Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
EN ITALIENSK DELEGATION I SOVJET
Ingen »avhopparbok» sedan Gides ‘Retour de l’URSS’ har väckt så-
dan sensation som Aldo Cucchis nyligen publicerade ‘Una Delegazione
Italiana in Russia’, i vilken han redogör för det besök en grupp utvalda italienska kommunister i höstas gjorde i Sovjetunionen.
J ag befann mig i Paris när Gides bok kom ut. Det spanska inbördeskriget hade uppnått sin kulmen och mitt i den allmänna kommunistsympatin verkade Gides avslöjanden som en isande kalldusch. Sovjetunionen hade då ännu ej utträtt ur sin isolering och Gide var i sin
egenskap av medlem i kommunistpartiet en av de första, som överträffade sig själv i hänryckta artikelserier för Stalin och hans anhang.
Belöningen uteblev inte, han inbjöds till Moskva och begav sig med
högtspända förväntningar iväg till den då ännu som mycket exotisk
och exklusiv betraktade resan. Resultatet är välkänt, han utträdde
omedelbart efter sin återkomst ur kommunistpartiet och motiverade
sitt steg punkt för punkt f sin ‘Retour de l’URSS’. Aldo Cucchis partikarriär och bok företer kusliga likheter med Gides. Som gammal,
övertygad kommunist var Cucchi ledare för den delegation, som i
höstas inbjöds till Moskva. Och Cucchi precis som Gidc 16 år tidigare,
gick, såg och – utträdde.
– Redan vid flygplatsen i Minsk fäste jag mig vid, skriver Cucchi,
att en vaktmästare överöste en bärare med skymford för att han
vågade växla några ord med en medlem av vår delegation. Senare,
vid metrostationen i Moskva, såg jag, hur de människor, som skockade
sig kring vår grupp, brutalt jagades undan av fem mån i blå rockar
och svarta mössor, som sedan tillsammans med poliserna följde oss
på färden. I Rotel Astoria i Leningrad bodde vi tillsammans med de
inbjudna från östtyskland och Finland och hade gärna velat prata
med dem, men en landsman, som sedan länge är bosatt därute, gjorde
oss uppmärksamma på, att sådana närmanden är mycket illa sedda i
Sovjet. Vår delegation anmälde omedelbart efter ankomsten till
Moskva, vad man var intresserad av. Av allt detta fick vi ingenting
se. Tolkarna visade oss rakt ingenting, de ansträngde sig bara att
helt fylla ut vår tid med besök i gamla palats och museer och olika
bjudningar. En enda gång lyckades jag komma i förtroligt samtal
med ledaren till ett kollektiv, och han berättade, att i slutskedet av
tunnelbygget i Moskva, stadens ögonsten, arbetarna uppvisade så
mindervärdiga resultat, att en hel del av dem arkebuserades som
sabotörer. Vi besökte även verktygsfabriken »Röda Proletärer». Den
sysselsätter 10 000 arbetare och ingången bevakas inte av portvakter,
utan av poliser. Arbetskläderna är de tänkbart olämpligaste. Vi såg
inga spår av de i Italien så uppreklamerade väggtidningarna med
412
Litteratur
fri kritik av företagsledarna. Skofabriken »Bevingade Fötter» i Leningrad arbetar till 75 °/o med kvinnor. Genomsnittsproduktionen är
sex par skor pr arbeterska. I Italien är genomsnittsproduktionen åtta
par. Damskorna görs efter modeller, som i Italien användes på tjugotalet. Vi träffade många kvinnor, som var sysselsatta med snöskottning, deras bara fötter var inlindade i säckar och trasor. Endast
11}-12 °/o av Sovjetarbetarna tillhör partiet och detta verkar mer polismakt än arbetarrepresentation. I företagens daghem mottogs vi överallt med dikter och tolkarna framhöll i varje fall pliktskyldigast, att
dessa hyllade Stalin. »Store Stalin, jag känner dig ej, men jag älskar
dig!» – deklamerade en liten unge. »Tack för livet och dess lycka,
store Stalin», stammade en annan. Vid centralstationen i Moskva fördes vi in i en väntsal med marmorväggar, röda plyschsoffor och mjuka
mattor. Men denna var reserverad för Sovjetmedlemmarna, massan
satt utanför på sina bylten. När gästerna återvänt från Kiev, uppmanades de av resans organisatörer att redogöra för sina intryck.
Då reste sig sekreteraren för Sällskapet Italien-Sovjet i Bologna och
sade:
»Jag ser till min stora besvikelse, att Sovjet långt ifrån har lyckats
förverkliga de resultat, som man har försökt inbilla oss. Vi har exempelvis otaliga gånger läst om att skolavgifter var något okänt i Sovjetryssland, och att alla läroböcker ställdes till barnens förfogande
gratis. Nu är det visserligen sant, att de första sex åren är avgiftsfria,
men de följande fyra är desto mer kostsamma och eleverna får hela
tiden själva stå för böcker och undervisningsmaterial. Vår delegation
har utlovats fullständig rörelsefrihet och i stället har vi genom poliser
isolerats från folket, för att inte tala om hur tolkarna kontrollerade
vartenda steg vi tog. Jag trodde, att Sovjetarbetarna innehade egna
bostäder. Men i Moskva pinas 70 procent av arbetarna i överfyllda
baracker, där inredningen och de hygieniska förhållandena trotsar
all beskrivning. Den största besvikelsen vållades dock av kolchoserna.
Här fick vi se raka motsatsen till de utbasunerade propagandauppgifterna: i stället för ladugårdshallar med elektriska mjölkmaskiner
såg vi ingenting annat än små torftiga fruktträdgårdar, som i Italien
knappast skulle anses producera säljbara produkter. Man har även
försäkrat oss, att det hjärtligaste kamratskap råder mellan meniga
och officerare, men jag har under hela studieresan inte en enda gång
sett en officer tillsammans med en menig …»
Sade Aldo Cucchi i sin redogörelse – och utträdde.
P.
EN HUMANISTS VITTNESBÖRD
Elof Åkesson, Ord i stormen. Några inlägg i kulturdebatten. Lund,
Lindstedts univ.-bokh., 1952.
En filosofs inlägg i dagens debatt bruka föga uppmärksammas, om
de inte gälla befordrings- och andra akademiska tvister, då de begärligt avlyssnas. En och annan filosof har dock även i vårt land lyckats vinna allmänhetens bevågenhet och uppmärksamhet. Dit hörde
413
Litteratur
Hans Larsson, som hade- och har väl alltjämt- en trogen församling, mest bland de stilla i landet. Om inte en annan Lundafilosof,
Elof Åkesson, haft samma framgång, så borde han ha det. Han är inte
så produktiv som Hans Larsson, inte så enkel och lättfattlig, så »populär» som denne, men han är alltid värd att lyssna till, han är klok
och redbar, utan sofisteri och rättshaveri. Liksom han i en offentlig
diskussion och i ett enskilt samtal med lågmäld men distinkt stämma
raskt och restlöst gör rent hus med dimmiga och diffusa begrepp, hyfsar problemen och därigenom åtminstone bereder vägen för en förnuftig behandling av problemen, så för han pennan, ·när han inte så
sällan griper den för ett inlägg i en dagsaktuell kulturpolitisk fråga,
med överlägset mästerskap. Han har alltid något tänkvärt att komma
med, och hans inlägg präglas alltid av personlig värma, men utan
odium philosophicum, alltid konciliant och villig att erkänna det goda
även hos motståndaren. Han lärde konsten som rekryt hos Vitalis
Norström, men han har ingenting av läromästarens våldsamma aktivitet eller kommandoton, utan han för kriget på ett humanare sätt,
är sällan elak eller giftig (ehuru det då och då kan undslippa honom
en försmädlighet, såsom nu om de »kyrkliga provryttare», som »hejade», när patriarken av Moskva högtidligt betygade, att Sovjet blivit
välsinnad mot kyrkan). Åkesson vill hellre övertyga motståndaren,
med vädjan till förnuft och samvete. Dessa två begrepp, som råkat
komma med i den allmänna värdeinflationen, existera nämligen för
filosofen och kulturskribenten Elof Åkesson.
Alla dessa egenskaper och denna grunduppfattning prägla den samling tal och uppsatser, som Åkesson nu utgivit med titeln »Ord i stormen» – själva titeln antyder en skärpning i den andliga atmosfären,
sedan Åkesson utgav en liknande samling »Idcernas brottning» (1928).
Redan i den första uppsatsen i samlingen, »Vetenskap och livsåskådning», framträder Åkessons förnuftigt förmedlande ståndpunkt.
Gentemot vetenskapens zeloter, som kategoriskt förneka, att något
samband existerar eller bör existera mellan vetenskap och livsåskådning, hävdar Åkesson, att de ömsesidigt påverka och måste påverka
varandra, om det skall bli något fruktbart resultat, men han hävdar
också mot dem, som proklamera, att vetenskapen skall tjäna en på förhand bestämd världs- och samhällsuppfattning, den fria forskningen
och sanningssökandet. Särskilt stannar man här vid Åkessons träffsäkra uppgörelse med värdenihilismen. Det går inte, menar Åkesson,
att skära alla värdeomdömen över en kam, det finns väl och mindre
väl motiverade värdeomdömen. I en tid, då alla etiska och estetiska
normer upplösas och människor famla i kaos, är det välgörande att
lyssna till denna lugnt analyserande utredning av vad som är sant och
rätt. Det hela utmynnar i en icke onödig varning för att hamna i det
praktiska oförnuftets primat, vilket är om möjligt värre än det praktiska förnuftets primat. Till liknande tankegångar återkommer Åkesson i följande inlägg, »Vetenskapen i politikens stormar» (med anledning av Humanistiska vetenskapssamfundets i Lund 25-årsjubileum 1943) och i »Forskningens frihet och samhället».
Åkesson är också en av våra verkligt betydande representanter för
414
———-!!!11!1111!1….–….—————-
Litteratur
en kristen humanism, delvis med gamla ädla rötter från Wikner och
Rydberg. At sin samhörighet med denna tradition har han givit ett
vältaligt uttryck i sitt högtidstal, »Inspirationskällan», vid Svenska
bibelsällskapets årsmöte 1945 och framför allt i »Ett religionshistoriskt halvsekelminne» (50-årsminnet av Harrracks »Kristendomens vä-
sen»). Denna berömda bok av Harrrack kom, även i vårt land, som
befrielse för många ur den dogmatiska spekulation, som sedan fornkyrkans dagar insvept kristendomen i den hellenistiska filosofiens
djupsinniga och halvmytologiska begreppsformer. Att Harrracks uppfattning inte i alla avseenden var oangriplig, vet Åkesson mycket
väl’—- bl. a. framhåller han, att Nathan Söderblom på ett par punkter
anförde en avvikande mening, som hade bättre fog för sig än Harrracks – men Åkesson menar, säkerligen med full rätt gentemot den
överlägsenhet varmed man länge avfärdat Harrrack som »förlegad liberal», »sekelskiftsteolog» osv., att »Kristendomens väsen» blivit banbrytande för den kristendom, som utgör den levande drivkraften
bakom vår tids allvarliga strävan att förverkliga evangeliet i samhället, att den ekumeniska rörelsen varit otänkbar utan Harrrack och
att vi tack vare honom ha en elementär kristendomsundervisning kvar
i skolorna.
På det utrymme, som här rimligtvis står till buds, har endast antydningsvis kunnat ges en föreställning om innehållet i denna samling uppsatser och tal. De gälla alla väsentliga ting och vädja både
till eftertanke och känsla. Det bör till sist påpekas, att framställningen
präglas av en fint mejslad och personlig stilkonst, som i våra dagar
inte hör till vanlig vardagsvara. Åkesson är även härutinnan en smula
gammalmodig. Han ger sin tribut både åt filosofien och estetiken,
och något både för läsarens eftertanke och skönhetssinne.
Bror Olsson.
28-523-147 Svensk Tidskrift 1952 415

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner