Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
STOCKHOLMS HANDELSKAMMARE 1902-1952
I en värld av fruktansvärda internationella spänningar vänder nog
mången sin blick tillbaka till det egna landet och frågar sig: ökas
inte det farliga trycket, otryggheten och oron i världen ytterligare
genom den alltmer intensifierade kampen i de demokratiska staterna
mellan å ena sidan företrädarna för en fri ekonomi och å den andra
socialiseringsivrarna~ Kanske är det rent av denna globala motsättning i åskådningar och intressen inom folken, som är den främsta
drivkraften till det hotfullt accelererade skeende, som de senaste årtiondena utspelats inför våra ögon? Man blir i varje fall betänksam,
när man iakttar, med vilken doktrinär ensidighet den ena åsiktsriktningen driver sina teser, den som alltjämt tror sig sitta inne med receptet på en livsduglig framtid gentemot ett förment förlegat, av utvecklingen själv dömt system. Kvar står under alla förhållanden det
faktum, att balansen, arbetsron blivit lidande av denna aldrig upphörande strid, en strid som självfallet måste lämna djupa spår
efter sig.
Hur skall man då kunna effektivt befordra de positiva och uppbyggande krafternas spel, då som hos oss det fria näringslivet står praktiskt taget enigt emot den makthavande socialdemokratiens endast
nödtorftigt camouflerade centraldirigerings- och tvångshushållningssystem? Den frågan väntar ännu på ett svar. Det statliga regleringsmaskineriet utvecklas och sväller allt mera – redan nu har det nått
en omfattning och öppenhet i framträdandet, som gör det till en överloppsgärning att tala om smygsocialisering. Vad man med mera fog
kan säga är, att de statligt inspirerade och ledda åtgärderna visavi
näringslivet exekveras med en viss försiktighet och moderation utan
att vederbörande därför tappar huvudmålet ur sikte. Man följer
många gånger helt enkelt lex resistentiae minoris, minsta motståndets
lag. Detta föranledes bl. a. av det politiska läget. Men om motståndet
skall ha någon utsikt att i längden hävda sig, måste det vara på sin
vakt, i varje fall så snart det gäller väsentliga ting och principer; ett
minsta motstånd får då ej finnas någonstädes. Parollen bör i stället
vara högsta tänkbara intensitet och kraft i kampen för ett fritt nä-
ringsliv. En världs väl och ve k a n stå på spel och kampen måste
tas även om den för stunden ökar oron och trycket. Ekonomisk frihet
är nämligen en av huvudförutsättningarna för att vår värld över huvud skall kunna bjuda människorna mänskliga villkor. När den på
allvar undertryckes, visar all erfarenhet, att det är fara å färde. Det
är i sista hand hela vår civilisation och kultur som sättes på spel.
Man erinras många gånger om detta när man läser f r i h e r r e ,V.
227
Litteratur
G o r d o n S t i e r n s t e d t s nyligen utkomna minnesskrift om stockhalms handelskammare, Ett halvsekel. Anteckningar och personhistoriska minnesbilder omkring Stockholms Handelskammare 1902-1952.
Det är ingen jubileumsskrift i vanlig bemärkelse, tvärtom har författaren på ett beundransvärt sätt uppnått ett av sina huvudsyften med
boken: att inte vara tråkig. Den ger en levande, åskådlig och alltigenom underhållande bild av en institutions tillkomst, grundläggningsperiod och första halvsekel. Den har troligen inte alls varit så
lätt att skriva. Men författaren har lyckats med sin uppgift, därför
att han in i minsta detaljer känner till vad han skriver om, och därför att han har ett gott litterärt handlag. Möjligen skulle man kunna
tycka, att han ibland är litet för meddelsam, bl. a. i fråga om för alla
läsare av boken kända händelseförlopp; ett exempel härpå erbjuder
den konstitutionella krisen 1914 i samband med försvarsfrågan (s.
44 ff.), som hade en viss anknytning till stockhalms handelskammare
därigenom, att kammarens ordförande K. A. Wallenberg utsågs till utrikesminister i Hjalmar Hammarskjölds ministär. Desto mera värde
och intresse har författarens många initierade upplysningar om förut
okända ting, inte minst på det sättet, att hans personintresse föranlett
honom att ganska ingående pejla flera förtjänta representanter i handelskammarens tjänst av kategorien dii minores, som det ofta är så
besvärligt att få några uppgifter om. Men även utanför det rent personhistoriska lämnar han en mängd värdefulla, för utomstående praktiskt taget oåtkomliga upplysningar från kammarens arbete. Hans bok
torde därigenom få ett bestående värde, bl. a. som uppslagsbok. I detta
sammanhang skall endast tilläggas, att baron Stiernstedt var i Stockholms handelskammares tjänst i över 30 år, de sista 12 åren (1936′—-
1948) i egenskap av verkställande direktör.
Hur våra styrande socialdemokraters relationer till näringslivet
alltmera präglas av maktpolitiska synpunkter i stället för som de
borde av näringspolitiska, dvs. sakligt ekonomiska och kommersiella
överväganden, ger baron Stiernstedt talande exempel på; det bästa
hänför sig till den ökända priskontrollen och stockhalms handelskammares åtgöranden med anledning av densamma. I november 1946 uttalade sig en eljest så självständig och klok socialdemokrat som Axel
Gjöres, som då var folkhushållningsminister, helt i de myrdalska tongångarna i samband med priskontrollen, alltså bl. a. om ett förväntat
prisfall i Förenta Staterna, som skulle eliminera priskontrollens av
handelskammaren påpekade och påtalade olägenheter’—– för att nu använda ett milt uttryck. Den myrdalska konjunkturprognosen hade väl
redan då avslöjat sig som totalt felaktig, men den fick inte förty som
bekant ett ödesdigert inflytande på regeringens ekonomiska politik.
I början av 1948 återkommer handelskammaren med av utvecklingen
stärkt auktoritet till ämnet i en skrivelse till folkhushållningsdepartementet. Hetsiga debatter följde. Regeringen står emellertid fast vid
sin ståndpunkt och utfärdar den 21 juli 1948, u t a n a t t h a g i v i t
näringslivets organisationer tillräckligt rådrum
a t t d e l g e s i n u p p f a t t n i n g, nya och skärpta direktiv för priskontrollen. Efter en samfälld protest häremot till statsministern från
228
Litteratur
näringsorganisationernas sida tillsätter K. M:t i december 1948 en förhandlingsdelegation med uppgift att utarbeta nya riktlinjer för priskontrollen. Resultatet blev som så ofta, att det fria näringslivets män
samlades på ena sidan, priskontrollnämndens, konsumentkooperationens och arbetstagarnas företrädare på den andra. Naturligtvis blev
det som den sistnämnda gruppen ville utan nämnvärda modifikationer i det för handeln och köpenskapen förhatliga systemet! Därhän
har utvecklingen gått i vårt land i ett alltmera ökat tempo, sedan socialdemokratien på allvar kom till makten. Hur sakligt och lidelsefritt
och för den delen även logiskt bindande handelskammaren än framlägger sina synpunkter och önskemål å det fria näringslivets vägnar,
lika litet effekt har det för det mesta på regeringen och andra statliga
instanser. Att emellertid Stockholms handelskammare och dess olika
organ liksom rikets övriga, sedan 1913 11 handelskammare inte minst
av skäl som de nyss anförda anser sig ha en ytterst betydelsefull roll
att spela faller av sig självt. Det är inte alltid de påtagliga resultaten
som betyder mest! Utan att förtröttas har kammaren i sina skrivelser
och utlåtanden förfäktat både stora och små principer sådana som de
måste te sig för det i nuet verkande näringslivet; i allra senaste tid
har det gällt sådant som t. ex. penningpolitiken och investeringskontrollen. Kammaren sjöng också ut sin mening för några år sedan, innan det enskilda järnvägsväsendet förstatligades, varvid den hävdade,
att ingenting talade för klokheten i ett förstatligande, när det var
fråga om företag, som både lönat sig och varit allmänheten till gagn.
Detta gällde inte minst vårt lands f. d. största enskilda järnvägsföretag, Bergslagernas järnvägar (den administrerades jämte ett par
andra stora enskilda järnvägar i Bergslagen av Trafikförvaltningen
Göteborg-Dalarne-Gävle, ej som förf. i misshugg råkat skriva »trafikförvaltningen Stockholm-Dalarne-Gävle»).
Handelskammaren i Stockholm liksom övriga handelskamrar i riket
har dock i vissa avseenden karaktären av halvofficiella institutioner
allra minst. En summarisk rekapitulation av några mera väsentliga
data från stockholrus handelskammares start 1902 är kanske tillräckligt för att ge ett begrepp om utvecklingen.
1904 tillkom de första handelskamrarna i Borås och Luleå, sedan omorganiserade i samband med utvidgningar, 1905 Skånes handelskammare i Malmö, 1906 den första svenska handelskammaren utomlands
(i New York, sedermera med avdelningskontor i San Francisco; senare
under år 1906 bildades den svenska handelskammaren i London, följd
av liknande organisationer i Sydney 1911, i Paris 1915 och i Madrid
1949). 1907 började remisserna på allvar strömma in, framför allt från
Kommerskollegium, som alltjämt är kammarens störste arbetsgivare,
fram till 1908 ombesörjde kammaren huvuddelen av Stockholms nä-
ringsstatistik, som 1908-1932 sköttes i samarbete med stockholrus stads
det förstnämnda året tillkomna statistiska kontor, efter 1932 ensamt ansvarigt för huvudstadens statistik. 1912 följde den viktiga auktorisationsrätten för kammaren i fråga om revisJrer (från 1919 tillagd även
övriga handelskammare i riket). 1916/17 ordnades den statliga auktorisationen av handelskamrarna själva, vilken stadfästes genom ett
229
Litteratur
kungl. brev av den 2 nov. 1917. Samma år började utvecklingen av
handelskammarens betydelsefulla skiljedomsinstitut, som först 1949
var slutgiltigt klart genom stadgandet att inte bara sekreteraren utan
även ordföranden skulle vara juridiskt utbildad. 1920 tillkom den internationella handelskammarorganisationen (Chambre de commerce
internationale) och 1921 Internationella handelskammarens svenska
nationalkommitte. 1931 fick Stockholms handelskammare auktorisationsrätt även i fråga om de s. k. granskningsmännen, lägre kvalificerade än de auktoriserade revisorerna. 1939 avlöstes den tidigare s. k.
Handelskammarmötets kommitte av det viktiga organet Handelskamrarnas nämnd, vilken liksom Stockholms handelskammare själv är
representerad i en mängd institutioner, där denna del av näringslivets
organisationer har intressen att bevaka. 1947 slutligen fick handelskamrarna rätt att auktorisera fastighetsmäklare, en nog så intrikat
uppgift. Mycket av detta redovisas i Stockholms handelskammares årligen utkommande matrikel, där dock av okänd anledning de av kammaren hittills (nov. 1951) auktoriserade 78 fastighetsmäklarna – hela
landet har 275 -inte kommit med. Tilläggas kan att handelskammaren förutom revisorer och granskningsmän även auktoriserat translatorer och kontorsstenografer. Av matrikeln från dec. 1951 ser man
bl. a., att Stockholms handelskammare vid utgången av fjolåret hade
1426 föreningsmedlemmar från olika branscher och 63 fullmäktige.
Fullmäktiges ordförande sedan 1939 är dr Harald Nordenson, och i
presidiet sitter vidare de tre vice ordförandena kabinettskammarherre
Rolf von Heidenstam, handelsbankschefen bankdirektör Ernfrid Browaldh och direktör Robert Schroff samt kassaförvaltaren kapten Bertil Sterner. Verkställande direktör och chef för sekretariatet efter baron Stiernstedts avgång 1948 är jur. kand. Olof Leffler.
Utrymmet förbjuder dessvärre ett närmare ingående på den redan
omnämnda, bitvis mycket spirituella biografiska avdelningen i minnesskriften. Ett uppräknande av ett 20- eller 25-tal namn, som framför andra satt sin stämpel på Stockholms handelskammares första
halvsekel, skulle kanske ha sagt en hel del för somliga men troligen
inte för alla läsare. Bland ting, som kanske inte är så allmänt kända
härvidlag kan nämnas, att grosshandlare John Josephson (1866-1940)
inte endast var den drivande kraften bakom kammarens tillkomst
utan jämväl initiativtagare till en så betydelsefull institution som
Stockholms frihamn. Han tog detta sistnämnda initiativ redan 1907-
en förordning om anläggande av frihamnar hade just då utkommitmen fri- och djuphamnen vid Lindarängen stod ej fullt färdig
förrän 1926.
Holger Rosman, den kände person- och kulturhistorikern, och kraftkarlen Fredrik Grönwall (1864–1933) är de båda jämte författaren
mest prominenta bland kammarens chefstjänstemän under det gångna
halvseklet. Personalia är över huvud väl tillgodosedda i boken, även
registermässigt, där man emellertid mycket saknar ett specificerande
realregister. När författaren (s. 16) skriver, att riksdagens första kammare »ännu 1901» till en tredjedel bestod av adelsmän, kunde han i
stället ha kastat om de två sista siffrorna; ännu 1910 hade nämligen
230
Litteratur
första kammaren bland sina sedan 1894 150 medlemmar 43 st. eller nära
en tredjedel, som var adelsmän – exakt samma siffra som 1901! Illustreringen är förvånande spartansk, vilket är att beklaga; bl. a.
saknar man varje som helst avbildning av sådana bortgångna stormän i Stockholms handelskammares historia som Olof A. Söderberg.
Josef Sachs och Oscar Wallenberg, samtliga hedrade med utmärkta
oljemålningar i handelskammarhusets vackra sessionssal, Västra
Trädgårdsgatan nr 9.
Carl-Gustaf Thomasson.
ÄR JURIDIKEN EN VETENSKAP?
I den bisarra tillvaro som Lewis earroll tecknar i sitt mest kända
nonsenspoem, den episka dikten Snarkjakten, är både beteendemönster
och naturlagar en aning förbluffande. Biljardspelaren, som råkar i
trångmål, fattar sig snabbt och kritar beslutsamt näsan. Bagaren,
som svimmat, väcks snabbt till livet igen, men ej med luktsalt som
hos eourts-Mahler, utan med muffins och marmelad. Dikten skildrar
hur ett maritimt jaktparty utrustas för att jaga det mystiska djuret
snarken. Men när man väl är ute på havet beter sig expeditionens
fartyg på ett sätt, som måste förvåna varje navigationskunnig: det
driver åt väster, när det blåser åt öster.
Detta måste ju pina en samvetsgrann läsare. Värst är det dock ställt
med diktens centrala figur: snarken. Vad är en snark’ Denna fråga
besvaras aldrig helt tillfredsställande. Man får veta, att snarken
frukosterar sent och att den tycker om badhytter. Den är ambitiös
och har svårt att förstå skämt. Utseendet kan variera: vissa snarkar
har polisonger, andra har fjäderskrud. Mycket mer får man inte veta.
I berättelsen om snarken finns det alltså ett slags intellektuellt hål.
ett begreppsligt tomrum, snarken själv. Kanske förbinder vi något
slags föreställning med earrolls tal om snarken. Men denna föreställning förblir otroligt diffus och svävande. Ordet »snark» förblir
meningslöst. Det förvånande är nu att just på grund av denna omständighet, kan vi parallellisera earrolls skämtsamma och charmfulla
dikt med en del betydligt allvarligare intellektuella produkter. Det
finns, egendomligt nog, viktiga och fullt användbara vetenskapliga
teorier, som har ett begreppsligt hål på samma sätt som det lekfulla.
poemet om snarken.
Ett exempel härpå var sannolikhetskalkylen innan sannolikhetsbegreppet fick en åtminstone provisorisk förklaring genom den s. k.
frekvensteorien. Vi hade i denna en rikt utvecklad vetenskaplig teori,
med viktiga tillämpningar, men med ett begreppsligt hål, själva sannolikhetsbegreppet. Hur var detta möjligU Tydligen hade man vid
uppbyggnaden av teorien vagt fattat någon realitet, utan att fullt
kunna göra klart för sig dess innebörd. Teorien behandlade något
P. O. Ekelöf, Är den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap? Gleerup.
3:50.
231
Litteratur
verkligt, som man inte lyckats begreppsligt fixera, en otrevlig situation ur vilken den just nämnda frekvensteorien utgjorde räddningen.
En viktig teori av snark-typen kom på så sätt ur sitt nödläge genom
en nytolkning av den centrala iden. Man får hoppas, att andra snarkteorier skall kunna behandlas på samma sätt.
Anledningen till dessa reflektioner är en skrift av P. O. Ekelöf,
upsaliensisk professor i processrätt, om en del fundamentala problem
inom rättsvetenskapen. Arbetet som bär titeln »År den juridiska
doktrinen en teknik eller en vetenskap?» utgör ett nytt inlägg i den
livaktiga debatt kring de juridiska grundfrågorna, som pågått här
i landet sedan länge. Ett visst ansvar för att denna debatt kommit
igång får man tillskriva Arthur Engberg som 1914 eller 1915 sammanförde Vilhelm Lundstedt med Hägerström. En betydelsefullare orsak
var den revolutionära prägeln hos Hägerströms rättsfilosofi. De viktigaste milstolparna i debatten torde ha varit den Lundstedt-Thyrenska striden i början på 20-talet och den första stora Hedenius-debatten,
som blossade upp 1941 och utmärkte sig för en viss hetsighet.
Ekelöf konstaterar i sitt nyutkomna bidrag till debatten, att det
råder en kris inom rättsvetenskapen, en kris, som dock liknar andra
vetenskapliga kristillstånd såtillvida, att både praktiker och teoretiker
sällan är medvetna om den. Men vad är det som ligger bakom denna
kris? Jo, en svårighet kring vissa juridiska grundbegrepp som kan
jämföras med den vi tidigare omnämnt beträffande sannolikhetsbegreppet. Svårigheten gäller i första hand begreppet rättsregel, i andra
hand en del andra juridiska föreställningar. För att få ett grepp om
problemet gör vi bäst i att först konfrontera med varandra de två
begreppen »lagregel» och »rättsregel». En lagregel är en regel, som
står i lagboken, medan rättsregeln är den regel, som domaren bör
döma efter. Lagregeln är ofta vag, rättsregeln förutsätts vara exakt.
Det finns lagregler, som inte motsvaras av någon rättsregel. Lagregeln
kan vara föråldrad, rättsregeln icke. Och det finns rättsregler, som
inte motsvaras av någon lagregel, utan som i stället stöder sig på
prejudikat och analogislut. Lagregeln är det som domaren utgår ifrån,
rättsregeln det som han bör komma fram till, innan han avkunnar
domen. Detta gäller också rättsvetenskapsmannen. Utgående från den
skrivna lagen försöker han fixera innebörden i rättsreglerna.
Man kan skönja en viss likhet mellan dessa upplysningar om begreppet rättsregel och de informationer, som Carroll ger oss om snarken. Vi fick inte riktigt reda på, vad en snark var, och inte heller får
vi nu riktigt reda på, vad en rättsregel är. Detta juridiska huvudbegrepp lider uppenbarligen av en viss dunkelhet. Vi får försöka ge
oss ut på jakt efter en tillfredsställande definition av begreppet,
finna en innebörd i det som kan inpassas i den juridiska vetenskapen.
Enligt ett äldre betraktelsesätt är begreppet rättsregel ett moraliskt
begrepp. Rättsregeln är en utsaga, om hur myndigheter och allmänhet
bör bete sig. Vi har en moralisk skyldighet att lyda lagen, och rättsregeln konstaterar endast, vilken speciell skyldighet vi har i det givna
fallet. En sådan tolkning kan ge en klar innebörd åt termen »rättsregel». Men den har den uppenbara nackdelen, att den förvandlar
232
————–11!!11111—————-~~– -~~~
Litteratur
.alla rättsvetenskapens satser till moraliska satser, till värderingar.
Och allmän enighet råder ju, om att man bör dra en gräns mellan
vetenskap och värdering, om att vetenskapen aldrig kan legitimera
en värdering. Ä ven om den moraliska tolkningen av rättsreglerna
har den begreppsliga klarhetens fördelar, har tolkningen den oerhörda
bristen att den förvandlar rättsvetenskapen till något som inte kan
vara vetenskap, till ett system av värderingar.
Hedenius gjorde sig 1941 till talesman för ett annat tolkningsförslag.
Enligt detta tolkades rättsreglerna som utsagor, inte om hur domstolarna bör döma, utan om hur de faktiskt dömer. Att en viss rättsregel gäller betyder enligt denna teori (med någon förenkling), att
domstolarna faktiskt tillämpar den. Antagandet att rättsregeln »Snatteri bestraffas med fängelse» är giltig är enligt detta ett sociologiskt
antagande, och utsäger (ungefär), att de svenska domstolarna dömer
personer, som snattar, till fängelse.
Till det intressanta i Ekelöfs skrift hör den belysning i vilken han
ställer denna definition. Det framgår av vad Ekelöf anför, att definitionen inte smärtfritt kan införlivas med rättsvetenskapen. Den är
inte förenlig med den juridiska metodiken. Om definitionen godtages,
måste metodiken nydanas, och bli mera deskriptivt sociologisk. Enligt
definitionen utgör de rättsvetenskapliga satserna påståenden om
domarnas beteenden. Sådana kan naturligtvis i stor utsträckning
motiveras på det vanliga juridiska sättet, med hänvisningar till lagtext, prejudikat och dylikt. Men det är tydligt, att man också kan
använda andra undersökningsmetoder, som t. ex. att skicka ut frågeformulär till domarna och göra en gallupundersökning. Om juridiken
är domarsociologi, bör den vanliga sociologiska tekniken utnyttjas,
.åtminstone som komplettering till de gängse metoderna.
Ekelöf förnekar alltså, att juridiken är domarsociologi. Naturligtvis
innebär detta inte något förkastande av domarsociologien som sådan.
Tvärtom uttrycker han sitt beklagande av, att så litet gjorts för att
utforska detta område. För advokaten och den processande själv skulle
det ju ha ett oerhört värde att i förväg kunna veta, hur en process
skulle utfalla. Och som Ekelöf konstaterar »vidare kunde det bli en
tankeställare för vissa domare, om det visade sig, att deras kolleger
tillämpade lagen i en annan anda än de själva».
Hedenius tolkning av den juridiska vetenskap, som faktiskt föreligger, har därmed förkastats. Men vilken är Ekelöfs egen tolkning?
Svaret är att Ekelöf själv gör sig till talesman för en mera radikal
inställning till juridiken. Tanken, att juridiken överhuvud är en vetenskap, förkastas resolut. Någon tolkning av begreppet rättsregel behövs
då inte längre, lika litet som vi behöver någon tolkning av begreppet
snark hos Lewis Carroll. Carrolls dikt skall bedömas som litteratur,
juridiken som ett praktiskt företag, ett försök att på ett förnuftigt
sätt reglera vissa samhälleliga angelägenheter.
När på detta sätt spelet slagits överända bortfaller den tidigare
betänksamheten mot att värderingar införes i juridiken. J uridiken
skulle vara en vetenskap, alltså fick den inte innehålla några värderingar. Men nu är juridiken när allt kommer omkring ingen veten- 16- 523444 Svensic Tidskrift 1952 233
Litteratur
skap. Värderingarna blir då tillåtna. Detta behöver dock inte medföra,
att man återinför den gamla tolkningen av rättsreglerna som moraliska påståenden. Någon tolkning av begreppet rättsregel behövs nämligen inte längre. Talet om att den och den rättsregeln gäller kan
för den, som anlägger detta betraktelsesätt, gärna förbli nonsens. Frå-
gan om den juridiska satsen är sann, falsk eller nonsens får träda
tillbaka för frågan, om den har lämpliga verkningar i samhället.
Det torde framgå av dessa antydningar, att Ekelöfs skrift för den
juridiskt orienterade är intressant och stimulerande. Man måste därför beklaga, att författaren inte ägnat mera möda åt den språkliga
utarbetningen. När man passerat de första femton sidorna märker
man hur den stilistiska viljan snabbt försvagas, och läsningen blir
ganska mödosam. I Carrolls dikt råkar snarkjägarnas fartyg då och
då ut för den fataliteten, att bogsprötet fastnar i rodret. Det är fara
värt, att professor Ekelöfs betryckte läsare någon gång får en känsla
av att hans eget intellektuella läge har någon likhet med denna olyckliga position.
Sören Hallden.
234

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism