Litteratur


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
DONAUMONARKIENs UNDERGÅNG
Den 21 november 1916 avled den 86-
årige kejsar Frans Josef på slottet
Schönbrunn i Wien. I nära sjuttio år
hade han varit härskare i den mäktiga österrikisk-ungerska monarkien.
Han hade blivit ett med sitt rike. I
högre grad än någon annan hade han
förkroppsligat dess styrka och svaghet: den övernationella sammanhållningen, den religiösa idealiteten, de
sekelgamla traditionerna och den omsorgsfullt vårdade konservativa inställningen. Mitt i det sjudande moderna och nationalistiska Europa låg
hans stora land som en ärevördig
kvarleva från det heliga tysk-romerska riket.
Under sin långa regenttid hade kejsaren drabbats av tunga personliga
sorger. Hans bror, kejsar Maximilian i
Mexiko, föll för rebellernas kulor, sedan han vägrat att lämna landet tillsammans med fransmännen. Hans son
Rudolf dog i det ännu ouppklarade
Mayerlingdramat år 1889, och Frans
Josels gemål, den vackra kejsarinnan
Elisabeth, föll nio år senare offer för
en anarkistisk galning i Geneve. Alla
dessa olyckor hade gjort kejsaren till
en ensam man, som hellre talade med
Gud än med människor. Inför den nya
tiden stod han oförstående.
Den nye tronföljaren, kejsarens
brorson Frans Ferdinand, och hans
gemål stupade den 28 juni 1914 för
skotten i Sarajevo. Ny tronföljare i
det raskt sammankrympande habsburgska huset blev sonen till en annan kejserlig brorson, som under
Av ALF ÅBERG
namnet Karl I skulle efterträda Frans
Josef och bli den siste kejsaren i Donaumonarkien. Om hans lika renhjärtade som misslyckade ansträngningar
att rädda sitt sammanstörtande välde
handlar Reinhold Lorenz’ nyutkomna,
vetenskapliga biografi :.Kaiser Karl
und der Untergang der Donaumonarchie» (Wien 1960).
Den 29-årige kejsaren var vid sitt
trontillträde okänd för världen, och
sådan har han faktiskt förblivit fram
till våra dagar. Hans far – den levnadsglade kavallerigeneralen och kavaljeren, ärkehertig Otto – dog tidigt,
och Karl fick sin uppfostran av den
stränga och pliktmedvetna modern,
prinsessan Maria Josepha av Sachsen.
Han fick en habsburgares sedvanliga
utbildning. Vid sidan av pliktskyldigast bedrivna juridiska studier vid
Prags universitet ägnade han sig med
liv och lust åt kavalleriet. Som slank
och blond dragonlöjtnant mottog han
sin myndighetsförklaring år 1907, och
därefter återvände han till garnisonstjänst i Böhmen. Från barnsben fostrades han i tron på kejsardömets höghet och okränkbarhet. Hans enda reaktion inför Shakespeares :.Henrik IV:.
var förfäran över att en medlem av
det engelska kungahuset – låt vara
för fyrahundra år sedan – blivit vän
med en liderlig sälle som Falstaff!
Efter sitt giftermål hösten 1911 med
den begåvade och karaktärsfasta prinsessan Zita av Bourbon-Parma fortsatte Karl sin militärtjänst. De som
mötte honom lärde känna en ridder- 386
lig, korrekt och socialt tänkande man,
fri från äregirighet och maktlystnad
och med en grundmurad religiös förtröstan.
Oerhört svåra yttre och inre problem väntade den nye kejsaren. I mer
än två år hade hans land varit invecklat i krig. Trots erfarenheterna i det
rysk-japanska kriget hade den österrikiska armeledningen framhärdat i
sin militära konservatism. Erich G.
Wickenburg ger i sitt arbete »Kleine
Geschichte österreichs» (Wien 1958)
skrämmande exempel på följderna
härav. I färggranna, vitt synliga uni~
former drog Österrikes ·bästa söner ut
i fält mot en grå masshär som förstod
att använda sig av terrängen. Så tidigt
som år 1906 hade generalerna avvisat
ett förslag att utrusta armen med pan~
sarvapen, eftersom detta ansågs ned~
sättande för de högrasiga hästarna.
Av samma orsak förkastades också år
1911 planerna på att anskaffa stridsvagnar. I augusti 1914 stormade de
ståtliga österrikiska och ungerska ka~
valleriskvadronerna med dragna sablar fram mot de nedgrävda fientliga
maskingevären. Offren var ohyggliga,
men trots alla svårigheter hade armen
med sagolik tapperhet lyckats stabilisera fronten i öster. Innan Frans Josef
gick bort, måste han uppleva hur
Italien i maj 1915 svek sina gamla förbundna och föll Österrike i ryggen.
Tronföljaren Karl, som tidigare
med stor beslutsamhet fört ett kårkommando på den italienska fronten,
utnämndes sommaren 1916 till chef
för de förenade tyska och österrikiska armeerna i östgalizien. Som
hans stabschef tjänstgjorde general
von Seeckt, den senare chefen för Wei~
marrepublikens arme. De båda männen blev nära förbundna, och på von
Seeckts kyliga och nyktra bedömning
grundade Karl sin uppfattning om
det militära läget. Samarbetet med
von Seeckt och den direkta kontakten
med armen var av utomordenligt
värde för den blivande kejsaren. Han
hade en långt mera realistisk syn på
krigsutgången än sin tyske kollega,
kejsar Wilhelm, och trodde inte på
den officiella versionen om en snar
och slutlig seger över de allierade.
Redan på ett tidigt stadium stod det
klart för kejsar Karl, att det tyska
riket kunde bestå efter ett sammanbrott, medan österrike-Ungern var
förlorat. »Tyskarna strider bara för
sin maktställning, men vi strider för
vårt liv», förklarade han vid ett tillfälle i krigets slutskede. Han motsatte
sig i det längsta Hindenborgs och Ludendorffs beslut om det oinskränkta
ubåtskriget men ställdes till slut inför
fait accompli. Den unge kejsaren drog
konsekvenserna av det ändrade militära läget. Han sökte målmedvetet genomföra en fredspolitik, vars mål var
status quo för alla inblandade parter.
Lika nyktert som han bedömde krigs~
läget, lika naivt och verklighetsfräm~
rnaode såg han på möjligheterna att
bilägga tvisterna. Han skulle inte heller skonas från några besvikelser i
sina fredssträvanden.
I mars 1917, när Ryssland stod in~
för sin första revolution, skrev kejsar
Karl ett personligt brev till sin svåger
Sixtus av Parma, som då befann sig
på andra sidan skyttegravarna, och
bad honom förhandla om fred för
Österrike-Ungerns räkning med enten~
ten. Han utfäste sig att med alla medel och allt personligt inflytande hos
sina förbundna understödja Frankrikes berättigade krav på ett återläm~
nande av Elsass-Lothringen. Likaså
skulle Belgien och Serbien återställas
som suveräna stater. Fredsaktionen
misslyckades, men innehållet i skrivelsen sipprade ut. Sedan den österri~
kiske utrikesministern Czernin be~
stämt förnekat dess existens, lät Cle~
menceau, den franske ministerpresi~
denten, offentliggöra det fatala och
illa formulerade Sixtusbrevet. Kejsaren måste göra en förödmjukande
resa till det tyska högkvarteret. De
enda följderna av den välmenande
fredsaktionen var att utrikesminister
Czernin avgick och förtroendet för
kejsaren minskade i de tysknationella
kretsarna i landet.
Samtidigt som det militära trycket
ökade vid rikets gränser, kastade de
olösta nationalitetsproblemen i det
inre sin skugga över regeringen. Alltsedan år 1867 hade kejsardömet bestått av de två självständiga staterna
Österrike och Ungern. Utåt sett bildade landet en enhet under en och
samma monark. Samhörigheten underströks genom gemensamt utrikesministerium, gemensam arme och gemensam finansförvaltning. De stora
slaviska folk, som tillhörde riket, var
representerade i riksrådet men bildade inga egna stater. Den dualistiska
riksförfattningen ansågs som orubblig,
en förutsättning för kejsardömets bestånd. Att vara nationell i detta övernationella rike var liktydigt med att
vara opatriotisk.
Åren närmast före det första världskriget uppgjorde tronföljaren Frans
Ferdinand omfattande inre reformplaner. Han ville skapa en förbättrad
riksförfattning, som också omfattade
de slaviska nationaliteterna. På sitt
slott Belvedere mottog han politiker
från rikets alla delar. Hans strävanden
sågs med oblida blickar av kretsarna
kring den gamle kejsaren. Mellan Belvedere och kejsarens Schönbrunn var
förbindelserna ofta mycket kyliga.
Frans Ferdinand blev aldrig i stånd
att omsätta sina planer i praktiken.
Det är mycket ovisst om han i längden kunnat hindra riket från att
rämna genom eftergifter åt de slaviska
folken. De demokratiska strömningarna i tiden stod av allt att döma i
alltför stark motsats till de auktoritära ideer, på vilka kejsardömet vi- 387
lade, för att Belvederepolitiken med
framgång skulle kunna genomföras.
Därtill kom att Frans Ferdinand personligen saknade det folkliga och socialt opportunistiska sinnelag som
fordrats för en omläggning av den
politiska kursen.
Kejsar Karl var ett barn av den nya
tiden. Han ville vara en. modern
härskare, en människa bland människor, och sökte genom ständiga resor
komma i kontakt med sitt folk. Liksom den gamle kejsar Frans Josef blev
han älskad och respekterad i breda
lager för sin enkelhet och hjärtlighet,
sitt outtröttliga intresse och sitt deltagande i rikets nöd. Med sin humana
och förnuftiga fredspolitik sökte han
förverkliga landets innersta önskningar. Han ville framstå som en folkkejsare för alla nationaliteter i sitt
stora rike, men i det längsta sökte han
uppskjuta ett avgörande i författningsfrågan för att inte stöta tysk-österrikarna och ungrarna från sig. Det var
en ohållbar balanspolitik. När han i
samband med ett sista misslyckat
fredsförsök hösten 1918 avgav en
proklamation om att efter kriget omvandla österrike-Ungern till ett autonomt statsförbund, var det redan för
sent. Då hade redan tjecker och sydslaver bildat självständiga regeringar
i Prag och Agram.
När president Wilson i december
1917 avgav Amerikas krigsförklaring
mot österrike-Ungern, förklarade han
högtidligen, att det inte var hans önskan att försvaga det österrikisk-ungerska riket eller inrätta det på annat
sätt. Hösten 1918 hade han helt ändrat
ståndpunkt. I sina välmenande fjorton
punkter i januari 1918 deklarerade
han att alla folk och nationalstater
skulle erhålla full självständighet. Ett
genomförande av detta program måste
betyda kejsarrikets .undergång. Några
månader senare samlades i Rom representanter för de »undertryckta»
388
folken i Donaumonarkien. Ordförande
vid mötet var den italienske ministern
Ruffi, och för att demonstrera ententens helhjärtade uppslutning deltog en fransman, en engelsman och en
amerikan. Tjecken Bene-sj spelade en
framträdande roll vid mötet. De närvarande enades om en resolution. Det
hette i den att den österrikisk-nogerska monarkien var ett instrument
för det tyska herraväldet och ett fundamentalt hinder för förverkligandet
av de undertrycktas rätt. I augusti erkände Amerika Tjeckoslovakiet som
självständig, krigförande och förbunden nation. Det var steg som komplicerade kejsar Karls fortsatta fredssträvanden. Uppfattades hans monarki
ännu som ett handlingsdugligt, folkrättsligt subjekt av president Wilson?
I början av oktober grundades under
Wilsons höga beskydd och med tjecken Masaryk som ordförande en mellaneuropeisk förening för befrielsen
av polacker och litauer, ukrainare
och rumäner, tjeckoslovaker och jugoslaver, italienare och finnar. Det var
svaret på kejsar Karls sista fredsförsök.
För att i görligaste mån tillmötesgå
Wilsons krav på folkets oinskränkta
självbestämmanderätt proklamerade
kejsaren den 16 oktober ett manifest
om Österrikes nya uppbyggnad som
förbundsstat, i vilken varje folk inom
sitt område skulle bilda en egen nation. »Så må vårt fosterland framgå
ur krigets stormar som ett förbund av
fria folb, slutade proklamationen.
Den var ett sprängstoff, som riktade
sig mot den gamla statsuppfattningen.
Kejsarens mening tycks ha varit att
åstadkomma ett Österrikes förenta
stater under monarkisk ledning, men
erkännandet av demokratien och
självbestämmanderätten måste med
nödvändighet ha medfört en förändring av monarkens ställning. Men tiden hade redan runnit förbi, och programmet hann därför aldrig vidare
utvecklas. Trots kejsarens ansträngningar visade det sig ogörligt att
skapa en representativ exekutivkommitte, som kunde utarbeta en ny riksförfattning.
Det habsburgska riket gick mot sin
undergång. Den 26 oktober underrättade kejsar Karl den tyske vapenbrodern, att hans folk inte längre var i
stånd att fortsätta kriget. »Den inre
ordningen och den monarkiska principen är i allvarligaste fara, om vi
inte genast gör ett slut på striden»,
förklarade han. Samtidigt som österrike-Ungern förklarade sig villigt att
sluta vapenstillestånd, övertog ett
tjeckiskt nationalråd regeringen i
Prag. En kroatisk lantdag förklarade
sitt land oavhängigt. Uppror utbröt i
Ungern. 350 000 österrikiska soldater
gick i italiensk krigsfångenskap. De
fortsatta stilleståndsförhandlingarna
visade att monarkien var i upplösning.
Den 11 november 1918 avsade sig kejsar Karl varje andel i Tysk-österrikes
statsaffärer. Det var ingen tronavsä-
gelse i vanlig bemärkelse, och de österrikiska och ungerska monarkisterna skulle i framtiden rida högt på
att kejsaren inte avsagt sig kronan i
hela det habsburgska riket. Men lika
fullt innebar hans manifest av den 11
november att det habsburgska kejsardömet upphört att existera.
Den gamla Donaumonarkien skars
sönder. Av Böhmen, Mähren, Slovakiet och en del av Schlesien bildades
Tjeckoslovakiet. Serbien, Montenegro,
delar av Bulgarien och Macedonien,
Slovenien, Dalmatien, Kroatien, Slavonien och Bosnien-Herzogovina slogs
samman till Jugoslavien. Bukovina
och Siebenbörgen förenades med Rumamen. Sydtyrolen tillföll Italien
som judaslön. Tre och en halv miljon
sudettyskar överlämnades i strid mot
Wilsons höga proklamationer om folkens självbestämmanderätt till Tjeckoslovakiet. Den lilla österrikiska
stat, som framgick ur freden i St. Germain i september 1919 dömdes att betala fyra och en halv miljarder och
Ungern sex miljarder i krigsskadestånd, trots att de båda länderna förlorat två tredjedelar av sitt område
och sin befolkning och knappast
kunde anses representera det en gång
krigförande habsburgska kejsardömet.
I Ungern proklamerades efter Bela
Kuns kommunistiska uppror kungadömet under en riksföreståndares ledning. Vid två tillfällen år 1921 återvände kejsar Karl som ungersk konung Karl IV till Ungern, men vid
båda tillfällena lämnade han landet,
sedan oro utbrutit längs hans väg.
Han ville inte, förklarade han, bli orsak till någon blodsutgjutelse. Ungern
förblev kungarike utan kung. Själv avled kejsaren i landsflykt år 1922 utan
att uppge tron på en habsburgsk restauration.
Var denna utveckling nödvändig?
Kejsarens levnadstecknare Reinhold
Lorenz, som har en mycket positiv
uppfattning om den personligen
fromme och offerberedde siste habsburgske härskaren, anser, att det inte
fanns någon annan lösning. Det habsburgska kejsardömet tillhörde en
värld, som försvann med utbrottet av
389
det första världskriget. Det var omöjligt att förena habsburgsk tradition
med demokratiskt tänkande. Och ändå
ägde detta rike en elasticitet och en
anpassningsförmåga, som få nationalstater kunnat uppvisa. Hos denne arvtagare till det romerska riket fanns en
övernationell inställning, som gjorde
Donaumonarkien till en värnare av
Västerlandet och den europeiska tanken.
För 1914 års politiker framstod det
österrikisk-ungerska riket som en föråldrad och otidsenlig stat. Vår tid
som upplevt nationalismens vanvett
har en annan syn på denna statsbildning. Här hade under århundradenas
lopp växt fram ett rike av skilda nationer, som kunde erbjuda alla sina
små folk skydd mot övermakten. Donaumonarkiens undergång innebar
inte någon lösning för nationerna i
sydöst, som i fortsättningen skulle bli
försvarslösa brickor i spelet först åt
Tredje riket och sedan åt Sovjetunionen. Tidigare hade de varit mäktiga i
en mäktig stat. Det är bara beklagligt
att ombildningssträvandena i denna
stat inte tidigare påbörjades än under
den siste kejsaren. I diskussionen om
Europas framtid har man mycket att
lära av det habsburgska kejsardömets.
strider och misstag.