Lars Fimmerstad; Korståg och fetischism
2004
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
0:::
UJ
::.:::
u
:Q
co
LARS FIMMERSTAD OM
korståg och fetischism
V
i kan i år notera ett tragiskt 800-årsjubileum. Ar 1204 plundrades och härjades Konstantinopel av religiösa terrorister. Staden skulle därefter aldrig mer bli kristenhetens ledande stad. De som riktade detta dråpslag
mot Konstantinopel och därmed det byzantinska riket var inte profetens folk- det var
en arme på omkring 20 000 kristi stridsmän.
När de gav sig iväg från Västeuropa trodde de att de
skulle befria den heliga staden Jerusalem från de
otrogna. Resan slutade i stället med att de oavsiktigt
jämnade vägen för den turkiska expansionen norr ut
över Balkan. För lång tid framöver skulle de kristna
förlora sitt inflytande i Mellanöstern. Litet vulgärt
skulle man kunna säga: inte minst genom det bisarra
självmålet i KonstantinopeL Det var kanske världens
största stad omkring år 1200. Efter 1204lyckades den
vegetera med en spillra av sin gamla befolkning i
ytterligare dryga två sekel, medan det som en
gång hade varit det romerska, sedermera
det östromerska, riket krympte tills det
nära nog sammanföll med stadens mäktiga murar. Staden gällde som ointaglig.
Åttahundra år har gått, men de sår som
striderna mellan Bokens Folk redan då
tillfogat varann i sin tävlan om att vara
heliga på det enda rätta sättet har aldrig
fått läkas. Historien om det fjärde korstå-
get, som sentida hävdatecknare etiketterade
det, innehåller många av de ingredienser som ännu
förgiftar livet i området. Här finner vi den till synes
eviga motsättningen mellan muslimer och kristna.
Här finns den numera underjordiska motviljan mellan turkar och kristna europeer. Och klyftan mellan
den kristna västern och den ortodoxa östern som
ännu ligger som en undertext i Europas officiella politiska diskurs.
Om det snåriga politiska och ekonomiska spel som
ledde till de latinska kristnas erövring av Konstantinopel, och några decennier då påven kunde glädja sig
åt inbillningen att kyrkan återfått sin enhet, har londonhistorikern Jonathan Phillips skrivit en spännande
och beklämmande bok. Det började som det brukade
göra, med att påven och några framstående feodalherrar propagerade för ett nytt korståg i slutet på
1190-talet.Då var det så illa gånget att det lilla kristna
kungariket Jerusalem fallit. De kristna, eller frankerna
som de kallades på platsen, klamrade sig dock fast längs
Medelhavskusten i en rad borgar med omgivningar.
EN FAVÖR PÅ VÄGEN
Särskilt i Frankrikes mosaik av små feodalherredömen
under den franske kungens närmast fiktiva överhöghet,
väckte korstågstanken stort gensvar och många riddare
reste sig upp under fylleslagen i borgarna och tog tårögda korset. Påven utlovade denna gång som vanligt total
syndaförlåtelse och i livet efter detta direkt access till
paradiset utan att först passera skärselden.
Andlig motivation räckte inte för att genomföra ett
korståg Transportkostnaderna för att frakta en här på
40 000 korsfarare skulle spela en ödesdiger roll för det
fjärde korståget.
Ledarna hade kalkylerat med 40 000 krigare. Det var
också det bud Venedig fick för att sörja för transporten
för ett fast pris per korsfarare och/ eller häst. Venetianarna ställde in all handel och sjöfart under drygt ett år
för att enbart bygga trupptransportfartyg, bland annat
specialfartyg för stridshästar som hängde i gungor i lastrummen.Det var alltså ett stort och våghalsigt åtagande
venetianarna gjorde.
Men det kom inte mer än omkring 20 000 heliga krigare! Hela kalkylen kom i gungning. Venetianarna fann
på råd. Kunde korsfararna tänka sig att på vägen till sitt
heliga värv hjälpa venezianarna med en liten favör? Bara
plundra staden Zara vid Adriatiska havet? Den hade blivit en besvärande konkurrent till Venedig på sistone.
Och rik var den och där fanns pengar nog för att man
sedan skulle kunna fara och erövra Kairo för att den
vägen tåga upp till det heliga landet?
KE)SERLIGA LÖFTEN
Säga vad man vill om medeltidens europeer, de kunde
röra till en politisk stuvning. Ytterligare en ingrediens
blandades nu in. Alexis,en ung man som med goda skäl
kunde påstå sig vara den rättmätige innehavaren till den
kejserliga tronen i KonstantinopeL Där satt helt orättmlSvensk Tidskriff 12oo4, nr 3-41
mätigt hans farbror efter att ha stuckit ögonen ur gossens
far kejsar Isaak. Alexis hade en deal att föreslå korsfararna. Varför inte använda pengarna från plundringen av
Zara till att sätta honom på tronen i Konstantinopel?
Det behövdes bara att korsfararna gjorde en liten
omväg till på vägen till Kairo och Heliga Landet. Åter
på tronen skulle Alexis ösa pengar ur den rika jättemetropolens kejserliga kassor över korsfararna som skulle
kunna betala venetianarna. Hur nöjda skulle inte också
venetianarna kunna bli? Alexis lovade att de skulle få
handelsmonopol i stället för att som för tillfället vara
utträngda av Genua som fick alla favörerna av den nuvarande usurpatorn i KonstantinopeL
Kanske kunde till och med påven blidkas? Den yngre
Alexis lovade att återföra resterna av det Byzantinska
riket till den rena katolska läran.Ett utmärkt förslag!
Påven rasade, men det lät mer ihåligt nu. Sedan de heliga
krigarna plundrat Zara, rundade de Grekland och satte
kursen norr ut.
Märkligt nog lyckades korsfararna inta staden och sätta
upp Alexis på tronen. Inte oväntat svalnade hans entusiasm
för att betala för utförda tjänster så fort han fått sitt. Korsfararna fick nöja sig med hälften av de utlovade pengarna
vilket räckte till att betala venetianarna för transporten.
Men det egentliga korståget låg fortfarande framför dem
och nu var pengarna slut igen. Efter en vinters väntan och
många politiska turer ströps den unge kejsaren som var
medregent till sin- numera blinde- far som hade hittats
vid liv i en fängelsehåla vid restaurationen.
Näste kejsare var givetvis inte alls intresserad av att
betala gamla skulder för tronen. Nu följde den riktiga
stormningen och plundringen av KonstantinopeL Korsets män gick lös som sanna barbarer på den rikaste av
städer. Allt guld och silver snokades upp. Och var fanns
det mycket guld och silver om inte i kyrkorna? De plundrades och skändades.
Dyrare än guld och silver var relikerna, tidens mest
eftertraktade samlarobjekt. Kristi kors som hittats nio
sekel tidigare av kejsar Konstantins mor Helena i Jerusalem, expedierades till Västeuropa. Den finaste reliken
av alla: Kristi törnekrona skickades iväg. Den lyckades
så småningom den franske kungen Ludvig IX, postumt
den helige, köpa in. Otaliga var också de små flaskorna
med Marie tårar, bröstmjölk, Kristi blod, hårstån, tånaglar, förhud med mera som nu lämnade världens främsta relikgömma för att strömma till borgar, kyrkor och
kloster i Västeuropa.
HELIGA TING DÅ OCH NU
Om denna fascinerande relikhandel kan man läsa i den
tyske historiske etnologen Karl-Heinz Kohls Die Macht der
Dinge. Geschichte und Theorie sakraler Objekte. Det är
en fängslande historisk expose över den mänskliga förmågan att förläna ting heliga egenskaper och krafter.
Fetischer kallar vi magiska ting med undergörande
kraft. Ordet är som bekant portugisiskt och präglades av de första portugisiska kolonisatörerna i Västarfrika. Hånfullt berättade de om hur infödingarna
dyrkade allehanda dockor med spikar i och de mest
obetydliga träbitar och tygtrasor. Än mer komiskt är
det att med Kohl finna att fetishdyrkan var ett nytt
påfund för afrikanerna. Något de i själva verket lärt sig
av de kristna missionärerna med sina reliker.
Man är icke varse bjälken i sitt eget öga …
Det gäller kanske också den fetischistiska dyrkan vi
i västerlandet faktiskt ännu ägnar oss åt. Ett av de
intressantaste kapitlen i Kohls bok skildrar framväxten
av de kuriosakammare som så småningom utvecklas
till de konstmuseer dit vi fortfarande vallfärdar. Inte
har vi någon distans till den kult vi ägnar en liten
mörknad tavla bakom ett pansarglas i Paris. Om vi
lyckas tränga oss fram genom pilgrimerna till närheten av säkerhetsmontern, kan vi i bästa fall ana konturerna av en gestalt men knappast fastställa om ett
leende svävar på hennes läppar eller ej. Men det gör
ingenting, det är ju Monalisa, den heliga konstrelikenl
I en ( nåja, delvis) sekulariserad värld har Konsten blivit den nya religion som levererar de sakrala objekten.
Hur det gick med det fjärde korståget sedan riddarna förgripit sig på de heliga tingen? Sedan de plundrat staden och delvis förstört den lyckades sätta en av
de sina på tronen. Under några decennier varade ett
litet ”laltinskt” kejsardöme kring Konstantinopel och
Thessaloniki. Ett litet äkta bysantinskt rike klamrade
sig också fast vid mindre Asiens kust. Turkarna kunde
glädja sig och fortsatte sin framryckning in i Europa.
Konstantinopellyckades överleva till 1453 då staden
slutligen errövrades av Mehmet Il. Återigen blev den
huvudstad i ett imperium och blev på 1500-talet än en
gång den största staden i vår del av världen.
Lars Firnmerstad (lars.fimmerstad@telia.com) är frilansskribent.
BOKFAKTA
Karl-Heinz Kohl
Die Macht der Dinge. Geschichte und Theorie sakraler Objekte.
C.H. Beck, 2003.
Jonathan Phillips
The Fourth Crusade and the Sack of Constantinople
Jonathan Cape, 2004
OJ
Q:
n
:;>;;
m
;o
lSvensk Tidskrift 12oo4, nr 3-41 DJ
UJ
::.:::
u
:Q
co
LARS FIMMERSTAD OM
korståg och fetischism
V
i kan i år notera ett tragiskt 800-årsjubileum. Ar 1204 plundrades och härjades Konstantinopel av religiösa terrorister. Staden skulle därefter aldrig mer bli kristenhetens ledande stad. De som riktade detta dråpslag
mot Konstantinopel och därmed det byzantinska riket var inte profetens folk- det var
en arme på omkring 20 000 kristi stridsmän.
När de gav sig iväg från Västeuropa trodde de att de
skulle befria den heliga staden Jerusalem från de
otrogna. Resan slutade i stället med att de oavsiktigt
jämnade vägen för den turkiska expansionen norr ut
över Balkan. För lång tid framöver skulle de kristna
förlora sitt inflytande i Mellanöstern. Litet vulgärt
skulle man kunna säga: inte minst genom det bisarra
självmålet i KonstantinopeL Det var kanske världens
största stad omkring år 1200. Efter 1204lyckades den
vegetera med en spillra av sin gamla befolkning i
ytterligare dryga två sekel, medan det som en
gång hade varit det romerska, sedermera
det östromerska, riket krympte tills det
nära nog sammanföll med stadens mäktiga murar. Staden gällde som ointaglig.
Åttahundra år har gått, men de sår som
striderna mellan Bokens Folk redan då
tillfogat varann i sin tävlan om att vara
heliga på det enda rätta sättet har aldrig
fått läkas. Historien om det fjärde korstå-
get, som sentida hävdatecknare etiketterade
det, innehåller många av de ingredienser som ännu
förgiftar livet i området. Här finner vi den till synes
eviga motsättningen mellan muslimer och kristna.
Här finns den numera underjordiska motviljan mellan turkar och kristna europeer. Och klyftan mellan
den kristna västern och den ortodoxa östern som
ännu ligger som en undertext i Europas officiella politiska diskurs.
Om det snåriga politiska och ekonomiska spel som
ledde till de latinska kristnas erövring av Konstantinopel, och några decennier då påven kunde glädja sig
åt inbillningen att kyrkan återfått sin enhet, har londonhistorikern Jonathan Phillips skrivit en spännande
och beklämmande bok. Det började som det brukade
göra, med att påven och några framstående feodalherrar propagerade för ett nytt korståg i slutet på
1190-talet.Då var det så illa gånget att det lilla kristna
kungariket Jerusalem fallit. De kristna, eller frankerna
som de kallades på platsen, klamrade sig dock fast längs
Medelhavskusten i en rad borgar med omgivningar.
EN FAVÖR PÅ VÄGEN
Särskilt i Frankrikes mosaik av små feodalherredömen
under den franske kungens närmast fiktiva överhöghet,
väckte korstågstanken stort gensvar och många riddare
reste sig upp under fylleslagen i borgarna och tog tårögda korset. Påven utlovade denna gång som vanligt total
syndaförlåtelse och i livet efter detta direkt access till
paradiset utan att först passera skärselden.
Andlig motivation räckte inte för att genomföra ett
korståg Transportkostnaderna för att frakta en här på
40 000 korsfarare skulle spela en ödesdiger roll för det
fjärde korståget.
Ledarna hade kalkylerat med 40 000 krigare. Det var
också det bud Venedig fick för att sörja för transporten
för ett fast pris per korsfarare och/ eller häst. Venetianarna ställde in all handel och sjöfart under drygt ett år
för att enbart bygga trupptransportfartyg, bland annat
specialfartyg för stridshästar som hängde i gungor i lastrummen.Det var alltså ett stort och våghalsigt åtagande
venetianarna gjorde.
Men det kom inte mer än omkring 20 000 heliga krigare! Hela kalkylen kom i gungning. Venetianarna fann
på råd. Kunde korsfararna tänka sig att på vägen till sitt
heliga värv hjälpa venezianarna med en liten favör? Bara
plundra staden Zara vid Adriatiska havet? Den hade blivit en besvärande konkurrent till Venedig på sistone.
Och rik var den och där fanns pengar nog för att man
sedan skulle kunna fara och erövra Kairo för att den
vägen tåga upp till det heliga landet?
KE)SERLIGA LÖFTEN
Säga vad man vill om medeltidens europeer, de kunde
röra till en politisk stuvning. Ytterligare en ingrediens
blandades nu in. Alexis,en ung man som med goda skäl
kunde påstå sig vara den rättmätige innehavaren till den
kejserliga tronen i KonstantinopeL Där satt helt orättmlSvensk Tidskriff 12oo4, nr 3-41
mätigt hans farbror efter att ha stuckit ögonen ur gossens
far kejsar Isaak. Alexis hade en deal att föreslå korsfararna. Varför inte använda pengarna från plundringen av
Zara till att sätta honom på tronen i Konstantinopel?
Det behövdes bara att korsfararna gjorde en liten
omväg till på vägen till Kairo och Heliga Landet. Åter
på tronen skulle Alexis ösa pengar ur den rika jättemetropolens kejserliga kassor över korsfararna som skulle
kunna betala venetianarna. Hur nöjda skulle inte också
venetianarna kunna bli? Alexis lovade att de skulle få
handelsmonopol i stället för att som för tillfället vara
utträngda av Genua som fick alla favörerna av den nuvarande usurpatorn i KonstantinopeL
Kanske kunde till och med påven blidkas? Den yngre
Alexis lovade att återföra resterna av det Byzantinska
riket till den rena katolska läran.Ett utmärkt förslag!
Påven rasade, men det lät mer ihåligt nu. Sedan de heliga
krigarna plundrat Zara, rundade de Grekland och satte
kursen norr ut.
Märkligt nog lyckades korsfararna inta staden och sätta
upp Alexis på tronen. Inte oväntat svalnade hans entusiasm
för att betala för utförda tjänster så fort han fått sitt. Korsfararna fick nöja sig med hälften av de utlovade pengarna
vilket räckte till att betala venetianarna för transporten.
Men det egentliga korståget låg fortfarande framför dem
och nu var pengarna slut igen. Efter en vinters väntan och
många politiska turer ströps den unge kejsaren som var
medregent till sin- numera blinde- far som hade hittats
vid liv i en fängelsehåla vid restaurationen.
Näste kejsare var givetvis inte alls intresserad av att
betala gamla skulder för tronen. Nu följde den riktiga
stormningen och plundringen av KonstantinopeL Korsets män gick lös som sanna barbarer på den rikaste av
städer. Allt guld och silver snokades upp. Och var fanns
det mycket guld och silver om inte i kyrkorna? De plundrades och skändades.
Dyrare än guld och silver var relikerna, tidens mest
eftertraktade samlarobjekt. Kristi kors som hittats nio
sekel tidigare av kejsar Konstantins mor Helena i Jerusalem, expedierades till Västeuropa. Den finaste reliken
av alla: Kristi törnekrona skickades iväg. Den lyckades
så småningom den franske kungen Ludvig IX, postumt
den helige, köpa in. Otaliga var också de små flaskorna
med Marie tårar, bröstmjölk, Kristi blod, hårstån, tånaglar, förhud med mera som nu lämnade världens främsta relikgömma för att strömma till borgar, kyrkor och
kloster i Västeuropa.
HELIGA TING DÅ OCH NU
Om denna fascinerande relikhandel kan man läsa i den
tyske historiske etnologen Karl-Heinz Kohls Die Macht der
Dinge. Geschichte und Theorie sakraler Objekte. Det är
en fängslande historisk expose över den mänskliga förmågan att förläna ting heliga egenskaper och krafter.
Fetischer kallar vi magiska ting med undergörande
kraft. Ordet är som bekant portugisiskt och präglades av de första portugisiska kolonisatörerna i Västarfrika. Hånfullt berättade de om hur infödingarna
dyrkade allehanda dockor med spikar i och de mest
obetydliga träbitar och tygtrasor. Än mer komiskt är
det att med Kohl finna att fetishdyrkan var ett nytt
påfund för afrikanerna. Något de i själva verket lärt sig
av de kristna missionärerna med sina reliker.
Man är icke varse bjälken i sitt eget öga …
Det gäller kanske också den fetischistiska dyrkan vi
i västerlandet faktiskt ännu ägnar oss åt. Ett av de
intressantaste kapitlen i Kohls bok skildrar framväxten
av de kuriosakammare som så småningom utvecklas
till de konstmuseer dit vi fortfarande vallfärdar. Inte
har vi någon distans till den kult vi ägnar en liten
mörknad tavla bakom ett pansarglas i Paris. Om vi
lyckas tränga oss fram genom pilgrimerna till närheten av säkerhetsmontern, kan vi i bästa fall ana konturerna av en gestalt men knappast fastställa om ett
leende svävar på hennes läppar eller ej. Men det gör
ingenting, det är ju Monalisa, den heliga konstrelikenl
I en ( nåja, delvis) sekulariserad värld har Konsten blivit den nya religion som levererar de sakrala objekten.
Hur det gick med det fjärde korståget sedan riddarna förgripit sig på de heliga tingen? Sedan de plundrat staden och delvis förstört den lyckades sätta en av
de sina på tronen. Under några decennier varade ett
litet ”laltinskt” kejsardöme kring Konstantinopel och
Thessaloniki. Ett litet äkta bysantinskt rike klamrade
sig också fast vid mindre Asiens kust. Turkarna kunde
glädja sig och fortsatte sin framryckning in i Europa.
Konstantinopellyckades överleva till 1453 då staden
slutligen errövrades av Mehmet Il. Återigen blev den
huvudstad i ett imperium och blev på 1500-talet än en
gång den största staden i vår del av världen.
Lars Firnmerstad (lars.fimmerstad@telia.com) är frilansskribent.
BOKFAKTA
Karl-Heinz Kohl
Die Macht der Dinge. Geschichte und Theorie sakraler Objekte.
C.H. Beck, 2003.
Jonathan Phillips
The Fourth Crusade and the Sack of Constantinople
Jonathan Cape, 2004
OJ
Q:
n
:;>;;
m
;o
lSvensk Tidskrift 12oo4, nr 3-41 DJ