaliserat av thinnersniffande
ungdomar; familjefadern som ångestfullt letar efter sin trettonåriga dotter
OM Kina
i Göteborgs hamn; invaliden som sparkas medvetslös med stilettklackar…
Listan med autentiska exempel på vad
det egentligen är som det förkättrade »samhället» med sitt erkänt
ofullkomliga rätts- och ordningsmaskineri försöker få bukt med kan dessvärre göras hur lång som helst. Om
Jörgen Eriksson velat ta den sidan
av saken med lika stort allvar som
han ägnat den lilla sektor som ligger
honom om hjärtat !J.ade han haft långt
större förutsättningar att starta en
konstruktiv debatt. Som det nu är
torde hans arroganta ensidighet riskera att i många fall göra ont värre:
genom att från sin sida av det tragiska stängslet skärpa den dubbelsidiga attityden av förakt och aggressivitet lär han göra det svårare för
många av dem på andra sidan, dem
han rimligen ville komma till tals med,
att alls lägga märke till vad det är han
har att säga, bakom alla fnysningar,
glåpord och stöddiga generaliseringar.
Bilden au Kinas nydaningsarbete är en tavla där ljus och skuggor framsid i skarpaste kontrast. Man får ett intryck, .att anden är
villig, men köttet är svagt. Kina har dock nu kommit så långt, att
det t r o r på sin framtid. »Giv oss 20-30 år under Yuan Shik K’ai
eller annan kraftig ledning, och vi skola bliva en stor nation!» Jag
tror icke, att den nuvarande generationen kan bryta sig loss från
de traditionens järnfjättrar, som fängsla den. Det blir ej förrän i
senare hälften av detta århundrade som Kina kommer att intaga
den plats bland nationerna som rätteligen tillkommer det.
Professor Erik Nyström i Svensk Tidskrift 1915