Ledarskribentens lojalitet
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
334
LEDARSKRIBENTENS LOJALITET
I somras avled en av högerpressens främste, chefredaktör Arne Lindström. Han hade
nyligen pensionerats efter ett
helt liv som tidningsman, de
senaste 22 åren som Västerviks-Tidningens chefredaktör
och ansvarige utgivare. strax
före sin bortgång skrev han
denna artikel om sin syn på
politiken, ett vittnesbörd om
hans starka politiska engagemang.
Det finns många vägar till det politiska arbetet och inte minst till
den rätt egendomliga verksamhet
som består i att skriva ledande artiklar i en dagstidning av viss partipolitisk färg. Min egen var lång
och krokig. Från början såg jag
mycket överlägset på partipolitik
överhuvud taget men som ung litterär allätare ingick också politisAv chefredaktör ARNE LINDSTRöM
ka böcker i förtäringen. Det var en
blandad kost som sträckte sig frän
handböcker i syndikalism, lånade
på ett arbetarbibliotek, till arbeten
av Harald Hjärne och Rudolf Kjellen. Jag läste både Tiden och Vår
Lösen, fast jag inte har några minnen alls av den lektyren. J ag hyste
sympatier för syndikalismen och
under värnpliktstiden kom jag under ett visst inflytande av en kommunistisk kamrat, men det fördunstade i den civila atmosfären efter utryckningen.
Politiskt arbete i egentlig mening
prövade jag på först soin ung journalist i högertidningen i en liten
västkuststad. Det var den nationella ungdomsrörelsen som väckte intresset – jag var ju inte främmande för sociala och nationella frå-
gor, kanske en farlig kombination
i 1920-talets slutskede! – men det
kanaliserades i praktiska uppgifter
inom högerorganisationen och 1934
tvekade jag inte att välja partiet
när schismen med ungdomsförbundet bröt ut. J ag ställdes omedelbart inför problemet om lojaliteten
mot partiet då jag alltjämt med
starka känsloband var fäst vid ungdomsrörelsen. J ag försökte mycket
tafatt komma ur konflikten genom
att skylla den olyckliga utvecklingen på rivaliteten mellan apparaterna och söka bagatellisera den ideologiska klyftan genom att beteckna
kampen mellan partiet och ungdomsförbundet som ett krig mellan
ombudsmän. Det renderade mig en
påringning från Lennart Kolmodin
som med rätta var ganska upprörd
över denna förenkling av situationen. Det var vår första kontakt.
J ag hade alltså etablerat mig som
ledarskribent sedan jag fått ansvaret för tidningen och med tanke på
min begränsade erfarenhet och bristande specialskolning för uppgiften
var det onekligen ganska tilltagset.
Men jag hade under en följd av år
nödgats läsa korrektur på ledare
som kom i cirkulär till tidningen
och ansåg att det mesta var värdelöst. Partikansliets ledare var sakliga men oftast svårfattliga för dem
som inte kände till den politiska
terminologien, de var torra och trä-
aktiga. En gammal ombudsman
nere i Skåne vid namn J. A. Björklund levererade varje vecka en oerhört lång artikel om sådana intressanta frågor som tullen på fönsterglas – varom rätt mycket oväsen
då förekom – och statsbidrag till
gödselstäder och liknande. Det var
ett återkommande lidande som
grundlade en aldrig helt övervunnen misstro, för att inte säga avsky mot cirkulärledare.
Men ville jag inte använda detta
trista ledarmaterial återstod ingen
annan utväg än att skriva själv. När
jag beslöt mig för det fanns det
335
också ett annat, starkt personligt
skäl, behovet av att förvärva kunskaper, att läsa in och smälta politiska frågor av olika slag. Om jag
tvingade mig till att skriva en ledare varje dag skulle jag också vara
nödsakad att ta reda på fakta om
det jag skulle skriva om. Jag tänkte att det skulle vara ett bra sätt
att i ledarna försöka diskutera fram
en uppfattning, ett ställningstagande i fråga efter fråga mot bakgrunden av den allmänna högeråskådning jag omfattade. Jag har alltid
varit road av att skriva och denna
nya form av journalistik blev ganska snart ett dagligt behov som med
undantag för vissa nedgångsperioder höll sig in i det sista. Den ständiga inriktningen på ledarskrivandet framkallade så småningom ett
starkt intresse för de stora frågorna som under decennier präglade
mitt tankeliv.
Avvikelse utan illojalitet
Naturligtvis ledde dessa funderingar inte alltid till samma slutsatser
som dem partiet kom till, lyckligtvis får man väl säga, ty partirobotar tillhör ju inte de roliga fenomenen. Jag har i enskilda frågor
alltid kunnat hävda avvikande meningar utan att jag känt mig illojal
och utan att få obehag från partiets
sida. Det är inga stora tidningar
jag företrätt och de har ju mest
haft sin betydelse för begränsade
bygder och för partiorganisationerna där, men tvistigheterna har inte
heller på det lokala planet varit sär- 336
skilt många eller djupgående. Jag
hade från början en social och nationell inställning till de politiska
frågorna; konservativ har jag i
egentlig mening aldrig varit (och
kämpar fortfarande en ojämn kamp
mot åldern för att inte bli det). Den
partilinje som företräddes av Gösta
Bagge och Fritiof Domö var ganska naturlig för mig, men å andra
sidan blev jag som partiarbetare
ute i landet bittert medveten om
svårigheterna att följa en sådan
linje med framgång.
När därför Gunnar Svärd och
Jarl Hjalmarson sökte föra en hö-
gerpolitik av klassisk modell var
jag redo att acceptera den i medvetande om att det långa socialdemokratiska maktinnehavet höll på
att leda till en kollektivism med stigande ofrihet som oundviklig följd.
Jag fattade de nya signalerna som
det enda möjliga alternativet till en
frihetsförkvävande socialistisk samhällsordning som smög sig på oss
utan att vi kunde göra någonting
åt det, bundna av den utveckling
som borgerlig svaghet och splittring
hade medverkat till. Jag tror jag
skrev om detta hundratals gånger
med verkligt helhjärtad övertygelse. J ag var säker på eller hoppades i varje fall varmt att tillfälliga
försakelser frän medborgarnas sida
skulle leda till en varaktig förbättring för den enskilde genom lättare
skattebördor och för samhället genom en ökad aktivitet från medborgarnas och de fria företagens
sida.
Men det fanns enskildheter i denna politik som oroade mig liksom
mänga andra i partiet. Jag var skeptisk mot partiets uppträdande i
ATP-striden sedan Gunnar Hedlund
förstört möjligheterna till en allmän borgerlig samling. J ag kände
mig ganska säker på att förslaget
om inhiberande!· av första barnbidraget var politiskt oklokt men jag
försökte i det fallet i ledare efter
ledare framföra argument till försvar för det – någonstans måste
ju den nya politiken bryta igenom
och vad som offrades i nuet skulle
ju ersättas med bättre förhållanden i en snar framtid. J ag var lojal, men jag kunde inte för mig
själv dölja tvivlen på att kursen
var den rätta. Inte heller kulturpolitiken tilltalade mig. J ag minns
den chock jag fick när ”kulturrå-
det” första gängen presenterades
inför en intern krets – med Lewi
Pethrus bland ledamöterna. Jag var
mycket nära att resa mig och lämna mötet, det var bara den gamla
tröghetslagen, den vanliga enkla
människans motvilja mot att ställa
till skandal, som höll mig tillbaka.
Men jag tror att jag aldrig med ett
ord berörde detta märkliga kulturräd och dess insatser. I det fallet var
jag endast lojal så till vida att jag
sköt hela saken ifrån mig som obehaglig.
ATP-striden
Det stora lojalitetsprovet kom efter Gunnar Heckschers östersundstaL J ag tog del av det först i form
av ett TT-referat och förbluffades
givetvis över djärvheten i uppslaget. Men vid närmare eftertanke
blev jag alltmer skeptisk. Det bar
mig emot alltsammans. Under ATFstriden hade jag med ringa verkan
hävdat att partiet kanske borde intressera sig för fonderna och deras
användning när det inte gick att få
till stånd en borgerlig samling kring
ett alternativ (Jag hade väl också
en känsla av att människorna i ett
modernt samhälle aldrig skulle vilja överlåta på den enskilda företagsamheten att garantera en så-
dan väldig trygghetsreform). Nu
togs visserligen frågan om fonderna upp men ur en underordnad och
dessutom utmanande synpunkt. Jag
tyckte inte heller att det var hö-
gerpolitik, detta att stå för förslag
om penningstöd åt vissa samhällsgrupper, även om det gällde många
människor som kommit i en ogynnsam ställning genom ATP-beslutet
(jag själv medräknad). Hur agerade jag då? Jag måste ju vara lojal,
helst som förslaget möttes med en
påtaglig entusiasm inom den rätt
molokna partiapparaten, uppifrån
och ner, men å andra sidan var jag
mot hela iden. Jag tvangs att gå en
medelväg, den som faktiskt alltid
står öppen, att referera partiets
uppfattningar och återge dess argumentering utan personliga tillägg
eller förskönande påbyggnader. Jag
kunde också med gott samvete uppehålla mig vid de uppenbara överdrifter som motpropagandan excellerade uti.
