Print Friendly

Kunna vi bestämma inflationen

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KUNNA VI BEKÄMPA
INFLATIONEN?
l DEN offentliga diskussion, som förts här hemma om den ekonomiska politikens mål och medel, liksom än mer i det praktisktpolitiska handlandet, ha de penningpolitiska problemen – må-
hända under inflytande av de senaste månadernas händelser – på
ett ganska oförtjänt sätt kommit att intaga en jämförelsevis undanskymd plats. I stället ha de reala spörsmålen trätt i förgrunden; regeringen och kommissionerna ha ställts – kanske man
ibland också kan säga ställt sig själva– inför en hel rad komplicerade kvantitativa regleringsfrågor: inför spörsmål om produktionsdirigeringar, ransoneringar av konsumtionen etc. På så sätt
ha vi råkat in i ett mycket svåröverblickat och svårbemästrat planhushållningsproblem, där den uppgift, som tränger efter lösning, i
första hand blir att bringa de mångfaldiga detaljregleringarna
att harmoniskt samverka, att inordna dem i en av en fast, principiell linje uppburen generalplan.
I en sådan plan har helt naturligt penningpolitiken sin centrala
plats given. Omfattningen av de nödvändiga kvantitativa regleringarna bestämmes icke ensidigt av den aktuella varutillgången
och produktionskapaciteten utan i hög grad även av de generellt
verkande åtgärder av penningpolitisk natur, som samtidigt vidtagas eller underlåtas. De kvantitativa regleringarna te sig så-
lunda i många- men visst icke alla – fall icke såsom komplement
utan såsom alternativ till de penningpolitiska åtgärderna. Hur
invecklade produktionsföreskrifter, hur många slag av ransoneringskort det svenska folket skall begåvas med, blir sålunda i viss
mån beroende på den penningpolitik, som föres av statsmakterna
och de valutavårdande myndigheterna.
Ett principiellt erkännande av denna penningpolitikens roll återfinnes i bankofullmäktiges skrivelse av den 7 mars 1940 angående
fortsatt suspension av sedelinlösningsskyldigheten; i anslutning
därtill angåvo fullmäktige vissa riktlinjer för penningpolitikens
samordnande med övriga sidor av den ekonomiska politiken.
302
Kunna vi bekämpa inflationen?
Vad fullmäktige i detta hänseende haft anledning framlägga
har självfallet icke kunnat vara annat än ramen fö·r en serie konkreta åtgärder, vilkas närmare utformning ankommer på regering
och riksdag. Det primära mål såväl för penningpolitiken som den
ekonomiska politiken överhuvud, vilket i nuvarande läge uppställts
av bankofullmäktige, är att den redan inträffade fortskridande
prisstegringen skall hållas tillbaka och att en inflatorisk prisutveckling i varje fall bör förhindras. Denna målsättning har av
finansministern i hans uttalande till statsrådsprotokollet accepterats med det förtydligande tillägget, att programmet icke innebär någon stel bindning vid en viss prisnivå men väl att ansträngningarna böra inriktas på att förhindra en allmän prisstegring
utöver vad det försämrade försörjningsläget får anses motivera.
Bankoutskottet å sin sida bidrager i sitt utlåtande med den ytterligare kommentaren till programmet, att en stegring av ersättningen till svenska produktionsfaktorer bör såvitt möjligt begränsas.
Man har- som det synes med rätta- ur statsmakternas direktiv för penningpolitiken utläst önskan dels att åtgärder vidtagas för
att begränsa allmänhetens köpkraft med hänsyn till den sjunkande
tillgången på konsumtionsvaror, dels att den nödvändiga ökningen
av statsinkomsterna åvägabringas i former, som innebära att härför så långt som möjligt äkta inkomster tagas i anspråk i stället
för med sedelpressarnas hjälp alstrad virtuell köpkraft. Här skall
icke ifrågasättas, att de av statsmakterna angivna medlen av allmänekonomisk och speciell penningpolitisk art i och för sig kunna
vara lämpliga instrument för förverkligandet av ett dylikt program. Men vad man med hänsyn till de högeligen svävande uttryckssätten i statsmakternas penningpolitiska deklarationer har
grundad anledning draga i tvivelsmål är, att de beslutande myndigheterna bildat sig en preciserad uppfattning om »det strategiska utgångsläget», d. v. s. främst styrkeförhållandet mellan de
krafter, som nu verka i inflatorisk riktning och de medel, som äro
tillgängliga och nödvändiga för att bemästra dessa krafter. Här
föreligger en bedömningsfråga, vars besvarande icke minst med
hänsyn till den statistiska mörkläggning, som för närvarande genomförts på det penningpolitiska området, möter de största svå-
righeter för en utomstående. När icke desto mindre ett försök
skall vågas till en dylik uppskattning av de mot varandra stå-
ende krafterna, sker detta främst i förhoppningen att därigenom
303
\ : ~
,..·.
Kunna vi bekämpa inflationen?
kunna bidraga till att diskussionen föres närmare inflationsproblemets kärna.
Bland de faktorer, vilka nu ge eller kunna tänkas ge upphov
till inflatoriska tendenser, intaga de växande statsutgifterna obestridligen det första rummet. Budgetens omslutning bestämmes
primärt av de militära utgifterna, vilka – därest kostnaderna för
såväl den personella som den materiella beredskapen medräknas
– f. n. torde belöpa sig till mellan 200 och 300 miljoner kronor i
månaden. En grov uppskattning av de totala statliga och kommunala utgifterna ger vid handen, att dessa torde uppgå till minst
40, måhända 50% av den sammanlagda nationalinkomsten.
I andra rummet bland de inflatoriska eller inflationsunderbyggande krafterna kommer prisstegringen å importvaror, i sin tur
en funktion av stegrade råvarupriser, höjda fraktsatser etc. Från
augusti 1939 till april 1940 steg Kommerskollegii importvaruindex
med 56 %. Den kraftigt fördyrade importen har haft ett växande
direkt och indirekt inflytande på de svenska inlandspriserna. Kommerskollegii grosshandelsindex ökade under tiden augusti 1939-
april 1940 med 27 %, och riksbankens konsumtionsprisindex steg
från 100 i augusti 1939 till 111,5 i april 1940. De indirekta skatternas andel i denna ökning beräknades i aprilindexen utgöra 2,4 enheter, varför en från dessa skatters direkta inverkan rensad index
skulle för denna månad belöpa sig till 109,1.
stegringen av levnadskostnaden har å sin sida på såväl den
statliga som enskilda arbetsmarknaden via de rörliga tilläggen föranlett kompensatoriska löneökningar, vilka för närvarande per må-
nad kunna uppskattas till drygt 3 miljoner kronor för statstjänstemännens och cirka 3,5 miljoner kronor för de av ramavtalet direkt
berörda arbetarnas vidkommande. Härtill komma emellertid såväl
indextillägg inom den kommunala förvaltningen som vissa delvis
kompensatoriska löneökningar på den enskilda arbetsmarknaden i
form av förhöjningar av grundlönerna; dessa senare torde grovt
räknat kunna uppskattas till 3 miljoner kronor i månaden.
Tillsvidare synes icke sannolikt, att vid sidan av de statliga
kreditbehoven uppträdande låncanspråk från kommunala organ
eller enskilda personer givit upphov till kreditinflatoriska tendenser. Ansatser till en ökning av den kommunala upplåningen för
investeringsändamål, som i dagens läge te sig mindre önskvärda,
torde numera effektivt bemötas av den i sista hand avgörande
instansen; redan ha sålunda – med tillämpning av nya bedöm- ~04
————- —————
Kunna vi bekämpa inflationen?
ningsgrunder — på finansministerns föredragning flera kommunala låneansökningar avslagits av Kungl. Maj:t. Tecken tyda på
att en betydligt skärpt prövning av kreditbehoven, med beaktande
av läget på kapitalmarknaden, numera genomförts även från
affärsbankernas sida. Mindre uppmärksammade äro de inflatoriska
impulser, som kunna emanera från S’L’ensk kreditgivning till utlandet. Den inflatoriska utveckling, som under förra kriget kunde
skönjas i neutrala länder, var, såsom bl. a. Cassels undersökningar
visat, förutom av statens behov, föranledd av omfattande varuleveranser utan omedelbart vederlag i varor eller tjänster liksom
också av kreditgivning i andra former till de krigförande staterna.
Det kan ifrågasättas, huruvida icke i vårt land i viss mån analoga
förhållanden under nuvarande krisperiod förekommit i samband
med det ekonomiska biståndet till Finland, och om icke dylika
risker i en eller annan form kunna tänkas ånyo uppträda under
den närmare framtiden i anslutning till en i och för sig i rådande
läge önskvärd nyorientering av vår utrikeshandel.
Den ökning av betalningsmedelsförsörjningen, som kan betraktas såsom det utåt synbara resultatet av de inflatoriska krafternas
samspel, uppgår för närvarande till inemot 50 % i förhållande till
motsvarande tid i fjol; den 8 juni 1940 utgjorde nämligen den utelöpande sedelmängden i runt tal1,420 miljoner kronor emot i runt
tal 960 miljoner kronor i början av juni 1939. Denna ökning framstår vid en jämförelse med motsvarande företeelser utomlands så-
som mycket betydande. Den kan icke bortförklaras med hänvisningar till sedeltesaurering el. dyl. Den är tvivelsutan ett utpräglat inflationsfenomen.1
1 Konstaterandet härav innebär dock icke en oreserverad anslutning till tanken,
att de aktuella penningpolitiska problemen i vårt land böra ses ur den mekaniska
kvantitetsteoriens synvinkel, d. v. s. bedömas efter de kända formler, som uttrycka
penningens köpkraft i ett mer eller mindre modifierat förhållande mellan penningmängden och varukvantiteterna. Kvantitetsteorien var ett betecknande led i de
teoretiska tankekonstruktioner, som byggde på grundvalen av det liberalistiska skedets mindre bundna näringsliv och vilkas bärande princip utgjordes av förutsättningen, att de ekonomiska faktorerna i fritt dynamiskt spel sträva efter balans.
Med de teoretiska systemens utveckling mot större realism har även kvantitetsteorien blivit mera komplicerad, men i princip är den dock oförändrad. I våra dagars näringsliv – i synnerhet nu under krigsekonomiens inflytande – äro såväl
utomlands som inom vårt land alltför många moment av statisk natur insprängda
för att demm teori längre skall kunna användas utan reservation för så många och
väsentliga avvikelser, att vedertagna beteckningar lätt erhålla missvisande karaktär.
De kvantitatiY·dynamiska krafternas betydelse skall naturligtvis på intet sätt för- 305
.\; .. ,- -;-.~—·-·
Kunna vi bekämpa inflationen?
Att den inflatoriska karaktären av den vidgade betalningsmedelsförsörjningen icke mera allmänt erkänts kan bero på flera orsaker. En av dessa är sannolikt den, att en markerad flykt från
penning- till sakvärden hittills icke synes ha kommit till stånd
utan snarare motsatsen; man må exempelvis jämföra utvecklingen
av obligationskurserna å ena sidan och av aktiekurserna å den
andra sidan. Allmänhetens reaktion på denna punkt torde till icke
ringa del sammanhänga med att krigsriskerna uppfattas såsom
större för ägare av realkapital än för innehavare av fordringrätter.
Efter denna – högeligen summariska – översikt över de inflatoriska krafterna ha vi att uppmärksamma de medel, som ingå i
det av statsmakterna utstakade penningpolitiska programmet.
Dessa medel tänkas insatta dels från varusidan (prispolitiken), dels
från penningsidan (räntepolitiken, finanspolitiken, valutapolitiken
och lönepolitiken); de täcka sålunda tillsammans större delen av
fältet för den allmänna ekonomiska politiken.
På prispolitikens område synas vi f. n. stå vid en avgörande
vändpunkt. Så länge importen västerifrån kunde upprätthållas,
kunde det vara befogat att inrymma betydande eftergifter åt en
prisstegring, sammanhängande med uppgången i importvarornas
priser. Det är möjligt, att man låtit de härifrån utgående impulserna spela en alltför stor roll, så att tendensen faktiskt gått mot
en sammanlänkning av den svenska prisnivån med den starkt stigande prisutvecklingen i vissa av våra importländer västerut. I
fortsättningen äro vi emellertid, såvitt inga radikala förändringar
i det handelspolitiska läget inträffa, i övervägande grad hänvisade
till leveranser från länder, där prisnivån är underkastad en starkare statlig kontroll, varvid riktmärket i flera fall utgör en stabilisering av priserna. Detta synes vara en omständighet som icke
kan förbigås vid en omprövning av huvudlinjerna för den svenska
prispolitiken.
nekas. Dem måste man tvärtom i hög grad räkna med. :Men det ekonomiska händelseförloppet i dag försiggår – på grund av väsentliga strukturella förändringar
av såväl ekonomisk som social natur – i andra former än under ett utpräglat
liberalistiskt skede och torde även avvika från det ekonomiska skeendet under och
efter världskrigsåren 1914-18. Emellertid måste en expansion på penningsidan nu
liksom då givetvis vara ägnad att pressa prisnivån uppåt, men i stället för de förr
mer eller mindre automatiskt inträdande följderna kommer nu en betydligt intensivare strid i olika etapper mellan bundna och fria krafter att försiggå, en strid,
vars konsekvenser ej kunna i enskildheter förutsägas.
306
Kunna vi bekämpa inflationen?
Den statliga prisövervakningen kan och får emellertid under
inga förhållanden bedrivas så, att priset blir satt ur stånd att
fullgöra sina fundamentala ekonomiska funktioner: att, i de fall
då så synes lämpligen böra ifrågakomma, beskära efterfrågan men
att också, där så befinnes befogat, stimulera till nyproduktion.
eventuellt av substitutionsvaror. Ligger det någon mening i talet
om prispolitikens uppgifter i folkförsörjningen, måste man vara
beredd att taga också den konsekvensen därav att medge en på
prisbildningens väg genomförd inkomstöverflyttning från det passiva kapitalets ägare till ägarna av det aktiva kapitalet, från icke
riskbärande anställda till riskbärande sådana. (Kan man förneka
att arbetarna i de efemära krigsindustrierna bära risker, när de
tvärtom ha att utstå den mest pressande av alla – arbetslöshetsriskenn
Såvitt problemet gäller de från penningsidan insatta antiinflatoriska medlen, framträder särskilt i fråga om räntepolitiken med
synnerlig styrka obenägenheten hos statsmakterna att i väsentlig mån lita till den liberala ekonomiens klassiska vapen; bankofullmäktige ha med stor pregnans påvisat, hur den ökade bundenheten i samhällsekonomin är ägnad att i stor utsträckning begränsa
räntepolitikens verkningar.
På det finanspolitiska området har likaledes inträtt en bundenhet, vartill motstycke tidigare saknades. Förr, när det statsfinansiella läget medgav större frihet i budgetpolitiken, kunde denna användas bl. a. såsom ett medel för att påverka prisnivån i antingen
deflatorisk eller inflatorisk riktning eller ock för uppnående
av prisstabilitet. I nuvarande läge finnes ingen sådan valfrihet,
utan budgeten domineras fullständigt av en starkare faktor, nämligen av de exceptionella och ovillkorligt prioritetsberättigade försvarsutgifterna, vilkas storleksordning i annat sammanhang berörts. Dessa utgifter utgöra ett mycket markerat inflationshot;
med i vårt land rådande inkomstfördelning – där enligt uppskattningar från år 1935 mer än 70% av det sammanlagda antalet familjer hade en årlig inkomst av 3,000 kronor eller mindre – måste
det nämligen i längden vara förenat med hart när oöverstigliga
svårigheter att med äkta sparmedel finansiera allmänna utgifter
av en sådan storleksordning som de nuvarande.
Såvitt fråga är om de direkta skatterna, komma reserver att
tagas ur gömmorna för att betala utskylderna, när skattetrycket
överskrider en viss gräns; den i princip åsyftade beskattningen av
307
—-~—–
··• ..~· .
Kunna vi bekämpa inflationen?
inkomsterna förvandlas därigenom partiellt till en faktisk förmö-
genhetskonfiskation och utövar till denna del en inflatorisk effekt.
Vad åter angår de av bankofullmäktige efterlysta och av finansministern bebådade konsumtionsskatterna, kunna ej heller de drivas för långt. U r ren penningteoretisk synpunkt vore måhända den
riktiga skattesatsen den, som erfordrades för att uppsuga all den
köpkraft, som i händelse av oförändrat varupris skulle frigjorts
vid den inträffade varuknappheten; denna princip skulle emellertid i många fall leda till socialt orimliga resultat. Liksom den
direkta beskattningen kan även den indirekta under vissa förutsättningar vara ägnad att framkalla inflatoriska biverkningar;
detta är framför allt fallet i den mån konsumenterna-löntagarna
lyckas på andra befolkningsgrupper, i första hand företagarnaarbetsgivarna helt eller delvis övervältra skattens belopp i form
av höjda löner. Vidare kan vid denna skatteform en inflatorisk
tendens uppkomma, därest skatten uppbäres på ett tidigare skede
av produktions- och distributionsförloppet än detaljhandelsskiktet;
i detta fall kan man nämligen förutse, att mellanhänderna komma
att beräkna sina vinstpålägg icke blott på varans ursprungliga
pris utan även på skattebeloppet (ett typiskt exempel härpå utgjorde den numera avskaffade gummiringskatten).
Den statliga upplåningen åter har med den uppläggning, som det
stora försvarslånet erhållit, ansetts innebära betydande garantier
för att äkta sparmedel i största möjliga utsträckning komma att
inflyta till statskassan. Säkerligen är också denna låneform ur
penningpolitisk synpunkt ovanligt välfunnen; huruvida detta organiserade sparande i längden kall kunna ersätta ett obligatoriskt
sparande, synes dock lämna rum för tvivelsmål.
Valutapolitiken och dess inflytelser på den inhemska prisnivån
ha i det förändrade läget för vår utrikeshandel kommit att tills
vidare intaga en blygsam plats. Sedan slutet av augusti 1939 har
den svenska valutan som bekant formellt varit knuten till dollarn;
i realiteten har däremot alltjämt, intill dess handelsspärren västerut slöts under förra hälften av april, ett faktiskt samband upprätthållits med pundvalutan. Onekligen förelågo därigenom risker
för att en inflatorisk prisutveckling i England via en fixerad pundkurs skulle kommit att sprida sig till vårt land, men, såsom ovan
framhållits, kan denna fara icke numera betraktas såsom aktuell.
Det led i det penningpolitiska programmet, vilket i närvarande
läge måhända framstår som det allra viktigaste, är emellertid löne- 308
Kunna vi bekämpa inflationen?
politiken. Bankofullmäktige ha i sin skrivelse strukit under den
synnerligen stora betydelse, som lönepolitiken har för prisutvecklingen. Fullmäktige ha därvid särskilt beaktat de prispolitiska
återverkningarna av det nu i stigande utsträckning tillämpade systemet med kompensation för ökade levnadskostnader, såsom dessa
komma till uttryck i indextalen, och ha hemställt, att frågan angående indexreglering av lönerna genom statsmakternas försorg
snarast måtte upptagas till en mera ingående och allsidig omprövning. Fullmäktige antyda, att enligt deras uppfattning en begränsning av kompensationen genom en rensning av levnadskostnadsindex framstår såsom av förhållandena påkallad.
I den offentliga diskussionen har framträtt en benägenhet att
betrakta indexrensningen som ett radikalmedel mot de från lönesidan utgående inflatoriska impulserna. Hur kringskurna möjligheterna härutinnan emellertid äro, framgick av ett inlägg av d:r
Ivar Anderson i debatten i andra kammaren den 25 maj om penningprogrammet.
Normerande för de tillägg, vilka utgå såsom kompensation för
stigande levnadskostnader, äro som bekant för närvarande i stort
sett beträffande statliga befattningshavare det civila avlöningsreglementets bestämmelser och beträffande den enskilda arbetsmarknaden det s. k. ramavtalet mellan Svenska Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen. För det rörliga tillägget enligt
civila avlöningsreglementet gäller för närvarande en högsta gräns,
vilken ligger vid 20 % stegring av levnadskostnaderna utöver 1935
års genomsnittliga nivå, d. v. s. vid levnadskostnadstalet 120. Då
levnadskostnadstalet den l april var 119, kan man med visshet
räkna med, att den nyss angivna högsta gränsen skall komma att
vid nästa kvartalsskifte överskridas. Om och i vilken mån ytterligare tillägg därefter skall utgå, beror på riksdagens prövning,
varvid riksdagen principiellt har fria händer för utformandet av
de med sådant tillägg förbundna villkoren.
Ramavtalet mellan Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen skiljer sig, enligt vad d:r Anderson framhöll, i betydelsefulla avseenden från de nyss berörda bestämmelserna i civila avlöningsreglementet. Viktigast är, att avtalet icke innehåller nå-
gon motsvarighet till den gräns för levnadskostnadsstegringen, vid
vars överskridande det automatiska tillägget upphör att utgå. Ej
heller finnes i avtalet någon tidsfrist fastställd för giltighet av
dess bestämmelser. Sistnämnda omständighet får särskild relevans
309
.: ‘
….___….,.__
Kunna vi bekämpa inflationen?
på grund av ramavtalets säregna juridiska karaktär; ramavtalet
har nämligen som bekant närmast karaktär av en rekommendation
från arbetmarknadens huvudorganisationer till de olika specialförbunden, och det får juridisk betydelse, endast i den mån desamma inlemmas såsom beståndsdel i kollektivavtal. Läget är nu
det, att ramavtalets bestämmelser successivt kommit att infogas i
ett stort antal kollektivavtal med mycket varierande giltighetstider; även om man för närvarande synes tendera att sluta nya överenskommelser på basis av ramavtalet med giltighet endast tillsvidare, utesluter detta icke, att andra kollektivavtal med ramavtalets kompensationsbestämmelser under de senaste månaderna
träffats, vilkas verkningar sträcka sig till medio av nästa år eller
kanske ännu längre.
Av dessa uppgifter rörande ramavtalet och på detsamma grundade kollektivavtal torde framgå, att en helt annan bundenhet i
fråga om dyrtidstilläggen föreligger än när det gäller statstjänstemännen. Det är anledning att särskilt fästa uppmärksamheten på,
att dessa kollektivavtal juridiskt sett icke kunna rubbas genom
överenskommelse mellan Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen, utan för att åstadkomma modifikationer under loppet av
de särskilda avtalens giltighetstid tarvas uppgörelse mellan resp.
specialförbund.
Resultatet blir sålunda, att om det med visst fog kan göras gällande, att bestämmelserna om rörligt tillägg för statstjänstemän
på sin tid prejudicerade frågan om indexlöner på den enskilda arbetsmarknaden, består för närvarande den motsatta risken, nämligen att den enskilda marknadens lönesättning skall komma att
prejudicera och normera lönekompensationen för de statliga befattningshavarna, därest man icke ingriper i lagstiftningsväg emot
de avtalsmässigt fastställda indexlönerna. Är man emellertid beredd att taga ett sådant steg, inställer sig frågan, huruvida man
kan eller bör nöja sig därmed, eller huruvida det icke framstår
såsom mest rationellt att på en gång stipulera en temporär lönestopp, gällande löneökningar överhuvud taget, alltså oavsett om
de ha karaktär av dyrtidstillägg eller icke. Eljest föreligger otvivelaktigt den risken, att de förmåner, som förvägrats löntagarna
i form av dyrtidstillägg, i stället återkomma i form av krav på
förhöjda grundlöner vid avtalsperiodernas slut.
Med hänsyn till de starka psykologiska olägenheter, som skulle
komma att vidlåda en tvångslagstiftning på arbetsmarknaden av
310
.. _ ___.:____~—~——-
K unna vi bekämpa inflationen?
nu antydd karaktär, synes därför böra övervägas, i vad mån andra
och mindre stötande utvägar kunna erbjuda sig, och tanken går
därvid osökt till den i den offentliga debatten under senare tid
såväl hemma som utomlands livligt dryftade frågan om tvångssparande av löneökningar. Men de som anbefalla den vägen måste
ha klart för sig, att den såsom politiskt korollarium för med sig
en motsvarande reglering av företagar- och kapitalinkomster.
Denna översikten över de av bankofullmäktige skisserade antiinflatoriska medlen har på många och avgörande punkter givit
vid handen, att medlen näppeligen vart för sig kunna få den åsyftade effekten. En viss hämmande inverkan på prisstegring kunna
de dock självfallet få, och denna skulle otvivelaktigt förhöjas,
därest de olika vapnen bragtes att samverka i en enhetlig fälttågsplan. På denna punkt brister programmet med resultat, att man
riskerar, att det hela rinner ut i en serie divergerande, måhända
t. o. m. varandra motverkande aktioner.
Men även om man på det penningpolitiska området lyckas uppnå
en organisering av krafterna och en koordination av instanserna,
måste man dock ha klart för sig, att utgångsläget är sådant, att
en viss inflation torde vara ofrånkomlig. Är det då icke bättre
att ta steget in i denna utveckling medvetet och med insikt om
konsekvenserna~ Med mycket större framgång kan man då ge
sig i kast med uppgiften att söka begränsa och moderera inflationen. Det synes icke vara någon realistisk politik att blunda för
penningvärdeförsämringen, men det är en av de största uppgifterna för svensk ekonomi att söka, så långt möjligt är, lindra skadorna därav. statsmakterna sväva på målet i sina yttranden i
denna fråga; därför te sig också planerna på bekämpandet av inflationen så svävande, så vaga, så splittrade. Detta tillstånd får
icke fortsätta, ty det är i alla avseenden farligare än ett medvetet
steg in i inflationen. Sladdar man in i denna, vet man aldrig hur
djupt man sjunker.
Observer.
311

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism