Ledare; Leve småborgerligheten

LEDARE
Leve småborgerligheten,
om denlever
U
nder ett kvarts sekel har det amerikanska presidentämbetet nästan obrutet innehafts av republikaner. Detta trots att demokraterna alltid
har varit det större partiet, med fler registrerade väljare, fler valda representanter
i senat, representanthus och delstatliga
församlingar och en överlägsen uppbackning av media och kändisar.
Republikanska kandidaters budskap
har helt enkelt lyckats träffa en klangbotten
i USA som demokraterna inte gjort. Demokraterna har tenderat att allt mer bli en
koalition mellan högljudda och välorganiserade särintressen – från den förmögna
vänstern till de fackliga ledarna – som på
ett demokratiskt konvent en gång självironiskt kallades för ”immoral minorities”.
Det republikanska framgångsreceptet
byggde i stället på koalitionen mellan
”Wall Street” och ”Main Street”, där Wall
Street står för den moderna nationalekonomin med dess betoning på incitament
för arbete och sparande och fungerande
marknader. Main Street står för den amerikanska småstadens medelklass, som i
motsats till storstadens mediaelit står nära
den industriella produktionen och delar
nationalekonomernas övertygelse om en
begränsad offentlig sektor, låga skatter
och starka familjer och civila nätverk –
om än utifrån moraliska snarare än nationalekonomiska motiv.
I år vann demokraternas Bill Clinton,
inte för att förutsättningarna förändrats
utan för att han lyckades bättre med republikanernas framgångsrecept än republikanerna själva. Clinton lyckades fjärma
sig från koalitionens särintressen och
kravmaskiner. I stället reste han land och
rike runt och talade om medelklassens
Amerika.
Amerikanska val vinns av den som
lyckas vinna denna stora grupp som har
så många namn; den arbetande medelklassen, småstädernas folk, den tysta majoriteten eller ”rednecks”.
Motsvarigheten finns i de flesta västländer. Englands konservativa har vunnit
en lång rad val tack vare att de vunnit den
engelska medelklassen och den stora del
av arbetarklassen som känt sig främmande inför Arthurs Scargills skräniga strejkrevolutionärer och Tony Benns elitistiska
vänster.
I praktiskt taget alla länder kan man på
motsvarande sätt se hur kampen mellan
vänstern och högern i politiken avgjorts
av vem som lyckats vinna den stora grupp
väljare som socialt är arbetarklass och
därför kanske borde vinnas av vänstern
men värdemässigt är borgerlig och därför
borde vinnas av högern. Därför är det
kanske inte så konstigt att denna grupp,
som sällan ägnas någon omsorg mellan
valen och som gärna förlöjligas och beskrivs som insnöad i media, höjs till skyarna när det närmar sig val.
Hur är det i Sverige. Finns det inga
svenska ”rednecks”?
Visst gör det. I boken ”Två barn och
eget hus” (Carlsson, 1991) beskriver
etnologen Annette Rosengren några års
studier av livet i några vanligafamiljer i en
stad på västgötaslätten med det fingerade
namnet Asketorp.
Det är industriarbetarfamiljer som genom idogt och målmedvetet arbete lyckats bygga upp en hög levnadsnivå. Arbete
är en dygd och att spara, med ett eget ägandes hem som målet, är självklart. Det är
beskri~ningen av ett samhälle med social
kontroll, där skilsmässor är ovanliga och
synen på otrohet är sträng.
–
Det är ett samhälle där familjen är stark
liksom de civila nätverken genom grannar
och släkt. Den frivilliga brandkåren, med
sinjulfest som årets höjdpunkt, har en lika
stark ställning i samhället som kyrkan i en
amerikansk småstad.
Visst är det lätt att oja sig över Asketorps inrutade könsrollsiJlÖnster, samtidigt som man måste erkänna att ångestladdade rollkonflikter, kluvna lojaliteter,
ständiga dåliga samveten och klippkort
hos familjeterapeuten är ovanligare än
hos de moderna storstadsfamiljerna. Och
visst är det vällätt att göra sig lustig över
konforma åsikter och strömlinjeformad
smak, i allt från skivorna med Ingemar
Nordströms saxparty till plyschsoffan
som står på samrna plats i varje familj.
Men, som författaren också påpekar,
smaken hos Rörstrandsgatans bostadsrättsinnehavare med avlutade trägolv och
åsikterna hos Stockholms opinionsbildare är inte mindre konform, även om modet växlar litet oftare där.
Så visst finns den småborgerliga tysta
medelklassen även i Sverige. Och även i
Sverige är den gruppen stor och viktig.
Men den hyllas inte i valen och återspeglas knappast i de politiska partierna.
Vänstern och Folkpartiet är partier för
storstadens intellektuella elitister som anser sig veta folks bästa bättre än folk själva
och är nog de partier som står känslomässigt längst ifrån Asketorp.
KdS har familjesynen, men har med sin
svaghet för predikantmässigt moraliserande framför moral inte slagit an.
Centern har sin förankring i landsbygdens och småstädernas konservatism,
men i sina försök att vinna de gröna,
offentligförsörjda storstadsåsikterna, har
centern lyckats bättre med att förlora
445
Asketorp än att vinna Rörstrandsgatan.
Ny Demokrati har tveklöst vunnit väljare i Asketorp. Ändå ger de inte en röst
åt Asketorp, ty de är i grunden ett populistiskt parti och som sådant söker de snarare lediga politiska marknadsandelar där
sådana för tillfållet finns att finna.
Kvar står moderatema och socialdemokraterna. Socialdemokraterna hade
och har i viss utsträckning fortfarande
Asketorps röster. Samtidigt har inget parti så konsekvent som socialdemokraterna
drivit en politik som skadat försörjningen,
lagt beslag på lönen och motarbetat livsstilen hos familjerna i Asketorp.
Moderaterna är det parti som åsiktsmässigt borde tilltala Asketorp och den
privatanställda medelklassen. Och partiet
har tveklöst haft betydande framgångar i
dessa grupper. Men även moderatema
har understundom glömt var deras värderingar kommer ifrån och varit kunnigare
om motsvarigheterna i England och USA
än om människorna i Asketorp. Och därtill kommer ett starkt socialt arv som gör
att det ofta är först när Asketorps barn
flyttar till Partiile och Sollentuna som de
blivit moderata kärntrupper.
Den svenska småborgerligheten har
ägnats ringa politiskt intresse, som annat
än skatteunderlag. Själva ordet ”småborgerlig” är ju närmast ett skällsord, som
bara används som beskrivning på en
osedvanligt inkrökt och trist typ.
Men lika väl som det amerikanska undret har sin småborgerlighet som sköter sitt
och för det goda samhällets värden vidare, har det svenska välståndet sin. I Sverige är det inte rutiga skjortor och pickups.
Vår svenska småborgerlighet kan snarare
symboliseras av det svenska industriundrets lågmälde ingenjör, som med bruna
446
lågskor och räknestickan i blasem satt
bakom ratten på sin PV. Eller, om man så
vill, invånarn~ i Asketorp. Och det är denna småborgerlighet som är välståndets
tysta hjältar.
Det är småborgerligheten som jobbar i
industrin, som utgör en stor del av skatteunderlaget, som alltid betalar sin skatt
men sällan utnyttjar välfärdsstatens bidrags- och subventionssystem.
Frågan är hur en så stor och viktig
grupp kan vara så glömd i politiken. Få
politiska s k välfärdsreformer har gagnat
familjerna i Asketorp. De utnyttjar offentlig barnomsorg i mindre grad. De har sällan några avdrag, går inte ofta på de
bibliotek Per Ahlmark vill höja skatten
för att rädda och betalar för sitt boende
själva. De lyfter inga studiemedel, ·åker
inte kollektivtrafik och slipper inte marknadshyra genom höga subventioner.
För svensk politik ligger en viktig uppgift i att (åter)upptäcka den svenska små-
borgerligheten. Inte bara för att det är en
grupp lika röststark på valdagen som den
är röstsvag imediadebatten. Utanframför
allt därför att här finns såväl nyckeln till
att Sverige en gång blev rikt som nyckeln
till att göra Sveriges finanser sunda igen.
Småborgerlighetens ideal är arbete och
sparande, att stå på egna ben och inte ligga andra till last, familjen och de starka
nätverken där man tar ansvar för de sina,
och det offentliga systemet som ett stöd
till dem som behöver men inte som ett sätt
att finansiera vanligt folks boende och
intressen.
Ingenting av detta förtjänar föraktfulla
fördömanden. Det förtjänar mer en hyllning.