Print Friendly

Kulturhistoria – det förgätna kunskapsämnet

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KULTURHISTORIA
DET FÖRGÄTNA KUNSKAPSÄMNET
Av fil. lic. SVEN DA l!L, Lund
l NGEN vill väl bestrida, att målet för historieundervisningen i
gymnasiet måste vara att skänka de blivande studenterna en djupare kunskap om den värld de leva i än de kunna tillägna sig på
egen hand. Målet är kunskap om samtiden och ett riktigt perspektiv på det aktuella skeendet. studiet av det förgångna har i
skolan till enda egentliga syfte att förstå, hur det moderna samhället uppkommit och att skapa en bakgrund för detta, så att det
blir möjligt att i någon mån skänka de rätta proportionerna åt
de olika företeelserna i detta samhälle. studiet av det förgångna
får inte bli ett självändamål, utan man måste ständigt taga upp
till förnyad omprövning vad som skall läsas i skolan och vad som
skall u telämnas.
Det finns på många håll en stark känsla av att den moderna
historieundervisningen inte är så ordnad, som den borde vara.
Och detta kommer även till uttryck i det betänkande, som avgivits
av de lärarutbildningssakkunniga. Man påtalar d~ir särskilt bristen i historielärarnas utbildning inom flera viktiga områden så-
som statskunskap, ekonomisk historia, nationalekonomi, konsthistoria, etnologi och arkeologi. Ingen torde väl på allvar vilja
förneka, att en ganska allvarlig brist här föreligger. Men det är
utomordentligt svårt att råda bot på denna brist. De sakkunniga
föreslå anordnande av en kurs i ekonomisk historia och en kurs
i det svenska statsskickets historia, kompletterad med en kortfattad framställning av Sveriges nuvarande statsskick. Men det är
obegripligt, hur man skall kunna införa sådana kurser utan att
förlänga studietiden. Och dock ha de sakkunniga uttryckligen
sagt ifrån, att man under alla förhållanden bör undvika just att
studietiden förlänges. A andra sidan är det tydligt, att dessa
kurser icke kunna lämna den kunskap, som är önskvärd, och särskilt beklagligt är det, att ämnena konsthistoria, etnologi och
324
Kulturhistoria – det förgätna kunskapsämnet
arkeologi helt försummas. Ingen, som känner till saken, kan väl
påstå, att det är lättare att på egen hand tillägna sig konsthistoriens grunder än statskunskapens. Dc sakkunniga försöka
trösta sig med att en lärare, som inte har förutbildning i vissa
grenar av historien inom skolan, lätt sätter sig in i dessa. Erfarenheten visar emellertid att läroverkslärarnas tid och krafter i allmänhet icke räcka till för inträngande på flera gebict, som för
dem förut äro helt främmande. Detta gäller såväl adjunkter som
lektorer. Dc sistnämnda ha visserligen mindre antal undervisningstimmar, men på dem ställas krav på fortsatt vetenskapligt
arbete liksom ofta på verksamhet i läroverksstadens kulturella
och komlnunala liv i sådan utsträckning, att de ej kunna klandras
för att de låta dessa uppgifter taga hela deras lediga tid i anspråk.
Det finns lärare, som på egen hand lärt sig tillräckligt mycket
av exempelvis konsthistoria för att kunna tillgodogöra sig detta
vid undervisningen, men dessa Hirare äro i absolut minoritet och
kunna aldrig bli något annat under nuvarande organisation.
Det måste alltstt vara unive’rsitetet, som skall skänka läraren
en allsidig historisk bildning. Universitetet får icke tillbakasätta
sin uppgift att vara en utbildningsanstalt för blivande lärovcrksHirarc, och både skolan och den blivande läraren ha rätt att fordra,
att denne får en god teoretisk utbildning inom skolämnenas alla
delar, åtminstone vad det gäller de väsentliga och grundläggande
kunskaperna.
Vi stå då inför ett till synes olösligt problem. A ena sidan fordras ökad utbildning vid universitetet, å andra sidan får studietiden icke förliingas. Det finns då endast en lösning.
För närvarande iir det ju så, att politisk-ekonomisk historia in- . går i skolämnet historia, medan det kulturhistoriska elementet är
uppdelat på historia, modersmålet, kristendomskunskap och på det
differentierade gymnasiet filosofi. Denna uppdelning av det kulturhistoriska stoffet torde i många avseenden kunna anses mindre
lycklig. Det är nog anledning att överväga, huruvida icke alla
dessa element skulle kunna sammanföras till ett ämne, som kunde
kallas kulturhistoria, ett ämne, som skulle taga sikte på den andliga kulturutvecklingen överhuvud. Parallellt med detta ämne
skulle man så läsa politisk-ekonomisk historia. Från det nuvarande ämnet modersmålet skulle avföras den litteraturhistoriska
delen, och undervisningen skulle givas en rent språklig inriktning.
Den språkliga utbildningen skulle otvivelaktigt vinna på att fri- 325
Sven Dahl
göras från den litteraturhistoriska undervisningen med dess examenshets. Det är ju en känd sak, att litteraturhistoria allt för
mycket fått ta tid från den språkliga undervisningen, och genom
den föreslagna delningen skulle garanti vinnas, att den avsedda
tiden verkligen användes till att öva eleverna att uttrycka si14
i tal och skrift, vilket ju allmänt erkännes böra ske i större utsträckning, än som tidigare vanligen varit fallet.
De tre nya ämnena på schemat: politisk-ekonomisk historia, kulturhistoria och svenska språket skulle i stort sett ha samma timantal, som modersmålet och historia nu ha. När man diskuterar
undervisning i ett skolämne, måste man, även om det är smärtsamt, hålla på principen, att reformerna böra ske inom ä:rimet och
icke genom ökning av timantalet.
Den väsentligaste fördelen med denna nya anordning skulle
vara, att den vanligaste magisterkombinationen, i vilken historia
ingår, nämligen historia, litteraturhistoria och nordiska språk,
skulle kunna slippa den börda, som studiet av nordiska språk utgör för densamma. En allsidig historisk bildning borde vara mer
än tillräcklig för magisterexamen.
Den rent historiska fil. mag.-kombinationen borde bestå av två
vad man skulle kunna kalla ämneskretsar. Den ena borde motsvara skolämnet politisk-ekonomisk historia och som kärna ha det
nuvarande universitetsämnet historia men borde även omfatta
nationalekonomi, (ev. ekonomisk historia), statskunskap, (ev. sociologi) och antikens politiskt-ekonomiska historia. I några av dessa
ämnen kunde man fordra minst ett betyg, i andra kanske endast
en kortare kurs.
Den andra ämneskretsen, motsvarande schemaämnet Kulturhistoria, skulle ha det nuvarande universitetsämnet Litteraturhistoria som kärna, men dessutom omfatta konsthistoria, filosofiens historia och antikens kulturhistoria (om det anses lämpligt
att avskilja denna från de övriga ämnena inom ämneskretsen).
Rätt väsentliga delar av den undervisning i kyrkohistoria, som
nu förekommer på gymnasiet, borde kunna överföras till de historiska ämnena. En kortare kurs i arkeologi och etnologi (med huvudvikten lagd på att för lärareaspiranterna klargöra möjligheterna att vid den historiska undervisningen använda våra talrika
provinsmuseer samt de arkeologiska minnesmärkena) borde anknytas till endera ämneskretsen.
Ändamålet med undervisningen i de historiska ämnena är väl
326
Kulturhistoria – det förgätna kunskapsämnet
obestridligen att skapa kunskap om och förståelse för det samhälle och den värld man lever i och att skänka ett riktigt historiskt
perspektiv åt det moderna skeendet på olika områden. 1800- och
1900-talen måste komma att intaga en central ställning i historieundervisningen, så att icke ett tomrum skapas mellan de epoker,
om vilka kunskap förmedlas i skolan och det för individen iakttagbara aktuella skeendet. Det är skolans oavvisliga skyldighet
att förmedla en djupare kunskap om det moderna samhället och
de verkande krafterna i detsamma än den, som den enskilde tillägnar sig genom tidningsläsning. Onekligen har det syndats mycket häremot i våra gymnasier, och detta beror i första hand på .
lärarnas bristande intresse för modern tid, en brist som i sin tur
orsakas av otillräckliga kunskaper. Den föreslagna politisk-ekonomiska ämnesgruppen bör kunna giva historielärarna betydligt
bättre förråd av kunskaper än de tidigare haft möjlighet att tillägna sig. Det är, som tidigare framhållits, av stor vikt, att den
blivande historielärarens uppmärksamhet vid universitetet inriktas på det väsentliga i samhällskunskaperna, och detta skulle ske
om reform i här antydd riktning genomfördes.
Kunna lärarna skänka eleverna kunskap om samhället, skapa
de därmed också ett önskvärt intresse för detsanima. Den svenska
medelklassens intresse för allmänna frågor och allmänna uppdrag
är nu alltför ringa, och detta medför, att alltför många sådana
uppdrag måste givas åt illitterata personer. Även om dessa ofta
ha en stor praktisk duglighet, kan man aldrig komma ifrån, att
det ur samhällets synpunkt är ett stort slöseri, att de intellektuella icke i långt högre grad än vad nu är fallet intressera och
engagera sig för stat och kommun utanför sitt eget lilla special- .område. Det är en livsak för den svenska medelklassen och av
största vikt för landet i dess helhet, att läroverkens historieundervisning inriktar intresset åt detta håll.
Ämneskretsen kulturhistoria bör kunna skänka en mångsidigare
och fullständigare kunskap om den andliga odlingens utveckling
än den, som tidigare förmedlats vid universiteten. Det i skolorna
nu alltför ensidiga betonandet av den svenska litteraturhistorien,
särskilt av tiden före 1850, bör giva vika för en vidare och mångsidigare uppfattning av kulturutvecklingen. Konsthistoriens stora
möjligheter att levandegöra äldre tider böra komma till sin rätt
i stället för att som nu helt försummas. -En gymnasist bör veta
mer om Rembrandt än om Lasse Lucidor, mer om Michelangelo
327
.. ·
Sven Dahl
än om Gunno Dahlstierna, mer om Goethe än om Hedvig Charlotta
Nordenflycht, mer om Kant än om Haquin Spegel, mer om Dickens
än om Sturzen-Becker, för att med några exempel illustrera vad
som åsyftas med denna ämneskrets. Det vetenskapliga tänkandets
utveckling genom tiderna bör icke helt nonchaleras i skolorna, och
det måste anses nödvändigt, att filosofiens historia får en bättre
plats i gymnasieundervisningen, än den för närvarande har.
Givetvis är det lämpligt, att de olika ämneskretsarna var för
sig kombineras med andra magisterämnen. Jämte kombinationen
politisk-ekonomisk historia och kulturhistoria kunna följande kombinationer anses förmånliga: Politisk-ekonomisk historia och geografi. Kulturhistoria och svenska språket. Endera ämneskretsen
och latin. Endera ämneskretsen och ett eller två moderna språk.
Kulturhistoria och kristendomskunskap, ev. med filosofi.
De historiska ämnena äro kanske de viktigaste på schemat, ty
deras uppgift är att bibringa eleverna en väsentlig del av den
bildning, som de kunna erhålla på gymnasiet. Därför måste dessa
ämnen betraktas ur vida synpunkter, och man bör icke låta sig
nöja med småförbättringar, som lätt få undanskymma principfrågorna.
328
——~–~ ———–

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism