Ledare; Pastor Janestams skuld


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Pastor Janestams skuld
L
ivet är som en spårvagn – kraften
kommer uppifrån. Det var en av
liknelserna som Pastor Jansson i
Hasse Alfredsons monolog använde för
att göra kyrkan tidstillvänd och populär.
Monologen blev odödlig därför att den
träffade mitt i prick. Alla kände igen Pastor Jansson. En hyvens och fridens man,
som innerligt gärna vill att kyrkan skall
vara populär och tilltalande för alla. Därför poppar han till språket, funderar ut
skojiga och lättsamma aktiviteter och rensar bort det som kan stöta bort eller tråka
ut, såsom religiositet.
Pastor Jansson serverar kaffe, spelar
svängig musik och öppnar lättölspub.
Men hur mycket han än vill, så finns det
likväl bättre popkonserter och pubar än
kyrkans. Pastor Janssons problem är att
det som var kyrkans själva raison-d’etre
tappas bort på vägen, när kyrkan skulle
bli en allmän trivselgård för snällism.
Pastor Jansson finns än. Men han har
också en modernare och mer samhällstillvänd kollega. Låt oss kalla honom Pastor
Janestam.
Om Pastor Jansson är prästen som innerst inne skulle vilja vara populär fritidsledare eller hela släktens favoritonkel, är
Janestam prästen vars naturliga kall vore
att bli en ledarskribent eller proffstyckare
i Siewert Öholms teveprogram.
Pastor Janestam engagerar sig i debatten om det som stod i dagens tidning. Som
flugan till en sockerbit, dras Pastor Janestam till varje ståndpunkt som låter utmanande, men som egentligen är så oändligt
enkel och bekväm. När Pastor Janestam
rör sig på kyrkornas världsråd och kyrkomötet är han intill förväxling lik en 60-
talets ungdomspolitiker på elevriksdag;
tricksande, fixande, myglande, pratande
och skrivandes pompösa resolutioner.
Verklighetens Pastor Janestam återfinns i fackeltågen för fred, i debattspalterna eller i domkyrkan i Västerås. Var
och varannan morgon kan man höra honom hålla engagerade morgonpredikningar i radion, mot besparingar i statsbidragen till vuxenutbildning och bibliotek
eller för större offentliga utgifter till sysselsättningsskapande åtgärder. För några
år sedan, när sådant var populärt, skrev
Pastor Janestam artiklar för ANC och
Vietnam. När det ansågs fint, protesterade Pastorn mot FNs intervention mot
Saddam Husseinsöverfall på Kuwait. Nu
har han så smått börjat höja rösten mot
den katolska hydran EG.
Visst kan man småle åt såväl Pastor
Jansson som Pastor Janestam och tycka
att de är naiva om än i grunden hyggliga
figurer. Men samtidigt bär de ett stort ansvar för den svenska statskyrkans kris och
moraliska förfall.
I en tid när allt tycks förgängligt och
föränderligt, kunde kyrkan stå för kontinuitet och tradition. Men Jansson och
Janestam flyter hellre med tidsandan under bekvämlighetsflagg, än de försvarar
omoderna ståndpunkter, formuleringar
och ritualer.
När så många söker svar och en plats
att få diskutera de verkligt svåra etiska
frågorna, flyr Jansson och Janestam. så-
dana frågor är ju så svåra och obehagliga.
När riksdagen beslutat om de allra mest
existensiella frågorna, om när livet kan
anses börja och när det kan anses vara
slut, hördes inte ett knyst från pastorerna.
Pastor Jansson förberedde väl en Darttunering och Janestam gick kanske i ett hyllningståg för Winnie Mandela.
Pastorerna Jansson och Janestam har
båda del i skulden för den svenska statskyrkans nedgång och moraliska förfall.
Det borde vara ett problem för kyrkans
aktiva och vänner. Men därutöver bär
Pastor Janestam en skuldbörda som borde diskuteras även av andra.
Med facit i hand har det under de senaste åren utbrutit en debatt om vilket
moraliskt ansvar man har för de åsikter
man torgför. Precis som den debatt som
utbröt när Stalins folkmord var bevisade,
ställs frågorna om vilken del i skulden
medlöparna och de aningslösa propagandisterna har för allt det onda som
gjorts i socialismens namn.
Den svenska kyrkan, i form av dess
Janestammar, har varit ivriga tillskyndare
av vår tids illdåd och irrläror.
I kyrkornas världsråd drev den svenska
kyrkan på för att anta resolutioner som
fördömde USA i Indokina, men teg om
de röda khmerernas folkmord.
I hyllningarna till den sk befrielseteologin, pläderade kyrkans män för ideer som
födde terror och mord. I debatten om
tredje världen och om Nord-syd, företräddes ofta ståndpunkter och ideologier
som i verkligheten visat sig konservera
269
fattigdom och hålla förtryckarregimer
kvar vid makten.
I fredskampanjerna gick kyrkans män
sida vid sida med dem som förföljde och
slog ihjäl kristna i östra Europa och det
forna Sovjetunionen. Få gav ifrån sig ens
det minsta pip av protest mot religionsförtrycket och förföljelsen i vår närhet. Och
har någon hört kyrkan i Baltikum, Polen,
Ryssland, Ungern eller Tjeckoslovakien
tacka för det heroiska stödet från den
svenska kyrkans Pastor Janestam?
När årets kyrkomöte samlades, liksom
alla gånger tidigare, diskuterades allehanda problem kring statskyrkans organisation och management. I bästa fall kanske
också ett och annat ord fälldes kring den
minskande tillströmningen till gudstjänsterna. Men vem vågar diskutera hur politiserade strukturer och värderingar har
skapat en kyrka som ersatt etiska och
kristna värderingar med något som i bästa
fall är en institution för allmän snällism
och politisk naivitet.
Och vem vågar diskutera kyrkans moraliska skuld för ideer som skapat fattigdom, förtryck och förföljelse?