Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l,
\
LITTERATUR
AVHANDLINGSLITTERATUR
Av skriftställaren CARL-GUSTAF THOMASSON
I maj 1924 försvarade i Lund den i förtid bortgångne litteraturforskaren G ö r a n L i n d b l a d en avhandling om August Strindberg
som berättare. Studier i hans tidigare prosa. Avhandlingen var sällsynt mogen för att vara framlagd av en 30-åring. Den hade emellertid
ett fel, ett mycket allvarligt fel. Det var ingen avhandling, det var
en essaysamling, en fin och skarpsinnig studie av den store mästarens
ungdomsprosa, från de berättelser som är intagna i samlingen I vårbrytningen till de första berättelserna i Svenska öden och äventyr
1882/83. Av lärdomsapparat fanns inte mycket, om man undantar en
del hänvisningar i texten samt ett tiotal fotnoter. Ingen dokumentation att tala om utanför texten, ingen litteraturförteckning, ingen
bibliografisk redovisning av de behandlade arbetena av Strindberg,
inget personregister. En litteraturförteckning var väl ändå det minsta,
som kunde krävas av en avhandling av detta slag!
I själva verket förhöll det sig så, att Lindblad just detta år, 1924,
fått en förmånlig anställning vid det norstedtska förlaget. Han hade
inte längre samma intresse som förut för en framtid som forskare.
Han ville kanske för sin anställnings skull ha doktorstiteln. Men
var detta hela skälet till att Lindblads avhandling blev en sådan där
liten fin bok och inte en avhandlingT År det alltför fantasifullt att
tänka sig, att han av hänsyn till sin nya anställning ville göra en
bok, som kunde gå i handeln, som kunde löna sig även kommersielUT
Man har dock svårt för att tänka sig denna bok som någon bokhandelsframgång. Ämnet var trots den eleganta och lättlästa formen alltför speciellt, för filosofiskt och för abstrakt för en större publik. Den
blev säkert ingen best seller.
Det lär däremot O l o f L a g e r c r a n t z’ avhandling från i fjor
höst om Agnes von Krusenstierna ha blivit. Och det är de åtminstone
ytligt sett slående likheterna mellan Olof Lagercrantz’ och Göran
Lindblads fall som gjort att jag erinrat mig det sistnämnda. Jag vet
inte i vilken omfattning det före Lindblad uppenbarat sig liknande
tendenser mot bestsellern i avhandlingslitteraturen; nu är det i varje
fall vanligt, inte minst inom den litteraturhistoriska disciplinen. Hos
Lagercrantz föreligger genren fullt utbildad. Hans bok är klart anlagd på försäljning, på att kunna både läsas och förstås av vem som
helst, den är till det yttre nästan kokett och allt som har smak av lärdomsprov, av specimen, camoufleras på det omsorgsfullaste. Se bara
på en sådan detalj som den typografiskt lekfulla innehållsförteckningen i början av boken eller, ännu bättre, den lilla diskreta uppräkningen av Olof Lagercrantz’ – inte Agnes von Krusenstjernas – på
474
Litteratur
Bonniers förlag tidigare utkomna skrifter! Författaren är också fullt
medveten om den självklara kommersiella synpunkten i samband med
Agnes von Krusenstjernas ceuvre: »De s. k. bildade har läst henne i
mycket mindre utsträckning. Hon har alltjämt sin hängivnaste läsekrets bland filmbesökarna och bestsellerläsarna, bland dem som varken är litterära eller intellektuella» (s. 96). Detta bör väl då även gälla
ett arbete om författarinnan och hennes verk, om det nämligen är
trevligt skrivet. Och det är Lagercrantz’ bok i allra högsta grad. Den
är i många avseenden ett mästerverk. Kanske ett av de mest kongeniala, mogna, konstnärligt sett lysande arbeten, som någonsin skrivits i vårt land om en litterär toppfigur. Och den stora publiken får
på köpet sina älskade bilder, förresten utsökta och målande saker.
Lagercrantz var 40 år när han disputerade. tio år äldre än Lindblad.
Liksom denne har han nära relationer till ett stort förlag. Det säges
även att Lagercrantz ursprungligen ämnat speciminera på något annat än Agnes von Krusenstjerna. På samma gång som man är tack- ‘sam för denna sakernas vändning – att boken om A. v. K. kom till –
kan man inte tillbakahålla ett beklagande över att den, som i likhet
med Lagercrantz så suveränt behärskar sitt ämne, inte bryr sig om
att ta steget fullt ut, att göra en monografi, som verkligen går till
botten även med detaljproblemen, som beflitar sig att även i små-
saker vara fullt upplysande och klar. Det är här inte bara fråga om
den praktiskt taget felande s. k. lärda apparaten utan något mycket
mera: en även i sak akribisk framställning, där självfallet varje dokumentation skulle ha intresse och värde. Här vore väl t. ex. ett utmärkt
tillfälle att fullständigt redovisa A. v. K:s tryckta arbeten och åtminstone den litterärt relevanta delen av hennes arkivaliska kvarlåtenskap! Lagercrantz’ dokumentering genom noter i slutet av boken är
ohändig och opraktisk för den, som verkligen vill följa och kontrollera
framställningen, då ingen hänvisning till dessa noter finns i själva
texten. Systemet med fotnoter är över huvud svårt att komma ifrån
i en vetenskaplig framställning. Lagercrantz’ notapparat täcker dessutom bara en del av textinnehållet.
Ett exempel. I kapitlet om David Sprengel relaterar författaren på
s. 148 f. den kända historien – dvs. till sina detaljer föga kända! –
om Den skinnsjuke grefven, alltså den incident varigenom Sprengel
på ett f. ö. ganska orättvist rätt chikanerades för de grodor, som han
eller hans medhjälpare råkat göra sig skyldiga till i en översättning
av idolen Herman Bangs Det hvide Hus (1898) och Det graa Hus
(1901), av Sprengel sammanförda under den gemensamma rubriken
Två hem (1902; s. å. översatte Karlfeldt Bangs äldre arbete Tine, från
1889). översättningen är förvisso inte något mästerverk, vilket väl heller ingen väntar sig av ens en så brådmogen 22-åring som Sprengel
var, men man måste läsa mycket noga för att över huvud finna felen, svårare och talrikare är de inte. Nog av, den betydligt äldre kåsö-
ren Beyron Carlsson fick syn på översättningen och skriver en liten
elak, f. ö. inte särskilt kvick parodi på densamma i sin dåvarande
tidning Dagens Nyheter, där den infördes på mycket synlig plats den
l december 1902 signerad med Carlssonsena pseudonym Floridor (den
475
. ‘
Litteratur
andra var som bekant Celestin). Artikeln blev mycket uppmärksammad, men det blev troligen också de bidrag till denna obarmhärtiga
drift med den stackars unge mannen, som de båda inte stort äldre
kumpanerna och spefåglarna Hasse Z. och O. A. (tecknaren Oskar
Andersson) publicerade i Söndags-Nisse den 7 december s. å. Sprengel
föredrog till sist landsflykten framför nesan här hemma. I SöndagsNisse var grymheten nästan sadistisk, både i fråga om text och teckning. Rubriken ovanför den sistnämnda lydde: De maa ikke pille ved
Lövens Hale!, som översattes med »Du må icke pilla vid lövets hals»,
varefter följde »Bemyndigad översättning från danskan med kärlek
till originalet av David Sprengel».
Hur relaterar nu Lagercrantz denna lilla pikanta detalj, som det
givetvis kan vara roligt att känna till från fullt autentiska källor7 Jo,
för det första alldeles för summariskt, för det andra felaktigt både i
fråga om kronologi och vissa sakuppgifter och för det tredje redovisar han episoden i notavdelningen bara i vad det gäller SöndagsNisse men inte i fråga om Dagens Nyheter! Han framställer förloppet så, som om först Söndags-Nisse tvålat till den stackars Sprengel,
varefter »dråpslaget» skulle ha utdelats av »kåsören Beyron Carlsson – märket Celestin – i Dagens Nyheter». Som vi redan sett förhåller det sig så, att Dagens Nyheter kom först och att Beyron Carlsson inte använde pseudonymen Celestin under artikeln utan sin andra
pseudonym Floridor! Dessutom föreligger, vilket Lagercrantz inte
heller nämner, Den skinnsjuke grefven (»en man med slemmig uppsyn och känd för sin stora skinnsjuka») omtryckt i Radiotjänsts förträffliga broschyrserie under titeln »Den skinnsjuke greven och andra
språksvårigheter» (redaktör Gösta Bergman, 1938). Här har Lagercrantz, förefaller det, litat för mycket på sitt minne, vilket alltid är
en farlig sak i skrift och särskilt i avhandlingar.
Då David Sprengel var Agnes von Krusenstjernas man och med all
rätt spelar en mycket framträdande roll i Lagercrantz’ avhandling,
vars tyngdpunkt levnadsbeskrivningen över honom och hans litterära
samarbete med makan nog är, kan det kanske vara motiverat att jag
här uppehåller mig litet extra vid honom. Han var yrkesmässigt sett
litterär frilans och såsom sådan en av de märkligaste som någonsin
skådats i detta land. Han var översättare och kommentator i första
hand, tills han 1921 mötte Agnes von Krusenstjerna, varefter han så
småningom upphörde med sin egen verksamhet för att helt kunna
ägna sig åt hustruns. Lagercrantz påstår att han redan 21 år gammal
gjorde sin första översättning av Voltaires Candide (s. 159), men det
går nu inte att belägga med Kungliga Bibliotekets katalog i varje fall;
enligt den utkom hans första översättning av Candide 1907, då han
var 27 år gammal (den hittills sista tre år efter hans död, 1944, i Forumbiblioteket, nr 7). Kanske föreligger den av Lagercrantz åsyftade översättningen i manuskript eller utkast ‘– Lagercrantz’ formulering tyder dock inte därpå – gör den det, borde det naturligtvis ha anmärkts
i en not åtminstone. Liknande inadvertenser finner man ofta i avhandlingen.
»Målningen är gjord med en kraftig och summarisk nonchalans»,
476
Litteratur
skrev Karin Boye i Social-Demokraten i början av år 1934 om Porten
vid J ohannes och Älskande par i Pahlenserien, varvid hon, som Lagercrantz påpekar, i förbigående sagt visade sig ha totalt missförståttAgnes von Krusenstjorna i fråga om en kardinalpunkt, nämligen
hennes inställning till familjeinstitutionen, som var i allra högsta
grad positiv. Med litet nyansering kan man faktiskt säga något liknande om Olof Lagercrantz’ skrivsätt. Hans stil är på en gång smidig
och manligt kärv och kortfattad. Men vilken ordkonstnär han än är
kan han inte uttrycka hur mycket som helst på hur litet utrymme som
helst. Ungefär när han kommit fram till Älskande par, femte delen i
Pahlencykeln och den bok av Agnes von Krusenstjerna, som Lagercrantz sätter högst, verkar det som om han tröttnat och längtar efter
slutet, trots att ju då ännu mycket återstår. Han nämner inte ens titeln på sista delen i Pahlencykeln, Av samma blod, och inte heller
titlarna på de fyra delarna i Agnes von Krusenstjernas sista romancykel, Fattigadel (Fattigadel 1935, Dunklet mellan träden 1936, Dessa
lyckliga år 1937 och I livets vår 1938). Dispositionen är vidare inte så
klar i dessa sista kapitel som i de föregående.
Något bland det intressantaste i Agnes von Krusenstjernas litterära
biografi är som redan antytts den plats, som hennes make David
Sprengel intar i densamma. Lagercrantz har tack vare gynnsamma
omständigheter kunnat fastställa åtminstone huvuddragen av denna
Sprengels verksamhet, som hade en helt annan omfattning än vad
man tidigare vetat. Sprengels s. a. s. handgripliga medarbetarskap
kulminerar i Porten vid Johannes, av vilken han ensam skrivit 55 sidor av inalles 408 (i Samlade skrifter av Agnes von Krusenstjerna)
och där han liksom i de följande delarna av Pahlencykeln är upphovsmannen till det mesta av de erotomana sakerna. I Fattigadel
har Lagercrantz däremot anmärkningsvärt nog inte kunnat finna
spår av interpolationer från Sprengels sida. Man märker tydligt av
Lagercrantz’ framställning i dessa delar, att A. v. K. i varje fall mot
slutet av sitt liv helt kunde stå på egna ben litterärt sett, utan någon
hjälp av Sprengel. Men hon ville ju gärna göra honom till viljes, bl. a.
därför att hon hade honom att tacka för så mycket tidigare. Han å
sin sida fick utlösning för sin skrivlust på ett sätt som han annars
aldrig skulle ha fått – han räknade nog trots all hemlighetsfullhet
med, att hans andel förr eller senare skulle uppdagas -, han fick utlopp för sina rabiata hämndkänslor åt diverse håll och han fick slutligen frossa i olika former av sjuklig sexualitet, som var hans specialitet. När man tänker på hans stora intresse för de klassiska sedeskildringarna, som han ju delvis översatte- hos Voltaire, Rousseau,
Diderot och italienaren Matteo Bandello – och vet att han tog hand
om Agnes von Krusenstjorna just som hon koncipierat iden till genombrottsboken Tony växer upp, när man vidare betänker hans stora
kunskaper och talanger som litteratör, är man benägen att föreställa
sig hans inflytande över A. v. K:s muvre såsom mycket stort. Han
var ju dessutom den, som från början genom sitt stöd på olika sätt
möjliggjorde ett författarskap, som troligen utan detta hans stöd
aldrig blivit av någon betydelse.
32- r>23418 Svensk Tidsl:rift 195/2 477
Litteratur
Hur olika var inte dessa båda makar! Trots A. v. K:s regelbundet
återkommande, mycket svårartade hysteriska perioder med åtföljande
vistelser nästan årligen på sinnessjukhus var sundheten den djupa
kontakten med livets elementära makter hennes själs mylla, hon var
många gånger ingenting annat än den lilla drömmande herrgårdsflickan, som såg så hemska syner i mörkret, hon var fullblodsromantiker, vegetativ, absolut ointellektuell. Han var realist, hyperintellektuell, sensualist, utan vare sig konstnärliga eller i strängare mening vetenskapliga kvaliteter. Dessutom var han en stor posör, och
det är ingen tillfällighet att hans idoler var män som »den röde markisen» Henri Rochefort, denne eldfängde Don Quijote i oppositionsmannens förklädnad, Oscar \Vilde och – d’Annunzio. Men framför
allt var han sedan barndomen – troligen var det ett konstitutivt
drag – i sina affekters våld och kunde, när han kände sig förorättad,
göra sig skyldig till betänkliga överilningar och inkonsekvenser. Han
påverkade utan tvivel sin överkänsliga maka och det är nog ingen
överdrift att säga, att han inte bara var hennes ovärderliga stöd utan
även hennes onde ande. Styrkan i hennes inspiration var dock sådan,
att han trots all eftergivenhet från hennes sida aldrig mer än tillfälligt och i fråga om detaljer kunde undertrycka hennes rätta natur,
hennes eget jag, som så naket möter den sökande läsaren i hennes
böcker.

Man kan nog säga, att det reservationslösa erkännandet av Strindbergs storhet fick sin definitiva, s. a. s. officiösa hemul först vid 100-
årsminnet av hans födelse 1949. Hans liv och verk är nu föremål för
ett intresse från forskningens sida, som rent av börjar påminna om
intresset för Goethe i Tyskland. Martin Lamm var ju den som inledde
det vetenskapliga strindbergsstudiet; hans lärjungar men även andra
har fortsatt hans pioniärgärning. Aret före jubileet kom T o r s t e n
E k l u n d s uppslagsrika, om en sällsynt mångsidig kunskap vittnande avhandling Tjänstekvinnans son (1948), två år senare följde
G u n n a r B r a n d e l l s lärda och skarpsinniga studie över Strindbergs infernokris (1950) och i fjor kom A l l a n H a g s t e n s inte
bara tack vare sin volym imponerande arbete Den unge Strindberg
(1951). Dessa avhandlingar bildar en treklöver, som är förtjänt av den
största uppmärksamhet. I en nära framtid väntas ytterligare en bukett avhandlingar om Strindberg, behandlande ämnen alltifrån hans
ungdomsreligiositet och genombrottsverk (Mäster Olof och Röda rummet) till de tankegångar och diktmotiv som karakteriserade hans författarskap från 1880-talet och framåt.
Allan Hagstens avhandling om den unge Strindberg, den senaste i
raden, föreligger i två delar: huvuddelen med själva texten på 516
sidor samt ett supplement med noter och exkurser m. m. på 183 sidor,
mestadels i petitstil. Man kan hysa vilken uppfattning man vill om
en dylik utförlighet; när författaren är en så kunnig man som Hagsten visar sig vara, måste resultatet bli värdefullt, inte minst för den
framtida forskningen. Det är en väldig materialsamling han sam- 478
Litteratur
manbragt. Vad som behandlas är Strindbergs produktion t. o. m. prosaupplagan av Mäster Olof, som han skrev på precis två månader sommaren 1872, då han var 23 112 år gammal. Hagstens huvudlinje i boken
är en källkritisk granskning av Strindbergs hela ungdomsreuvre utifrån de tre första delarna av Tjänstekvinnans son, som utkom år
1886. Ambivalensen och spänningen mellan Strindbergs oförnekliga
vilja till åtminstone psykologisk sanning å ena sidan och hans aktuella
opinioner och syn på sitt forna jag år 1886 å den andra bildar utgångspunkten för författarens ingående analyser och diskussioner inte bara
i fråga om ungdomsverken t. o. m. Mäster Olof av år 1872 utan långt
därutöver. Metoden är mera historisk-sociologisk än litterär och estetisk, men självfallet har författaren även partier av sistnämnda slag,
f. ö. alldeles utmärkta. Bäst är enligt min mening hans påvisande av
det impressionistiska draget hos Mäster Olof samt skillnaden mellan
Strindbergs och Ibsens impressionism. Över huvud är sista kapitlet
i avhandlingen, »Mäster Olofs diktare», det i alla avseenden mest vä-
gande, en förnämlig undersökning, som lika mycket attraherar genom
innehållets sakliga tyngd som genom en elegant och spänstig stil.
Emellertid finns det en skönhetsfläck även i detta så tilltalande
parti av avhandlingen. I det inledande stycket till kapitlet om Mäster
Olofs diktare gör Hagsten följande uttalande om genombrottsverket,
Mäster Olof: »Mer än något annat arbete hör det till Strindbergs biografi, mer kanske till och med än första Giftas-samlingen.» Det är ett
märkligt påstående om man erinrar sig, att Strindberg även skrivit
Inferno och Legender. Ingen, som aldrig så litet känner till Strindberg, kan väl heller betvivla, att de båda bekännelseskrifterna från 90-
talets slut signalerade den avgörande, för diktarens hela personlighet
omgestaltande krisen i hans liv. Till yttermera visso har Strindberg
själv upplyst oss om detta i ett förord till fjärde delen av Tjänstekvinnans son, Författaren, som inte utkom förrän 1909. Han sammanfattar där sina skrifter under respektive decennier från 70-talet t. o. m.
»Nya seklet». Under »Nittio-talet» kommenterar han Inferno, Legender, Advent och Damaskus 1-2 på följande sätt: »Stora krisen vid
50 år; revolutioner i själslivet, ökenvandringar, ödeläggelsen, Swedenborgs Helveten och Himlar». Etc. Och Strindberg avslutar detta förord med orden:
»Författaren var alltså icke färdig med 1886; kanske började då först.
Föreliggande bok har sålunda endast ett sekundärt intresse såsom
utgörande ett fragment; och läsaren bör erinra, att den är skriven för
mer än tjugo år sedan. Författarpersonen är således mig lika främmande som för läsaren – och lika osympatisk. Som han icke existerar
mer, känner jag ingen delaktighet, och enär jag var med och dödade
honom (1898) tror jag mig ha rätt att betrakta detta förgångna såsom
försonat och utstruket ur den Stora Boken,))
Tydligare kunde väl den 60-årige diktaren inte ha fastslagit, vilka
arbeten det var som han ansåg väsentligast för sin livsutveckling, sin
biografi.
Det oändliga myllret av detaljer och detaljundersökningar långt ut
i och ibland utanför ämnets periferi i Hagstens avhandling skall en- 479
..\
Litteratur
dast antydas här; Torsten Eklund har nämligen redan på ett både
måttfullt och roligt sätt behandlat detta ämne (»Sociologiska synpunkter på den unge Strindberg», Tiden, h. 9, 1951). Eklund, som fungerade som fakultetsopponent vid Hagstens disputation i Lund på våren
1951, har jämväl ingående behandlat hela avhandlingen för Samlaren,
där hans recension troligen föreligger när detta läses.

Ett på sitt sätt ganska talande exempel på Gustaf III:s i alla lägen
lika oförfärat spekulativa läggning har nyligen kommit till min
kännedom genom bibliotekarien vid riksdagsbiblioteket dr Tryggve
Byström. Dr Byström har funnit ett par dokument i salstaarkivet
som visar, att kungen mitt under den oro och forcerade arbetstakt
som rådde under hans vistelse i Göteborg på senhösten 1788 – sedan
Danmark passat på att förklara Sverige krig medan det som bäst var
upptaget av kriget mot Ryssland – ändå fann tid över att ge sig in
på ett företag av lindrigt sagt periferisk natur. Visserligen betraktades väl den plan, det här skall bli tal om, mera som ett hugskott av
de svenska agerande själva, dvs. utom kungen i främsta rummet
Ruuth, men med tanke på t. ex. förvärvet av S:t Barthelemy 1784 är
hugskottet kanske ändå inte så oävet <‘Om exempel på kungens projektmakeri.
Huvudkonturerna av planen var följande. En rik och tydligen mycket företagsam engelsman vid namn John Henry Cox, som tidigare
varit i Kina m. fl. fjärran belägna länder, erbjöd sig på egen bekostnad utrusta en armerad örlogsbrigg och med den segla till norra Stilla
havet, där han på ostsibiriska kusten och Kamtjatka samt det mitt
emot belägna Alaska ämnade försöka komma över värdefulla skinn
av havsutter o. a. pälsbärande djur, i mån av förmåga också trakassera därstädes bosatta och med pälsjakt och pälshandel sysselsatta
ryssar, som ju f. t. var Sveriges fiender. I gengäld ville han ha och
fick också kaptens grad vid svenska örlogsflottan. Det pälsdjur det
speciellt var fråga om var som sagt den numera nästan helt utrotade
havsuttern, vars ytterst värdefulla skinn i handeln går under namnet »kamtjatkabäver». Ryssarna hade formliga handelsfaktorier för
denna pälshandel på ömse sidor om havet innanför Berings sund.
Svenska kronan skulle få 10 Ofo av Cox’ eventuella vinst på företaget,
som enligt kungens befallning skulle strängt hemlighållas i Sverige.
De nämnda dokumenten i slottsarkivet på Salsta är dels ett av Gustaf III undertecknat protokoll av den 11 /11 1788, där hela »affären»
framlägges, dels ett på franska avfattat kontrakt, som undertecknats
av Cox den 14/11 s. å.
Det blev emellertid ett lika klent resultat av denna Cox’ expedition
som av så många andra liknande projekt, i vilka Gustaf III engagerade sig. Cox lär t. o. m. ha grundligt dragits vid näsan av ryssarna,
som klokt bevakade sina intressen, dvs. verksamheten vid handelsfaktorierna för pälsfångsten långt däruppe i norr. Att kungen behövde
480
.,__..,…..—~——
Litteratur
pengar mer än någonsin under ryska kriget var naturligtvis det
främsta skälet till slutandet av överenskommelsen med Cox. I
Ruuthska samlingen i riksarkivet finns i svensk översättning en skrivelse från Cox till Ruuth m. daterad den 2/1 (1790), vari han från
Canton i Kina meddelar, att hans första expedition till kustområdena
uppemot Berings sund helt misslyckats, blivit ett fiasko. Han utlovar
dock en ny färd med sin brigg »Gustaf III» samt dessförinnan en utförlig redogörelse jämte kartor och ritningar för den första turen i
den svenske kungens tjänst. Huruvida dessa löften infriades vet vi
inte.
Man erinras om dylikt vid läsningen av dr I n g e g e r d H i l d eb r a n d s mot slutet av förra året i Lund ventilerade avhandling,
Den svenska kolonin S:t Bartlu?lemy och Västindiska kompaniet fram
till 1796. Det är ett gott arbete i traditionell avhandlingsstil, där i
stort sett varken argumenten eller kontrollerna försummats. Men varför välja ett så uppenbart periferiskt och sakligt sett isolerat ämne
ur vår historia, när så mycket annat finns att pröva krafterna på~
Hugskottet som ledde till förvärvet av ön var t. o. m. för att emanera
från Gustaf III mer än lovligt spekulativt och emotionellt till sin
bakgrund. Det oundvikliga straffet infann sig också omgående: besittningen av ön blev alltifrån början ett hejdundrande fiasko. Den
snöpliga finalen nästan hundra år senare (1878) på denna koloniala
parentes förbigår man helst med tystnad. Dr Hildebrand stannar f. ö.
redan vid 1796.
Sakligt sett är sålunda ämnesvalet lätt att kritisera. Men naturligtvis måste det bland alla frågor om och kring öns svenska förvaltning
1784-1796 finnas åtskilligt av intresse att dra fram och det har inte
författarinnan försummat att göra; hon ger på ett både klart och
övertygande sätt belägg för vad som i detalj låg bakom alla misslyckanden under detta skede. Men några sensationella eller ens betydande fynd eller synpunkter har materialet inte medgivit. Detta
torde bl. a. vara anledningen till att Västindiska kompaniets volymer
i riksarkivet fått ligga oantastade, tills författarinnan i dem fann en
guldgruva för sina speciella syften.
E t t s ä t t att föra över framställningen till ett s. a. s. högre plan
än vad småtterierna om den svenska förvaltningen på ön erbjuder
hade kanske varit att i stället mera betona de idepolitiska sammanhangen, vad som i Europa utgjorde förutsättningarna innerst inne
för de koloniala expansionsdrömmarna. Här är emellertid författarinnan förekommen i ganska stor utsträckning även för vårt lands vidkommande. Man kan exempelvis nämna en författare som docent
Harald Elovson, som författarinnan ofta hänvisar till. Elovson intresserar sig i första hand just för de större sammanhangen, den
ideologiska bakgrunden till bl. a. kolonialpolitiken under 1700-talets
senare hälft. Uppränningen för Sveriges och Gustaf III:s del till detta
nyvaknade intresse har Elovson framlagt i en liten fin studie i Samlaren 1928, »Kolonialintresset i Sverige under slutet av 1700-talet».
Han visar där bl. a., att kungen troligen inspirerade J. H. Kellgren
till en propagandaskrift i ämnet, vilken i sin tur visar påverkan av
481
”‘\
..- – – – – ———–
Litteratur
ett uppslag av en ung man vid namn Ulrich Nordenskiöld (1750-1810),
vilket uppslag denne offentliggjort anonymt 1776.
Elovson kommer också in på negerslaveriet och negerslavhandeln
i denna uppsats och berör dessa ämnen i förbigående även i den större,
mycket betydande uppsatsen »Raynal och Sverige» i samma årgång
av Samlaren. I fråga om speciellt slavhandeln synes dr Hildebrand
ha något överdimensionerat den tidvis positiva inställningen till denna
på ledande svenskt håll, vilket fenomen hon tolkar en aning anakronistiskt. Men fakta redovisas klart och redigt – här som på de flesta
andra ställen i den som lärdomsprov mycket meriterande avhandlingen.
4R2

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner