Ledare; Dubbelstöten


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

4
eller stämma i bäcken när det gäller hoten.
NU måste processen starta. Sverige kan
om det vill ha ett inflytande i framtidens
Europa inte vänta på ett tillfälle då det är
ofarligt att hoppa på tåget. Det ligger inte i
Dubbelstöten
S
trax före jul publicerade Timbro en
jämförelse av tidningarnas ledarkommentarer till de krispaket som
ladesfram 1980-82och 1990-92(nr 11 /
92, författare Lars Nord). Det var ingen
munter läsning.
När t ex Fälldinregeringen devalverade
1981 hyllades den av borgerliga tidningar
som framsynt och handlingskraftig, medan socialdemokratiska ledarskribenter
ansåg åtgärden vara näst intill höjden av
ondska. När Palmeregeringen ettår senare
upprepade bravaden var rollerna så till
den milda grad ombytta att kommentarerna nu i efterhand mer påminer om manus
till en fars än seriös debatt.
Det var för mer än tio år sedan. Av
Timbrorapporten framgår det att inte
mycket blivit bättre sedan dess. Nästan
identiska besparingsförslag framkallar
ohejdad entusiasm alternativt grova invektiv, enbart beroende på vem som lägger
fram dem.
Bara i ett avseende kan författaren spå-
ra en förbättring. Det finns bland ledarskribenter numera litet mer av långsiktighet i kommentarerna. Några fler skriver
vårt intresse att bromsa det säkerhetsoch försvarspolitiska samarbetet i Europa. Tvärtom, vi har problemen så nära i
tid och rum att vi snarare bör driva på
samarbetet.
faktiskt om behovet av strukturförändringar för att komma ur krisen.
Kanske är det en följd av egen insikt.
Kanske är det bara resultatet av att fler
politiker idag betonar behovet av systemförändringar. Hursomhelst är det ett flämtande ljus i ett kompakt mörker. Det visar
om inte annat årets mediauppvisning i
samband med statsbudgeten.
”Besparingar i budgeten drabbar arbetslösa hårt” vrålar morgonekot måndagen den 11 januari, innan man hunnit slå
upp sina violblå. Den enda analys lyssnaren bestås med är journalisten Anders
Jonssons ”begåvade” slutsats attfinansministern är en dålig spågumma.
”Statsbudgeten slår hårt mot de arbetslösa” är Aktuellts lika nyanserade rubrik
samma kväll. Och professionella gråterskor med Stig Malm i spetsen får beklaga
sig över att deras privilegier naggas i kanten.
Så håller det på,dagefterdag.Försäkerhets skull gör media också sitt yttersta för
att hetsa tvehågsna fackpampar att sätta
igång en politisk strejk.
I ärlighetens namn förekom undantag.
Rapports Gunvor Hilden gjorde ett inslag
om den privata sektorns ökade försörjningsbörda. Och har man sett: Dagen därpå får Walter Korpi komma till tals i Rapport och förklara att en stor offentlig sektor minsann inte alls hämmar tillväxten.
Vi har inte sett någon akademisk studie
av etermedias rapportering kring årets
budget. Därför är vårt intryck subjektivt,
men det är också alla andra tittares. Och
den får vara väldigt underligt skapt som
inte – efter att ha sett Aktuellt, Rapport
och (framförallt) lyssnat på Dagens Ekobibringats uppfattningen att regeringen är
ute efter att störta landet och dess invånare
i olycka. Av ren illvilja dessutom.
Denna s k journalistik är ingenting
mindre än en nationell skandal. Det är
okunnigt, det är obegåvat och det är politiskt i ordets allra sämsta bemärkelse. För
detta får vi svenskar betala ett högt pris.
Genom att systematiskt beskriva ekonomin som en Särimner, alltid tillstädes för
politiker och folk att karva köttstycken ur,
har dessa lögnens kolportörer bestulit oss
på sanningen. Få vet hur ekonomins verklighet ser ut idag, därför att media under
lång tid förvrängt bilden av verkligheten.
5
Genom stölden av sanningen har vi
också blivit bestulna på välståndet. Det
som borde ha gjorts för 20 år sedan för att
vårda tillväxtkrafterna i samhället gjordes
aldrig. Ingen krävde det nödvändiga därför att få fick veta vad som höll på att ske.
Under decennier har vi istället fått lära
oss att välfärd är något som delas ut av politiker. Att stat och kommun sitter på dolda
rikedomar, klara att njutas av den som har
tillräckligt starka röstresurser för att kräva
sin beskärda del. Inte underligt att människor uppfattar politiker som skär ned på
utgifterna – om än aldrig så litet – som
snåla, ogina och t o m illvilliga.
Denna dubbla stöld- moralisk och materiell- har pågått länge. Nu är det dags att
sätta stopp. Vi har talat länge och vackert
om yttrandefrihet i etern. Försiktiga reformer på 1V- och radioområdet har också
något vidgat friheten.
Men det räcker inte. Silkesvantarna
måste av. Vi kan inte vänta på att privata
radio- och lV-stationer ska växa sig starka
nog att konkurrera ut det gamla monopolet. Det måste bort. Det kan i praktiken
bara ske på politisk väg och det är beslut
som brådskar. Krossa den skändliga!