Ledarskifte i högerpartiet


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

66
LEDARSKIFTE I HÖGERPARTIET
Gunnar Heckscher har förklarat
sig vilja frånträda uppdraget som
ordförande i högerpartiet med hänvisning till att han anser sig ha
misslyckats med att nå ett gensvar
från centerpartiets och folkpartiets
sida i samverkanfrågan. Tidpunkten för en sammanfattande värdering av hans insats som partiledare
är inte inne. Endast en kort tidsrymd återstår fram till partistämman i början av juni då Gunnar
Heckschers efterträdare skall väljas och med hänsyn till de spekulationer kring grupperingar och
färgkonstellationer som redan inletts från pressens och de politiska
motståndarnas sida, synes det nödvändigt att taga fasta på Gunnar
Heckschers uttalande om bakgrunden till hans avsägelse. Varken nu
eller senare kommer någon att
kunna jäva påståendet att den bä-
rande tanken i Gunnar Heckschers
arbete som partiledare har varit att
endast en enad opposition kan stoppa den alltmera långtgående socialdemokratiska maktfullkomligheten
och därigenom etablera balans i
svensk inrikespolitik.
Denna Gunnar Heckschers kungstanke kommer helt självklart att
föras vidare. En klar och otvetydig
borgerlig opmwn kräver borgerlig
samverkan, kräver det idag och
kommer att kräva det i fortsättningen. Högerpartiets nye ledare
kommer emellertid, oavsett vilken
färg de färgsättningsglada i motståndarlägren målar honom i, lika
litet som Gunnar Heckscher att direkt kunna påverka centerpartiets
och folkpartiets officiella inställning i frågan om borgerlig samverkan. På längre sikt kommer detta
att ha mindre betydelse. Tiden och
en alltmera otålig opinion kommer
att verka för ett förverkligande av
de borgerliga samarbetssträvandena. Varken hr Hedlund eller hr
Ohlin är några sanningsvittnen på
detta område. Hr Hedlunds utspel
beträffande ett statligt stöd till
pressen och i jordförvärvsfrågan
kommer att leda till att allt fler får
upp ögonen för de verkliga avsikterna bakom hr Hedlunds tal om
samverkan.
I den nuvarande situationen kommer det att krävas en osedvanlig
styrka av en ny högerledare att
föra samverkanstanken vidare med
samma kraft och envishet som
Gunnar Heckscher. Det har sagts
och vi får säkert höra det upprepat
många gånger: att nu kommer det
att bli fråga om en markerad högerglidning i partiets politik. Men varför skulle detta ske? Skulle det
inte vara att slå in redan öppna dörrar? Socialdemokraterna har genom trycket av kommunisternas
framgångar, genom LO :s skatteoch tjänstemannapolitik och genom det ökade inflytandet från
partiets vänsterflygel undanröjt
behovet av speciella markeringar
åt vänster.
Den moderata konservativa poli- 67
tik som högerpartiet fört under
Gunnar Heckschers ledning är markering nog i kombination med konsekvens, fasthet och enhetlighet;
konsekvens i kravet på en enad
borgerlig opposition samt fasthet
och enhetlighet i partiets uppträ-
dande.
I ett läge som det nuvarande behövs mera än någonsin högerpartiets oförtröttliga strävan för ett
fast borgerligt alternativ till den
socialistiska regeringspolitiken.
Det blir för en ägare av en tidningstrust en relativt lätt sak att
när ocl1 var som helst starta en tidning, som blir ett uppkok på vad
som står i trustens övriga organ, med tillsats av lätt tillverkade
lokala nyheter. – För många går detta till på samma föga rekommenderande sätt som för huvudpersonen i ett för åtskilliga år sedan
az1 Arnold Bennet skrivet skådespel, tidningskungen sir Charles
Worgan, ägaren av ett 40-tal olikartade pressalster, som med den
mest sarnuetsrena öppenhjärtighet skröt över sin inbringande
”affär” och förklarade sin häpnadsväckande framgång med orden:
”Jag har endast en princip. Ge allmänheten vad den vill ha. Ge
allmänheten icke vad du tycker den borde ha eller vad du tycker
skulle vara bra för den, utan vad den för ögonblicket vill ha.”
På den sålunda fabricerade allmänna opinionen bygges sedan inoch utrikespolitik upp i en värld ”safe for democracy”.
Svensk Tidskrift 1924