Ledare; Individuell eller socialdemokratisk välfärd
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Individuell eller socialdemokratisk välfärd
V
id den moderata partistämman
debatterades välfärdspolitikens
principer. Frågorna gällde om
välfärdspolitiken skall vara generell eller
selektiv, individuell eller kollektiv. Företrädare för ungdomsförbund och studentförbund hävdade att någon politik för
sänkta offentliga utgifter, och därmed
sänkta skatter, inte är möjlig så länge moderaterna accepterar den generella välfärdspolitiken.
Partistyrelsens representanter menade
däremot att välfärdspolitiken skulle baseras på det generellas principer, bland annat uttryckt med Karl Marx ord ”av var
och en efter förmåga, åt var och en efter
behov”.
Trots att Moderata Samlingspartiet
troligtvis är det parti som har mest klart
för sig vilka steg som bör tas för att reformera välfärden, är det uppenbart att partiet behöver formulera en grundläggande
välfärdsstrategi. En strategi fri från de underliggande värderingar som präglar dagens välfärdssystem. Det är nödvändigt
för att kunna ta inte bara de första stegen i
en reformering av svensk välfärd, utan
också de kommande. Detta är i sin tur
nödvändigt för en uthållig skattesänkningspolitik under 1990-talet.
Det räcker inte med att omfördela dagens offentliga penningstöd från institutioner till individer. En sådan omfördelning är tillräcklig för att bryta upp produktionsmonopol och reducera kostnader, men inte för att skapa ett personligt
kostnadsansvar. I framtiden finns det ingen anledning till att svenskarnas välfärd
skall vara världens mest skattesubventionerade.
De som hävdar att skattesänkningar inte är möjliga utan att man radikalt byter
välfärdssystem i termer av generellt och
selektivt har fel. En effektivare produktion av ~änster, pengar som följer individen och mångfald av olika tjänster ger lä-
gre kostnader och går hand i hand med
skattesänkningar. Det är däremot i det
närmaste självklart att graden av offentliga subventioner sät,er en gräns för hur
mycket skattema kan sänkas.
Ett första led i utvecklingen av en moderat välfärdsstrategi måste vara frigörelse från den problemformulering som till
och med de mest radikala studentförhundarna tycks acceptera. Hela diskussionen om generell eller selektiv välfärdspolitik förs som om välfärd är och skall
vara en funktion av enbart offentliga åtgärder. Koncentrationen ligger på hur de
offentliga utgifterna fördelas; selektivt eller generellt.
Välfärdspolitikens utgångspunkt måste
i stället vara att den enskildes välfärd i
första hand beror på hennes egna insatser
och ambitioner, och att dessa så långt som
möjligt skall disponeras av henne själv.
Välfärden skapas inte av politiker och tillhör inte heller det offentliga. Den förstatligade välfärden måste privatiseras.
I konsekvens med detta är det svårt att
se annat än att moderater i sak bejakar en
individuell välfärdspolitik med sänkta
skatter och personligt sparande. Då måste
man rimligen avvisa en kollektiv välfärdspolitik. Denna grundläggande välfärdssyn
kan synas trivial, men måste likväl påverka båda ordval och strategi när välfärden
diskuteras.
Oavsett hur mycket den enskile disponerar av den välfärd som han eller hon
skapat med sitt arbete och hur mycket
som tilldelas genom offentliga bidrag,
måste hon i nästa led få bestämma över
utformningen av den egna välfärden.
Även här är det svårt att kunna se annat
än att moderaterna i sak bejakar en individuellt utformad välfärd och inte en kollektiv. Skolpengssystemet, förslaget om
barnomsorgsstöd och den obligatoriska
sjukförsäkringen fyller alla samma funktion. De ger valfrihet åt individerna och
bryter den kollektiva kontrollen över välfärdens utformning. Fortfarande är finansieringssystemet för dessa reformer kollektivt, genom skatt. Utsträckningen i vilken skattefinansiering nyttjas är naturligtvis inte given en gång för alla. Den kan
prövas i takt med att hushållens skattebörda minskar.
Den moderata välfärdssynen, som den
kommer till uttryck i olika sakfrågor innehåller både generella och selektiva inslag.
sjukvårdsförsäkringen kommer alla till
del, men ger vissa mer och andra mindre
beroende av vårdbehov.Barnomsorgsstö-
det är generellt men ger selektiva val.
Sänkta skatter kan hävdas vara en generell välfärdsinsats, men ger variationer i
nettoinkomsterna.
Dessa reflektioner om vad som är generell OGh selektiv välfärdspolitik kan
upplevas som ordvrängeri och ett försök
att i onödan omdefiniera debatten. Poängen är emellertid att begreppen generellt och selektivt, eller individuellt och
kollektivt, inte räcker till för att ge namn
åt en moderat välfärdspolitik.
Utgår man mer direkt från vad som
453
normalt avses med generell och selektiv
välfärdspolitik – det offentliga stödets
fördelning till alla, eller bara till behövande – förenklas inte bilden. Man kan förorda generella inslag utan att hävda att allt
skall vara generellt. Man kan diskutera
om barnbidrag skall utgå till alla utan att
för den skull ifrågasätta det rimliga i en
obligatorisk sjukförsäkring, som är generell och kollektivt finansierad.
Det är också uppenbart att nivån på
skattetrycket påverkar synen på hur generella de offentliga välfärdsinsatserna skall
vara. Även om socialbidrag och bostadsbidrag skall vara selektiva så minskar
sänkta skatter behovet att dessa stöd. På
samma sätt innebär höga skatter krav på
stöd till barnomsorgen. Rimligtvis måste
väl moderat välfärdspolitik betyda att så
lite som möjligt är generellt och kollektivt,
medan det individuella skall dominera?
Hur formuleras detta i 1990-talets välfärdsdebatt? Vad innebär de krav på förändringar som följer på förstatligad välfärd, europeisk integration och en ekonomi i utförsbacke? Den debatten inbjuder
Svensk Tidskrift till. I detta nummer skriver Ulf Kristersson och Thomas ldergard
om en individuell välfärdspolitik. Hans
Zetterberg ger en grund för 1990-talets
fortsatta idedebatt Samtidigt ger Christer
Zetterbergs artikel en bild av den miljö
som kommer att prägla 1990-talets ideoch välfärdsdiskussion, nämligen ekonomin. Debatten har börjat.
Individuell eller socialdemokratisk välfärd
V
id den moderata partistämman
debatterades välfärdspolitikens
principer. Frågorna gällde om
välfärdspolitiken skall vara generell eller
selektiv, individuell eller kollektiv. Företrädare för ungdomsförbund och studentförbund hävdade att någon politik för
sänkta offentliga utgifter, och därmed
sänkta skatter, inte är möjlig så länge moderaterna accepterar den generella välfärdspolitiken.
Partistyrelsens representanter menade
däremot att välfärdspolitiken skulle baseras på det generellas principer, bland annat uttryckt med Karl Marx ord ”av var
och en efter förmåga, åt var och en efter
behov”.
Trots att Moderata Samlingspartiet
troligtvis är det parti som har mest klart
för sig vilka steg som bör tas för att reformera välfärden, är det uppenbart att partiet behöver formulera en grundläggande
välfärdsstrategi. En strategi fri från de underliggande värderingar som präglar dagens välfärdssystem. Det är nödvändigt
för att kunna ta inte bara de första stegen i
en reformering av svensk välfärd, utan
också de kommande. Detta är i sin tur
nödvändigt för en uthållig skattesänkningspolitik under 1990-talet.
Det räcker inte med att omfördela dagens offentliga penningstöd från institutioner till individer. En sådan omfördelning är tillräcklig för att bryta upp produktionsmonopol och reducera kostnader, men inte för att skapa ett personligt
kostnadsansvar. I framtiden finns det ingen anledning till att svenskarnas välfärd
skall vara världens mest skattesubventionerade.
De som hävdar att skattesänkningar inte är möjliga utan att man radikalt byter
välfärdssystem i termer av generellt och
selektivt har fel. En effektivare produktion av ~änster, pengar som följer individen och mångfald av olika tjänster ger lä-
gre kostnader och går hand i hand med
skattesänkningar. Det är däremot i det
närmaste självklart att graden av offentliga subventioner sät,er en gräns för hur
mycket skattema kan sänkas.
Ett första led i utvecklingen av en moderat välfärdsstrategi måste vara frigörelse från den problemformulering som till
och med de mest radikala studentförhundarna tycks acceptera. Hela diskussionen om generell eller selektiv välfärdspolitik förs som om välfärd är och skall
vara en funktion av enbart offentliga åtgärder. Koncentrationen ligger på hur de
offentliga utgifterna fördelas; selektivt eller generellt.
Välfärdspolitikens utgångspunkt måste
i stället vara att den enskildes välfärd i
första hand beror på hennes egna insatser
och ambitioner, och att dessa så långt som
möjligt skall disponeras av henne själv.
Välfärden skapas inte av politiker och tillhör inte heller det offentliga. Den förstatligade välfärden måste privatiseras.
I konsekvens med detta är det svårt att
se annat än att moderater i sak bejakar en
individuell välfärdspolitik med sänkta
skatter och personligt sparande. Då måste
man rimligen avvisa en kollektiv välfärdspolitik. Denna grundläggande välfärdssyn
kan synas trivial, men måste likväl påverka båda ordval och strategi när välfärden
diskuteras.
Oavsett hur mycket den enskile disponerar av den välfärd som han eller hon
skapat med sitt arbete och hur mycket
som tilldelas genom offentliga bidrag,
måste hon i nästa led få bestämma över
utformningen av den egna välfärden.
Även här är det svårt att kunna se annat
än att moderaterna i sak bejakar en individuellt utformad välfärd och inte en kollektiv. Skolpengssystemet, förslaget om
barnomsorgsstöd och den obligatoriska
sjukförsäkringen fyller alla samma funktion. De ger valfrihet åt individerna och
bryter den kollektiva kontrollen över välfärdens utformning. Fortfarande är finansieringssystemet för dessa reformer kollektivt, genom skatt. Utsträckningen i vilken skattefinansiering nyttjas är naturligtvis inte given en gång för alla. Den kan
prövas i takt med att hushållens skattebörda minskar.
Den moderata välfärdssynen, som den
kommer till uttryck i olika sakfrågor innehåller både generella och selektiva inslag.
sjukvårdsförsäkringen kommer alla till
del, men ger vissa mer och andra mindre
beroende av vårdbehov.Barnomsorgsstö-
det är generellt men ger selektiva val.
Sänkta skatter kan hävdas vara en generell välfärdsinsats, men ger variationer i
nettoinkomsterna.
Dessa reflektioner om vad som är generell OGh selektiv välfärdspolitik kan
upplevas som ordvrängeri och ett försök
att i onödan omdefiniera debatten. Poängen är emellertid att begreppen generellt och selektivt, eller individuellt och
kollektivt, inte räcker till för att ge namn
åt en moderat välfärdspolitik.
Utgår man mer direkt från vad som
453
normalt avses med generell och selektiv
välfärdspolitik – det offentliga stödets
fördelning till alla, eller bara till behövande – förenklas inte bilden. Man kan förorda generella inslag utan att hävda att allt
skall vara generellt. Man kan diskutera
om barnbidrag skall utgå till alla utan att
för den skull ifrågasätta det rimliga i en
obligatorisk sjukförsäkring, som är generell och kollektivt finansierad.
Det är också uppenbart att nivån på
skattetrycket påverkar synen på hur generella de offentliga välfärdsinsatserna skall
vara. Även om socialbidrag och bostadsbidrag skall vara selektiva så minskar
sänkta skatter behovet att dessa stöd. På
samma sätt innebär höga skatter krav på
stöd till barnomsorgen. Rimligtvis måste
väl moderat välfärdspolitik betyda att så
lite som möjligt är generellt och kollektivt,
medan det individuella skall dominera?
Hur formuleras detta i 1990-talets välfärdsdebatt? Vad innebär de krav på förändringar som följer på förstatligad välfärd, europeisk integration och en ekonomi i utförsbacke? Den debatten inbjuder
Svensk Tidskrift till. I detta nummer skriver Ulf Kristersson och Thomas ldergard
om en individuell välfärdspolitik. Hans
Zetterberg ger en grund för 1990-talets
fortsatta idedebatt Samtidigt ger Christer
Zetterbergs artikel en bild av den miljö
som kommer att prägla 1990-talets ideoch välfärdsdiskussion, nämligen ekonomin. Debatten har börjat.