337
Lojaliteten ställdes på ytterligare
prov under Gunnar Heckschers ledarskap. striden inom partiet mellan liberala och konservativa grupper smärtade mig. J ag kunde inte
acceptera en liberalisering som ledde till partiets förintelse, då det i
alla fall finns och väl alltid kommer att finnas människagrupper i
detta land som sympatiserar med en
moderat högerpolitik, en politik
som trots moderation och pragmatisk anpassning till utvecklingen
dock utvecklar och försvarar ideer
som vi är vana att beteckna som
”höger”. Å andra sidan var jag övertygad om att ett nytt närmande till
en reaktionär linje också var livsfarlig- Bagge och Domö hade stupat på en positivt social, liberal politik, Hjalmarson-Svärd på en kärvare social, konservativ. Som ordförande i Föreningen Högerpress
hade jag en nästan daglig kontakt
med spänningarna inom partiet
men sökte alltid göra mitt till för
att överbrygga klyftorna genom att
hålla tillbaka byråns politiska skribenter när det gällde kritiken av
SDS-falangen. Jag tyckte att det
främst gällde att hålla organisationen intakt och att inte driva de
stora tidningarna i Malmö bort från
föreningen. Det lyckades, men givetvis krävde det också att jag tummade på lojaliteten mot partiet.
Borgerlig samverkan
Många år som betraktare av det
politiska spelet gjorde mig missmodig främst för den borgerliga splitt- 338
ringens skull. Jag har alltid fö-
respråkat en samling från botten
av den borgerliga väljarmassan då
jag haft en stark känsla av att de
flesta av de borgerliga väljarna står
främmande för de ideologiska
schatteringar som skiljer partierna åt. Men jag har inte kunnat acceptera malmöideerna om att denna borgerliga samling måste gå över
högerpartiets lik. I det fallet har
jag varit lojal mot partiet, men jag
är självfallet inte helt i stånd att
bedöma om denna lojalitet är logiskt eller känslomässigt betingad.
Varje gång jag trott mig märka att
samlingssträvandena stött på motstånd inom partiet för motståndets
egen eller partiegoismens skull har
jag dock inte tvekat att offra lojaliteten mot partiet för vad jag ansett större, lojaliteten mot tron på
att vårt lands framtid kräver ett
regimbyte, grundat på en medveten politisk vilja, som kommer till
ett klart och effektivt uttryck i ett
gemensamt uppträdande av stora
samhällsgrupper, organiserade i
samverkande partier eller ett enda
parti.
Under krigsåren blev det fråga
om en annan lojalitet, den som gällde nationen och regeringen. Under
det ökade tyska trycket kände jag
liksom flertalet kolleger hur nödvändig sammanhållningen var och
förstod hur lätt förhastade uttalanden även i små tidningar kunde utnyttjas av en helt irrationell tysk
ledning. Några besvärligheter med
Informationsstyrelsen hade jag heller inte. Men allt detta ligger utanför ämnet för min uppsats.
OM nyttan av privatsekreterare
Svensken – särskilt svensken i ansvarig ställning – skulle må
gott av att vara litet mindre på sin kant ifråga om att anlita andras
bistånd. Det är en gåta, hur de som taga en ledande del i svenskt
offentligt liv förmå att härda ut. Sanningen är, att de icke förmå
mer än ett visst mått och därefter stupa. De falla i förtid och, man
kan tillägga, att de falla med otaliga små underlåtenhetssynder på
sitt samvete, framför allt bestående av försummelser att hålla tillbörlig kontakt med medmänniskorna, en sak som till full evidens
bevisas bl. a. genom det skandallösa svenska slarvet med brevskrivning. De ha icke tid. Deras tillvaro är, vid sidan av vad som är deras huvudsakliga arbete, uppfylld och söndersliten av dagarnas
hundratals småbestyr.
Pressattachen Eskil Sundström i Svensk Tidskrift 1927
LEDARSKRIBENTENS LOJALITET
I somras avled en av högerpressens främste, chefredaktör Arne Lindström. Han hade
nyligen pensionerats efter ett
helt liv som tidningsman, de
senaste 22 åren som Västerviks-Tidningens chefredaktör
och ansvarige utgivare. strax
före sin bortgång skrev han
denna artikel om sin syn på
politiken, ett vittnesbörd om
hans starka politiska engagemang.
Det finns många vägar till det politiska arbetet och inte minst till
den rätt egendomliga verksamhet
som består i att skriva ledande artiklar i en dagstidning av viss partipolitisk färg. Min egen var lång
och krokig. Från början såg jag
mycket överlägset på partipolitik
överhuvud taget men som ung litterär allätare ingick också politisAv chefredaktör ARNE LINDSTRöM
ka böcker i förtäringen. Det var en
blandad kost som sträckte sig frän
handböcker i syndikalism, lånade
på ett arbetarbibliotek, till arbeten
av Harald Hjärne och Rudolf Kjellen. Jag läste både Tiden och Vår
Lösen, fast jag inte har några minnen alls av den lektyren. J ag hyste
sympatier för syndikalismen och
under värnpliktstiden kom jag under ett visst inflytande av en kommunistisk kamrat, men det fördunstade i den civila atmosfären efter utryckningen.
Politiskt arbete i egentlig mening
prövade jag på först soin ung journalist i högertidningen i en liten
västkuststad. Det var den nationella ungdomsrörelsen som väckte intresset – jag var ju inte främmande för sociala och nationella frå-
gor, kanske en farlig kombination
i 1920-talets slutskede! – men det
kanaliserades i praktiska uppgifter
inom högerorganisationen och 1934
tvekade jag inte att välja partiet
när schismen med ungdomsförbundet bröt ut. J ag ställdes omedelbart inför problemet om lojaliteten
mot partiet då jag alltjämt med
starka känsloband var fäst vid ungdomsrörelsen. J ag försökte mycket
tafatt komma ur konflikten genom
att skylla den olyckliga utvecklingen på rivaliteten mellan apparaterna och söka bagatellisera den ideologiska klyftan genom att beteckna
kampen mellan partiet och ungdomsförbundet som ett krig mellan
ombudsmän. Det renderade mig en
påringning från Lennart Kolmodin
som med rätta var ganska upprörd
över denna förenkling av situationen. Det var vår första kontakt.
J ag hade alltså etablerat mig som
ledarskribent sedan jag fått ansvaret för tidningen och med tanke på
min begränsade erfarenhet och bristande specialskolning för uppgiften
var det onekligen ganska tilltagset.
Men jag hade under en följd av år
nödgats läsa korrektur på ledare
som kom i cirkulär till tidningen
och ansåg att det mesta var värdelöst. Partikansliets ledare var sakliga men oftast svårfattliga för dem
som inte kände till den politiska
terminologien, de var torra och trä-
aktiga. En gammal ombudsman
nere i Skåne vid namn J. A. Björklund levererade varje vecka en oerhört lång artikel om sådana intressanta frågor som tullen på fönsterglas – varom rätt mycket oväsen
då förekom – och statsbidrag till
gödselstäder och liknande. Det var
ett återkommande lidande som
grundlade en aldrig helt övervunnen misstro, för att inte säga avsky mot cirkulärledare.
Men ville jag inte använda detta
trista ledarmaterial återstod ingen
annan utväg än att skriva själv. När
jag beslöt mig för det fanns det
335
också ett annat, starkt personligt
skäl, behovet av att förvärva kunskaper, att läsa in och smälta politiska frågor av olika slag. Om jag
tvingade mig till att skriva en ledare varje dag skulle jag också vara
nödsakad att ta reda på fakta om
det jag skulle skriva om. Jag tänkte att det skulle vara ett bra sätt
att i ledarna försöka diskutera fram
en uppfattning, ett ställningstagande i fråga efter fråga mot bakgrunden av den allmänna högeråskådning jag omfattade. Jag har alltid
varit road av att skriva och denna
nya form av journalistik blev ganska snart ett dagligt behov som med
undantag för vissa nedgångsperioder höll sig in i det sista. Den ständiga inriktningen på ledarskrivandet framkallade så småningom ett
starkt intresse för de stora frågorna som under decennier präglade
mitt tankeliv.
Avvikelse utan illojalitet
Naturligtvis ledde dessa funderingar inte alltid till samma slutsatser
som dem partiet kom till, lyckligtvis får man väl säga, ty partirobotar tillhör ju inte de roliga fenomenen. Jag har i enskilda frågor
alltid kunnat hävda avvikande meningar utan att jag känt mig illojal
och utan att få obehag från partiets
sida. Det är inga stora tidningar
jag företrätt och de har ju mest
haft sin betydelse för begränsade
bygder och för partiorganisationerna där, men tvistigheterna har inte
heller på det lokala planet varit sär- 336
skilt många eller djupgående. Jag
hade från början en social och nationell inställning till de politiska
frågorna; konservativ har jag i
egentlig mening aldrig varit (och
kämpar fortfarande en ojämn kamp
mot åldern för att inte bli det). Den
partilinje som företräddes av Gösta
Bagge och Fritiof Domö var ganska naturlig för mig, men å andra
sidan blev jag som partiarbetare
ute i landet bittert medveten om
svårigheterna att följa en sådan
linje med framgång.
När därför Gunnar Svärd och
Jarl Hjalmarson sökte föra en hö-
gerpolitik av klassisk modell var
jag redo att acceptera den i medvetande om att det långa socialdemokratiska maktinnehavet höll på
att leda till en kollektivism med stigande ofrihet som oundviklig följd.
Jag fattade de nya signalerna som
det enda möjliga alternativet till en
frihetsförkvävande socialistisk samhällsordning som smög sig på oss
utan att vi kunde göra någonting
åt det, bundna av den utveckling
som borgerlig svaghet och splittring
hade medverkat till. Jag tror jag
skrev om detta hundratals gånger
med verkligt helhjärtad övertygelse. J ag var säker på eller hoppades i varje fall varmt att tillfälliga
försakelser frän medborgarnas sida
skulle leda till en varaktig förbättring för den enskilde genom lättare
skattebördor och för samhället genom en ökad aktivitet från medborgarnas och de fria företagens
sida.
Men det fanns enskildheter i denna politik som oroade mig liksom
mänga andra i partiet. Jag var skeptisk mot partiets uppträdande i
ATP-striden sedan Gunnar Hedlund
förstört möjligheterna till en allmän borgerlig samling. J ag kände
mig ganska säker på att förslaget
om inhiberande!· av första barnbidraget var politiskt oklokt men jag
försökte i det fallet i ledare efter
ledare framföra argument till försvar för det – någonstans måste
ju den nya politiken bryta igenom
och vad som offrades i nuet skulle
ju ersättas med bättre förhållanden i en snar framtid. J ag var lojal, men jag kunde inte för mig
själv dölja tvivlen på att kursen
var den rätta. Inte heller kulturpolitiken tilltalade mig. J ag minns
den chock jag fick när ”kulturrå-
det” första gängen presenterades
inför en intern krets – med Lewi
Pethrus bland ledamöterna. Jag var
mycket nära att resa mig och lämna mötet, det var bara den gamla
tröghetslagen, den vanliga enkla
människans motvilja mot att ställa
till skandal, som höll mig tillbaka.
Men jag tror att jag aldrig med ett
ord berörde detta märkliga kulturräd och dess insatser. I det fallet var
jag endast lojal så till vida att jag
sköt hela saken ifrån mig som obehaglig.
ATP-striden
Det stora lojalitetsprovet kom efter Gunnar Heckschers östersundstaL J ag tog del av det först i form
av ett TT-referat och förbluffades
givetvis över djärvheten i uppslaget. Men vid närmare eftertanke
blev jag alltmer skeptisk. Det bar
mig emot alltsammans. Under ATFstriden hade jag med ringa verkan
hävdat att partiet kanske borde intressera sig för fonderna och deras
användning när det inte gick att få
till stånd en borgerlig samling kring
ett alternativ (Jag hade väl också
en känsla av att människorna i ett
modernt samhälle aldrig skulle vilja överlåta på den enskilda företagsamheten att garantera en så-
dan väldig trygghetsreform). Nu
togs visserligen frågan om fonderna upp men ur en underordnad och
dessutom utmanande synpunkt. Jag
tyckte inte heller att det var hö-
gerpolitik, detta att stå för förslag
om penningstöd åt vissa samhällsgrupper, även om det gällde många
människor som kommit i en ogynnsam ställning genom ATP-beslutet
(jag själv medräknad). Hur agerade jag då? Jag måste ju vara lojal,
helst som förslaget möttes med en
påtaglig entusiasm inom den rätt
molokna partiapparaten, uppifrån
och ner, men å andra sidan var jag
mot hela iden. Jag tvangs att gå en
medelväg, den som faktiskt alltid
står öppen, att referera partiets
uppfattningar och återge dess argumentering utan personliga tillägg
eller förskönande påbyggnader. Jag
kunde också med gott samvete uppehålla mig vid de uppenbara överdrifter som motpropagandan excellerade uti.
337
Lojaliteten ställdes på ytterligare
prov under Gunnar Heckschers ledarskap. striden inom partiet mellan liberala och konservativa grupper smärtade mig. J ag kunde inte
acceptera en liberalisering som ledde till partiets förintelse, då det i
alla fall finns och väl alltid kommer att finnas människagrupper i
detta land som sympatiserar med en
moderat högerpolitik, en politik
som trots moderation och pragmatisk anpassning till utvecklingen
dock utvecklar och försvarar ideer
som vi är vana att beteckna som
”höger”. Å andra sidan var jag övertygad om att ett nytt närmande till
en reaktionär linje också var livsfarlig- Bagge och Domö hade stupat på en positivt social, liberal politik, Hjalmarson-Svärd på en kärvare social, konservativ. Som ordförande i Föreningen Högerpress
hade jag en nästan daglig kontakt
med spänningarna inom partiet
men sökte alltid göra mitt till för
att överbrygga klyftorna genom att
hålla tillbaka byråns politiska skribenter när det gällde kritiken av
SDS-falangen. Jag tyckte att det
främst gällde att hålla organisationen intakt och att inte driva de
stora tidningarna i Malmö bort från
föreningen. Det lyckades, men givetvis krävde det också att jag tummade på lojaliteten mot partiet.
Borgerlig samverkan
Många år som betraktare av det
politiska spelet gjorde mig missmodig främst för den borgerliga splitt- 338
ringens skull. Jag har alltid fö-
respråkat en samling från botten
av den borgerliga väljarmassan då
jag haft en stark känsla av att de
flesta av de borgerliga väljarna står
främmande för de ideologiska
schatteringar som skiljer partierna åt. Men jag har inte kunnat acceptera malmöideerna om att denna borgerliga samling måste gå över
högerpartiets lik. I det fallet har
jag varit lojal mot partiet, men jag
är självfallet inte helt i stånd att
bedöma om denna lojalitet är logiskt eller känslomässigt betingad.
Varje gång jag trott mig märka att
samlingssträvandena stött på motstånd inom partiet för motståndets
egen eller partiegoismens skull har
jag dock inte tvekat att offra lojaliteten mot partiet för vad jag ansett större, lojaliteten mot tron på
att vårt lands framtid kräver ett
regimbyte, grundat på en medveten politisk vilja, som kommer till
ett klart och effektivt uttryck i ett
gemensamt uppträdande av stora
samhällsgrupper, organiserade i
samverkande partier eller ett enda
parti.
Under krigsåren blev det fråga
om en annan lojalitet, den som gällde nationen och regeringen. Under
det ökade tyska trycket kände jag
liksom flertalet kolleger hur nödvändig sammanhållningen var och
förstod hur lätt förhastade uttalanden även i små tidningar kunde utnyttjas av en helt irrationell tysk
ledning. Några besvärligheter med
Informationsstyrelsen hade jag heller inte. Men allt detta ligger utanför ämnet för min uppsats.
OM nyttan av privatsekreterare
Svensken – särskilt svensken i ansvarig ställning – skulle må
gott av att vara litet mindre på sin kant ifråga om att anlita andras
bistånd. Det är en gåta, hur de som taga en ledande del i svenskt
offentligt liv förmå att härda ut. Sanningen är, att de icke förmå
mer än ett visst mått och därefter stupa. De falla i förtid och, man
kan tillägga, att de falla med otaliga små underlåtenhetssynder på
sitt samvete, framför allt bestående av försummelser att hålla tillbörlig kontakt med medmänniskorna, en sak som till full evidens
bevisas bl. a. genom det skandallösa svenska slarvet med brevskrivning. De ha icke tid. Deras tillvaro är, vid sidan av vad som är deras huvudsakliga arbete, uppfylld och söndersliten av dagarnas
hundratals småbestyr.
Pressattachen Eskil Sundström i Svensk Tidskrift 1927