Print Friendly

Kyrkan och statsmaktens demonisering

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l(YRKAN
OCH STATSMAKTENS DE~IONISERING
Av biskop JOHN CULLBERG, Västerås
r.
l EN klargörande uppsats om »Kyrkan och samhället» (Svensk
Tidskrift 1947, s. 298 ff.) framhåller biskop Yngve Brilioth, att
tvenne omständigheter bidragit till att i vår tid tillspetsa problemet kyrka och stat: samhällslivets gradvisa sekularisering och
statsmaktens förändrade karaktär. Synpunkten, som är av grundläggande betydelse för varje diskussion i dessa frågor, utföres icke
närmare. Vill man förstå den aktuella debattens principiella bakgrund, är det emellertid allt skäl att söka precisera, vad de antydda omständigheterna i detta sammanhang egentligen innebär.
Harald Hjärnes klassiska arbete »Stat och kyrka», som utkom
1912, lärde oss att se den kristna kyrkans historia ur synpunkten
av den inre spänningen mellan de båda samfundstyperna. staten
och kyrkan betraktades där närmast som kontrahenter i ett disharmoniskt äktenskap. Vardera har sin egenart; de är hänvisade
till varandra men repellerar varandra på den innersta punkten.
Hjärne formulerar i förordet sin grundtanke på följande sätt: »En
fullständig uppgörelse [i harmoniskt samarbete] mellan dessa
båda makter är otänkbar, för såvitt som de var för sig bevara
sitt eget väsen och sin särskilda livskraft.» Kyrkan har sin alldeles specifika karaktär såsom ett religiöst-historiskt samfund,
uppbyggt på något så irrationellt som tron på Kristi uppståndelse.
statsmakten åter sammanhålles alltid av yttre våldsmedel, och den
måste bygga på rationella överväganden med nyttosynpunkten
(självhävdelsen) såsom avgörande dominant.
Man kan fråga sig, vad det är som under sådana omständigheter genom seklerna möjliggjort kyrkans positiva inställning till
statsmakten. Utan tvivel ligger svaret däri, att staten framträtt
415
J olm Cullberg
såsom bärare av Rätten. Häri har kyrkan känt igen något av
sitt innersta väsen, något av evangeliet självt. Visserligen är
rättssynpunkten mera i släkt med lagen än med evangeliet, men
»lagen» har i själva verket karaktären av ett evangelium, därför
att den skapar de yttre förutsättningarna för mänsklig sammanlevnad. Rätten och därmed staten är av Gud. Eller för att bruka
ett i nutida teologi vanligt uttryck: den hör med till de gudomliga »skapelseordningarna».
På detta sätt har alltså sammankopplingen kunnat motiveras
ur kyrklig synpunkt. I det kristna Västerlandet har emellertid
statsmakten själv kommit detta betraktelsesätt till mötes. staten
har utövat sin makt »av Guds nåde». Maktbefogenheten härledes
ytterst från Gud, och därför har man också erkänt ansvar inför
Gud. Praktiskt har detta yttrat sig såväl i upprätthållandet av
rättsordningen som i en välvillig hållning mot kyrkan, vilken det
varit statens uppgift att skydda och stödja. Ett typiskt uttryck för
denna kristna statsuppfattning är Gustaf Adolfs kända ord om
»Sveriges majestät och Guds kyrka, som därutinnan vilar».
Under dessa förutsättningar är ett statskyrkodöme ingenting
märkvärdigt eller överraskande. Spänningen hålles nere genom
ömsesidiga erkännanden. Konflikter har visserligen kunnat uppstå, och det i ganska rikt mått, men dc har berott på att man från
endera sidan gripit in i den andras interna angelägenheter. Förbundet mellan kyrkan och den kristna rättsstaten har inte varit
riskfritt, men det har varit principiellt klart motiverat.
