Print Friendly, PDF & Email

Kvinnliga hemligheter

Av Sten Niklasson | 18 september 2020



Under några decennier i mitten av 1900-talet åtnjöt Stockholm ett internationellt rykte som bas för spioner. Det neutrala Sveriges huvudstad innebar under krigsåren på 1940-talet flera fördelar, särskilt för hotade och krigförande länders underrättelsetjänster. På Östermalm låg flera av deras kontor sida vid sida, och deras agenter bodde så gott som grannar med varandra och frekventerade ofta samma hotell och restauranger. I denna miljö förekom inte bara manliga diplomater, journalister och affärsfolk med hemliga uppdrag, utan också en rad kvinnor, vilkas roll har hamnat i glömska. I det följande uppmärksammas några av dem, skriver Sten Niklasson.

Zoja Rybkina var under andra världskriget pressekreterare vid den sovjetiska legationen i Stockholm. I själva verket ledde hon tillsammans med sid sin man, översten Boris Rybkin  underrättelseorganisationen NKVDs verksamhet i Norden. Paret spelade en viktig roll i förhandlingarna om vapenvilan som 1940 satte punkt för vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen.

Rybkina odlade nära förbindelser med två norska kvinnor som vistades i exil i Sverige. En av dem var juristen Asvor Ottesen. Hon arbetade under täcknamnet Lilly Jensen som hemlig kurir åt en kommunistisk sabotör vid namn Asbjörn Sunde och var också själv förfaren i sabotageverksamhet. Hon medverkade i flera attentat, inte minst sprängningen 1942 av Stapos högkvarter på Henrik Ibsens gate 7 i Oslo. Det var Ottesens förstudier av målet som möjliggjorde ödeläggelsen. Innan dådet genomfördes hade hon flytt till Sverige, där hon fick anställning på norska legationens flyktingkontor. Efter krigsslutet blev Ottesen en aktiv och kontroversiell turistchef i Oslo.

Rybkinas andra norska bekantskap var journalisten Alfhild Hovdan, som var aktiv medlem i den norska motståndsrörelsen och i den rollen ägde ingående kännedom om tyska militära resurser i landet. Sedan hon placerats vid den norska legationen i Stockholm, värvades hon 1943 av den svenska försvarsstabens underrättelsetjänst C-byrån, varom mera nedan, med uppgift att skaffa uppgifter av militär natur från grannlandet. I gengäld skulle Sverige ge kurirer från Norge ”fri lejd”. Enligt vissa uppgifter hade Hovdan en nära relation till Sovjetunionens legendariska ambassadör i Stockholm, Alexandra Kollontaj.

Efter tiden i Sverige blev Zoja Rybkina chef för KGBs kontor i Berlin. Hon lyckades undgå de utrensningar som följde efter det att dess fruktade chef Beria avsatts av Chrustjov, och var under ett par år innan hon pensionerades chef för ett gulagläger i Kolyma i Sibirien. Hon ägnade sina sista år åt att författa barnböcker och avled 1991.

Anmärkningsvärt många av de kvinnor som engagerades för hemlig a aktiviteter i Sverige var verksamma inom underhållningsvärlden. Flera av dem arbetade för en svensk skribent med namnet Per Meurling. Denne var agent för Sovjetunionen och rapporterade till paret Rybkin. En nära medarbetare till Meurling, skådespelaren Egil Holmsen, värvade enligt uppgift en av Hitlers favoritartister, svenskan Zarah Leander, som sovjetisk spion. Denna primadonna med sin mörka kontraalt besökte ofta Berlin och umgicks med flera av de ledande nazisterna. Hon gjorde tio omåttligt populära filmer för den tyska filmkoncernen UFA och utnämndes till och med till hedersöverste vid ett tyskt regemente. Däremot vägrade hon trots övertalningsförsök att bli tysk medborgare. Hon ansågs emellertid av många vara nazistvänlig, och hade av detta skäl en fördelaktig position som kommunistagent. KGB-chefen Pavel Sudoplatov talade strax innan sin  död in ett band, där Leander under täcknamnet Roz-Mari uppges ha arbetat för Sovjetunionens underrättelsetjänst i  Tyskland under kriget. Hennes täcknamn förekommer också i de sovjetiska telegram som dechiffrerades i det amerikanska Venonaprojektet.

En annan artist som arbetade för Meurling var danskan Lulu Ziegler som sjöng kabarévisor på Café Grand vid Kongens Nytorv i Köpenhamn. Hon var nära vän med Bertold Brecht och gav denne en fristad i sitt hem, efter det att han flytt från Tyskland på 1930-talet. Hennes antinazism var välkänd, liksom hennes kommunistiska övertygelse. Under kriget samlade hon uppgifter om tyska aktiviteter i Danmark som smugglades till Meurling i Sverige med hjälp av bland andra tonsättaren Lillebror Söderlund. Lulu Ziegler greps tillsammans med sin man 1942 men lyckades bli frisläppt och flydde 1942 till Sverige, där hon startade en restaurangkabaré på Hamburger Börs i Stockholm med Lars Forsell som textförfattare.

Meurlings liv fick en ledsam epilog. Efter att ha lämnat kommunistpartiet 1948 blev han alkoholiserad och slösade bort sin journalistiska begåvning som redaktör för sextidskriften ”Cocktail”, välkänd av många hormonstinna ungdomar, som gömde de tummade magasinen under madrassen.

Den kända norska filmstjärnan Sonja Wigert gifte sig 1939 med redaktören på Dagens Nyheter Torsten Flodén och blev därigenom svensk medborgare. Hennes ställning som celebritet medförde att hon kunde skaffa sin bror Knut utresetillstånd från Norge till Sverige. I en gest av tacksamhet accepterade hon en inbjudan till middag med den nazityske propagandaministern Joseph Goebbels och rikskommissarien Josef  Terboven som var högste nazist i det ockuperade Norge. Men hon uteblev från middagen, som ägde rum i det norska kronprinsparets residens Skaugum som övertagits av tyskarna, och tvangs därför lova att som kompensation för sin oartighet filma i Tyskland.

Wigerts vidlyftiga liv bland diplomater och affärsmän i Norge, Tyskland och Sverige väckte svenska Säpos intresse. När hennes far gripits av tyskarna i Norge och spärrats in på fånglägret Grini, utnyttjade hon än en gång sin popularitet för att utverka inresetillstånd till sitt tidigare hemland. Återigen inbjöds hon att dinera med Terboven, som blivit uppenbart attraherad av den tjusiga skådespelerskan, och som såg till att hennes far efter kort tid släpptes fri. Terboven försökte också övertala Wigert att efter återkomsten till Stockholm för tysk räkning skaffa informationer om det politiska läget i Storbritannien genom kontakter med brittiska diplomater. Wigert torde ha lämnat ett svävande svar. Enligt ett protokoll från ett förhör som efter kriget hölls med en nära medarbetare till Terboven, var hennes enda intresse att få sin far frigiven. I övrigt ”var hennes förbindelse med Terboven av rent horisontal karaktär”.

På grund av sitt umgänge med kända nazister fick Wigert ett solkat rykte i Sverige, såväl som i Norge. Men hon lurade både tyskarna och sina vedersakare. Ända från 1941 samverkade hon med en svensk läkare vid namn Hummel i Gäddede i Jämtland. Tillsammans smugglade de antityskt propagandamaterial över gränsen till Norge. Hummel var anlitad som underrättelseagent av försvarsstaben i Stockholm. Efter samråd med Säpo värvades också Sonja Wigert som svensk agent med täcknamnet ”Bill”. 

Den svenska skönhetsdrottningen och dansösen Betty Bjurströms liv är stoff för en roman. Hon var tonåring, när Säpo började misstänka henne för spioneri på grund av hennes kärleksaffär med den italienske underrättelseagenten Renato Senise, som hon träffat 1942 i samband med en filminspelning i Italien. Där anklagades hon för att vara brittisk spion, men räddades genom ingripande av en släkting till Renato som råkade vara polischef i Rom. Paret flyttade till Stockholm, gifte sig och umgicks i societetskretsar. Efter en tid fick Säpo upplysningar från kontakter i USA, som ledde till att paret togs in för förhör angående spioneri för tysk räkning.  Renato dömdes slutligen till fängelse för anstiftan till spionage rörande de svensk-brittiska kurirflygningarna. Ett resultat av hans informationer till tyskarna var att ett svenskt kurirflygplan sköts ner i oktober 1943. Innan domen vann laga kraft, och straffet skulle verkställas, flydde paret till Köpenhamn med nya tyska främlingspass. Där greps de av Gestapo och fördes till Berlin, varifrån de i förvirringen under ett bombanfall lyckades fly till Italien. Renato tillbringade två år i italienskt fängelse efter att ha gripits av amerikanerna. Betty skickades emellertid hem. När Renato frigivits, upptäckte han att hon hade en ny älskare. Den 12 februari 1949 träffade han  Betty i Paris, drog sitt vapen i svartsjuka och sköt henne med fem skott. Hon blev invalidiserad för livet men inte värre än att hon lyckades etablera en damfrisering i Stockholm. Hon avled först 2001 efter ett osedvanligt spänningsfyllt liv som man kan läsa mer om i hennes självbiografi ”Ingen dans på rosor” (1959).

Skådespelerskan Karin Lannby spelade en av rollerna i Sagan om Rödluvan, som en ung Ingmar Bergman satte upp på Sagoteatern 1940. Hon bodde också en tid med Bergman i en etta på söder i Stockholm och förekommer i dennes självbiografi under namnet ”Maria”. Under kriget arbetade hon som journalist och sekreterare åt flera tyskar i Stockholm, vilka var underrättelseagenter under täckmanteln ”utrikeskorrespondenter”. Hon deltog i ett vidlyftigt umgängesliv med tyskarna och utnyttjade sin kvinnlighet utan betänkligheter. I Säpos arkiv finns utförliga rapporter om Lannbys aktiviteter, vilka till en början ledde till att hon ansågs vara spion i tysk tjänst. Men i motsats till vad Säpo trodde, arbetade Lannby ända sedan 1939 under täcknamnet ”Annette” för den svenska militära underrättelsetjänsten. I försvarsstabens arkiv finns rapporter omfattande över tusen sidor, i vilka Lannby förmedlar fakta och skvaller som ger en fascinerande bild av spionlivet i Stockholm. Hennes persondetaljer är otaliga och innefattar många framträdande kvinnor som Sonja Springer, Kitty von Krusenstjerna och Agnes von Rosen, men också män som Aksel Sandemose och fotografen Christer Strömholm, som hon för övrigt betecknar som nazist.

Strax efter krigsslutet blev Lannby efter ett självmordsförsök inlagd på Lillhagens mentalsjukhus. Orsaken anses ha varit en dramatisk separation från hennes man, ryssen Rotislav Cyliakus, som var misstänkt för spioneri för främmande makt. Väl återställd, blev hon sekreterare vid Perus ambassad i Stockholm, men flyttade efter något år till Italien, där hon var journalist på tidskriften Oggi. Hon greps i Rom efter samröre med maffialedaren Salvatore Guiliano, men gjorde våldsamt motstånd och dömdes till fängelse och utvisning. Ett par år senare var hon i Frankrike men utvisades också därifrån. Hon fick dock senare uppehållstillstånd där, gifte sig och bosatte sig i landet under namnet Maria Bouyer.

Inom försvarsstaben på Östermalmsgatan 87 fanns under 1930-talet en särskild avdelning för underrättelsefrågor. När krigsmolnen hopade sig över Europa 1939, beslöt den nyutnämnde ÖB Olof Thörnell att inrätta en ny organisation för kontraspionage och aktiv inhämtning av information på fältet. Chef för den hemliga s.k. C-byrån blev Carl Petersén och biträdande chef Helmuth ”Teddy” Ternberg, som fått sin utbildning hos den tyska krigsmaktens organisation för spionage, kontraspionage och sabotage, Abwehr, i Berlin. Ternberg var en charmör med starkt kvinnotycke som umgicks med alla av betydelse i Stockholms spionvärld.  Han sägs ha haft Abwehrs högste chef, amiralen Wilhelm Canaris , som främsta informationskälla i Tyskland.

Byrån hade en mycket liten fast anställd personal som inhystes i en trerumslägenhet på Valhallavägen 132. Det var här som värvning av spioner och agenter förbereddes, och deras rapporter analyserades. Med hjälp av diplomaten Gunnar Jarring och juristen Algot Törneman byggdes en omfattande affärsverksamhet upp, vilken finansierade verksamheten och försåg byrån med legala adresser och täckmantlar.

I början av 1942 tillträdde en tjugotreårig tyska vid namn Erika Wendt en tjänst som sekreterare hos Abwehrchefen Wagner på tyska legationen i Stockholm. Eftersom Säpo avlyssnade tyskarnas telefoner, upptäckte man på svensk sida snabbt att Wendt inte tycktes ha nazistiska sympatier. Säpos andra byrå inledde särskild spaning på henne i samarbete med Teddy Ternberg på C-byrån.  Denne hade redan 1938 träffat Wendt på Abwehrs huvudkontor i Berlin och var beredd att återuppta kontakten. Efter att ”händelsevis” ha träffat på henne på gatan, bjöd han på en intim middag och lyckades värva henne som svensk”agent in place” hos tyskarna.

Som sekreterare på tyska legationen hade Wendt, som hos sin svenske handledare gick under kodnamnet ”Onkel”, i praktiken tillgång till all information om besökare, in- och utgående skrivelser samt krypterade telegram, som hon tog med sig hem genom att stoppa dem i sina skor. 1943 bytte tyska legationen i Stockholm nycklar till sina krypteringsmaskiner. Wendt memorerade då ett flertal meddelanden i klartext, vilket bidrog till att svenskarna kunde knäcka de nya koderna När Abwehr flyttat sitt Stockholmskontor till Nybrogatan, installerade sig Säpos spanare i en lägenhet i huset mittemot. Ett skäl var att snabbt kunna ingripa om något skulle hända den värdefulla Wendt.

I en av sina rapporter avslöjade Wendt att Robert Paulson, en betrodd svensk tjänsteman vid Statens Utlänningskommission, som också arbetat i den svenska underrättelsetjänsten, lämnat känsliga uppgifter om flyktingar i Sverige till en journalist vid en nyhetsbyrå i Sverige, Johan Lönnegren, som i sin tur vidarebefordrat dem till Abwehr. Båda herrarna åtalades och fälldes.

En viktig person i det svenska underrättelsearbetet var professorn i matematik vid Uppsala Universitet Arne Beurling. Han arbetade under krigsåren vid Försvarets Radioanstalt och var den som lyckades knäcka den tyska krypteringsmaskinen, G-skrivarens, chiffer. Eftersom den svenska underrättelsetjänsten därigenom momentant kunde följa tyskarnas meddelandetrafik, uppmärksammades att Abwehr börjat misstänka att Erika Wendt var agent för svenskarna. Detta gjorde att hon i sista stund kunde förses med ny identitet av C-byrån, och under namnet Ellen Berger gömmas på ett fjällpensionat i Ångermanland. Hon blev till slut svensk medborgare.

1993 utkom en bok i Sverige med titeln ”Kodnamn Onkel”. Den var skriven av Erika Wendt under pseudonymen Erika Schwarze. Boken andas viss besvikelse över att hon under efterkrigstiden glömdes bort och i motsats till sina manliga kollegor inte fick något erkännande för sina insatser. Den 9 april 2003 avled Erika Wendt, åttiosju år gammal, på Danderyds sjukhus. Runt halsen bar hon en berlock från den militära underrättelsetjänsten och Säpo med texten ”Du en av oss”.

Efter krigsslutet framkom att tyskarna hade haft en motsvarighet till Erika Wendt som ”agent in place” vid den svenska legationen i Berlin. Saken rullades upp genom att en svensk militärattaché upptäckte att hans rapportering kommit till tyskarnas kännedom. Han hade informerat beskickningschefen Arvid Richert som dock efter ingående undersökningar inte funnit skäl att misstänka någon läcka bland legationspersonalen. 1946 framkom emellertid nya uppgifter som ledde till att kanslibiträdet Elsa Bartel anhölls av svensk polis och vid förhör erkände att hon under sin tjänstgöring i Berlin till Gestapo överlämnat ett fyrtiotal militärattachérapporter som hon smugglat ut i form av karbonpapper som använts vid utskriften. Om hon inte åtagit sig detta, hävdade hon, skulle hennes man, en tysk/österrikisk ingenjör, ha skickats till östfronten och en trolig död. Bartel dömdes till fyra års straffarbete. Efter frigivandet flyttade hon till Tyskland, där hon dog 1978.

I en ledare rörande Bartelaffären i Upsala Nya Tidning den 18 juli 1946 kunde man läsa: ”Det gick många rykten om den gentemot hitleristerna förståelsefulla anda, vari Berlinlegationen sköttes under ledning av Richert.” Också från regeringsföreträdare mottog Richert kritik för att ha förespråkat en undfallande attityd mot tyskarna. Men Bartelaffären fick inga ytterligare konsekvenser för honom. Richert slutade sin karriär som landshövding.

De kvinnor som under ofärdsåren arbetade som hemliga agenter i de nordiska länderna kom från högst olika miljöer. Några tillhörde överklassen och ståtade med adliga familjenamn. Någon bar titeln prinsessa. Men det stora flertalet som anlitades av C-byrån i Sverige var enkla flickor från landsorten, som ofta saknade yrkesutbildning, och som lockats till Stockholm av äventyrslusta eller tvingats söka sig dit på grund av arbetsbrist på sina hemorter. Några av dem erbjöds utbildning och fick befattningar som sekreterare, andra tjänade som hembiträden, servitriser och städerskor.

De kallades ibland ”svalorna” och var lägst i rang i underrättelsevärlden, trots att de ofta tog de största direkta riskerna som kurirer, infiltratörer, informanter och s.k. eskortflickor, som offrade sina kroppar under uppdragen och ibland också sina liv. Utan dem hade inte Sverige fått tillgång till information, som i flera fall var direkt avgörande för landet.

C-byråns utveckling och okonventionella arbetsmetoder var efter krigsslutet en nagel i ögat hos såväl regeringen som försvarsledningen och säkerhetspolisen. Eftersom byrån i praktiken var svår att kontrollera och styra, blev den politiskt omöjlig och avvecklades. Den ersattes av T-kontoret, vars chef blev analytikern vid försvarsstaben Thede Palm.

På grund av verksamhetens natur är det ofta svårt att kvantitativt mäta resultatet av underrättelsearbete. Såvitt gäller Sverige ger dock material från Säpo viss vägledning. Under åren 1939 – 1944 anhölls 1 837 personer som misstänkta för spioneri och sabotage. Av dessa fall ledde 1 417 till åtal eller krigsrätt. 387 personer dömdes, de flesta för spioneri för engelsk räkning. De 58 personer som spionerat för Sovjetunionen fick de hårdaste straffen, livstids fängelse och upp till tolv års straffarbete. Någon trovärdig sammanställning, enbart hänförlig till resultaten av kvinnornas hemliga arbete, har veterligen inte sammanställts.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Lästips

Utöver i texten nämnda alster, kan följande rekommenderas: Frick/Rosander, Det vakande ögat (1998); Forsberg, Spioneri: En förbjuden nödvändighet (2009); Pryser, Kvinnliga spioner (2007); Olsson/Moen, Jakten på Jane Horney (1986); Bergman, Sekreterarklubben (2014), HKU/MUST 2005 ”Underrättelse- och Säkerhetstjänsten 100 år.”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019