Ledare; Europa och friheten
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Europa och friheten
F
ör ett år sedan var ett svenskt EGmedlemskap uteslutet. Frågan om
de baltiska staternas självständighet stämplades som ”högeraktivism”. Och
avspänningen i världen ansågs ske i en så-
dan fart att ett försvarsbeslut i närheten av
nuvarande nivåer uteslöts som orealistiskt. PLO var Sveriges främste vän i Mellersta Östern och grunden för förhoppningar om en ny fredsordning. Svensk utrikespolitik har i några av sina mest centrala områden hamnat i en slags halvårstakt av plötsliga skiften. De plötsliga kasten i den socialdemokratiska utrikespolitiken avslöjar en verklighetsflykt som
gjort svensk socialdemokrati oförmögen
att förstå den värld vi lever i. Självfallet urholkar detta stabiliteten i svensk utrikespolitik.
Förhållandena ivår omedelbara närhet
är en tvingande och ofrånkomlig del av
vår verklighet. Under januari månad har
vi sett hur sovjetiska stridsvagnar kört
över fredliga demonstranter, hur kommunisternas inlejda legosoldater har skjutit
ner medborgare i våra grannländer och
hur den militära makten använts för att
underminera de folkvalda parlamentens
makt. Det har hänt, och kommer kanske
att upprepas, i en del av Europa som i allra högsta grad hör till vår framtid liksom
utvecklingen inom EG kommer att göra
det.
De senaste årens EG-debatt har varit
viktig, inte minst för Sverige. Aratals nej
förvandlades inom loppet av något år till
jaså och ja. Den europeiska verkligheten i
form av sina möjligheter vann över svensk
slutenhet och den svenska modellens väktare. Öppenhet vann över slutenhet.
Framförallt vann insikten om att vår egen
verklighet formas i Europa, i den del av
världen vi lever i, och inte genom apellartad politik i den tredje världen och Mellersta Östern.
Det som händer i Baltikum är en del av
den europeiska utvecklingsprocessen.
Det kommer att påverka förtroende, samvaro och samarbete i Europa. Förtrycks
friheten kommer vi att få en ständigt fortJevande spänning med de hot som följer
därur. Det ligger i den europeiska framtidens intresse att integrationsprocessen i
centrum och demokratiseringen i periferin kan fortsätta. Därför måste det vara en
huvuduppgift för svensk utrikespolitik att
vid sidan av en snabb anpassning till EG
ge vårt stöd till en utveckling i vilken de
baltiska staterna kan återfå sin frihet och
självständighet.
Frågan om de baltiska staternas frihet
brukar vi inte se som lika avgörande för
den europeiska framtiden som den europeiska gemenskapens ekonomiska och
politiska utveckling. Likväl är de båda en
del av samma process. Den europeiska
freden ligger inte trygg så länge europeiska stater förtrycks.
Det är därför ett allvarligt uttryck för
den svenska utrikespolitikens verklighetsflykt att intresset för Europa iform av bå-
de EG och Baltikum kommit plötsligt.
Under många år var det de kommunistiska förtryckarn~ i den tredje världen som
fick vänligt intresse och ekonomiskt stöd.
Europa, både vad gäller EG och Baltikum, fick på sin höjd ett kritiskt och motvilligt intresse.
Tanken på att de baltiska folken skulle
få avgöra sin egen framtid i demokratiska
former avvisades som högerextrernism.
Den självklara iakttagelsen att freden behövde ett demokratiskt genombrott i Östeuropa hånades som korstågsfararmentalitet. EG var den höga arbetslöshetens
hemland, en lerärnarmarknad och ett hot
mot neutraliteten. I tvärsäkra analyser
förkunnande man att Östeuropas befriade folk skulle välja den socialdemokratiska politiken. Så lite visste man om Europas politiska verklighet att man inte kunde ge svar på frågan om de baltiska staterna var ockuperade eller ej. Man hävdade
till och med att det bara var en minoritet
av balterna som ville uppnå självständighet.
Svensk socialdemokrati har haft sina
vänner i en värld av föreställningar som
just nu håller på att avslöjas. De socialistiska visionerna var bara visioner och inget annat. Även för svenska socialdemokrater börjar det bli klart att Fidel Castro
är en kommunistisk förtryckare och
gangster. Sandinisterna hade inte det folkliga stöd som de, och socialdemokratin,
motiverade diktaturen med. Tanzania
blev ett fattigare land under Nyerere eftersom han förstörde jordbruket med
samma målmedvetenhet som andra förtryckarkolleger. Vietnam flyr nu undan
den socialism som Hanoi med svenskt bistånd vann hela Vietnam för. Och PLO,
som spelat en central roll för svensk Mellanöstern-politik, har slutit upp som få
bakom Saddam Husseins krav på att förinta Israel och annektera Kuwait.
Ett grundläggande skäl till varför socialdemokrater inte förstod vad deras vänner gjorde i den tredje världen var avståndet från förtrycket och närheten till de socialistiska parollerna. Demokratins värde
avtog i och med att man lämnade Arlanda. Orsaken till att man inte förstår vad
som händer i Europa är att man fjärmat
sig från de värderingar som byggt Europa
och som i dag styr utvecklingen. Tron på
3
majoritetsbeslutens totala dominans har
lett till en nedvärdering av den enskildes
fri- och rättigheter. Det finns förmodligen
ingen annan europeisk politiker som skulle kunna utföra Ingvar Carlssons resonemang om medborgarrätt, det vill säga majoritetens rätt, gentemot den enskildes
rätt. Allra minst i det forna Östeuropa.
Oförmågan att förstå värdet av de rättigheter som gör det civila samhället möjligt förklarar socialdemokratins svårigheter att i lagstiftningen hantera Europarå-
dets krav eller EG:s politiska prioriteringar. Det var därför, på grund av oförmågan
att förstå den enskilde individens krav på
Östeuropas nya samhällen, som socialdemokraterna trodde att Östeuropas folk
skulle be socialdemokratin föra dem ur
socialiserade ekonomier.
För Baltikums folk handlar frigörelsekampen inte om nationalism. Det handlar
inte om val av samhällsmodell eller ny inriktning av den samhälleliga ingenjörskonsten. Tvärtom handlar det om att sätta
mänskliga fri- och rättigheter före modeller och ingenjörskonster. Det handlar i
grunden om att få resa sig ur mänsklig förnedring. Det är därför balterna riskerar
sina liv framför sina parlament. Balternas
kamp kan inte diskuteras i termer av
lämplighet som man kan diskutera en
kommunindelning.
Här finns en förklaring till socialdemokratins oförmåga att förstå vad som sker i
ett Europa som har lämnat den bipolära
världen och där den militära konfrontationen mellan supermakterna inte dominerar den europeiska scenen. Spänningen
mellan dem som vill uppnå fundamentala
och för oss självklara mänskliga fri- och
rättigheter och de makthavare som vill
förmena dem dessa kommer att vara tyd- 4
ligare när den inte överskuggas av den militära spänningen mellan stormakterna.
Hade socialdemokratin förstått detta hade man inte trott att den militära avspänning som följde i spåren av 1989 års snabba befrielse tillät en svensk nedrustning.
Om man förstod detta idag skulle man inte som Pierre Schori efter sin baltiska resa
vara snar att hävda att utvecklingen nu
har stabiliserats, efter skotten i Vilnius
och Riga. Spänningen kvarstår tills de baltiska folken tillerkänns samma mänskliga
fri- och rättigheter som vi har i Sverige.
Framtill dess är deras krav en provokation av en centralmakt vars existens förutsätter förtryck av mänskliga fri- och rättigheter.
Frågan är om inte socialdemokratins
oförmåga att förstå vår europeiska samtid
ligger dem ännu mer i fatet än deras ideologiska koppling till den svenska ekonomins misslyckanden. Den baltiska frågan
är en europeisk fråga. Det måste vara en
huvuduppgift för en svensk regering att
medverka till att de får en identitet som
europeiska nationer bland andra. En annan huvuduppgift måste vara att föra Sverige in i Europa. Då skadar det inte att
förstå att i Europa är mänskliga rättigheter något annat än ”medborgarrätt”. Förstår man det kommer man att förstå mer
om både Europa och Baltikum än vad socialdemokraternas nyvaknade intresse är
uttryck för.
Framsynt försvarsbeslut
V
isst måste man beundra skickligheten och förutseendet hos männen bakom 1972 års försvarsbeslut De hade styrkan att bortse från ÖB:s
plädering i egen sak för ett årligt påslag
med ca 2% ”för att bibehålla den operativa effekten”. I stället valde de att lägga
sig på en plan anslagsnivå, mot bakgrunden av den rådande avspänningen. De sade dessutom ärligt att den operativa styrkan kunde tillåtas nedgå under de närmaste åren.
På den valda nivån skulle det enligt
ÖB bli nödvändigt att antingen slopa utvecklingen av jakt-Yiggen eller frångå
den allmänna värnplikten. Klokt nog
bortsåg statsmakt_f!rna från sådant demagogiskt gnäll. Och mycket riktigt, när det
kom tiiJ kritan kunde ÖB med hjälp av
motorsåg och osthyvel behålla både
värnplikt och svensk flygindustri!
Motorsågen användes till att kapa
hälften av flygvapnet och ubåtsjaktfunktionen i marinen. Osthyvel litet varstans
men främst inom armen, vars förband
kvalitetsförsämrades beträffande utbildning, utrustning, ammunitionsförsörjning, mobiliseringsberedskap m m, m m.
Europa och friheten
F
ör ett år sedan var ett svenskt EGmedlemskap uteslutet. Frågan om
de baltiska staternas självständighet stämplades som ”högeraktivism”. Och
avspänningen i världen ansågs ske i en så-
dan fart att ett försvarsbeslut i närheten av
nuvarande nivåer uteslöts som orealistiskt. PLO var Sveriges främste vän i Mellersta Östern och grunden för förhoppningar om en ny fredsordning. Svensk utrikespolitik har i några av sina mest centrala områden hamnat i en slags halvårstakt av plötsliga skiften. De plötsliga kasten i den socialdemokratiska utrikespolitiken avslöjar en verklighetsflykt som
gjort svensk socialdemokrati oförmögen
att förstå den värld vi lever i. Självfallet urholkar detta stabiliteten i svensk utrikespolitik.
Förhållandena ivår omedelbara närhet
är en tvingande och ofrånkomlig del av
vår verklighet. Under januari månad har
vi sett hur sovjetiska stridsvagnar kört
över fredliga demonstranter, hur kommunisternas inlejda legosoldater har skjutit
ner medborgare i våra grannländer och
hur den militära makten använts för att
underminera de folkvalda parlamentens
makt. Det har hänt, och kommer kanske
att upprepas, i en del av Europa som i allra högsta grad hör till vår framtid liksom
utvecklingen inom EG kommer att göra
det.
De senaste årens EG-debatt har varit
viktig, inte minst för Sverige. Aratals nej
förvandlades inom loppet av något år till
jaså och ja. Den europeiska verkligheten i
form av sina möjligheter vann över svensk
slutenhet och den svenska modellens väktare. Öppenhet vann över slutenhet.
Framförallt vann insikten om att vår egen
verklighet formas i Europa, i den del av
världen vi lever i, och inte genom apellartad politik i den tredje världen och Mellersta Östern.
Det som händer i Baltikum är en del av
den europeiska utvecklingsprocessen.
Det kommer att påverka förtroende, samvaro och samarbete i Europa. Förtrycks
friheten kommer vi att få en ständigt fortJevande spänning med de hot som följer
därur. Det ligger i den europeiska framtidens intresse att integrationsprocessen i
centrum och demokratiseringen i periferin kan fortsätta. Därför måste det vara en
huvuduppgift för svensk utrikespolitik att
vid sidan av en snabb anpassning till EG
ge vårt stöd till en utveckling i vilken de
baltiska staterna kan återfå sin frihet och
självständighet.
Frågan om de baltiska staternas frihet
brukar vi inte se som lika avgörande för
den europeiska framtiden som den europeiska gemenskapens ekonomiska och
politiska utveckling. Likväl är de båda en
del av samma process. Den europeiska
freden ligger inte trygg så länge europeiska stater förtrycks.
Det är därför ett allvarligt uttryck för
den svenska utrikespolitikens verklighetsflykt att intresset för Europa iform av bå-
de EG och Baltikum kommit plötsligt.
Under många år var det de kommunistiska förtryckarn~ i den tredje världen som
fick vänligt intresse och ekonomiskt stöd.
Europa, både vad gäller EG och Baltikum, fick på sin höjd ett kritiskt och motvilligt intresse.
Tanken på att de baltiska folken skulle
få avgöra sin egen framtid i demokratiska
former avvisades som högerextrernism.
Den självklara iakttagelsen att freden behövde ett demokratiskt genombrott i Östeuropa hånades som korstågsfararmentalitet. EG var den höga arbetslöshetens
hemland, en lerärnarmarknad och ett hot
mot neutraliteten. I tvärsäkra analyser
förkunnande man att Östeuropas befriade folk skulle välja den socialdemokratiska politiken. Så lite visste man om Europas politiska verklighet att man inte kunde ge svar på frågan om de baltiska staterna var ockuperade eller ej. Man hävdade
till och med att det bara var en minoritet
av balterna som ville uppnå självständighet.
Svensk socialdemokrati har haft sina
vänner i en värld av föreställningar som
just nu håller på att avslöjas. De socialistiska visionerna var bara visioner och inget annat. Även för svenska socialdemokrater börjar det bli klart att Fidel Castro
är en kommunistisk förtryckare och
gangster. Sandinisterna hade inte det folkliga stöd som de, och socialdemokratin,
motiverade diktaturen med. Tanzania
blev ett fattigare land under Nyerere eftersom han förstörde jordbruket med
samma målmedvetenhet som andra förtryckarkolleger. Vietnam flyr nu undan
den socialism som Hanoi med svenskt bistånd vann hela Vietnam för. Och PLO,
som spelat en central roll för svensk Mellanöstern-politik, har slutit upp som få
bakom Saddam Husseins krav på att förinta Israel och annektera Kuwait.
Ett grundläggande skäl till varför socialdemokrater inte förstod vad deras vänner gjorde i den tredje världen var avståndet från förtrycket och närheten till de socialistiska parollerna. Demokratins värde
avtog i och med att man lämnade Arlanda. Orsaken till att man inte förstår vad
som händer i Europa är att man fjärmat
sig från de värderingar som byggt Europa
och som i dag styr utvecklingen. Tron på
3
majoritetsbeslutens totala dominans har
lett till en nedvärdering av den enskildes
fri- och rättigheter. Det finns förmodligen
ingen annan europeisk politiker som skulle kunna utföra Ingvar Carlssons resonemang om medborgarrätt, det vill säga majoritetens rätt, gentemot den enskildes
rätt. Allra minst i det forna Östeuropa.
Oförmågan att förstå värdet av de rättigheter som gör det civila samhället möjligt förklarar socialdemokratins svårigheter att i lagstiftningen hantera Europarå-
dets krav eller EG:s politiska prioriteringar. Det var därför, på grund av oförmågan
att förstå den enskilde individens krav på
Östeuropas nya samhällen, som socialdemokraterna trodde att Östeuropas folk
skulle be socialdemokratin föra dem ur
socialiserade ekonomier.
För Baltikums folk handlar frigörelsekampen inte om nationalism. Det handlar
inte om val av samhällsmodell eller ny inriktning av den samhälleliga ingenjörskonsten. Tvärtom handlar det om att sätta
mänskliga fri- och rättigheter före modeller och ingenjörskonster. Det handlar i
grunden om att få resa sig ur mänsklig förnedring. Det är därför balterna riskerar
sina liv framför sina parlament. Balternas
kamp kan inte diskuteras i termer av
lämplighet som man kan diskutera en
kommunindelning.
Här finns en förklaring till socialdemokratins oförmåga att förstå vad som sker i
ett Europa som har lämnat den bipolära
världen och där den militära konfrontationen mellan supermakterna inte dominerar den europeiska scenen. Spänningen
mellan dem som vill uppnå fundamentala
och för oss självklara mänskliga fri- och
rättigheter och de makthavare som vill
förmena dem dessa kommer att vara tyd- 4
ligare när den inte överskuggas av den militära spänningen mellan stormakterna.
Hade socialdemokratin förstått detta hade man inte trott att den militära avspänning som följde i spåren av 1989 års snabba befrielse tillät en svensk nedrustning.
Om man förstod detta idag skulle man inte som Pierre Schori efter sin baltiska resa
vara snar att hävda att utvecklingen nu
har stabiliserats, efter skotten i Vilnius
och Riga. Spänningen kvarstår tills de baltiska folken tillerkänns samma mänskliga
fri- och rättigheter som vi har i Sverige.
Framtill dess är deras krav en provokation av en centralmakt vars existens förutsätter förtryck av mänskliga fri- och rättigheter.
Frågan är om inte socialdemokratins
oförmåga att förstå vår europeiska samtid
ligger dem ännu mer i fatet än deras ideologiska koppling till den svenska ekonomins misslyckanden. Den baltiska frågan
är en europeisk fråga. Det måste vara en
huvuduppgift för en svensk regering att
medverka till att de får en identitet som
europeiska nationer bland andra. En annan huvuduppgift måste vara att föra Sverige in i Europa. Då skadar det inte att
förstå att i Europa är mänskliga rättigheter något annat än ”medborgarrätt”. Förstår man det kommer man att förstå mer
om både Europa och Baltikum än vad socialdemokraternas nyvaknade intresse är
uttryck för.
Framsynt försvarsbeslut
V
isst måste man beundra skickligheten och förutseendet hos männen bakom 1972 års försvarsbeslut De hade styrkan att bortse från ÖB:s
plädering i egen sak för ett årligt påslag
med ca 2% ”för att bibehålla den operativa effekten”. I stället valde de att lägga
sig på en plan anslagsnivå, mot bakgrunden av den rådande avspänningen. De sade dessutom ärligt att den operativa styrkan kunde tillåtas nedgå under de närmaste åren.
På den valda nivån skulle det enligt
ÖB bli nödvändigt att antingen slopa utvecklingen av jakt-Yiggen eller frångå
den allmänna värnplikten. Klokt nog
bortsåg statsmakt_f!rna från sådant demagogiskt gnäll. Och mycket riktigt, när det
kom tiiJ kritan kunde ÖB med hjälp av
motorsåg och osthyvel behålla både
värnplikt och svensk flygindustri!
Motorsågen användes till att kapa
hälften av flygvapnet och ubåtsjaktfunktionen i marinen. Osthyvel litet varstans
men främst inom armen, vars förband
kvalitetsförsämrades beträffande utbildning, utrustning, ammunitionsförsörjning, mobiliseringsberedskap m m, m m.