Hela denna förutsättning för statskyrkodömets bestånd synes
nu ha radikalt undergrävts genom den förändrade syn på statsmaktens väsen, som de senaste decennierna medfört. Icke så, att
staten plötsligt blivit medveten om att stå i motsatsförhållande till
kyrkan. Mångenstädes har detta icke varit fallet, och där det
skett, har det snarast varit en följd av att en tendens inom statsmakten själv framträtt, som måste få de mest vittgående konsekvenser i detta som i andra avseenden. Denna tendens kan vi beteckna som statsmaktens demonisering. Diktaturstaterna har bestått oss en mycket påtaglig åskådningsundervisning. Deras mest
karakteristiska kännemärke har icke varit maktens samlande på
en hand, utan det totalitära draget. Detta innebär, att den högsta
eller rättare enda normen i samfundslivet är statens maktvilja.
För denna grundsyn står staten icke längre i Rättens tjänst; förhållandet är det motsatta: »rätten» underordnas medvetet statens
maktbegär. Saken överskyldes klumpigt genom försök att på
416
Kyrkan och statsmaktens detnonisering
lämpligt sätt »anpassa» rättsbegreppet. Det ena eller andra landet hävdade vissa »naturliga rättigheter», vilka motiverade expansion på ett annat lands bekostnad. Italien hade sådana »rättigheter» i västra Medelhavet och i Abessinien, Tyskland gjorde med
herrefolkets »rätt» anspråk på att härska över sina grannar, Japan
hade motsvarande »rättigheter» i Kina. Ryssland torde icke ha
ansett det erforderligt att på liknande sätt motivera aktionerna
mot Finland, Polen och Baltikum; för den inre propagandan, som
där ansågs mera betydelsefull, var det tillfyllest med påstådda
provokationer o. d. Politiken var emellertid av exakt samma slag.
Åven om denna utveckling tydligast kunnat iakttagas i de internationella sammanhangen, har den inom resp. folk haft sina bestämda konsekvenser. statsmakten vidgade sin sfär över alla
gränser genom att tillerkänna sig »rätten» att i varje detalj reglera de enskildas livsföring, vilket effektuerades genom statspolisens energiska medverkan. Icke minst då det gällde ungdomens fostran, ansågs varje åtgärd berättigad, som främjade statens intressen.
Makt över rätt, maktens autonomi- det är just det demoniskas
kännetecken. Ånda sedan historiens gryning har respekten för
normer, för Rättens majestät såsom överordnat varje form av godtycke, tett sig som det avgörande för ett ordnat mänskligt samliv.
Rammurabis lag lika väl som Tio Guds bud och våra medeltida
landskapslagar representerar de stora segrarna i mänsklighetens
långa kamp mot det demoniska: den obegränsade maktviljan, för
vilket i grunden intet är heligt.
De totalitära staternas demoni införde med nödvändighet ett
nytt förhållande till kyrkan. Denna är tolerabel eller rent av
nyttig i en totalitär stat, blott så långt den underordnar sig statsmakten såsom tyst och beskedlig åskådare till dess åtgärder eller
lånar sig till propagandaapparat för dess syften. Det gick så på
några håll, men i allmänhet utlöstes följdriktigt en klar motsättning mellan kyrkan och den totalitära staten. Försåvitt kyrkan
var sin Herre trogen, kunde den helt enkelt inte infogas i det
totalitära schemat. Den måste nämligen genomskåda dess karaktär av sekulariserat avguderi.
II.
Innan jag går vidare till ett försök att ange den totalitära statstankens principiella innebörd och betydelse i vår aktuella efter- 417
.. ,- .
John Cullberg
krigssituation, är en hastig återblick på dess historiska förutsättningar av nöden. Det synes mig alldeles uppenbart, att den står i
ett direkt sammanhang med den sekularisering av statsmakten,
som kännetecknat de senaste århundradenas politiska utveckling.
Hjärne påpekar i sitt nyssnämnda arbete, att den sekularistiska
uppfattningen av staten såsom en väsentligen rent världslig storhet inte är något nytt för vår tid. Även föreställningen om statens
demoni är i det kristna tänkandet av gammalt datum. Den svenske
historikern hänvisar till Augustinus’ framställning av civitas terrena (den världsliga statsmakten) såsom egentligen ett grande
latrocinium, ett »rövarband i stort», som härstammar från satan.
Hos Gregorius VII återfinnes samma tankegångar. statsmakten
är av ondo, ända tills den helgas av kyrkan. Det är emellertid
karakteristiskt, framhåller Hjärne, att det hela tiden låg i den
världsliga maktens intresse att mot dessa kyrkliga åskådningar
hävda sitt eget gudomliga och kristliga ursprung, därför också
sin rätt till medbestämmande inom kyrkan. Mot denna bakgrund
är det faktiskt något nytt, då franska revolutionens teoretiker
med anknytning till Thomas Robbes i statsmaktens eget intresse
förklarar, att denna inte har något med religion att skaffa, och
återför staten på ett rent sekulärt ursprung. Därmed skärpes
spänningen mellan stat och kyrka katastrofalt, för att på 1800-
talet i viss mån utjämnas. Principiellt behåller emellertid den sekulariserade statsmakten hela tiden sitt totalitära ansikte. Den
hävdar – jag citerar åter Hjärne – »full suveränitet i rättsligt
avseende inom sitt eget hela område. Det är statsmakten ensam,
som skall bestämma vad som är och skall gälla som rätt icke blott
för de enskilda medborgarna, utan även för deras egna föreningar
eller enskilda samfund.»
Det intressanta med detta uttalande är, att Hjärne redan 1912
klart har sett den totalitära statsuppfattningen som en direkt konsekvens av sekulariseringen, detta alltså långt innan de moderna
diktaturerna lämnade sin utomordentliga åskådningsundervisning
i frågan. Det inre sammanhanget lär inte heller kunna bestridas.
När statsmakten vägrar att erkänna Rättens helgd, d. v. s. dess
grund i en överindividuell och överstatlig, gudomlig auktoritet,
när den skjuter kristendomen åt sidan såsom basis för folkets moraliska och religiösa fostran, då har den ingenting annat än sig
själv att sätta i stället. Den blir själv en »gudomlig» auktoritet,
över och utanför vilken det inte ges någon annan. Därmed kommer statsdirigeringen att omsluta samhällslivet som helhet lika
418
Kyrkan och statsmaktens demonisering
väl som de enskilda medborgarnas alla livsyttringar. Denna demonisk-totalitära stat kommer oundvikligen att innebära å ena
sidan den personliga frihetens undertryckande, å den andra kamp
mot kyrkan, därest denna icke låter sig likriktas till en statlig
kulturanstalt i linje med alla de andra statsinstitutionerna, som
ytterst avser att tjäna statens maktvilja.
III.
Denna summariska tillbakablick har visat, att vår situation
endast i relativ mening är ny; den har omsorgsfullt förberetts
genom sekulariseringsprocessen, som faktiskt pågått i fyra århundraden och som tidigt påverkat statsteorierna. Hjärne nämner
Robbes på 1600-talet såsom banbrytare för den sekularistiska statstanken; kanske kunde man gå ännu längre tillbaka i tiden, i varje
fall till Machiavelli under 1500-talets förra hälft. Det för oss nya
är emellertid, att sekularismen på allvar avslöjat sin demoniska
karaktär först i vår egen tid, främst i de stora diktaturernas totalitära statssystem. Har vi en gång gjort denna upptäckt, och
har den kommit oss att rysa ända in i märgen, så lär vi inte kunna
undgå att härur draga några mycket konkreta slutsatser.
För det första. J ag har redan antytt, att det ligger i sekularismens väsen att kombineras med en totalitär statstanke. situationen i de moderna diktaturerna kan omöjligt betraktas som en
tillfällighet. Det måste gå så, att en avkoppling av kristendomen
från stats- och kulturlivet för med sig statsmaktens egen totala
suveränitet över individerna. Därmed utlöses öppen konflikt med
kyrkan, i vilken form denna sedan än framträder.
Det är viktigt att klart fatta detta faktum i sikte. Vi har eljes
gärna velat tänka oss saken så, att den sekulariserade statsmakten
inte kan ha något intresse av att direkt komma kristendom och
kyrka till livs. Den undandrager kyrkan sitt stöd och strävar att
steg för steg sätta den på undantag. Men där, på sitt undantag,
skall den väl ändå lämnas i fred, kanske såsom frikyrka eller sektbildning! Enligt min tanke måste vi göra klart för oss – och det
gäller även frikyrkornas folk- att detta är en stor illusion. Ett
modus vivendi av antytt slag vore tänkbart, om sekularismen icke
oundvikligen tenderade till totalism. Men det är det den gör. Den
sekulariserade staten kommer i sin maktfullkomlighet icke att
tolerera kyrkan i någon form, därför att den i kyrkan måste se
ett ständigt oroselement redan på grund av dess opposition mot lik- 419
..
i -.- ~
John Cullberg
riktning och andligt förtryck. Detta givetvis under förutsättning.
att kyrkan förblir kyrka, d. v. s. lever och verkar på sin Herres
order. Spänningen måste stegras, tills katastrofen kommer som
ett brev på posten.
Därmed sammanhänger nära den andra slutsatsen, som likaledes
direkt hämtas ur den ovan givna framställningen: Den sekulariserade statsmakten blir med nödvändighet demonisk. Skenbart är
den religiöst neutral – religionen är ju en privatsak! Men i den
totalitära staten är ingenting egentligen en privatsak. Sedan den
religiösa auktoritet bortfallit, som den kristna tron igenkänner
som på en gång Rättfärdighetens och Kärlekens makt, inträder
staten själv, stödd på sina maktresurser, i dess ställe. Den högsta
auktoriteten blir en av intet annat normerad Makt. Därmed är
dernonien ett faktum.
Har vi kommit så långt, är det uppenbart, att konflikten djupast
sett icke står mellan kyrkan och en religiöst neutral statsmakt,
utan mellan Gud och statsdemonen. Där kan det bara bli fråga om
en kamp på liv och död.
Men vidare och för det tredje. Den sekulariserade, alltså demonisk-totalitära statsmakten behöver inte ta diktaturens (enväldets)
form. Den kan även framträda i en urartad demokratis dräkt.
Mer än en av mina läsare har säkert undrat, om inte den
skildrade konflikten väsentligen redan har utjämnats genom krigsutgången. De totalitära diktaturerna har ju krossats, och den politiska utvecklingen dirigeras av demokratiska stater! Därtill vill
jag svara två ting. Dels kvarstår bland segermakterna den starkaste och mest konsekventa diktaturen, nämligen Sovjet. Medan
Hitler inte såg annan utväg än att sätta bekännelsekyrkans män
i koncentrationsläger, lyckades Stalin genom skicklig kyrkopolitik
komma därhän, att den ryska kyrkan ordnades in i statsmakten
och därmed blev både religiöst och politiskt ofarlig, ja, sannolikt
mycket nyttig för regimen. Järnridån i öster gör det inte möjligt
för oss att ännu överblicka konsekvenserna av detta geniala
schackdrag. Det mest irrationella i detta sammanhang är emellertid envisheten att vilja klistra etiketten »demokrati» på detta
hundraprocentiga diktatursystem. Den etiketten är tydligen användbar till mångahanda. – Dels och framför allt är icke heller
de västerländska »demokratierna» immuna för totalitära inflytelser. Detta beror icke därpå, att tendensen till totalism skulle
ligga latent innesluten i demokratiens eget väsen. Fastmer sammanhänger det med att demokratien förorenats och urartat genom
420
··:-~
Kyrkan och statsmaktens demonisering
inflytelser utifrån. Demokrati i västerländsk mening vilar på en
människobetraktelse, som utan ringaste tvivel har sitt väsentliga
ursprung i kristendomen. Där har tanken på människovärdet, på
människans personliga okränkbarhet, sitt starkaste stöd. I samma
mån som demokratien sekulariseras, d. v. s. teoretiskt och praktiskt förnekar sitt samband med kristendomen, kommer den emellertid med en inre nödvändighet på glid mot en totalitär statstanke. Den kan börja med religiöst så indifferenta ting som en
genomförd statskontroll över det ekonomiska livet, den fortsätter
genom statsmonopol i socialvård och undervisningsväsen, den slutar med en statsdirigerad press- och radiopropaganda, vilken medvetet syftar till den likriktning, som ~ir döden såväl för sann demokrati som för kristen personlighetsuppfattning.
IV.
Därmed är tiden inne att överföra betraktelsen till våra svenska
förhållanden i dagens läge. Var står vi? Och vad har vi att vänta~
Vid första ögonkastet kan det förefalla, som om vi i detta som
i andra avseenden befinner oss i en tämligen fridfull idyll. Den
svenska statsmaktens ansikte, sådant det under ett par decennier
formats av en skicklig och konciliant politiker, har mer givit intryck av fryntlighet än av demoni. Icke heller på kyrkligt håll
har vi någon anledning till klagolåt. Praktiskt taget alla de män,
som i skilda ministärer haft att handlägga kyrkliga ärenden, har
gjort det med intresse och välvilja. Några statliga tvångsåtgärder har inte förekommit; kyrkan har haft oförkränkt frihet att
förkunna evangeliet, förvalta sakramenten och bedriva kristet arbete bland ungdom och äldre.
Trots detta har vi all anledning att hålla ögonen öppna. sekulariseringen fortsätter oförtrutet. Kan några tecken spåras till
en sådan förskjutning i den svenska statsmaktens totalinställning,
att läget inom den närmaste framtiden kan allvarligt förvärras~
Låt mig peka på några omständigheter, som i detta sammanhang
kan vara av vikt.
För att börja i periferien: Man lär inte komma ifrån, att det
socialiseringsprogram, som allt tydligare intar den centrala platsen i svensk politik, står i organisk förbindelse med den totalitära
statstanken. Detta förnekas visserligen – självklart för resten –
av programmets förespråkare; det skall också villigt medges, att
socialiseringen i viss utsträckning helt enkelt kan motiveras med
421
,- .
John Cullberg
praktiska överväganden. Som politisk kungstanke är dock denna
form av »statsplanering» alltför genomskinlig, för att man skulle
kunna misstaga sig på tendensen. I ett briljant föredrag i Västerås
sommaren 1946 klarlade professor Herbert Tingsten, hur socialiseringspolitiken i det långa loppet förutsätter en effektiv statlig
propagandaapparat, som har till uppgift att till varje pris övertyga medborgaren om visdomen i statens åtgärder. Än så länge
är det ju endast fråga om ekonomiska ting, men det lär inte gå
att genomföra det åsyftade programmet utan en energisk bearbetning av de enskildas hela livssyn. Sedan är vägen inte lång till
en statlig livsåskådningspropaganda av största räckvidd. Även
om tvivlarna icke skulle förmenas rätten att framställa motargument, måste dock de statliga resurserna göra spelet tämligen
ojämnt.
Särskilt påtagliga är de sekularistiska tendenserna inom socialvården. Denna har ju från början vuxit fram ur kyrklig diakoni.
Ingen påstår, att kyrkan skulle vara kapabel att ombesörja socialvården i det moderna samhället. Det är i sin ordning, att stat
och kommun med sina större materiella resurser övertar huvudbördan. Den förebyggande socialvården, som numera med rätta
tilldrar sig huvudintresset, är självfallet en statlig angelägenhet.
Detta är en sak; en annan är den tendens till statsmonopol på
detta område, som allt tydligare skymtar i den officiella politiken.
Diakonien misstänkliggöres och dess arbete försvåras med den motiveringen, att den sociala omvårdnaden måste hållas fri från religiös påverkan. Det är inte svårt att därbakom se en kraftig
framstöt från den totalitära statstankens sida.
Nästa mål torde vara skolans sekularisering. Det skall klart
sägas ifrån, att de officiella åtgärderna på detta område hittills
icke givit särskild anledning till oro. I det förslag till undervisningsplan, som förra året framlades av 1940 års skolutredning,
fick kristendomsämnet en behandling, som jämfört med nu gällande ordning kan betecknas som en icke obetydlig förbättring.
Ännu är det helt ovisst, vad den »parlamentariska» skolkommissionen i detta avseende bär i sitt sköte. Framstötarna på kulturradikalt håll med frän polemik mot den obligatoriska morgonbönen och krav på »konfessionslös» religionsundervisning bådar
intet gott. Att man här syftar till skolans avkristnande, synes
ganska uppenbart. Motståndet är måhända än så länge alltför
starkt på lärarhåll – de förenade kristna lärarförbunden omsluter
i dag omkring tolv tusen medlemmar – för att ett radikalt in- 422
Kyrkan och statsmaktens demonisering
grepp f. n. skulle anses lämpligt. Men största vaksamhet är av
nöden.
Härmed sammanhänger hotet mot konfirmandundervisningen.
Det sjunde skolårets införande motsågs på kyrkligt håll inte utan
oro, enär detta år tidigare kunnat tämligen ostört disponeras för
konfirmandläsningen; efter femtonårsåldern uppsuges vår ungdom som bekant av industrien och andra grenar av näringslivet.
Tack vare givna direktiv från högsta håll och tillmötesgående
från de lokala skolmyndigheterna gick det emellertid till en början
bra att anpassa den kyrkliga undervisningen till sjunde klass i
folkskolan. Sedermera har svårigheterna kraftigt skärpts. På
många håll har prästerna nödgats förlägga sin undervisning till
året efter skolans avslutande, trots vetskapen om att ett stort antal
unga på grund av förvärvsarbete berövas möjligheten att deltaga.
Införandet av ett åttonde resp. ett nionde skolår motses med spänning. Ur kyrkans synpunkt är konfirmandtidens möte med de
unga ett livsvillkor. Vågar man tro, att de som makten hava skall
behjärta denna synpunkt? Det är förklarligt, om man med tanke
på den allmänna sekularismen anfäktas av tvivel.
I ett avseende bör den stegrade tendensen till en sekulär-totalitär statsmakt kunna få lyckosamma följder: den kan bidraga
till att skapa en enig kristen front. skiljaktigheterna i samfundssyn och andra tvistefrågor, som nu förlamar de kristnas slagkraft,
förefaller bra futtiga i jämförelse med det, som man har gemensamt. Även på frikyrkligt håll torde man f. ö. få alltmer klart
för sig, att det kulturradikala kravet på statskyrkans avskaffande
inte gärna kan stödjas med en kristen motivering. Den svenska
»statskyrkan» (som ju inte är någon statskyrka i egentlig mening)
är dock f. n. det starkaste bålverket mot statsmaktens totala sekularisering. Faller den, är vägen banad för nya angrepp, som då
kommer att gå ut även över de fria samfunden. Kyrka och frikyrka sitter verkligen i samma båt.
v.
Under förutsättning att läget här tecknats någorlunda korrekt,
är det icke oviktigt att fråga sig, vilka åtgärder, som från kyrkligt håll kan anses påkallade. Denna fråga må till sist ägnas någon
uppmärksamhet.
Till en början må slås fast, att det icke föreligger någon som
helst anledning till kyrklig panikstämning. Ingenting har hänt,
423
.’
,· .
John Cullberg
som kan motivera brådstörtade åtgärder för åstadkommande av
skilsmässa med staten. Det är visserligen möjligt, att en fri folkkyrka skulle få större andlig slagkraft än den med staten förbundna. Å andra sidan innesluter detta förbund alltjämt så stora
möjligheter och så allvarliga förpliktelser, att det endast i nödfall
får brytas. Kyrkan kan lugnt bida tiden – under ständig vaksamhet och i klart medvetande om vad som under vissa förutsättningar kan bli nödvändig kyrkopolitik i denna fråga. Den
principiella linjen är f. ö. sedan länge klar. Kyrkan kan utan
tvekan och med gott samvete bevara samhandet med staten, så
länge hon är oförkränkt i sitt andliga arbete. Eller för att bruka
biskop Einar Billings klassiska formulering i den märkliga kyrkomötesdebatten om »biskopsmotionem 1929: så länge ingenting i
statens åtgärder på något sätt »hämmar eller fördunklar kyrkans
karaktär av religiöst samfund». Trots alla hotfulla tecken, som
i det föregående till dels registrerats (man kunde därtill lägga
tendensen att förvandla kyrkan till ett folkbokföringsinstitut),
kan jag inte se, att något sådant hittills inträffat. Kanske kommer inte heller något att ske inom den närmaste tiden. sekulariseringens kvarnar mal långsamt. Och de totalitära tendenserna
motverkas inom stora folkgrupper av mycken äkta demokrati.
Kyrkans avvaktande hållning får dock ingalunda vara passiv.
Åtskilligt måste göras. Hit rälmar jag helhjärtad insats för förverkligande av grundtanken i 1929 års biskopsmotion: kravet på
fritt utträde ur statskyrkan. Så snart den stora dissenterutredningen föreligger färdig, är tiden inne att taga ställning i denna
fråga. Kyrkan har härvid att fullt ut draga konsekvenserna av
den religiösa frihetens princip, som ligger till grund även för hennes eget anspråk på frihet från statsingripanden i interna ting.
Hit räknar jag också en utredning om prästerskapets expeditionsarbete och energisk strävan för dess begränsning i så måtto, att
kyrkans andliga arbete icke äventyras. Frågan om kyrkomötets
omdaning till ett effektivt kyrkligt arbetsorgan hör likaledes till
de aktuella tingen. Alternativt kan man överväga de kyrkliga
mötenas utbyggande till kyrkligt officiella instanser med interna
arbetsuppgifter.
Det sagda förutsätter en relativt lugn takt i utvecklingen. Man
måste emellertid kallt räkna med möjligheten, att de totalitära
tendenserna i riktning mot statsdemoni tämligen snabbt kan ta
överhanden, varigenom akut konflikt framtvingas. Kyrkan har
därför att vara ad utrumque paratus. Det är angeläget, att man
424
Kyrkan och statsmaktens demonisering
på kyrkligt håll i tid verkligen genomtänker konsekvenserna av
en brytning med staten och åtminstone i fråga om grunddragen
utarbetar planer för organiserandet av en fri folkkyrka. Den
norska kyrkan nödgades 1942 att helt improvisera sin kyrkoförfattning under ockupationen. :B-,ör en kortare tid kan sådant vara
möjligt. Vi har däremot att räkna med, att om en motsvarande
situation hos oss skulle inträda – alltså genom svenskt statsingripande — det gäller att inrätta sig på lång sikt, kanske för
framtiden. En slik planering bör icke uppskjutas, tills man befinner sig i tvångsläge.
Ojämförligt viktigare än alla kyrkopolitiska åtgärder är dock,
att kyrkans andliga arbete intensifieras i inre fördjupning och
yttre aktivitet. Därmed kan hon bli i stånd att hejda sekulariseringens skenbart obetvingliga lemmeltåg och att bli en samlingspunkt för de inifrån uppbyggande makterna. Det är också enda
sättet för kyrkan att trygga sin framtida existens som samhällsfaktor. Tor Andrrns ord i Herdabrevet till Linköpings stift behåller alltid sin giltighet: »Det finns ingen annan möjlighet för
kyrkan att siikra sin framtid än den att utföra en tjänst, som folk
och samhälle icke vill mista.»
29-47627 Svensk Tidskrift 1947 425
,· .

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism