Print Friendly

Kyrkan och samhället

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

I(YRI(AN OCH SAMHÄLLET
~1u /;iskop YVGVH /JRITJOTJJ, Vä.1j<;
DEN diskussion, som under den förflutna vären förts i press och
radio och vid ett flertal sammankomster, har skapat den föreställningen, att problemet om kyrkans förhållande till staten just
nn skulle ha en särskild aktualitet. l\Ian kan ifrå.gm;ätta, om denna
uppfattning är riktig. Flertalet inom vårt folk torde icke önska
någon genomgripande förändring pa denna punkt. Frågan har
icke förts fram i den rent politiska debatten.
Likväl kan det vara nyttigt, att vi tvingas till eftertanke. De
gängse föreställningarna behöva hyfsas. Problemet är utan tvivel
mer komplicerat, än de flesta föreställt sig. Det kan icke minst
behöva framhållas, att frågan gäller kyrkan och samhället, icke
blott kyrkan och staten. Det är icke två kontraherande parter,
kyrkan och staten, som med varandra slutit ett visst avtal, vilket
under givna förutsättningar skulle kunna uppsägas. Det nuvarande förhållandet mellan stat och kyrka har icke tillkommit vid
nägon viss tidpunkt. Det kan icke definieras genom en enkel formel. Det är en frukt av det svenska samhällets utveckling under
många århundraden. Långt innan V~isterås riksdag gav utgångspunkten för ett kungligt ingripande i k~’rkans förhållanden, som
med tiden kom att f:\ allt större omfattning, hade den svenska
statsmakten och den svenska kyrkoprovinsen haft mycket gemensamt. staten hade ingripit på kyrkans område, särskilt när det
gällde beskattning och ämbetstillsättningar, och kyrkan var en
makt i staten. Ännu tydligare framtriidor förhållandet mellan stat
och samhälle i landskapslagarna. Man skulle kunna säga, att landskapsk~’rkan är den första formen för kyrkans och samhiUlcts
inbördes relationer. Redan i vår historias gryningBtider hlev den
kristna kyrkan på ett egendor,nligt sätt rotfast i den svenska marken. Alltifrån denna tid har det svenska rättssamhiillct växt upp
på kristen grund. De kanoniska inflytelserna i värt rättsväsende
äro ett intressant kapitel. Guds bud var intill nutiden den Bvenska
lagstiftningens oomstridda norm. Ännu i dag har l)rinciven om
208
[{yrkan och samhället
livets okränkbarhet sm egentliga motivering i femte budet. En
grundligare undersökning skulle visa, att kyrka och samhälle
bundits samman av mångfaldiga band, vilkas slitande skulle innebära ett våldsammare ingrepp än man i allmänhet föreställer sig.
Det är denna förbindelse, denna samhällslivets penetration av
kristna tankar, som är den djupaste motiveringen för kyrkans och
statens samliv. Blir samhället helt avkristnat, måste en intim förbindelse mellan kyrka och stat te sig som en orimlighet. Ä andra
sidan är det tydligt, att ett brytande av förbindelsen mellan stat
och kyrka mer än kanske något annat skulle bidra till det svenska
samhällets radikala paganisering. Sina mest påtagliga konsekvenser skulle en sådan åtgärd sannolikt komma att få på skolans
område.
Två omständigheter ha bidragit till att i vår egen tid tillspetsa
problemet: samhällslivets gradvisa sekularisering, och statsmaktens förändrade karaktär. Det vore lätt att peka på en mångfald
åtgärder, varigenom den svenska statsmakten släppt den kristna
målsättningen ur sikte. På skilda områden äro krafter i verksamhet för att avlägsna de kristna dragen i vårt samhällsliv. Särskilt på socialvårdens område är denna tendens mycket påtaglig.
Socialstyrelsen har i officiella uttalanden icke blott underkänt
kyrkans insats på detta område, utan även hävdat principer, som
stå i oförsonlig motsättning till kristen moraluppfattning. Det
har blivit modernt att helt underkänna den förvisso otillräckliga
socialvård, som i äldre tid endast utövades av kyrkan. Mot dess
karitativa prägel, bestämd av det kristna kärleksbudet, har man
ställt hetonandet av den enskildes rätt till samhällets omvårdnad,
motiverad med de mänskliga rättigheter, som den franska revolutionen satt i högsätet.
Det skulle föra på sidan om den egentliga uppgiften att här ingå
på en mer djupgående diskussion. Ett par erinringar kunna kanske
dock icke vara ur vägen. Det är dock kristendomen och kyrkan,
som i hårda tider hållit vid makt kravet på omvårdnad om de
nödställda, hur ofullständigt detta krav än förverkligats. I nutiden
kan man iakttaga, hur den statliga och kommunala socialvården
steg för steg lägger under sig verksamhetsformer, som upptagits
av kyrkan eller kristna sammanslutningar. Man skulle säkert föga
gagna de nödställda, om man ur statens socialvård lyckades helt
eliminera de kristna motiven och det kristna sinnelaget, som i ett
gammalt kristet land kan finnas hos många, vilka icke själva
vilja räknas som kristna. Det skulle slutligen vara ytterst intres- 299
..
Yngve Brilioth
sant att studera uppkomsten av föreställningen om individens
rättigheter och värde. Det synes sannolikt, att de ha sina rötter i
evangeliet. Jag har svårt att förstå, hur de kunna motiveras och
vidmakthållas, om man eliminerar evighetsperspektivet. Att det
blir ganska trångt för den enskilde, när himmelen avskaffas, därom
bär vår tids historia fruktansvärda vittnesbörd. Nazismens
»euthanasia» fyller oss med instinktiv avsky. Men denna avsky
är i grunden högst irrationell. Om man avskaffar det femte budet
liksom dekalogen i övrigt, finnes det knappast någon motivering
för att hålla vid makt liv, som endast äro en börda för samhället.
Staten är i dag något helt annat än på Gustaf Vasas eller Karl
XI:s eller ens på Oscar II:s tid. Förutsättningen för kungamaktens ingripande i kyrkan var i äldre tid föreställningen om
den kristne fursten, vilken hade skyldigheten att vaka över sedelagens efterlevnad och att som kyrkans främste medlem- praeci- ]ntum membrum ecclesiae – hålla sin skyddande hand över dess
verksamhet: detta kunde även innebära plikten att inskrida mot
uppenbara missbruk och försummelser. Men den kristne fursten,
också den suveräne monarken, visste sig ingen makt hava över
Guds ord. Under dess dorn måste han böja sig. Däri hade han att
finna rättesnöret för sin gärning som kyrkans högste styresman.
Det kan dock förtjäna att påpekas, att ingen lagtext tillägger konungen en sådan värdighet – om man icke vill inläsa en sådan
förklaring i Kyrkolagens lO:de kapitel, där det talas om )Guds
kyrka och församling, vilkas uppsikt, vård och försvar av Gud
oss anförtrott är». Det är väl känt, men kan behöva understrykas,
att begreppet summus episcopus om konungen icke har nägon plats
i svensk kyrko- och statsrätt, och att termen statskyrka ii.r en populär benämning, som kommit i bruk på 1800-talet, men saknar stöd
i lagstiftningen.
Men den faktiska uppsiktsrätt, som den enväldige monarken utövade inom kyrkan, under starkt medvetande om sitt ansvar inför
allra högsta instans, har nu övergått på den rii.tt opersonliga myndighet, som benämnes Kungl. Majestät, och som i regel är identisk
med en parlamentariskt bestämd regering, vars medlemmar förvisso äro rättskaffens män, men ofta utan inre relation till kristen
tro. Om det gäller stora, för kyrkan livsviktiga frågor, borde den
kristne fursten i konungens person också i dag kunna vara en faktor att räkna med. Men kyrkans ställning påverkas i hög grad av
en massa mindre avgöranden, vilka få prejudicerande verkan, och
vilkas samlade effekt kan betyda en grundlig förändring av dess
300
Kyrkan och samhället
villkor. Och i dessa frågor kan man icke rimligen tänka sig, att
konungen personligen skulle engageras.
Den förskjutning, som sålunda inträtt, får ökad betydelse därigenom, att regeringens befattning med kyrkoärenden vidgats till
allt flera områden, framför allt genom prästlöneväsendets gradvisa
centralisering, framtvingad av omständigheterna, men resulterande i en allt mer närsynt statskontroll. Prästernas plikter gentemot stat och samhälle ha också ytterligare markerats genom den
nya ordningen för folkbokföringen. Man skulle kunna uppleta
flera exempel på samma utveckling. Det egendomliga är allts:\,
att samtidigt som distansen mellan en allt mer sekulariserad statsmakt och kyrkan gradvis ökats, samtidigt som kyrka och samhälle
på viktiga punkter alltmer avlägsnat sig från varandra, ha banden
knutits allt fastare, kyrkan har om man så vill blivit allt hårdare
insnörd i den statliga organisationens tvångströja.
Härigenom har ett läge uppkommit, som utan tvivel manar till
eftertanke. Den spänning, som sålunda uppkommit, tenderar snarast att tilltaga, allteftersom tendenserna till ytterligare centralisering av förvaltningen allt starkare framträda. Alltmer synes den
uppfattningen befästas, att all egentlig kompetens är att finna
i de centrala regeringsorganen, som förutsättas vara välsignade
med en övermänsklig vishet. Den omnipotenta, den totalitära
statens skugga faller mörk och skrämmande också över svenskt
samhällsliv. Den har tydligast framträtt i nazistisk, facistisk och
kommunistisk form. Vi ha sett, att den inneburit en dödlig fara
för individens frihet. När den uppträder i demokratisk förklädnad,
talar den väl med lenare tunga, men innebär likafullt ett hot mot
den enskildes, mot den individuella personlighetens självständighet.
»Herr Omnes» kan bli en lika hård tyrann som någon diktator.
Denna statslivets fortgående hypertrofi har något av en opersonlig
naturkrafts skrämmande mäktighet. Den synes gäcka alla välmenta försök att hejda dess fortgång. Det är oundvikligt, att denna
statslivets utveckling måste öka spänningen mellan kyrkan och
staten. Kyrkan får till inget pris svika sin plikt att föra den
enskildes talan, att vara en tillflyktsort för den personliga friheten.
Geijers ord komma osökt i tankarna:
”Ensam i briicklig farkost vågar
Seglaren sig på det vida hav.»
Han kan våga det, därför att han vet, att
>>••• i djupet bor, som uti himlen, Gud.»
301
..

Y ngve Brilioth
Kravet på skilsmässa mellan stat och kyrka har rests från tre
olika håll. Med största eftertryck har det framställts från den kulturradikala grupp, som arbetar för samhällslivets fullständiga sekularisering. I religionsfrihetens intresse kräver man en religionslös stat. Man finner det oförenligt med den moderna statens väsen,
att lagstiftningen ger ett visst religionssamfund en privilegierad
ställning och därigenom i någon mån erkänner kristendomen som
det svenska folkets religion. Det är uppenbart, att den som vill helt
avkristna samhället måste kräva en radikal skilsmässa mellan stat
och kyrka. Den fraktion, som medvetet strävar till detta mål, torde
numerärt icke vara särskilt stark. Men den har ett inflytande,
framför allt i pressen, som icke står i rimligt förhållande till dess
antal. Den genomsyrar efter hand stora folkgruppers tänkesätt,
framför allt i de största städerna. Den arbetar målmedvetet på
att tillintetgöra förutsättningarna för den svenska folkkyrkans
nuvarande ställning. Man kan ibland vara frestad att fråga, om
den gjort klart för sig, hur mycket av dess eget humanitetsideal,
som ytterst är av kristet ursprung, – och om man verkligen väntar, att detta ideal skall kunna bättre förverkligas i det religi·:mslösa samhället.
Frikyrkoröreisen har i princip ställt sig avvisande till förbindelsen mellan stat och kyrka. Jag kan här icke ingå på en teologisk
diskussion av det frikyrkliga församlings- och kyrkobegreppet.
Det är ingen överdrift att säga, att detta knappast kan förlikas
med den senaste forskningens resultat. Likväl har det ännu pit
senaste tid fått motivera ett kategoriskt förnekande av att en folkkyrka vore att betrakta som ett med frikyrkorna likvärdigt religionssamfund, som en verklig kyrka: konsekvensen härav måste
bli, att ingen kristen kyrka över huvud funnits till under tiden
mellan det fjärde och det sjuttonde seklet. Tyngre väger synpunkten, att en kyrka endast i full frihet gentemot den världsliga makten kan rätt verka som evangeliets budbärare i en förvärldsligad
kulturmiljö. De argument, som nu vanligen framföras, äro dock
snarast av praktisk natur. Man finner det innebära en orättvisa,
att ett visst samfund skall intaga en privilegierad ställning. Fritn
denna utgångspunkt har man bl. a. vänt sig mot kyrkans vigselrätt och krävt införande av det obligatoriska civiläktenskapet
Nu är det emellertid att förvänta, att den nya dissenterlagstiftning, som förberedes, kommer att tillmötesgå alla berättigade frikyrkliga önskemål. Skulle detta komma att innebära, att de frikyrkliga samfunden erhålla vigselrätt, har kyrkan ingen anledning
302
Kyrkan och samh?illet
att ställa sig avvisande till ett sådant förslag. Dock vore det skä-
ligt, att likställigheten på denna punkt även komme att gälla
vigselplikten – att kyrkans rimliga krav i detta avseende vunne
beaktande. Man torde kunna ifrågasätta, om kravet på full skilsmässa mellan stat och kyrka i denna stund verkligen stödes av
majoriteten bland de frikyrkliga. Det är påfallande, att pingströrelsen här intagit en vida mindre avvisande hållning än de äldre
samfunden. Man har på detta håll insett, att en skilsmässa måste
medföra samhällslivets konsekventa avkristnande, och härtill vill
man icke medverka. Någon väg ut ur detta dilemma har man bland
skilsmässatankens frikyrkliga förespråkare icke kunnat anvisa.
Slutligen har man också inom vissa kyrkliga kretsar som det
synes med växande eftertryck framfört kravet på ett lösande av
bandet mellan stat och kyrka. Man har däri sett en med tiden
alltmer outhärdlig boja. Prästernas arbeskraft tas, menar man,
i orimlig grad i anspråk för rent civila uppgifter, och därigenom
har deras rent andliga uppgift eftersatts. Kyrkans religiösa halt
löper fara att förvanskas genom bundenheten vid en stat, som allt
bestämdare ställer sig avvisande eller neutral i förhållande till
kristendomens etiska grundsatser. Icke utan skäl har man här
pekat på de konsekvenser, som den oinskränkta vigselplikten medför för kyrkans handlande. År det icke en orimlighet, att uppenbara kristendomsfiender skola kunna ta plats i kyrkans beslutande
församlingar~ År icke tiden snart inne för kyrkan att kräva sin
frihet, om hon annars skall kunna förbli sin himmelske herre trogen~ Dessa och liknande synpunkter ha framförts av röster, vilkas
uppriktiga tonfall kräver respekt och hänsyn. Men likväl måste
man fråga sig, om man på detta håll gjort sig redo för den fulla
innebörden i de krav, som framförts med en så påtaglig nitälskan.
Organisationens fasthet, den yttre trygghet, som tjänstemannaställningen innebär, kunna bli en frestelse till slapphet. Men rätt
brukade utgöra de stora tillgångar också för kyrkans andliga gärning. Å ven befattningen med folkbokföringen kan, om arbetet hålles inom rimliga gränser, vara ett icke ringa värde genom tvånget
till beständig kontakt med människor och de förhållanden, i vilka
de leva. Framför allt skulle en brytning mellan stat och kyrka med
största sannolikhet innebära minskade möjligheter för kyrkan att
förbliva folkkyrka, att med evangeliets budskap nå alla dem, som
födas och uppväxa inom landets gränser. Därjämte skulle själva
den uppgörelse, som skilsmässan skulle medföra, utan tvivel kräva
ett stort uppbåd av tid och kraft, som skulle kunna användas bättre.
21- 474D3 Svensk Tidskrift 1947 303
.’
Y ngve Brilioth
Och slutligen: har den svenska kyrkan den inre fasthet, som skulle
göra det möjligt för henne att kräva sin frihet och uppträda som
förhandlande part vid en dylik uppgörelse~
Man möter stundom föreställningen, att den med en slags naturnödvändighet växande distansen mellan stat och kyrka till sist
oundvikligen måste leda till skilsmässa. Det är möjligt, att så är
fallet. Det är utan tvivel klokt att räkna med möjligheten. Men
ingen kan med visshet förutsäga framtiden. Det är tänkbart, att
ett nytt läge kan inträda. Vi få icke misströsta om evangeliets
möjligheter. Men tydligt är, att förbindelsen icke kan förbliva bestående under vilka förhållanden som helst. Skulle statslivets sekularisering alltjämt fortsätta, skulle en rent hednisk statsmakt
vilja utnyttja sin makt till ingrepp i kyrkans inre ordning, skulle
hon berövas det mått av självstyrelse, som f. n. utgör en viss garanti för hennes andliga autonomi, då skulle kyrkan, utan hänsyn
till alla yttre materiella konsekvenser, bli tvungen att kämpa för
sin frihet. Det vore osannfärdigt och otacksamt att påstå, att den
svenska regeringsmakten hittills skulle missbrukats till godtyckliga ingrepp i kyrkans inre ordning. Man kan peka på många åtgärder, som vittna om klok och välvillig omtanke. Man vågar
hoppas, att kyrkan ej skall utsättas för yttre tvång i den ömtåliga
frågan om kvinnans tillträde till prästämbetet. Och man ville
gärna hoppas, att en viss ökad självständighet kunde tillerkännas
kyrkan inom ramen för den nuvarande kyrkoförfattningen. Detta
skulle vara en naturlig konsekvens av rätten till fritt utträde,
som väl snart kommer att införas, som man hoppas i samförstånd
mellan samtliga parter. Detta kommer att innebära en principiell
förändring av kyrkans ställning till staten. Det karolinska statskyrkaväsendets principiella kongruens mellan kyrkan och folket
hade väl upphört redan genom den tidigare dissenterlagstiftningen.
Men den nya ordning, som är att förvänta, kommer att innebära
ett erkännande av en kategori rent religionslösa medborgare, vilka
icke rimligen borde kunna göra anspråk på inflytande på kyrkans
inre angelägenheter.
Det kan vara klokt att på allvar överväga frågan: vad skulle
en skilsmässa mellan stat och kyrka innebära f Detta är ett ämne,
som skulle behöva att ingående studeras. Den senare kyrkohistorien
erbjuder åtskilliga lärorika paralleller. I Storbritannien har den
anglikanska kyrkan upphört att vara »established» på Irland (1871)
och i Wales (1920). I båda fallen gällde det minoritetskyrkor, som
efter skilsmässan fortsatt att fungera utan några alltför radikala
304
Kyrkan och samhället
förändringar ifråga om sin inre struktur. De evangeliska kyrkosamfunden i Tyskland löstes under Weimarrepublikens tid formellt
från beroendet av statsmakten, och en rad nya kyrkoförfattningar
tillkommo. Men bandet med statsmakten avskars icke helt. Åtminstone i Preussen fortsatte man att uppta en kyrkoavgift i samband med den statliga skatteuppbörden. Dessa fall, där en uppgörelse skett i relativt lugna former och utan alltför påtagliga
övergrepp, torde vara de närmast jämförliga fallen. De amerikanska frikyrkorna ha växt upp under helt andra förutsättningar.
Här har aldrig ett en gång bestående förbund brutits, varigenom
statsmakten tagit avstånd från kristendomen. Tvärtom kan man
måhända påstå, att de kristna som en samlad makt betyda mer i
det offentliga livet i Förenta staterna än mången europeisk s. k.
statskyrka.
Vilka former en uppgörelse skulle kunna få i vårt land, vilka
praktiska, ej minst ekonomiska konsekvenser den skulle medföra,
kan väl icke med säkerhet förutsägas. Det skulle vara en klok
åtgärd från kyrkans sida att tänka igenom de olika möjligheterna.
På ett par punkter kan man våga rätt bestämda påståenden. Ett
upphörande av den nuvarande förbindelsen mellan stat och kyrka
skulle med säkerhet icke innebära, att ingen förbindelse skulle
komma att existera. staten skulle i sitt eget intresse icke släppa
varje möjlighet att kontrollera och i viss mån påverka en stor
svensk frikyrka. Men det kan förväntas, att den främjande inverkan, som staten nu utövar på kyrkolivet, skulle förbytas i en mer
kylig, kanske negativt betonad uppsikt. Många olika möjligheter
skulle kunna tänkas, särskilt med avseende på den oundvikliga ekonomiska uppgörelsen: man kan måhända våga förutsätta, att
denna skulle komma att ske utan direkta rättskränkningar. Men
mycket beror här på i vilken situation och under vilka yttre förutsättningar en dylik uppgörelse skulle komma att ske.
Det fanns en tid, då mången föreställde sig, att den s. k. statskyrkans avskaffande skulle betyda den svenska kyrkans faktiska
upphörande. Detta var konsekvensen av den naivt statskyrkliga
syn, som icke var ovanlig på 1800-talet. För oss står det klart, att
vad som än kan komma att ske, vilka öden, som ännu kunna komma
att övergå vår gamla svenska kyrka: hon kan icke bringas att
upphöra genom något statligt maktbud. Varje försök därtill skulle
bringa i dagen fördolda kraftkällor. Hon kommer att fortbestå i
obruten kontinuitet med sitt förflutna, i osviklig trohet mot det
andliga arv, som kommer till uttryck i hennes evangeliska be- 305
..

Yngve Brilioth
kännelse, och säkerligen utan varje radikal förändring av hennes
yttre ordning ifråga om ämbeten och gudstjänstliv. En evangeliskt-lutersk biskoplig frikyrka i Sverige skulle, om hon än finge
genomgå svåra prövningar, förbli den mest betydelsefulla andliga
makten i vårt land. Hon skulle vinna ökad frimodighet genom
sina förbindelser med kyrkor i andra länder. Den ekumeniska
gemenskapen har hos oss liksom på andra håll mäktigt främjat
kyrkans fördjupade medvetande om sin egenart och sina uppgifter.
Denna svenska frikyrka skulle också få anledning att ompröva
sina relationer till andra kristna samfund inom landet. Hon skulle
förbindas med dem i samfälld strävan att främja evangeliets sak,
och många anledningar till irritation skulle vara avlägsnade. Men
hon skulle icke därigenom upphöra att vara folkkyrka. Även om
hon av praktiska skäl skulle bli nödsakad att organisera ett system
av kyrkliga stödföreningar, skulle hon icke därigenom förvandlas
till föreningskyrka. Hon skulle alltjämt sträva att fullgöra sin
historiska uppgift att vara evangeliets budbärare till hela vårt
folk.
I den mån den svenska kyrkan blir sin kallelse trogen behöver
hon icke frukta för sin framtid. Om hon blott helhjärtat tjänar
sin Herre efter det mått av insikt som blir henne givet, kan hon
med tillförsikt gå mot okända öden. Man måste beklaga, att oöverlagda yttranden här och var kanske framkallat en viss katastrofstämning. Vi ha all anledning att tacksamt erkänna den fond av
god vilja, som kyrkan också i denna tid kan räkna med hos olika
folkgrupper och myndigheter. Man skulle väl önska, att den vore
varmare och bättre informerad. Men det är säkert verklighetsfrämmande, om man föreställer sig, att de maktägande i vårt land
skulle umgås med mörka planer att komma kyrkan till livs.
Likväl manar läget till allvarlig självprövning. Är vår kyrka
rustad att rida ut den storm, som kan komma f Viktigast är den
enskilde prästens osvikliga trohet och nitälskan i sin uppgift. Men
mycket kommer också an därpå, att kyrkan äger eller vinner den
inre enhet, utan vilken hon löper fara att splittras i det ögonblick
det yttre bandet brister. Det är nyttigt, det är ett hälsotecken, att
olika andliga typer framträda, att skilda riktningar göra sig gällande inom ett samfund. Men det måste för envar av deras anhängare och ledare vara självklart, att varje tendens till sektbildning inom kyrkan innebär ett hot mot hennes enhet och en
fara för hennes bestånd. Måhända skulle det vara nyttigt, om vi
kunde få ett organ vid sidan av kyrkomötet, vilket ju genom en
306
Kyrkan och samhället
grundlagsändring kan avskaffas, ett fritt organ för Sveriges kyrkofolk, möjligen genom en permanent delegation av det allmänna
kyrkliga mötet. Ett sådant organ skulle innebära en viss trygghet
för att kyrkan i en hastigt påkommen kritisk situation icke skulle
stå helt oförmögen att handla. Men det skulle ej minst få till uppgift att främja den samdräkt, den obrottsliga inre enhet, den samling kring kyrkans baner, kring hennes historiska uppgift, som
den närvarande tiden kräver och som framtiden kan komma att
sätta på prov.
307

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism