Litterärt fynd om Skandinavien

Att en opublicerad bok av en av Tysklands största författare ges ut är en stor sak. När det dessutom rör sig om ett litterärt mästerverk som ger en bild av konflikten mellan Danmark och Tyskland från det tyska perspektivet kan man inte annat än förundras, skriver Simon O. Pettersson.

Det borde egentligen vara sensationellt. En tidigare outgiven bok av en av Tysklands främsta författare, som dessutom handlar om Skandinavien, publiceras. Ändå har det hittills varit tyst från kritikerna i norr. En orsak kan vara att Theodor Fontane (1819-1898) ännu inte har fått sitt genombrott i Sverige. Hans Mein skandinavisches Buch – Reisen durch Dänemark, Jütland und Schleswig (”min skandinaviska bok – resor genom Danmark, Jylland och Schleswig”, Georg Olms Verlag 2015) förtjänar dock att framhållas.

Theodor Fontane brukar ofta kallas den främsta prosaförfattaren i Tyskland före Thomas Mann. Han föddes i Neuruppin i Preussen. Efter otillräcklig skolunderbyggnad blev han apotekare som sin far, men han intresserade sig på egen hand för allt möjligt. Sina intressen kunde han odla i journalistiken, som sedan skulle försörja honom med varierande framgång nästan hela livet. Särskild känd skulle han bli för sin teaterkritik och sina krigs- och reseskildringar.

Hans egentligt skönlitterära period började sent, sedan han tidigare bara gjort sporadiska försök i balladgenren. När hans debutroman Vor dem Sturm publicerades 1878 var han nästan 60 år. Sedan publicerade han i snabb följd flera av de romaner och noveller som gjort honom till ett namn. Mest känd är Effi Briest, en svart äktenskapsroman, som kan tävla med Anna Karenina på sitt område. Men hans register var mycket brett. Hans romaner blir till ett panorama över hela Preussen, över alla sociala klasser och konflikter, och hans historiska romaner sträcker ut perspektivet bakåt i historien.

Hans sena debut hade fördelen att stilen redan hade hunnit bli fullkomligt utbildad. Sättet han skriver på brukar kallas ”poetisk realism”, för att det kombinerar en sträng realism med poetiska bilder och hög stil. Vid läsning av Fontane får man intrycket av någon som har total behärskning av sina uttrycksmedel, en tuktad mästare. Den som är van vid skarpa effekter och iögonfallande grepp från den moderna litteraturen kanske kan finna honom en smula översubtil, men när man kommit in i hans prosa kan man inte lämnas oberörd.

Han fick snabb klassikerstatus i Tyskland, men i Sverige har mottagandet inte varit vad det borde. I Sverige har bara Effi Briest översatts (men detta tre gånger), även om det finns flera översättningsprojekt, bl.a. av undertecknad, på gång. Det har också för inte så länge sedan kommit ut en översikt över Fontanes liv och författarskap på svenska av det tidigare kulturrådet Henrik Sjögren (Theodor Fontane – förnuft och fantasi, Carlsson förlag 2011).

Ändå var Fontane inte ointresserad av Sverige. Som många protestantiska tyskar såg han Gustav II Adolf som en hjälte och ägnade honom en historisk ballad. Han besjöng också våra två största sjöar, i en ballad Vänern och i en ballad Vättern. Men detta utan att egentligen känna Sverige, som han aldrig kom att besöka; hans uppgifter byggde på rena läsefrukter och var inte i alla delar korrekta. Det nya fyndet om Skandinavien behandlar alltså inte Sverige utan Danmark och sannolikt var det detta som gjorde att han dröjde med att publicera boken. Han ville komplettera sina Danmarksupplevelser med övriga Skandinavien och detta förklarar titeln.

Utgivaren Christian Andree, som till professionen är professor i medicinhistoria och stor samlare av manuskript, konstaterar stolt att han lyckats med något man knappast kan räkna med: att hitta ett opublicerat verk av en stor tysk författare. Han köpte manuskriptet på aktion. Manuskriptet består av, i enlighet med den metod som Theodor Fontane brukade tillämpa för att sätta samman sina böcker: fastklistrade tidningsartiklar med tillägg, strykningar och ändringar, som tillsammans ger upphov till ett nytt bokverk.

Fontane skrev de artiklar som ligger till grund för verket 1864. Det var samma år som Preussen förde krig mot Danmark. Det föddes alltså ur viljan att förstå fienden, på samma sätt som han senare skrev om Frankrike, när Preussen var i krig med det. Det är dock ingen ren krigsskildring, utan detta ägnade han ett annat verk. Han är intresserad av att skildra den danska kulturen och den danska geografin. Det största avsnittet skildrar Köpenhamn, sedan kommer Roskilde. Jyllandsdelen är mera splittrad: Ålborg, Skive, Århus och Fredericia. Schleswig-Holstein begränsas till Missunde, en ort där många slag i konflikten emellan Danmark och Tyskland stått.

En lång inledning skildrar också det danska folket. Påståendena som görs här måste ses mot bakgrund av att danskarna var Preussens fiender i kriget och kan knappast kallas neutrala. Fontane menar att danskarna bär på högmod och uppfattar sig som ett särskilt högtstående folk, sannolikt på grund av deras agerande i kriget mot Tyskland. Sedan söker han orsaker till denna höga självuppfattning, men finner överallt bara medelmåttighet. Till slut konstaterar han dessutom att dansken är ”indolent” och saknar ”varje form av utbildning”.

Museiupplevelserna i Köpenhamn är noga beskrivna. Gripande är hans beskrivning av den klassicistiske skulptören Bertel Thorvaldsens museum. Den följer ett för Fontane typiskt retoriskt mönster. Han övertygas inte först, många porträttskulpturer av kända personer lämnar honom kall. Men plötsligt ser han Thorvaldsens grav, och han förstår ”greken Thorvaldsen”, och drabbas av den rena skönhetsupplevelsen. Efter att ha sett museet kommer det slutgiltiga beviset på hans hänförelse: ”När jag kom åter ut i den fria luften, hade jag det svårt att finna mig till rätta där. Den intilliggande börsbyggnadens torn med sina fyra sammanflätade draksvansar steg upp för mig; jag stirrade på det, och det var som jag plötsligt kastats upp på barbarernas kust.”

Också nöjesetablissemangen, bland annat Tivoli, beskrivs. Han stöts bort av den dansknationalistiska stämningen, men imponeras ändå av deras folkfestkaraktär, och finner dem mer anständiga än nöjesetablissemang på annat håll. Märkesbyggnader och stadsbild beskrivs också. Fontane har ett öga för stort och smått, och som många underhållande reseskildrare gör han en poäng av kontrasterna. De beskrivningar han ger är förstås kulturhistoriskt intressanta, men kan också i någon utsträckning tjäna som guidebok också i dag – så mycket har inte förändrats trots allt.

I Roskilde är det bara domkyrkan som lockar (”Roskilde är intet, men dess domkyrka är allt”), men den blir desto utförligare beskriven. Jyllandsupplevelserna består i stället av många småbetraktelser över småsaker, ”couriositeter” med Fontanes vokabulär. Roliga är bland annat hans beskrivningar av det danska köket – ”ålsoppa – aldrig mer” förklarar han, ty den gör att ålen smakar som äpple och äpplena som ål. Han tycks ett tag ha glömt bort den dansk-tyska konflikten, men den bryter fram igen i Fredericia, där han ondgör sig över de danska segermonumenten som han menar förnedrar befolkningen som bor där. Detta tragiska ledmotiv avslutar också boken, då resan slutar i Missunde, en symbol för hela konflikten.

Det är sammantaget en fin utgåva, som är fullt läsbar, och som samtidigt ger en bild av hur originalmanuskriptet ser ut. En välavvägd kompromiss emellan en faksimilutgåva och en tillrättalagd text. Inledningen och efterordet ger en viss bakgrund, men förklarande noter hade gjort den tillgängligare för fler läsare. Många tidsbundna händelser är inte så lätta att förstå för genomsnittsläsaren.

Men det känns futtigt att resa invändningar mot en bok av det här slaget. Att en opublicerad bok av en av Tysklands största författare ges ut är i sig en stor sak. Att den dessutom handlar om Skandinavien gör knappast saken mindre. Den innehåller något för de flesta: den ger en bild av konflikten mellan Danmark och Tyskland från det tyska perspektivet, den är intressant för dem som gillar dansk kulturhistoria och den är framförallt ett litterärt mästerverk som kan läggas till den långa listan av Fontaneklassiker. Man kan inte annat än förundras.

Simon O. Pettersson är germanist och frilansskribent