Print Friendly

Liberalkonservatism: Den konservativa liberalismen

Av Patrik Strömer | 2 mars 2018

 
Egentligen borde det räcka med att kalla sig liberal. Om man inte vill lägga sig andra människors liv, styra och ställa i samhället eller bär på utopiska ideal, så är man liberal. För alla liberaler är individens frihet det väsentliga, skriver Patrik Strömer i vår serie om liberalkonsevatismen.

Men det finns olika typer av liberalism, både i åsiktsspektrat, i perspektivet på vad frihet innebär och vilken utgångspunkt som tagits för att nå fram till slutsatsen att liberalism är en idé att värna och sprida. För somliga är känslan av frihet det mest väsentliga, men för de flesta handlar det politiska liberalismen om förhållandet mellan staten och individen. De liberaler som vill använda det statliga våldsmonopolet för att tvinga fram en viss utveckling i samhället eller uppnå någon form av samhälleligt mål är i egentlig mening inte alls liberala. Men då de använder ordet frihet i stället för rättvisa eller jämlikhet (de andra två politiska honnörsorden som har olika betydelser beroende på grundvärdering), borde de rätteligen benämnas liberalister, som för att understryka det aktivistiska draget i den ideologin.

När det då gäller mer egentliga liberaler så kan dessa i sin tur uppdelas i utilitarister och de som hävdar naturliga rättigheter som följer av att vara människa. Dessa grupper har olika utgångspunkt, men landar rimligen i liknande slutsatser när de gäller det mesta. Om du förespråkar största möjliga nytta för största möjliga antal, så kan du inte – likt Torbjörn Tännsjö – komma till slutsatsen att mord kan legitimeras för att den mördade personens organ ska komma tio sjuka till del. Frågan skulle i teorin kunna prövas empiriskt, men det enkla förhållningssättet är att redan på förhand inse att ett samhälle där människor inte har något skydd mot sådana beslut kommer att bli ett mycket olyckligt samhälle.

Nå, vi kan lämna de filosofiska spetsfundigheterna för ett tag. De tidigaste utilitaristerna var också liberala, just för att det tycks vara intuitivt riktigt att mänsklig frihet skapar mer lycka än tvång. I den kalkylen kan också läggas ett egenvärde för friheten, i så motto att även om ofrihet skulle leda till samma resultat som friheten, så är det senare att föredra. Den liberala utgångspunkten är att det som lagen inte förbjuder är också tillåtet, till skillnad från ett samhälle som förbjuder allt, utom det som är tillåtet.

Men det finns en annan skillnad mellan olika idétraditioner som förtjänar mer uppmärksamhet, nämligen skrivbordsteoretiker versus empiriska observationer. Där Hobbes och Locke visserligen skrev utifrån nyligen timade händelser, så är deras verk pappersprodukter som sedan gjort avtryck i verkligheten. De skotska upplysningsfilosoferna med Hutcheson, Hume och Smith började med människan, hur hon faktiskt beter sig och vad hon sätter värde på, och kom sedan fram till vilka principer som borde vägleda ett gott och rättvist samhälle.

Det tillvägagångssättet kan mycket väl ses som grunden, eller rentav själva förutsättningen, för det som numera kallas för liberalkonservatismen. ”En principiellt grundad och empiriskt klarlagd syn om att samhället bäst gagnas av människors frihet”, som jag själv tycker om att formulera det hela. Eller ännu enklare med Gösta Bohmans ord ”Att vara konservativ är att vara för det som visat sig vara bra. Liberalismen har visat sig vara bra. Alltså är det konservativt att vara liberal”.

Med en sådan ideologi blir det också naturligt att sätta sig till värn mot – inte bara olika typer av socialism – utan också den sortens aktivistiska liberaler som vill styra människor med politiska beslut att bete sig på ett visst sätt, och då inte enbart att människor ska förhindras från att bete sig kriminellt gentemot andra. Kvotering till bolagsstyrelser eller statlig fördelning av föräldraledighet är inte liberalt, då det kräver att människor aktivt måste bete sig enligt det sätt som lagen föreskriver. Det är bolagets ägare som utser styrelse, inte riksdagen eller någon myndighet och att ändra på den principen skulle öppna för andra typer av ingrepp i näringsfriheten. När det gäller föräldraförsäkringen kan svaret givetvis också bli att staten inte alls borde beskatta medborgarna för att möjliggöra betald ledighet av detta slag, men en mer konservativ ansats leder också till att en sådan skattesänkning bör ske med försiktighet. Oavsett så kan det inte vara statens sak att detaljstyra fördelningen. Det skrivbordstänkande som 50/50-förespråkarna hyser, tar inte heller någon hänsyn till förändrade typer av familjer, som exempelvis ensamstående eller gaypar som har en tredje partner. Om nu familjebildningen ändras från mamma-pappa-barn så är det inte något problem för den liberalkonservative-
diktat från staten är däremot ett problem.

Så i flera rätt enkla fall går det att skilja den liberalkonservativa åsikten från andra ideologier, även om slutsatsen ofta kan bli densamma. Konstigare än så blir det om man utgår från en common sense-tradition. Liberalkonservatismen är därmed tidlös och anpasslig till materiella och sociala förändringar.

Den mer klassiska konservatismen bär däremot på en inneboende svaghet. Även om den också värjer sig mot utopier och framtida lyckoriken som skulle kunna uppnås om bara en ny sorts härskarklass kunde styra på ett annat sätt än hittills genom historien, så är konservatismen i sig utopisk. Fast här och nu. Om det nuvarande samhället ska bevaras så är det i så fall för att det är så bra som det kan bli, vilket inte lämnar några möjligheter att ta sig an de samhällsförändringar som med nödvändighet sker i ett samhälle där individer är fria att tänka, arbeta, företaga, sluta kontrakt och förkovra sig. Så länge vi människor har ovanan att någon gång dö och dessutom flera av oss ser till att det föds nya barn, så kommer samhället med nödvändighet att antingen förändras eller behöva konserveras med ett så stort mått av förtryck att livet för det stora flertalet blir outhärdligt.

Om skomakarens son ska bli vid sin läst, kommer inga skofabriker att startas. De som kallas ståndscirkulation, klassresa eller social rörlighet är följden av att människor gör olika val. Det är alls inget underligt, men det betyder också att inget kan bli som förut och även att en del kommer att göra större förtjänster än andra.

Vad som borde vara liberalkonservatismens största förtjänst framöver är svårt att säga. Det kan vara det principiellt grundade försvaret av friheten, där endast tydligt motiverade och på förhand lika tydligt begränsade avsteg från frihet kan godtas. Det kan också vara den ständiga skepsisen mot tron att politiken kan skapa något gott och inte bara förhindra det onda. Det kan också vara den inneboende känslan och vetskapen att samhället alltid är större än staten. Kanske allt detta. Det enda vi vet är att samhällen där konservatismen upphör att vara en attityd och blir ett aktivt politiskt program eller där liberalism förknippas med politisk aktivism, där blir inte framtiden så bra som den kunde ha blivit.

Patrik Strömer är Generalsekreterare för Svenska Snustillverkarföreningen

Läs alla delar i vår serie om liberalkonservatism här.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism